Wanja Lundby-Wedin är jävig

I en viktig debattartikel i det senaste numret av Kyrkans tidning pekar domkyrkoorganisten i Kalmar Jan H Börjesson på allvarliga missförhållanden i de allt mer bisarra turerna kring arbetet med en ny kyrkohandbok.

Det handlar om frågan om jäv. Situationen är följande:

Wanja Lundby-Wedin sitter som förste vice ordförande i Kyrkostyrelsen – det organ som ska verkställa kyrkomötets beslut -, som bland annat beslutar om den nya kyrkohandboken. Hon är även ledamot av mediekoncernen Berling Medias styrelse. I koncernen ingår bokförlaget Verbum som ska trycka och sälja jätteupplagan av nya kyrkohandböcker.

Börjesson påtalar, mycket riktigt, att jäv föreligger. Lundby-Wedin kan inte delta i beslut i de båda styrelserna, beslut som gör henne till såväl uppdragsgivare som uppdragstagare. Det är en klassisk jävssituation och självklart även en fråga om den enskildas omdöme.

I ett svar till Börjesson snurrar Lundby-Wedin (samt prästen Mats Hagelin) in sig i ett resonemang om att man inte bryter mot reglerna och påstår att ”frågan om ett eventuellt jävsförhållande inte aktuellt”. Det är felaktigt och det vet förstås Wanja Lundby-Wedin. Om inte annat borde hon lärt sig det genom tidigare händelser i yrkeslivet där hon anklagats för att sitta på flera stolar.

Förutom juridik och regler, så handlar jäv om moral och integritet. Det är bättre att avstå en gång för mycket än en gång för lite. Lundby-Wedin kan inte både besluta om kyrkohandboken och sitta i en koncernstyrelse och delta i beslut om frågan och andra relaterade frågor där. Det är jäv. Om hon inte tar reglerna på allvar eller förstår dem, så borde hennes moral, omdöme och integritet signalera rött ljus och få henne att tvärnita.

Lundby-Wedin sitter dessutom på fler än två stolar vad gäller kyrkohandboken: Hon är ute och opinionsbildar för den, fast kyrkomötet ännu inte tagit ställning. Dessutom har Kyrkostyrelsen med henne i spetsen föregått kyrkomötets beslut och den demokratiska processen genom att redan nu bestämma att Svenska kyrkan nationellt ska ta hela kostnaden för att den nya mässboken (musiken i kyrkohandboken) köps in och sänds ut till alla kyrkor i Sverige. Men något beslut om att överhuvudtaget anta denna nya mässbok har alltså ännu inte behandlats och fattats av kyrkomötet eller Kyrkostyrelsen. Verbum (i vars moderbolags styrelse hon alltså sitter) gynnas av beslutet, det handlar om mycket stora summor pengar för stora upplagor av påkostade böcker.

För några månader sedan påpekade jag i en kommentar i den Facebook-grupp som diskuterar kyrkohandboksförslaget, att det ekonomiska skälet till att man förhastar och forcerar processen med kyrkohandboken kommit i skymundan. För Svenska kyrkans bokförlag Verbum är kyrkohandboken en kassako som man räknat med, skrev jag i kommentaren. Det dröjde inte länge förrän jag blev uppringd av Verbums utgivningschef Jonas Eek (vid 19-tiden på kvällen). Jag uppfattade honom som upprörd och han ville att jag skulle förstå att Verbum inte alls hade räknat med att få intäkterna. Det där är rent nonsens, givetvis. Verbum är ett vinstdrivande företag som behöver och räknar med sin kassako. Det inträffade visar att frågan är känslig och att hela processen brister i transparens. Det här är sammantaget en cirkus som behöver få ett slut.

Det är nämligen en hel del som står på spel: trovärdigheten, kyrkans inre liv – hennes gudstjänstliv- och det svenska kulturarvet. Jag är inte bekväm med att allt detta tycks vara i händerna på helt andra än experter och sakkunniga i teologi, liturgi och kyrkomusik i en process som saknar transparens, där det trixas med dokument (se Överklagandenämnden) och i vilken det väcks jävsfrågor. Förutom då de brister i det nya förslaget som gång efter annan i åratal påtalats  av experter, i debatten och i remissvar (Kyrkokansliet har dessutom använt en oortodox metod för remiss, med färdiga frågor).

Kyrkomusikerna har gjort – och gör – ett enormt arbete för att uppmärksamma de stora och allvarliga bristerna i förslaget. Kyrkomusikeruppropet på Facebook, som har samlat hundratals deltagare, är ett exempel på det engagemang och den djupa kunskap som finns hos Sveriges kyrkomusiker i frågan.

Nu kan man tycka att det är prästernas tur och ansvar att göra sina röster hörda, för de teologiska bristerna är även de avsevärda och allvarliga. Är det inte dags för ett Prästupprop med några Teser om kyrkohandboken detta reformationsår 2017? Teserna kan med fördel tejpas upp på glaset på dörren in till Kyrkokansliet i Uppsala och spikas upp på porten till ärkebiskopsgården. Det är enkelt att skapa en Facebook-grupp, vet jag av erfarenhet. #Teser2017 #Prästuppropet. Kom ihåg var ni läste det först.

Sedan kan man önska att biskopsmötet tog sig samman. Det är nog ingen som tror att de fjorton biskoparna är överens och ”gillar lika”. Den illusoriska enade fasaden beror på att det kostar att ”gilla olika”. En besvärande omständighet är att en av biskoparna sitter i, precis, Verbums styrelse och koncernstyrelsen.

Frågorna Svenska kyrkans biskopar behöver ställa sig är vad det kommer att stå om dem i de kyrko- och teologihistoriska böckerna. Vad hände med Svenska kyrkans gudstjänst och det svenska kulturarvet under ”their watch”? Är det verkligen värt att låtsas konsensus i kyrkohandboksfrågan i det perspektivet, även om det kortsiktigt är bekvämast?

Annika Borg

Annika KO

Den som vill läsa om teologisk kyrkokritik, kan göra det i min essä om Martin Luther i Axess magasin.

Den yttersta ytligheten

”Därför kan högerkristna bli abortmotståndare, trots att det inte finns ett enda bibelord om abort.” Så skriver Stockholms biskop Eva Brunne i ett debattinlägg till Jenny Sonesson, med anledning av ”Juluppropet”. Det handlar om olika sätt att se på kristnas uppdrag i världen.

Jag blev faktiskt chockad över att en biskop i Svenska kyrkan förenklar en så komplex fråga som aborter till att handla om höger eller vänster i politiken. Att man kan se en ofödd människa och hennes värde på olika sätt, under en viss tid, är redan reglerat i Sverige. Det råder, såvitt jag förstår, en stor politisk konsensus kring detta och de satta tidsgränserna.

Men är det inte lite mer komplicerat än höger-vänsterskalan med aborter? Hur är det med alla selektiva aborter av flickfoster? Borde enbart högerkristna uppröras över dessa? Och när fosterdiagnostiken lett till att inga fler människor med Downs syndrom föds, vad händer då? Hur går den fortsatta selektionen vidare? Anlag för depression, missbruk – är dessa frågor verkligen något som kan avfärdas som bekymmer för högerkristna? Som kvinna, och mor till två döttrar, är jag väl medveten om abortfrågans frihetspotential och komplexitet. Men att den viftas bort av en biskop som en fråga för högerkristna upprör mig. Att det dessutom kombineras med en ytlig bibelsyn gör det inte bättre.

Det är många samtida företeelser det inte finns ett enda bibelord om. Jag är den sista att förespråka förenklade och fundamentalistiska bibeltolkningar. Men om Brunne har rätt: det står inget i bibeln om det omoraliska i långa flygresor eller bilfärder. Inte heller om olovligt innehav av sprängmedel eller beskådande av olämpligheter rörande nakna barn på nätet. Vi måste tolka. Det är häpnadsväckande att Brunne just i abortfrågan är fundamentalist och släpper alla anspråk på tolkning.

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/hur-skulle-jag-som-kristen-kunna-sta-utanfoer-30615

Johanna Andersson

Johanna KO

Kyrkohandboksförslaget – en länklista

Det tycks aldrig ta slut. Ännu en gång debatteras Kyrkohandboksförslaget i media. Ännu en gång är det kyrkomusikerna som protesterar, i nuläget har var fjärde kyrkomusiker skrivit på den senaste protestlistan mot handboksförslagets nuvarande utformning och protesterna börjar anta formerna av ett uppror.

Ändå vägrar de ansvariga att lyssna och turerna runt handboksförslaget börjar nu framstå som närmast löjeväckande i omvärldens ögon, vilket härom dagen uppmärksammades i DN Kultur.  Inom Svenska kyrkan har det protesterats länge, men efter något som mest kan betecknas som en utnötnings-strid – ingen orkar lägga energi och tid på att formulera saklig och konstruktiv kritik, bara för att belönas med ännu en undermålig produkt att bemöta – har många helt enkelt resignerat.

Även präster som, på goda teologiska grunder, är starka motståndare till handboksförslaget tröstar sig nu ofta med att ”det kanske ska gå att fira en hyfsad mässa ändå”. Man behöver kanske inte bry sig om vansinnet? Kanske finns det sätt att navigera sig igenom handboksförslagets innerskärgård av teologiska grynnor och floskel-skär?

Det är självfallet en inställning, men frågan som jag menar måste ställas är var vi kommer att befinna oss om, låt oss säga, tio eller tjugo år om det nuvarande Kyrkohandboksförslaget antas av Kyrkomötet under 2017?

Det går nämligen inte att komma runt det faktum, att det som återfinns i Kyrkohandboken är Svenska kyrkans lära. Förändras Kyrkohandboken så förändras teologin. Just därför är det så oändligt viktigt att en ny Kyrkohandbok inte är ett ogenomtänkt hastverk.

Låt mig ge ett alldeles sant exempel: Om det står i Kyrkohandboken att ”Gud är vår Moder” (vilket det gör i handboksförslaget) betyder det att Svenska kyrkans präster förväntas bekänna och förkunna att Gud är vår Moder. Punkt.

Är vi beredda att göra det?

Det kommer inte att gå att bortförklara innehållet i Kyrkohandboken med att något ”inte ska tolkas bokstavligen” eller att man ”egentligen menar något annat” eller att ”språket ska vara inklusivt”. Kyrkohandboken anger hur vi firar gudstjänst och därigenom hur vi tror och vad vi tror på.

Dessutom: Förutsatt att vi anser att Svenska kyrkan är en del av den världsvida kristna kyrkan så måste Svenska kyrkans teologi vara i samklang med övriga kristna kyrkors. I det nuvarande handboksförslagets utformning är den inte det.

När DN:s Maria Schottenius frågar sig vem det egentligen är som så hett längtar efter denna sönderkritiserade kyrkohandbok, så är det en berättigad fråga hon ställer. Ja, vem? Och frågan måste ännu en gång ställas: Varför är det så bråttom? Strunta i Luther-jubileet – en kyrkohandbok har ett långt större värde än som en snygg presentation under ett reformationsjubileum!

De ansvariga, med ärkebiskopen i spetsen, måste upphöra med sitt kategoriska avfärdande av kritiken och istället pausa arbetet, lyssna och öppna en respektfull dialog. Det finns ingen annan väg nu.

Helena Edlund

Helena

 

För dig som vill uppdatera dig i några av de teologiska frågeställningar som varit aktuella här på Kristen Opinion, postar vi nu en sammanställning av Helena Edlunds texter om Kyrkohandboksförslaget:

 Remissyttranden av Guds nåde. Kyrkohandboksförslaget del 1.

 Kritik undanbedes. Kyrkohandboksförslaget del 2.

En ny religion? Kyrkohandboksförslaget del 3.

De små glidningarnas gud. Kyrkohandboksförslaget del 4.

En försmak om vad som komma skall. Kyrkohandboksförslaget del 5.

Hyddbygge pågår. Kyrkohandboksförslaget del 6.

 

Härskartekniker del 2: Tekniska finter

Wanja Lundby Wedin (S)* vill inte kännas vid några härskartekniker och har kommenterat mitt förra blogginlägg på Facebook. Hon skriver:

”Jag upptäckte att det stod fel i betänkandet och var på väg att begära ordet för att klargöra det. I samma stund redogjorde utskottets föredragande för att han just fått information om detta, vilket gjorde att jag avstod från att upprepa det. Så enkel är förklaringen – härskartekniker handlade det inte om. Kanske vore snyggt med en ursäkt efter en sådan fullkomlig utskåpning?”

Angående detta kan man reflektera över att Lundby Wedin tydligen inte läst utskottets betänkande innan debatten i plenum: ”Jag upptäckte att det stod fel i betänkandet och var på väg att begära ordet för att klargöra detta”. Betänkandet är daterat till den 29 september, så det torde ha handlat mer om motivationsbrist än tidsbrist för Lundby Wedin. Man kan också notera att utskottets föredragande ”just fått information om detta”. Varför så sent? Behövde kyrkans hus flera veckor på sig för att informera utskottet om att de skrivit sitt betänkande baserat på felaktig information?

I en replik till Dag Sandahl sade sedan utskottets föredragande:

”Då kan jag ju ge ett konkret svar på frågan om det här förslaget då. Det står på sidan två i betänkandet här att ärendet behandlades av kyrkostyrelsen den 14 juni 2016 som återremitterade det till arbetsutskottet för vidare beredning. Och då är det så att efter kontakter i dag med kyrkans hus har jag fått höra det att den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen så du kommer att få möta det på nytt igen när du kommer på möte med kyrkostyrelsen och då kan du ju lägga fram önskemål och synpunkter. Men jag tror att det här som kommer fram blir då en kanske en förkortning lite grand av det som ju lades fram när du träffade kyrkostyrelsen tidigare här i år.”

Av detta inlägg framgår inte att det står fel i betänkandet. Intressant är också följande passage: ”Och då är det så att efter kontakter i dag med kyrkans hus har jag fått höra det att den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen…”. Kontakter idag! Utskottets föredragande hade alltså samma dag som ärendet varit uppe i plenum fått nya uppgifter från kyrkans hus. Varför så sent när betänkandet varit klart länge? Och hur tolka formuleringen att ”den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen”? Det var knappast ett svar på min motion. Knappast heller en redogörelse för att frågan om en policy för förtroendevalda trots allt är aktuell och att yttrandefrihetsfrågan för förtroendevalda fortsatt är hotad.

Jag ser i detta mest tekniska finter och hade önskat att ett ja kunde vara ett ja. Och ett nej ett nej.* Att Lundby Wedin har en rad lojala supportrar på Facebook som ironiserar över oss som vågar oss på kritik är kanske inte ägnat att förvåna.

Det hela kan följas här: https://www.facebook.com/groups/239957022707/10154793524077708/?comment_id=10154794182792708&notif_t=like&notif_id=1480613247529285

Johanna Andersson

Johanna KO

*Wanja Lundby Wedin är Kyrkostyrelsens förste vice ordförande *Matteusevangeliet 5:37

Härskartekniker på ny nivå

En av de härskartekniker den norska socialpsykologen Berit Ås identifierade på 1970-talet kom att kallas ”undanhållande av information”. Genom att inte delge personer den information de behövde för att kunna fatta informerade beslut kunde den som satt inne med informationen manipulera och driva ärenden i önskad riktning. Jag har stött på en del sådant genom åren, men insåg här om dagen att jag hittills bara mött amatörer. I kyrkomötesdebatten såg jag så ett verkligt proffs i full aktion: Wanja Lundby Wedin (S), Kyrkostyrelsens förste vice ordförande. Hon skulle kunna hålla fördjupningskurser i denna genre!

Bakgrunden var frågan om att införa en policy för hur förtroendevalda inom Svenska kyrkan ska agera på sociala medier. I en motion om saken, skrev jag så här:

”Istället för att uppställa krångliga regler för förtroendevalda, vilket kan komma i konflikt med yttrandefriheten i Sverige, bör Svenska kyrkan ställa rimliga krav på de skribenter man avlönar eller på andra sätt stödjer ekonomiskt för att uttrycka åsikter. Förtroendevaldas övertramp bör överlämnas till nomineringsgrupperna att hantera, när listorna på valbara kandidater tas fram i samband med kyrkoval. Till sist är detta en sak för kyrkans medlemmar i fria val.”

Utskottet föreslog avslag på motionen, bland annat med följande motivering:

”Vidare konstaterar utskottet att frågan om Policy för förtroendevalda och den debatten inte längre är aktuell och föreslår därför avslag på motionens samtliga punkter.”

Så långt var allt väl. I debatten i plenum talade Roland Johansson för utskottet och beskrev att det inte längre var aktuellt att ta fram en sådan policy. Dag Sandahl ifrågasatte detta, men fick upprepat höra att frågan inte var aktuell. Så hände det märkliga: Lundby Wedin begärde ordet, men gick aldrig upp i talarstolen. Det blev ingen särskild debatt.

I stället valde Lundby Wedin att i en intervju för Kyrkans tidning säga att det stod fel i utskottets betänkande och att en sådan policy visst var aktuell! Varför gick hon inte upp i plenum och redde ut hur det förhöll sig? Hur kunde hon se Roland Johansson stå där i talarstolen och vara lurad att framföra felaktigheter? Finns det ingen respekt för kyrkomötesledamöternas tid och engagemang? Vad kostar det att nästan 300 personer ska läsa betänkanden som bygger på felaktiga sakuppgifter och sedan dessutom lägga tid på att lyssna på en fullständig pseudodebatt? Och hur är det med respekten för utskottens arbete och tid?

Lundby Wedins agerande, eller rättare sagt brist på agerande, är skandalöst. Går det att ha förtroende för en person som undanhåller viktig information från kyrkomötet? Härskartekniker som sagt, på en ny nivå.

Kanske kan du, Wanja Lundby Wedin, ändå nu i efterhand kan berätta hur det kom sig att du inte berättade hur det förhöll sig. Du var ju på väg upp i talarstolen, men ändrade dig. Varför?

Motioner och annat finns här: https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2016

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Kapad advent

Säga vad man vill, Kairos Palestine-gänget levererar! Adventstiden har de utsett till sin speciella kampanjtid, med hänvisning till att en Jesus föddes i Betlehem (och för att den palestinske prästen och aktivisten Mitri Raheb lever där och nu leder församling i Betlehem). Sedan några år tillbaka produceras därför ett adventskampanjmaterial som tar sin utgångspunkt i Betlehem. Materialet är för Palestina, men framför allt är det mot Israel. Detta material har systematiskt spridits av Svenska kyrkan under flera år i adventstid. Det blir ingen julstämning utan Israelkritik! Ännu är Christmas Alert 2016 inte utlagt på Svenska kyrkans hemsida, men det torde vara en tidsfråga innan så sker. Den otålige läsaren finner årets upplaga här:

http://www.kairospalestine.ps/index.php/kairos-palestine-blog/205-kairos-christmas-alert-2016

I de kommenterande texterna i Christmas Alert 2016 dröjer det två (2) meningar innan det hela börjar handla om Israels militära ockupation och orättfärdiga politik. I mening fyra (4) kommer texten fram till Israels kränkningar av palestinier, främst palestinska barn. Sida upp och sida ner är det sedan berättelser, varvade med böner, bibeltexter och bilder på taggtrådar och pojkar, som alla handlar om Israels övergrepp mot palestinska barn. Här är ett exempel på bildillustration:

bild-ko

Här är ett exempel på text:

”Palestinian children living in the occupied Palestinian territory have constant feelings of insecurity. When heavily armed Israeli troops invade Palestinian villages in the middle of the night, children’s feelings of safety and security are replaced with a sense of fear and isolation. This traumatic experience betrays the guiding principle of acting in the child’s best interests as stated in the UN Convention on the Rights of the Child.”

De negativt förstärkande orden är många i detta textavsnitt. Det hela avslutas med:

”From Bethlehem where peace was announced, I wish you all a Merry Christmas.”

I dokumentet får man 123 träffar på ”Israel”, det är genomgående i negativa sammanhang. På ”Palestin” (jag förkortar för att inte utesluta olika former av samma ord) får man 155 träffar, då ofta i sammanhang som inrymmer ordet ”child”, exempelvis: ”Israeli violations of Palestinians and of Palestinian children’s rights”. Överraskande nog fick jag också två träffar på ”Israeli child”. En visade sig handla om ”Israeli child registration policies”. I det andra fallet beskrivs de israeliska barnens priviligierade livsvillkor (givetvis i en bosättning):

”Unlike the Israeli children who grow up in the settlement opposite the village, Palestinian children do not have access to basic infrastructure such as water and electricity networks, or health and education services.”

Knivattacker, raketbeskjutningar, civilia israeler som legitima mål för terrorister – detta är inte något som problematiseras i årets kampanjmaterial. Heller. 2014 års Christmas Alert fick dras tillbaka från Svenska kyrkans hemsida då texten varnade för en ”judisk lobby”, vilket var för uppenbart antisemitiskt för att vara politiskt korrekt till och med i en mycket Israel-kritisk svenskkyrklig kontext. Årets kampanjmaterial lär inte göra någon i det lägret besviken!

Läs min motion om borttagandet av Christmas Alert 2014 här: motion-2015_091-ta-bort-dokumentet-christmas-alert-2014-fran-svenska-kyrkans-hemsida-2

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Påvebesök, patriarkatets kvinnor och Aftonbladets förvirring

Jag har den största respekt för de teologiska, dogmatiska skillnaderna mellan den romersk-katolska kyrkan och den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan. Jag har djup förståelse för den glädje och den betydelse påven Franciskus besök har haft för mina katolska systrar och bröder. De som betytt mest för min andliga utveckling är Birgittasystrarna i Vadstena. Med det sagt: jag innehar ett prästämbete i Svenska kyrkan och det är utifrån den teologiska och trosmässiga positionen jag skriver. Det är min egen kyrkas yta och spektakel som är i fokus.

Det är svårt att räkna hur många gånger Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén på twitter sänt ut bilden av då hon och påven Franciskus omfamnar varandra. Hon vill låta oss tro att det på något sätt undantar det faktum att hon på intet sätt erkänns som ämbetsbärare av den romersk-katolska kyrkan.

I intervju efter intervju refererar hon till sig själv som individ när hon får frågan om inte detta är problematiskt: ”Påven har sänt mejl där han hälsat henne som ärkebiskop”, ”Påven har i en intervju sagt att han träffat ärkebiskopen och hennes man”. Det tar Jackelén som ett erkännande av hennes ämbete. Det är det inte. Möjligen är det en personlig kick. Men vad har det med Svenska kyrkan att göra? Kan man inte lyfta sig från det privata, den personliga referensen?

Biskopen i Stockholm, Eva Brunne, själv öppet lesbisk och med stort engagemang i hbtq-frågor, twittrar också ut bilden av omfamningen på twitter med orden ”större än så här kan det inte bli i vår ekumeniska värld!”. En biskop som själv skulle vägra att prästviga de som motsatta sig samkönade relationer och kvinnliga ämbetsbärare, legitimerar och bekräftar därmed dess motsats. Man är således patriarkatets kvinnor när det passar? Men inte i det egna stiftet och inte i den egna kyrkan. Det som är tabu i den egna kyrkan, omfamnas uppenbarligen när det finns hos andra.

Så vad är det som är stort? Att vår ärkebiskop får stå tillbaka i den ekumeniska gudstjänsten och inte kan vara en av dem som leder den för att hon är kvinna (och att hon accepterar det)? Att nattvard inte kan firas, eftersom man inte delar de filosofiska och teologiska grunderna för det? Att Svenska kyrkans representanter bråkat om hur, var när, katolikerna ska få fira sin mässa (vilket i sig är ovärdigt och oekumeniskt).

Ärkebiskopen har i varje intervju jag hört eller läst problematiserat Luther. Det är en märklig hållning i relation till att hon är ärkebiskop i en av världens största lutherska kyrkor och det är ett reformationsjubileum i vardande. En av förklaringarna är att hennes egen bakgrund inte återfinns i den lutherska kyrkan i Tyskland. Det är olika traditioner, och hennes är reformert. Det finns teologiska skillnader.

Det är klyftor som ska överbryggas och en försonad mångfald som ska framträda, har Kyrkokansliets kommunikationsavdelning trummat ut. Detta ska nu ha manifesterats. Men hur är det i den egna kyrkan, i den Svenska kyrkan? Där män med påvens uppfattningar aldrig skulle kunna bli kyrkoherdar eller drömma om att omfamnas och komma in från kylan?

Om det ska omfamnas finns det väl en hel del i Svenska kyrkan – eller till exempel med Missionsprovinsen – att söka försoning med innan man äntrar vägen mot Rom (om det nu är den vägen man tänkt sig, vilket liksom allt annat av substantiellt värde och intresse är oklart och totalt ogenombearbetat teologiskt.)

Svenska kyrkans Överklagandenämnd, som högsta överprövningsinstans, beslutade i våras att avvisa ett beslut från Göteborgs domkapitel (där Tro och Solidaritets Ulf Bjereld sitter och biskopen heter Per Eckerdal) om att frånta präster i Missionsprovinsen deras ämbete som präster i Svenska kyrkan. Jag delar inte Missionsprovinsens ämbetssyn, men deras gudstjänster följer Svenska kyrkans gudstjänstordning från 1986. Som präster måste de kunna få leda gudstjänster i denna ordning, beslutade Överklagandenämnden.

Men vad hände? Biskopen i Göteborg motionerade till kyrkomötet (beslut fattas i november) om att detta beslut/dom ska ”kväljas”(om man hårdrar det). Man ska helt enkelt avskaffa legitimiteten för Svenska kyrkans Överklagandenämnd/Högsta domstol när man inte gillar beslutet och för att kunna ta prästämbetet ifrån pensionerade kvinnoprästmotståndare. Biskopen och kyrkomötet ska således sätta sig över Svenska kyrkans högsta överprövningsinstans. Biskoparna har dock inte rösträtt i kyrkomötet, men kan motionera till detsamma. Med det upplägget kan biskoparna skjuta kyrkopolitikerna framför sig, men själva slippa ta ansvar för beslutet.

Samtidigt som detta är Svenska kyrkans linje omfamnar ärkebiskopen påven och går med på att osynliggöra sitt eget ämbete (men tror säkert själv att det framhävs).

*   *   *

Det märkliga läget och tonläget i samband med påvebesöket fick bitvis sin förklaring i en ledare i Aftonbladet av Anders Lindberg(1/11). I hans värld var nu Antje Jackelén, påven och muslimer (läs islamister/Muslimska brödraskapet) samt Angela Merkel de som stod för humaniteten i världen. Mot dessa kontrasterade han Facebook-gruppen Mitt Kors, som han påstod användes av högerkristna som slagträ mot andra. Den kampanjen mot Mitt Kors har bland andra Kyrkokansliets tjänstemän och ärkebiskopen tidigare försökt föra.

Vilka dessa högerkristna skulle vara verkar vara mycket oklart för Anders Lindberg. Det kan knappast syfta på mig, som är en av initiativtagarna till Mitt Kors. Jag är teologiskt liberal (ej politisk term): Jag viger samkönade par, är kvinnlig präst och har som väldigt få i det här landet (och överhuvudtaget) disputerat i feministteologi. En annan av initiativtigarna är jämställdhetskoordinator på en högskola samt håller på med en avhandling med inriktning på gender, närmare bestämt maskulinitetsforskning. Den tredje är också kvinnlig präst med samma teologiska grundsyn kring kvinnor, rätten till abort och homosexualitet/hbtq.

Anders Lindberg har svårt med begreppen och verkligheten. Det beror på att han inte gör åtskillnad mellan tro och politik. En person kan vara teologiskt liberal och borgerlig eller vänster. En borgerlig kan vara teologiskt konservativ, men det kan en politiskt vänster också vara. Han slänger sig med begrepp han inte förmår placera eller hantera.

Är det då medlemmarna i gruppen som är någon sorts kristen höger? Denna mångfald av etnicitet och livsåskådning? Knappast. Så, vilka använder #mittkors för mörka agendor? Name and Numbers. (På den frågan svarar dock inte de som slänger ur sig påståendet.)

Men det är inte Anders Lindberg och Aftonbladet som ska skyllas för att de försöker göra politik av något som inte är det. De har hämtat inspirationen från Svenska kyrkans ledning, vars reaktion på Mitt Kors var helt politisk. Inte för ett ögonblick verkade denna kyrkliga ledning förstå att Mitt Kors handlade och handlar om tro och engagemang. För det politiska, aktivistiska rastret överskuggar allt för dem, till och med korset.

*   *   *

En av aktörerna under dessa dagars ekumeniska möte var Lutherska Världsförbundets president (som precis som Antje Jackelén har verkat vid Lutheran School of Theology i Chicago) Munib Younan, en palestinsk biskop med starka politiska engagemang mot Israel.

2007 drev prästen Anna Karin Hammar igenom i Svenska kyrkans kyrkomöte att bostäder skulle byggas till palestinier. Kyrkomötet beslutade om 30 miljoner kronor. Pengar som nu, enligt tidigare utlandschefen Margareta Grape, finns hos Munib Younan och Lutherska Världsförbundet. Några bostäder är ännu inte byggda.

”Tro som politisk kraft”, ”Kyrkan ska bli mer aktivistisk”, det är mantran från den svenskkyrkliga ledningen. De betyder något även i detta sammanhang.

Avslutningsvis några intressanta och kloka citat ur den katolska tidskriften Signums senaste nummer:

Fredrik Heiding apropå den ekumeniska gudstjänsten i Lund:

Av en kort gudstjänst kan man inte kräva att alla nyanser ska göras rättvisa. Men i något sammanhang och vid något tillfälle kunde det vara välgörande att precisera vad man menar.”

 Philip Geister apropå det ekumeniska mötet:

Men Svenska kyrkans besvikelse över katolikernas bristande ekumeniska intresse kan inte dölja de stora problem som hon själv brottas med. Sexton år efter skilsmässan från staten kvarstår intrycket att man möter en tonåring som försöker komma underfund med vem hon är. Det höga antalet utträden ur Svenska kyrkan, bristen på egna andliga källor och teologiska rötter och en fortskridande förlust av legitimitet som kulturbärande institution i ett land där under tiden andra krafter har lagt beslag på begreppet ”svenskhet” är några av ingredienserna som bidrar till försvagat självförtroende och ett motsvarande uppblåst ego.”

Annika Borg

Annika KO

 

Anmälan till Granskningsnämnden

Från: Johanna Andersson, Annika Borg, Helena Edlund

Till: Granskningsnämnden för radio och tv

Insänt: 11 oktober 2016

ANMÄLAN:

Kanal eller station: Sveriges Radio P1, Människor och Tro

Sändningsdag: 2016-08-12

Sändningstid: 15.04

Utveckla varför du vill få programmet eller inslaget prövat:

I programmet den 12/8 2016 intervjuas Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg (1-7.02 in i programmet).

Bakgrunden till inslaget är att vi, tre prästkollegor (Johanna Andersson, Annika Borg och Helena Edlund), i slutet av juli startade en Facebook-grupp som uppmanade människor att sätta på sig ett kors runt halsen och posta en bild av sig själva. Syftet var – och är – att visa solidaritet med världens utsatta kristna.

Vi startade gruppen efter det brutala mordet på Fader Jaques Hamel under en mässa i Frankrike den 26 juli. Vi kände vanmakt och händelsen kom oss mycket nära som präster och människor. Vi ville göra något och detta blev ett enkelt sätt att sprida hopp mitt i vanmakten. Gruppen växte snabbt, efter en dryg månad hade den tiotusen medlemmar och tusentals bilder hade postats. Gruppen var – och är – en öppen grupp som bestod och består av människor med olika bakgrunder och övertygelser.

En kort tid efter att gruppen skapats, gick Svenska kyrkans kommunikationschef ut på sin Facebook-sida och postade ett inlägg där han beskriver vårt initiativ som ”okristligt, ”uppviglande” och ”ofräscht” och att det kan leda till ”religionskrig”. Detta fick spridning.

Den 12/8 väljer Människor och Tro att ta upp Mitt Kors. Hela inslagets sändningstid upplåts till Gunnar Sjöberg, som i programmet fortsätter att sprida misstänkliggöranden om oss och gruppen. Puffen för programmet och inledningen av inslaget har hämtat sin vokabulär från Sjöbergs anklagelser mot oss. Programledaren kallar upprepat gruppen för en ”kampanj” och ett ”upprop”, det beskrivs inte hur det i verkligheten ser ut i det stillsamma virtuella rummet med bilder på Facebook.

Sjöberg får tid att utveckla att gruppen kan utnyttjas – och utnyttjas – av nationalistiska, islamfientliga och främlingsfientliga krafter. Ingen tydlig motfråga om ifall detta faktiskt hänt eller om vad gruppen egentligen består av – ett flöde av bilder och berättelser, ett slags virtuellt andaktsrum – ställs. Ord och uttryck som ”främlingsfientlig”, ”okristlig”, ”mot islam”, ”polariserar mot islam”, ”nationalistiska strömningar”, ”uppviglande”, ”ofräscht”, ”markeringar” upprepas om oss och gruppen under intervjun.

Vid tidpunkten för sändningen den 12/8 hade Mitt Kors fått stor uppmärksamhet i medier, såväl i riksmedia som lokalt. Vi är som personer vid det här laget således kända som initiativtagare till Mitt Kors för en stor krets människor i Sverige.

Gruppen och vi som personer misstänkliggörs i programmet, utan att få någon möjlighet att bemöta dessa grundlösa och missaktande anklagelser mot oss eller rentvå oss. Gunnar Sjöberg säger bland annat att man ska tänka ett varv till innan man går med i gruppen: ”Fundera ett varv till på vilka som skapat gruppen.” Uttalandet är riktat mot oss om personer och har skadat vårt anseende.

Gunnar Sjöberg påstås i inslaget ha nekats tillträde till gruppen och kastats ut. Redaktionen hade enkelt kunnat ta reda på vad som faktiskt skedde och varför genom att höra med oss.

Vi får i programmet även klä skott för vad Gunnar Sjöberg mött för negativa reaktioner, något som självklart ligger helt bortom vår kontroll. Eftersom han fått otrevliga reaktioner, har misstänkliggörandet av oss fog för sig, enligt Sjöberg. Ett cirkelresonemang som även det förstärker den negativa bilden av oss som personer.

I ett telefonsamtal med Annika Borg efter programmet sänts, tillstod producenten att upplägget var ensidigt och inte lyckat. Men producenten menade att det skulle komma fler tillfällen för bemötande, det sista ordet var inte sagt.

I två efterföljande program tas förvisso Mitt Kors upp. Den 19/8 diskuteras vad #mittkors kan få för betydelse. Den 1/9 diskuteras en grov satirteckning i Aftonbladet, som likställer #mittkors och oss med #mitthakkors. Bilden, som är riktad mot oss, publiceras på Människors och Tros hemsida som puff för inslaget.

Men inte heller någon av dessa gånger är vi inbjudna eller kontaktade för att bemöta anklagelser eller för att ge vår bild av saken. Redaktionen hade möjlighet att i dessa efterföljande program bereda oss utrymme att gå i svaromål mot de anklagelser som spridits genom sändningen den 12/8, men har således konsekvent valt att inte göra det.

Public Service har ett enormt genomslag. Programmet den 12/8 sändes i repris. Vi har genom publiceringen den 12/8 blivit identifierade, utpekade och misstänkliggjorda för en stor grupp människor och inte beretts någon som helst möjlighet till bemötande.

Människor och Tro har brustit i opartiskhet.

En av oss har idag lämnat Svenska kyrkan och därmed prästämbetet (https://kristenopinion.wordpress.com/2016/08/14/johanna-andersson-jag-har-begart-uttrade-ur-svenska-kyrkan/) efter dessa anklagelser. En annan av oss har fått problem med en anställning. Vi har alla tre lidit publicitetsskada.

Gruppen Mitt Kors är dessutom helt öppen, så varför redaktionen inte har kunnat beskriva detta virtuella rum på ett verklighetsförankrat sätt, är anmärkningsvärt. https://www.facebook.com/groups/1746487298941396/

Länk till programmet: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/765390?programid=416

Puffen för programmet den 12/8: ”Det kristna korset i okristlig kampanj? Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg har hamnat i blåsväder efter att ha kritiserat ”Mitt kors-kampanjen”, ett upprop på sociala medier om att visa sitt kristna kors som ett stöd för förföljda kristna. Föst kallade Sjöberg kampanjen för ”okristlig”, sedan nyanserade han sig och ville själv vara en del i uppropet, men han tycker fortfarande att kampanjen är problematisk ”i en tid av nationalism och islamfientlighet”. Men går det inte att vara tydlig med ett kristet ställningstagande utan att vara fientlig mot islam? Hör Gunnar Sjöberg i Människor och tro.”

Eftersom vi är tre personer, sänder vi var och en in en anmälan.

Magplask, Kyrkans tidning

I ledaren i det senaste numret av Kyrkans tidning (nr 40/2016) tas ett viktigt ämne upp: Att ta avstånd från och stå upp mot nazism. Appellen är självklar och kan knappast hos någon läsare mötas med något annat än ett rungande och starkt bifall (även om man kan ha olika åsikter om hur man på bästa sätt gör det).

Men ledare är märkligt nog bildsatt med vad som förefaller vara en anti-nazistisk motdemonstration där maskerade deltagare från den autonoma vänstern deltar.

Saken blir inte bättre längre in i tidningen, där man kan ta del av en artikel om Svenska kyrkans motstånd mot att Nya tider deltagit i bokmässan. Kyrkan ska nu ställa ultimatum om man ska medverka nästa år. Det är en uppfattning man kan hysa i den pågående debatten om Nya tider och många har argumenterat för att utesluta Nya tider.

Men när sedan författaren Maria Küchen tillfrågas om saken, säger hon så här, apropå en demonstration mot nynazister i Jönköping 2014:

”Då enades alla genom att acceptera varandras olikheter. Man möttes långt i förväg och hade en strategi. Det moderata kommunalrådet hade till exempel tidigare gått ut med kraft mot den autonoma vänstern. Nu stod de sida vid sida med Frälsningsarmén. Det var oerhört inspirerande!”

Efter utropstecknet är det punkt även för artikeln.

Låt mig påminna om den autonoma vänstern, som tillsammans med högextremism och religiös extremism går under samlingsnamnet ”våldsbejakande extremism” och är en angelägenhet för Säpo. Enligt Säpo är den autonoma vänstern ett stort hot. Ett problem är också att den legitimeras i samhället på ett annat sätt högextremism. Bildsättningen och artikeln i Kyrkans tidning är ett exempel på det.

Låt mig även påminna om vad den autonoma vänstern sysslar med i landets Prideparader: att hota och trakassera deltagare från borgerligheten, från Polisen och från Försvaret, för att nämna några. De har även försökt förbjuda människor, som Liberaler, och avskräcka från att delta i Prideparaden.

Men det är således ”inspirerande” att verka gemensamt med  dessa extrema grupper enligt Küchen och de promotas genom bilden ovanför ledaren. Är våldsbejakande vänstergrupper enbart ”olikheter” man ska ”acceptera”? Är inte det en extrem eufemism?

Hur är det möjligt att man okritiskt legitimerar den autonoma vänstern i Kyrkans tidning?

Ett svar kan vara att det inte ens är någon i kyrkoledningen som höjer på ögonbrynet om en präst finns med i sammanhang med den autonoma vänstern (läs HÄR).

Tar Svenska kyrkan avstånd från extremism eller inte, är frågan man tyvärr får ställa sig.Vad är det för kultur och klimat som råder när man framställer den autonoma vänstern som goda samarbetspartners?  Det är allvarligt att dessa frågor ens behöver ställas.

Annika Borg

Annika KO

Tre sätt att beställa boken Mitt Kors

Uppdatering 2 november:

Det har funnits tre sätt att föreställa boken Mitt Kors, men tyvärr har det inte kommit in tillräckligt med beställningar. Samarbetet med Fri Tanke förlag upphör därmed. Detta innebär att boken, som redan hade en tajt tidsplan, blir försenad.

Vi kommer att ge ut boken själva under våren.

Syftet med boken är att förmedla denna virtuella katedral vi skapat tillsammans även i en annan form och att få in medel från försäljningen som går till utsatta kristna. Priset på boken är detsamma: 200:-. Det kommer mer information om hur man kommer att kunna beställa boken när det närmar sig publicering.

(Tidigare info)Beställ boken Mitt Kors! Att köpa boken innebär att bidra konkret till hjälp för utsatta kristna. Vi behöver 1000 förbeställningar för att kunna få boken klar till jul.

Facebook-gruppen Mitt Kors är en fantastisk virtuell katedral med bilder och berättelser skapad av över 10 000 människor. Nu vill vi förmedla det även i en annan form: som bok.

+ Beställ genom förlaget här: Boken Mitt Kors 

+ Beställ genom Kickstarter här: Boken Mitt Kors

+ Beställ genom att ladda ned en beställningsblankett (pdf) och mejla/skicka in till förlaget: bestallning-mitt-kors

mitt-kors-bestallning

(Omslaget är inte det färdiga.)

Läs mer om Mitt Kors #mittkors

Om bokprojektet Mitt Kors:

+ Det finns i dag ett antal viktiga organisationer som stödjer förföljda kristna och andra troende och utsatta, som A Demand for Action och Open Doors. Vi uppmanar till stöd till dessa organisationer och deras viktiga arbete. Genom boken Mitt Kors vill vi komplettera dessa insatser och genom royalty från bokförsäljningen kunna ge stöd direkt till ett eller flera kloster i Irak och Syrien. Vi arbetar just nu med detta och är så tacksamma för de kontakter vi fått.

Det finns ett antal faktorer som bidragit till valet av Fri Tanke förlag. Inte många förlag kan/vill trycka en högkvalitativ produkt med så kort varsel. Vi har lyckats få till ett avtal som är ekonomiskt fördelaktigt för att kunna stödja olika projekt för förföljda kristna. Dessutom har Christer Sturmark personligen öppet och med starkt bifall från gruppen Mitt Kors visat sitt stöd  för #mittkors och för förföljda kristna och andra grupper, både i ord och handling. Beslutet är fattat utifrån vad vi bedömer är bäst för projektet och dess inkluderande syfte.

+ Boken kommer att bestå av ett urval av alla fantastiska bilder. Vi skulle givetvis vilja ha med alla bilder, men det är inte möjligt. Upphovsmännen tillfrågas och ger sitt medgivande.