Stöd Kristen Opinion

Kristen Opinion har sedan 2011 bedrivit opinionsbildning och granskning. Arbetet har skett helt ideellt. Vi har inte tagit emot ett öre i bidrag, men ändå dominerat kyrklig debatt och fått ett enormt genomslag.

Vi tar nu olika steg för att utveckla bloggen. Nu finns det möjlighet att stödja oss genom SWISH 0723 56 77 56.

Vi kommer till exempel borra vidare, och djupare, i frågor om Svenska kyrkan:

+De ensidiga kampanjerna mot Israel. +Vart kyrkans pengar går. +Vart teologin har tagit vägen. +Varför man inte vill peka ut kristna som särskilt utsatta i världen. +Varför Jesus Kristus hamnat ute i marginalen.

Kristen Opinion verkar i en frihetlig och kritisk anda och ger röst åt de frihetliga, universella värden som byggt västvärldens demokrati och jämställdhet. Med en människosyn grundad i det judisk-kristna kulturarvet och den kristna tron borrar vi i samtidsfrågorna, vrider och vänder på perspektiven och ställer inte sällan saker på sin spets. Kristen Opinion värnar en sekulär stat, det demokratiska samhället och belyser ofta frågor ur ett köns- och maktperspektiv.

Ni som gillar det vi gör: Inse vad vi kan göra med resurser till vårt förfogande!

Tack för Ditt bidrag! SWISH  0723 56 77 56

Johanna Andersson, Annika Borg, Helena Edlund

ko-jah-bild

Kristen Opinion och #mittkors

Lördagen den 3 september 2016 passerade Facebook-gruppen Mitt Kors #mittkors 10 000 medlemmar. Sedan vi startade gruppen i slutet av juli har den fått ett enormt genomslag. Människor med olika bakgrunder har delgett sina bilder och berättelser om korset, skrivit om sin tro, om sin längtan efter tro, sina tvivel, sitt engagemang och visat solidaritet med utsatta kristna.

ko-kors

Vi är överväldigade. Tillsammans med alla medlemmar har vi skapat ett virtuellt, öppet, vackert rum där människor kan hämta tröst, få hoppet tänt, känna förnyad kraft, energi och finna gemenskap.

Mitt Kors har gått från att vara en grupp till att bli en rörelse. En rörelse av människor som bär kors, ser korset som en symbol för kärlek, nåd och hopp och som oavsett bakgrund och tro eller livsåskådning delar engagemanget för utsatta kristna i världen. Det är fantastiskt.

Orsaken till att vi från början gjorde Kristen Opinion som avsändare var praktisk (och vi hade då inte kunnat föreställa oss att gruppen skulle komma att växa så snabbt och så mycket). Vi ville inte knyta den till en av oss utan till alla tre och här på Kristen Opinion finns en presentation av vilka vi tre är.

Men Kristen Opinion är vår opinionsbildande sajt och för att det inte ska uppstå några missförstånd kring detta så har vi nu även skapat en egen sida för Mitt Kors: mittkors.wordpress.com.

De uppfattningar och åsikter som uttrycks här på Kristen Opinion är våra egna. På Kristen Opinion publiceras signerade inlägg som skribenten själv står för. (Gruppen #mittkors rymmer antagligen lika många åsikter i olika frågor som den rymmer människor.)

ko-jah-bild

Johanna Andersson, Annika Borg, Helena Edlund

 

Johanna Andersson: Jag har begärt utträde ur Svenska kyrkan

Till sist har jag fått nog. Svenska kyrkans förenklade ställningstaganden i komplexa sakpolitiska frågor har länge utgjort en källa till djup besvikelse. Också de ständiga utfallen mot Israel från kyrkans ledning har varit en prövning. Men till sist blev det oviljan att uttrycka stöd för förföljda kristna som blev det avgörande. Jag har sett kyrkliga solidaritetsuttryck i form av färger på kläder, sockar, knappar och sjalar samt klockringningar och paradmedverkan för och emot en rad olika grupper. Men något så enkelt som en uppmaning att bära ett kors i solidaritet med förföljda kristna har lett till upprepade misstänkliggöranden och kampanjer!

Kyrkoledningen har i flera veckor drivit just en kampanj mot oss som startade gruppen ”Mitt Kors”. I denna kampanj har jag misstänkliggjorts, kallats ”tvivelaktig”, ”solkig”, ”uppviglare”, ”okristlig” och tillskrivits främlingsfientliga dolda agendor. Det började med kommunikationschefen och prästen Gunnar Sjöberg och stiftsadjunkten och prästen Anna-Karin Hammar, sedan har det fortsatt med ytterligare kyrklig personal i en rad olika sammanhang. Dit hör inte minst ärkebiskopens obehagliga insinuationer om en ”kulturkamp”. Jag har jämförts med IS, förklarats stå nära SD, hetsa mot muslimer och önska ett religionskrig. En del av dessa kommentarer är av sådan art att jag ska diskutera dem med en advokat. På ett känslomässigt plan är det mest smärtsamma att jag inte uppfattas vara värdig att bära mitt kors runt halsen.

Som enskild person har jag naturligtvis varken möjlighet eller lust längre att bemöta påhopp. Semestern är slut och jag har ett heltidsarbete att sköta. Eller enklare uttryckt: mobbning i flock är mig motbjudande, särskilt när den utövas professionellt av avlönad personal i en organisation som påstår sig rymma mångfald och särskild dialogkompetens. Jag har därför begärt utträde ur Svenska kyrkan. Jag vill inte längre bidra med mitt engagemang eller mina pengar för att stödja Svenska kyrkan under nuvarande ledning. Nu går jag.

Mitt utträde innebär att jag lämnar mina förtroendeuppdrag för POSK i församling och kyrkomöte. Gruppledaren är informerad. Jag vill här tacka er som visade mig förtroende att representera er. Jag har också informerat biskopen i Göteborgs stift om mitt utträde och förklarat att jag är medveten om dess konsekvenser för mig som präst. Rent konkret innebär ett utträde att jag inte längre kan tjänstgöra som präst, naturligtvis. Kragen åker av. Är man inte medlem i Svenska kyrkan kan man inte vara präst i Svenska kyrkan.

Känslan av tomhet är just nu större än känslan av frihet. Det var med tunga steg maken och jag gick till pastorsexpeditionen i Haga med våra utträdesblanketter. Vi vet inte i vilken församling vi kommer att fira gudstjänst nu.

Uppmaningen att bära kors har problematiserats och svärtats ner av ledande kyrkliga företrädare för att det är just vi, jag, som uppmanar. De har påstått att det kan tolkas som ”mot” och inte ”för”, leda till polarisering och ställa ett ”vi” mot ett ”de”. Jag vill betona att detta handlar om rena spekulationer, inga konkreta exempel har hittills anförts. Den som går in i Facebook-gruppen ”Mitt Kors” kommer istället att mötas av vackra bilder och många personliga berättelser om tron på Jesus Kristus. Gå gärna in och se! Gruppen har i skrivande stund över 5500 medlemmar. Jag är tacksam över att alla försök att misstänkliggöra bl. a. mig inte skrämt människor från att gå in och dela och delta.

Jag skulle önska att åtminstone präster som fortsatt angriper ”Mitt Kors” visar något mått av pastoral omsorg om gruppens många medlemmar.

Johanna Andersson

Johanna KO

 

#mittkors visar på hoppet

Åtta dagar har gått sedan lanseringen av Facebookgruppen Mitt Kors. Responsen har varit enorm. I skrivande stund har gruppen över 3 600 medlemmar.

Den som besöker sidan möts av mer än 800 bilder av kors – i halsband, örhängen, armband, radband, dekaler, flaggor, statyer. Tatuerade kors. Målade kors. Snidade kors. Smidda kors. Snirkliga kors. Bastanta kors. Keltiska kors, vikingakors, afrikanska kors, uppståndelsekors, krucifix, arabiska kors, kors med en davidsstjärna. Små kors som med varsamma händer måste hållas upp mot kameran för att ses, bredvid kors som tronar som meterhöga monument. Kors i guld och ädelstenar som formats av skickliga mästarhänder, bredvid kors som barnafingrar pillrat ihop av plastpärlor och garn.

Alla lika älskade.

Från bilderna blickar människorna. Individer, lika olika som lika. Män och kvinnor, gamla och unga, ur alla tänkbara etniciteter och ekonomiska grupper. Skäggiga mc-knuttar och prydliga damer. Välsminkade unga kvinnor och opolerade knegare. Militärer, konstnärer, räddningspersonal, lärare, sjukpensionärer, akademiker, företagare, kroppsbyggare, arbetslösa. Friska och sjuka. Helt säkert finns bland oss både hetero och homo och bi och trans och queer. Vissa kända namn och de flesta helt anonyma. Där finns biskopar, präster och diakoner, munkar och nunnor. Vissa definierar sig som svenskkyrkliga, andra som lutheraner eller katoliker. Åter andra som ortodoxa, baptister, pingstvänner eller sökare. Vi utgör en brokig skara, men med det gemensamt, att vi vill stå upp för korset och det hopp, den kärlek och den solidaritet som kristen tro förespråkar.

Och alla dessa berättelser! Det vi trodde skulle stanna vid en samling hashtags, blev till evangelium när människor började berätta. Om sina kors – och sin tro. Om kors som varit gåvor vid en konfirmation eller skänkts vid en dödsbädd, som köpts på en resa i ett land långt borta eller gått i arv i generationer. Om kors som påminner om heliga platser och speciella möten. Om kors som naturen under miljarder år format i en sten, eller kors som skymtar i en flyktig molnformation. Om kors som förlorats på flyktens väg och kors som är det enda som finns kvar. Om kors som burits natt och dag i decennier och kors som plockats upp efter decennier i en byrålåda. Om kors som gett kraft genom ångestridna nätter och kors som påminner om sprudlande glädje. Om kors som vittnar om en stark och välgrundad övertygelse om frälsaren Jesus Kristus och kors som bär en flämtande längtan efter det ännu odefinierade.

Tillsammans visar alla som ställt sig bakom #mittkors hur vi kan vara tusentals individer med olika bakgrunder, erfarenheter, språk, traditioner och tolkningar – men ändå förenas genom korset.

Under dagarna som passerat har vi insett vilken gåva alla medlemmar skapat åt varandra. Genom bilderna på våra kors har vi stärkts i att vi är många och genom att dela varandras berättelser har vi fått ta del av andras tankar och tro. Det har varit en tid av uppbyggelse för oss, och genom era berättelser har vi förstått att även många av er har fått glädje och kraft av denna ständigt växande gemenskap.

Så tack till er alla. Tack för era bilder och era berättelser. Tack för att ni delar med er och visar på korsets närvaro i er vardag. Tack för att ni bär korset synligt för att visa på hoppets, kärlekens och nådens tecken som ett tyst motstånd mot mörker och våld.

Berättelser och bilder strömmar in. Välkommen med din!

https://www.facebook.com/groups/1746487298941396/

Johanna Andersson
Annika Borg
Helena Edlund

UPPDATERING: LÖRDAGEN DEN 13 AUGUSTI PASSERADE #MITTKORS (MITT KORS) 5500 MEDLEMMAR! FANTASTISKT!

#mittkors

Kristen Opinion startade i onsdags en Facebookgrupp, Mitt Kors, som redan fått flera hundra medlemmar. Välkommen att gå med i #mittkors:

+ Mitt Kors ‪#‎mittkors‬ vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att vi öppet och med stolthet bär korset runt halsen i vår vardag.
+ Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld.
+ Om du inte redan bär ett kors, plocka fram korset som ligger i byrålådan – eller gå och köp ett! Ta sedan en bild av dig själv med korset runt halsen, posta på gruppens Facebooksida och tagga med  #mittkors  Följ länken:

https://www.facebook.com/groups/1746487298941396/

Johanna Andersson, Annika Borg, Helena Edlund

Johanna KOAnnika KOHelena

Läs också också vårt uttalanden efter det fasansfulla dådet mot en präst och en kyrka i franska Rouen i tisdags: https://kristenopinion.wordpress.com/2016/07/26/varldens-kristna-ar-under-attack/

Världens kristna är under attack

Världens kristna är under attack. Den besinningslösa terror som idag drabbade Frankrike, har under lång tid varit vardag för Mellanösterns kristna: En präst har avrättats under pågående mässa. Flera andra togs som gisslan. Symboliken är slående. Mördarna kränker kyrkorummet och manifesterar därigenom inte bara sitt förakt för livets helighet, utan även för kyrkan, dess sakrament, den kristna tron – ja, för Kristus själv.

Nu måste vi se verkligheten.

Den kristna tron är under attack. Angriparen bärs av den jihadistiska, apokalyptiska, hatiska visionen om de otrognas totala underkastelse. De som tillber och tillhör Kristus förnedras och förföljs. Attacker mot kyrkor i Europa och Sverige har skett tidigare. Synagogor har en ständig hotbild mot sig och har utsatts för attentat. Men aldrig tidigare i modern tid i Europa har en präst slaktats när han firar mässa och till Jesu åminnelse bryter brödet och blandar vinet.

Kristna värden är under attack. Den barmhärtighet och medmänsklighet som ska känneteckna dem som följer Jesus, och som sägs ha kännetecknat den mördade broder Jacques Hamel, har idag mötts av skoningslöst hat och förakt för livet.

Må kärlekens Gud driva hatet ur deras hjärtan.
Må vi stå enade i kampen mot Ondskan och barbariet.
I Jesu namn.
Amen.

Johanna Andersson, Annika Borg, Helena Edlund

Målet är underkastelse

Den islamistiska/jihadistiska terrorn normaliseras och kryper allt närmre. Bara under de senaste dagarna har vi bevittnat det bestialiska massmördandet av nationaldagsfirande familjer i Nice, en yxattack mot tågresenärer i tyska Würzburg och en knivattack mot en mamma och hennes tre döttrar i franska skidorten Garda-Colombe. Gärningsmannen uppger att han attackerade familjen eftersom de var för lättklädda.

Men det som hade chockerat oss för bara några år sedan, möts nu närmast av sorgsna konstateranden. Jag märker det på mina egna reaktioner och på andras – terrorn är väntad. Vi vet att det kommer att hända igen men hoppas att det inte drabbar oss eller våra nära och kära. Att terrorn håller sig på behörigt avstånd, eller mer korrekt att terroristerna väljer att mörda andra människor än våra egna familjer. Better you than me.

Reaktionerna på terrordåden blir oftast desamma: På sociala media uttrycks solidaritet med de drabbade och deras familjer, profilbilder byts och hashtaggar skapas. Ljuständandet fortsätter men manifestationernas tid tycks förbi.

Samhället tycks ha kapitulerat inför det islamistiska/jihadistiska våldet.

Istället för att med kraft bekämpa terrorister och religiös extremism, stannar polismakten vid att dela ut armband samtidigt som våra folkvalda talar om hur Sverige måste stå upp för frihet och öppenhet. Artister och media upprepar att det viktiga är att vi inte låter terrorns närvaro påverka våra liv. Vi uppmanas att fortsätta leva precis som vanligt, för att på så sätt visa dem som hatar vår kultur och vår frihet att vi inte låter dem vinna.

Men så talar bara den som inom sig är övertygad om att den inte själv kommer att drabbas. Problemet med terror är nämligen att det är ett oslagbart vapen.

Historien visar att det inte behövs särskilt mycket för att ett samhälles medborgare ska förändra sina liv genom att drivas ner i fruktan och skräck. Ett relativt nutida exempel är Iran, där ayatollah Khomeinis krav på att kvinnorna skulle beslöja sig fick tiotusentals iranska kvinnor att tåga genom Teheran för att protestera. Men vi vet hur det ser ut på Teherans gator idag. När arrestering och straff drabbade allt fler, åkte chadorerna på.

I Afghanistan mötte jag föräldrar som inget hellre önskade än att barnen skulle få en god utbildning, men som ändå hade slutat skicka sina barn till skolan eftersom de riskerade att bli våldtagna på vägen.

Här hemma i Sverige har rädslan för sexuella övergrepp fått många unga kvinnor att välja bort musikfestivaler och stora folksamlingar denna sommar. De prioriterar sin säkerhet framför sin frihet, en frihet som hittills varit så självklar.

Logiken är enkel: När risken för negativa konsekvenser bedöms vara för stor, ändrar man sitt beteende.

Sohelia Fors skrev i ett inlägg på Facebook den 25 februari i år: ”För mer än trettio år sedan var jag tonåring i Iran. Den militanta islamismen hade inget större intresse av Gud men däremot en brinnande passion att kontrollera, underkuva, döma och straffa människor. Därför mötte den oss först i gestalt av män som attackerade oss för vår klädsel, hår och smink. Vi lärde oss att alltid ha en sjal i väskan som vi kunde sätta på oss för att inte bli antastade av de män som lärt sig att den kvinna som inte är rätt klädd inte är värd respekt. Vi anpassade oss snabbt till dem och förstod först för sent att det inte var anpassning – det var underkastelse.”

Att säga att vi inte ska ändra oss utan leva som vanligt, är enklare sagt än gjort när sexuella övergrepp är så vanliga att de i bästa fall renderar notiser, samtidigt som terrorister angriper och dödar oskyldiga människor med vad som närmast kan liknas vid målmedvetenheten och hatet hos en dödskult.

Målet är underkastelse – att du och jag aldrig ska känna oss säkra och att vår rädsla ska få oss att ändra våra beteenden så att vi minimerar risken för att attackeras. När hotet kommer närmre, kryper också rädslan under skinnet. Då anpassar vi oss. Anpassar oss intill underkastelse.

En nationaldagsmassaker kanske inte får fransmännen att välja bort utelivet, men om mönstret upprepas? Hur många krossade barnvagnar ska vi se på nyhetssändningarna eller i vår hemstad innan vi väljer att stanna hemma med våra barn? Hur många kvinnor och barn ska huggas med knivar i bröstet på grund av att urringningen anses för djup eller kjolen för kort innan vi tar på oss långärmat och långbyxor? Hur många unga kvinnor ska våldtas innan vi håller våra döttrar hemma om kvällarna och eskorterar dem när de måste mellan punkt A och punkt B?

För många kvinnor i Sveriges utanförskapsområden är det redan idag självklart att lägga ner en sjal i handväskan innan de går ut. När blir det naturligt även för oss andra?

 

Helena Edlund

Helena

 

Vad sysslar Centrum för religionsdialog med?

Könssegregerande religiösa praktiker brukar uppfattas som problematiska, inte minst inom protestantisk kristenhet. Ämbetsfrågan, enkönade manliga maktgrupperingar och ojämställdheten i biskopskollegiet hör till exemplen. En del kvinno – respektive mansfrukostar och samtalsgrupper förekommer i Svenska kyrkan, men i begränsad omfattning. Förvånande är därför att Centrum för religionsdialog i Svenska kyrkan ofta ordnar könssegregerade tillställningar. För några år sedan hade de en samling kring kvinnor och mat, liknande tillfällen har också hållits för kvinnor angående andra religiösa frågor.

Nu har detta hänt igen. Denna gång har en grupp kvinnor samlats för att reflektera kring helighet och uttrycka sina erfarenheter i form av pappaskar. I askarna skyddas på ett symboliskt sätt, enligt det senaste nyhetsbrevet, dessa upplevelser av helighet. Om män med intresse av saken hade beretts möjlighet till dispens för att få delta framgår inte av texten i nyhetsbrevet.

Saken är problematisk ur fler synpunkter än könssegregeringen. Ett problem utgörs av att en deltagande person uttrycker sig på ett sätt som är ägnat att normalisera islamism:

”-Undervisning är en ny viktig funktion i moskén, därför tycker Brödraskapet* att det är viktigt att kvinnor går dit, så att de får kunskap och kan undervisa barnen. Även salafismen uppfordrar kvinnorna att gå till moskén.”

Så sade Lena Larsen, som presenteras som norsk teolog och praktiserande muslim. Att det inom islamistiska grupperingar finns varierande och mycket problematiska uppfattningar om flickors och kvinnors rätt till och behov av utbildning är ingen hemlighet. Att då oemotsagt sprida bilden av Muslimska Brödraskapet* och salafister som värnare av kvinnors rätt till utbildning är verkligen märkligt.

I nyhetsbrevet finns också följande beskrivning: ”-Att få gå runt Kaba hand i hand med min man, där alla var sida vid sida och alla kategorier nedbrutna, det var ett tillstånd av helighet, berättade Lena Larsen.” Något motsägelsefullt att lovorda nedbrutna kategorier på ett seminarium som just upprätthåller en av de mest kraftfullt särskiljande kategorierna: den om kön.

Andra märkligheter centrat levererat på sistone är på samma tema. I ett panelsamtal under ett socialdemokratiskt (vad annars) Almedalsarrangemang om religion och feminism sa centrats Helene Egnell så här: ”om jag inte hade träffat Yasri Khan och Mehmet Kaplan så hade jag kanske gått på kritiken mot dem.” Vem är det som har ”gått på” vad? Egnell gör här en annan bedömning av konflikten mellan islamism och jämställdhet än vad – i detta fall ett politiskt parti – gjort. Också detta inlägg kan verka legitimerande på en särskiljande diskurs där religiös praktik överordnas jämställdhet. Ett annat problem här är Egnells privata anspråk: kan endast den som personligen träffat någon ha en uppfattning om åsikter som den personen officiellt uttryckt?

Ett sista exempel kan sättas upp på nöjeskontot. En bild centralt spridit för att göra reklam för ett evenemang är så könsstereotypt att det är svårt att inte le:

KO bild

De uppmärksamt lyssnande kvinnorna får sig uppenbarligen viktiga sanningar till livs av den bredbent sittande mannen. (Tyvärr verkar bilden vara borttagen från Facebooksidan sedan några dagar.)

En sista reflektion: Är det så den religionsdialogiska vardagspraktiken, diapraxis, ser ut är kanske centrats förkärlek för separata kvinnomöten helt förståelig.

https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/seminariium-sokte-svaret-pa-fragan-vad-ar-heligt-for-dig

http://www.socialdemokraterna.se/Webben-for-alla/Arbetarrorelsen/trosolidaritet/Media/Nyhetsarkiv/Almedalen-2016-Vara-seminarier-sammanfattningar/

Johanna Andersson

Johanna KO

*Muslimska Brödraskapet, om dem har bl a terroristforskaren Magnus Norell skrivit här: http://ledarsidorna.se/2016/07/magnus-norell-muslimska-brodraskapet/ och här http://www.svd.se/muslimska-brodraskapet-en-del-av-problemet

 

Hyddbygge pågår. Kyrkohandboksförslaget del 6.

”Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: ”Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia.” Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus.” (Mark 9:2-8)

Idag firar Svenska kyrkans församlingar gudstjänst under temat ”Jesus förhärligad”. Evangelietexten handlar om vad som hände när tre av lärjungarna följde med Jesus upp på Förklaringsberget, och av dessa tre fokuserar texten på den driftige Petrus.

Simon Petrus var den allra första lärjungen och han hade följt Jesus under lång tid. Han hade sett Jesus utföra underverk och bara några dagar tidigare hade han identifierat Jesus som Messias. Egentligen behöver söndagens evangelietext kopplas till händelserna tidigare samma vecka för att vi fullt ut ska förstå vad som hände där uppe på berget. Om vi backar några verser så kan vi läsa följande:

”Sedan gick Jesus och hans lärjungar bort till byarna kring Caesarea Filippi. På vägen frågade han dem: ”Vem säger människorna att jag är?” De svarade: ”Johannes döparen, men somliga säger Elia, andra att du är någon av profeterna.” Då frågade han dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Petrus svarade: ”Du är Messias.” Men han förbjöd dem strängt att tala med någon om honom. (Mark 8:27-30)

Efter detta fick Petrus, enligt evangelisten Matteus, höra av Jesus att han, den enkla och burduse fiskaren, var den klippa på vilken den kristna kyrkan skulle byggas: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt 16:17-19)

När Petrus följer med Jesus upp på berget kan vi därför anta dels att Petrus självförtroende var stort, dels att han visste vem han följde – han hade ju bekänt Jesus som Messias, Guds Son!

Så när Jesus förvandlas framför hans ögon, borde han ju inte bli så förvånad? Ändå beskriver evangelisten hur Petrus blir skräckslagen när han ser Jesus tala med Mose och Elia, och när Petrus återfår talförmågan är hans första kommentar alltigenom mänsklig: ”Låt oss göra tre hyddor!”

Petrus, den praktiskt lagde fiskaren, ser profeterna Mose och Elia och den man han identifierat som Guds Son – och ryggmärgsreflexen är att han vill bygga hyddor åt dem. Det är faktiskt ganska rörande, i all sin mänskliga omsorg och välvilja. Under någon sekund tycks Petrus ha drabbats av känslan att han måste göra något för de tre, och kommit fram till att han i alla fall kan bygga hyddor för att skydda dem från sol, vind och regn!

Som om de skulle behöva det.

Messias, Mose och Elia behöver självfallet inga hyddor, och det vet Petrus mycket väl. Men åsynen av de tre blir för mycket för honom. Det är liksom en sak att ur ett teoretiskt och intellektuellt perspektiv läsa om profeterna och bekänna Jesus som Messias – att mitt i sin egen vardag se (och inse!) att Jesus är Messias är något helt annat. Då blir det på riktigt. Teori blir verklighet. Sanningen hoppar upp och biter oss i näsan och det kan vara mer än vad vi klarar av. Evangelietexten visar att det i alla fall var mer än Petrus klarade av.

Så Petrus reaktion på Jesu gudomlighet blir en alltigenom mänsklig reaktion – att bygga en hydda. En fysisk hydda byggd efter välbeprövade och pålitliga metoder med välkända material. En hydda där Guds Son kan bo. En trygg hydda. Trygg för Petrus. En hydda som tvättar bort det som gör Petrus skräckslagen, som förvandlar den gudomliga Messias till den mänskliga Jesus.

Det blev inga hyddor byggda där uppe på berget, men idag gör Svenska kyrkan sitt bästa för att driva igenom ett magnifikt hyddbygge i form av det nya kyrkohandboksförslaget.

Förespråkarna till förslaget motiverar de genomgripande förändringarna med känslobaserade argument: texterna ska bli mer inkluderande och lättbegripliga, obekväma formuleringar ska tvättas bort och språket moderniseras. Måhända utan att själva förstå det, murar Kyrkohandbokskommittén väggarna till en mänsklig hydda där man hoppas kunna pressa in Gud. I mötet med Den Treenige Guden står de där, skräckslagna som Petrus, och deras svar på det gudomliga tilltalet blir att förändra och förmänskliga, att förpassa Gud till en hydda av begriplig mänsklighet.

Men mänskliga hyddor kan inte husera det gudomliga. När vi pressar in Gud i våra mänskliga ramar, när vi skapar trygga rum där vi bara behöver möta de aspekter av Gud som vi känner oss bekväma med, begränsar vi Gud och förvränger evangeliet. Det är inte vår uppgift.

Så finns det då ett bättre sätt att möta och bemöta Gud på, än att försöka få honom att passa in i våra trygga rum av mänsklighet? Självklart. Det enda vi behöver göra, är att inte ställa oss i vägen för Gud. Vi kan kliva upp på berget tillsammans med Jesus, låta honom stråla i all sin gudomlighet och sedan göra vårt bästa för att förmedla evangeliet om detta så oförfalskat som det bara är möjligt. Vi kan frimodigt, och utan att skämmas, förkunna Jesus som Messias, Guds Son. Den som gör så, kommer snart att upptäcka att det som först kan verka skrämmande, i själva verket är den stora Sanningen – att det inte finns någon annan än Jesus som visar vägen till Gud, och att denna Sanning inte är teoretisk eller intellektuell utan är alldeles på riktigt.

Låt mig avsluta med ett stycke ur Markusevangeliet som återfinns direkt före söndagens evangelietext. Orden kan tala för sig själva, Sanning med ett tidlöst budskap rakt in i den dag som är idag:

”Därefter började han undervisa dem och sade att Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och uppstå efter tre dagar. Detta sade han helt öppet. Petrus drog honom då åt sidan och började förebrå honom. Men han vände sig om, och när han såg lärjungarna tillrättavisade han Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds, utan människors.”

Sedan kallade han till sig både lärjungarna och folket och sade: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, honom skall också Människosonen skämmas för när han kommer i sin faders härlighet med de heliga änglarna.”” (Mark 8:27-38)

Helena Edlund

Helena

De övriga delarna i Helena Edlunds mycket lästa och spridda serie om förslaget till ny svensk kyrkohandbok finner Du genom att scrolla ned.

Svenska kyrkan behöver fortsatt granskning

Anders Lundberg, gästskribent på Kristen Opinion, visar att det finns anledning att fortsätta granskningen av Svenska kyrkan. Han har tittat närmare på resor gjorda av Nacka församling.

Sveriges riksdag har bestämt att Svenska kyrkan ska vara en demokratisk folkkyrka. Demokrati betyder här i överförd bemärkelse medlemsstyre, och folkkyrka uttrycker en varierande ambition att verka hos hela svenska folket.

Denna enormt högt ställda ambition kräver, med en verksamhetsbredd som ibland återspeglar hela det civila samhällets variationer, ett högt medlemsantal och en stor bas av medlemmar som betalar sina avgifter. Problemet är alltså att om ett stort antal medlemmar går ur kyrkan måste hon sluta att vara den allt-åt-alla-folkkyrka, som hon hos den styrande delen av kyrkan ofta kommit att uppfattas som. Med en medlemsbas på ca 6 miljoner, och där en stor del kan antas inte instämma i kyrkans trosbekännelse, antar man att steget för att gå ur är relativt kort.

När kyrkan granskas – vilket hon faktiskt mycket sällan gör i förhållande till sitt inflytande och sina tillgångar – ställer det stora krav på kommunikation till medlemmarna så att dessa inte blir besvikna och begär utträde.

Jag ska därför här beskriva hur en enskild församling agerar när drevet går mot Svenska kyrkan. Mitt exempel är Nacka församling i Stockholms stift. I en mening är det ett tacksamt exempel, för här finns flera märkligheter som inte finns på andra håll i Svenska kyrkan; avlönade kyrkvärdar, ett medium i kyrkorådet, ett moskébygge, ett värdskap för den marxistiskt-progressiva Seglora smedja etc. Men med flera hårt arbetande anställda som verkligen gör sitt bästa för att få verksamheten att gå runt och att hjälpa människor som har det svårt, säger församlingens hantering av Sveriges Radios granskning också något om en typisk församling i Svenska kyrkan.

Två dagar innan granskningen toppar Dagens Eko och diskuteras i Studio Ett, skickas ett mail ut från Nacka församlingskansli till alla anställda och kyrkopolitiker. Innehållet i det är att Nacka inte ”nämns” i granskningen och att ”om du får en fråga om detta eller om det kommer frågor i växeln – hänvisa till infon på vår webb eller till [kyrkoherden]. [Kyrkoherden] svarar på ev. frågor från media.”.

Samma dag som granskningen sänds publiceras även ett pressmeddelande på församlingens hemsida. Syftet är att skapa en bild av att de problem som presenteras i granskningen inte förekommer i Nacka församling. Texten är uppbyggd för att maximera församlingens ethos.

Nacka församling ”nämns inte i granskningen”, heter det. ”Syftet måste alltid vara att använda våra medel på allra bästa sätt.” ”Det ska alltid finnas ett välmotiverat syfte när vi reser […] Sedan några år tillbaka har vi en resepolicy och en alkoholpolicy som reglerar vad som gäller för medarbetare och förtroendevalda i församlingen. Vi ska välja det mest miljövänliga färdmedlet och samtidigt ta hänsyn till kostnader och arbetstid […].” ”Vi välkomnar Ekots granskning.” En Nacka-bo som känner adrenalinet stiga vid morgonkaffet och sträcker sig efter läsplattan för att skicka ett arg mail, ska direkt tro att just hans medlemsavgift förvaltas väl.

Men hur ser det egentligen ut när Nacka församling reser?

På en resa till London 2013 reser 16 anställda iväg under fyra dagar. Räknar man bort resa och transfer uppgår arbetstiden den längsta arbetsdagen till fyra timmar och en av dagarna endast två timmar. Alkohol dricks, fastän i modesta mängder, och nöjes- och fritidsinslag dominerar programmet.

Ett annat exempel är en resa till Berlin 2015 med åtta personer. På en fyra dagars resa planerar man in sammanlagt fyra och en halv timmar möten i olika sammanhang. Därutöver inbjuds resenärerna att delta på ett antal frivilliga aktiviteter, men med låg uppslutning vad jag kunnat kontrollera. Än mer märkligt är att i stort sett hela resegruppen utgörs av styrelsen för en insamlingsstiftelse, vilken församlingen beslutat ska stå för sina egna kostnader.

Enligt underlagen jag tagit del av skulle Helle Klein varit med på resan (som jag uppgav i en tidigare version av texten), men hon följde enligt uppgift sedan inte med. Kleins resa och hotell är dock inte avbokade enligt verifikationerna, utan betalda av Nacka församling. Bland resenärerna märks en PR-konsult som insamlingsstiftelsen kontrakterat för att arbeta med sin kommunikation, två företrädare för en muslimsk förening och en företrädare för Stockholms katolska stift. Samtliga dessa benämns på pappret som ”i verksamhet”, men som sagt i en verksamhet som ligger utanför församlingen. Församlingen betalar vartenda öre och dessutom åker man idel taxi i Europas kanske bästa stad för kollektivtrafik.

Ett tredje exempel är när två av kyrkogårdsutskottets politiker tillsammans med två kyrkogårdsanställda åker till Italien 2015. Sex dagar reser man med Göran Hägg som guide för att titta på trädgårdar och kyrkor, i ett program som man inte naturligt associerar med heltidsjobb. Kyrkopolitikerna tar emellertid ut fullt arvode för alla dagar. Dessutom begär politikerna ersättning för utlägg av vin i strid med en alkoholpolicy de tidigare under året beslutat om (vilket dock ej godtas av församlingens ekonomienhet). Och, ja, man besöker två kyrkogårdar: en i Milano och en i Venedig under knappt en förmiddag vardera.

När jag såg underlagen för dessa resor ringde jag Bo-Göran Bodin på Sveriges Radio och frågade varför inte Nacka församling nämns i Ekots granskning. Hans svar var att när de begärde in materialet blev det ett överflöd. Det fanns för mycket av allt utlandsresande, och de fick rikta in sig på att få ett representativt urval.

Nacka församling reste på exakt samma sätt som övriga församlingar som nämndes i inslaget, men genom ren tur slapp man undan, säkerligen tillsammans med många andra församlingar, att bli omnämnd. Trots detta agerar man enligt en kommunikationsplan och publicerar ett pressmeddelande som går ut på att distansera sig från granskningen och att skapa ett intryck av att de problem som dykt upp, inte gäller för Nacka: Medlemmarna kan vara trygga och journalisterna på Nacka-Värmdö Posten kan ta bort fingret från avtryckaren.

Till en kyrkoherde i en helt annan församling av Nackas storlek, som inte gjort en enda utlandsresa under samma period som granskningen skedde, ställde jag frågan varför det ser så olika ut i olika församlingar. Detta trots att en resa i Sverige mycket väl kan kosta mer än en resa utomlands (högre boendekostnad, högre alkoholskatt etc.). Hans svar var att detta sker ”just för att det inte ska stöta sig med församlingsbor”.

Om vi lyfter blicken något inser vi att Nacka församlings agerande är en produkt av Svenska kyrkans självdestruktiva organisation. Vi har gått från ett statskyrkosystem till ett annat statskyrkosystem och kyrkan är inte fri. Inriktningen på det folkkyrkliga, i bemärkelsen allt-åt-alla, skapar en situation där minsta stötesten med vad som uppfattas som en åsiktsyttring av den diffusa storheten medlemmarna måste elimineras eller sopas under mattan.

Jag förespråkar kyrklig demokrati med den dubbla ansvarslinjen som grund, men vi måste på allvar ställa oss frågan om inte Svenska kyrkans nuvarande system (med lagen om Svenska kyrkan och Kyrkoordningen som grund) alltmer framträder som en konstitutionell sumpmark. Dels kan rena missbruk av kyrkans medel passera helt obemärkt, dels kan det implicita fokuset på medlemmarna som avgiftsbas få en församling att ta till alla möjliga märkligheter för att framstå som ansvarstagande och fortsätta precis som förut.

Anders Lundberg, teolog och jurist, f d förtroendevald i Svenska kyrkan