Kristen opinion tipsar:

Det har startats en kampanj mot enkönade manliga paneler i olika debattsammanhang. Inom en överskådlig framtid är förhoppningsvis kvinnor så ickemarginaliserade att enkönade kvinnliga paneler inte längre uppfattas som något progressivt.

Annonser

Maktanalys?

Av Johanna Andersson

Pastor Arne Carlsson skriver på Dagens Seglora Smedja en tankeväckande ledare. Där står att ”kristen gemenskap rymmer allt mellan en tillit som öppnar en intellektuell skaparglädje till en sekteristisk kontrollerande skuldmaskin.” Detta ska nog inte främst uppfattas som ett tecken på självkritisk reflektion.

Carlsson forsätter: ”Tillräckligt många tragedier har vuxit ur ”kristen gemenskap” för att vi inte ska ta något för självklart.” För att exemplifiera dessa tragedier gör Carlsson en kortare exposé över kristna massmördare. Den självklara utgångspunkten är Anders Behring Breivik. Angående honom betonas särskilt att hans terrordåd hämtat näring i en ”borgerlig miljö i en kristen kontext”.

När Carlsson sedan ska fortsätta belysa kristna massmördare får han gå tillbaka till pastor Jim Jones och Folkets tempel under 1970-talet. Att den karismatiske Jones hade en socialistisk grundsyn kommenterar dock inte Carlsson. Breiviks borgerlighet hade tydligen större påverkan på tragiska massmord än Jones socialism.

”Jim Jones verksamhet slutade i en katastrof med att 900 människor, av dem en tredjedel barn, dog i ett kollektivt självmord.”, skriver Carlsson. Att det stora antalet dödade barn särskilt nämns är ägnat att ytterligare öka avskyn inför den ”kristna gemenskap” där något sådant kan ske.

Men om Jones politiska hemvist utelämnas vet Carlsson bättre besked när han kommer till den amerikanska rörelse som kallas dominionism. ”Det är en fundamentalistisk högerpolitisk rörelse.” Det hela ska leda till ett heligt kristet krig mot islam, enligt Carlsson, som sedan i sin översikt går över till svenska förhållanden.

Han skriver: ”Det är inget okänt fenomen att ”Kristen gemenskap” ofta har velat avvisa vissa människor som avvikande och problematiska. Frikyrkornas historia bär många minnen av övergrepp från statskyrka och överhet.” Detta stämmer naturligtvis. Men även inom den frikyrklighet där Carlsson verkat har människor problematiserats och utsatts för övergrepp.

Carlsson sammanfattar sedan problembilden: ”Det finns två återkommande drag i de kristna gemenskaper som har urartat. Det ena är en bokstavstrogen läsning av bibeln som inte ger utrymme för en intellektuell granskning av tron och det andra är en stark övertygelse om att ha rätt teologi i förhållande till andra.” Notera särskilt att det handlar om varningar inför urartning. Ordet ”urartning” har efter 1930-talets Tyskland en viss historisk belastning. Carlsson exemplifierar denna urartning med två präster, en av dem Annika Borg.

Det som läggs dessa präster till last är att de på olika sätt deltagit i den offentliga teologiska debatten. Carlsson uppfattar att de förhållit sig olämpligt till tidigare och valda ärkebiskopar. Det handlar alltså om två präster som i ett offentligt samtal bidragit till teologisk reflektion och ställt kritiska frågor till Svenska kyrkans högsta företrädare.

Angående Borg skriver Carlsson att hon menar sig ha tolkningsföreträde och att hon ”dömer ut Antje Jackeléns många svar på teologiska frågor inför ärkebiskopsvalet”. (Han torde här hänvisa till ett inlägg Borg skrivit på Dagens Nyheters kultursida i samband med kritiken mot krönikören Lena Andersson.)

Här är en enkel maktanalys på sin plats. I senaste numret av Kyrkans tidning har två biskopar också uttalat kritik mot otydlig teologi. Men biskopar som är kritiska utsätts inte för Carlssons klander och lyfts inte in i en kontext av kristna massmördare och urartad teologi. Varför skriver Carlsson bara om personer som inte innehar formella maktpositioner i Svenska kyrkan? Menar Carlsson att präster i underordnad position inte ska få ställa kritiska frågor i ett offentligt samtal om dessa frågor kan uppfattas rikta sig till en tidigare eller blivande ärkebiskop? Genusaspekterna får anstå. Men låt mig ändå påpeka att de två biskopar som också varit kritiska är män.

En insiktsfull kommentar finns i Carlssons ledare. Det är när han poängterar: ”Utan att gå in i en saklig prövning av de olika teologiska frågeställningar som figurerar i de här refererade debattinläggen så känns debattekniken igen.” Det är ärligt av Carlsson att medge att han inte ser sin ledare som ett bidrag till en saklig prövning av teologiska frågeställningar.

Avslutningsvis nöjer sig Carlsson – med tydlig inspiration från Werner Jeanrond – inte med tolerans: ”Jag vill inte tala för ”tolerans” i teologiska frågor, det har för mycket klang av överseende, däremot kan man kräva respekt för varandras teologiska arbete.” Att kräva respekt för detta hopkok av massmördare och teologiska meningsmotståndare ställer höga krav på Carlssons läsare. Är det inte så att Carlsson måste finna sig i kritik och i bästa fall tolerans för ett teologiskt arbete på denna nivå? Och att han har en bit kvar till att kunna kräva respekt? Och hur ställer sig Svenska kyrkans maktelit till den typ av retorik som Seglora Smedja här levererar? Tycker man sig få valuta för pengarna?

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/annika-borg-nedrustad-teologi-bakom-debattens-haveri/

http://www.gp.se/kulturnoje/1.2171764-antje-jackelen-ser-sig-som-reformationens-dotter-

https://kristenopinion.wordpress.com/2013/11/page/2/

http://helenaedlund.blogspot.se/2013/11/133-baste-arne.html

Dålig exegetik skapar förvirrad debatt

KRISTEN OPINION uppmärksammar:

Av Annika Borg

Äb electa Antje Jackeléns valspråk ”Gud är större” fortsätter att skapa frågor. Många i debatten associerar utsagan till den muslimska trosbekännelsen ”Gud är större”. Här hade äb electa kunnat vara mer pedagogisk och klargörande och valt att i offentligheten upprepa det hon skriver i första delen av sin egen betraktelse över sitt val: Att det handlar om att om vårt hjärta dömer oss, så är Gud större än vårt hjärta och förstår allt. Äb electa hänvisar där även till Martin Luthers ord om att vissheten om detta ger hopp och tröst. Hon menar att orden hon valt såväl inbjuder till samtal som hänvisar till Guds nåd som möter i Jesus Kristus. Det är ju tydligt och klart. Det hade väl varit bra med en påminnelse om detta innan ”Gud är större” kidnappats? Det räcker inte med att säga att ”Gud är större” är kristet, när tolkningsrastret att äb electa egentligen vill slå fast en samsyn med trosbekännare av annan religion redan är lagt. Man behöver precisera sig. Dålig exegetik ger dålig systematik och har skapat en debatt där många frågor ställs som enkelt hade kunna retts ut. För vad står det i 1 Johannesbrevet 3:18-20 (som torde vara den mest citerade bibeltexten på länge)? Äb electa har klippt de tre orden i sitt valspråk ur en vers och kontext som har följande innehåll:

Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.

Forts vv 22-24: Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud. Och vad vi än ber om får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom. Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra såsom han har befallit oss.

Kontexten blir här tydlig. Det handlar om att bli sanningens barn (se där, det lilla ordet sanning, centralt i kristen teologi) och om att älska med handling och sanning. Gud är större än vårt hjärta och förstår allt, det är denna aspekt av Gud som här förmedlas, ringas in. Och verserna efter preciserar alltså budet samt vad det innebär att älska i handling och sanning.

Den direkta kontexten innan vv 18-20:

Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? (vv 16-17)

Det är efter dessa ord som författaren besvarar sin egen fråga med de verser ur vilka äb electa klippt tre ord mitt i en sats. Slutsatsen är att cut and paste exegetik ger dålig systematik/dogmatik. Man behöver se till kontexten i texten. Hur 1 Joh:s tre ord Gud är större nu används har för länge sedan lämnat vad författaren till 1 Joh talar om.

Ett exempel från debatten

Nu finns vår äldre blogg på Passagen tillgänglig, HÄR.

Brev till redaktionen

Under den här rubriken publicerar KRISTEN OPINION signerade och osignerade inlägg från läsare. Denna gång en text från en läsare som vill vara anonym.

Inkarnation, dumhet och domkapitel

I diverse kommentarsfält kan man läsa försvar för KG Hammars syn på inkarnationen. Men vad blir konsekvensen och var går det en yttersta gräns? Går det bra med en kyrka utan Jesus? Är det rätt väg att låta Svenska kyrkan bli en allmänreligiös förening för en alltmer individualiserad tro?

Lite problematiskt blir det dock när olika måttstockar används beroende på vem som framför argument eller gör tolkningar.

I debatten efter ärkebiskopsvalet har åsikter förts fram som väl stämmer överens med prästen Ulla Karlssons syn på offer och försoning – åsikter som ådrog henne prövotid. Prästen Kent Wisti är kallad till ”disciplinära samtal” med biskop Jackélen efter att i en radiogudstjänst bytt ut Anden mot  ”Livgiverskan” i välsignelsen. Nu är det ju så att enlig kyrkoordningen finns det ingen disciplinär åtgärd som heter ”disciplinära samtal”. Men det tycks inte bekymra stiftsjuristen om man läser Kyrkans tidning. Frågan är varför Kent Wisti kallas till samtal och inte KG Hammar? Eller varför prästen Ulla Karlsson fick prövotid för åsikter som ju väl stämmer överens med bl.a. flera biskopars syn på synd och försoning.

Anden som livgivare går att förstå tolkningsmässigt. Men, att jämställa inkarnation med tillit och relation?

Vi borde vara så ärliga att vi erkänner att vigningslöftena också innefattar en yttersta gräns för vad man som präst, diakon och biskop kan gå ut och förkunna. För vissa går den gränsen vid samtal med Humanisterna, att diskutera barns rättighet till kroppslig integritet eller att ifrågasätta det kloka i att en församling anställde en imam.

För andra av oss är den yttersta gränsen inte en politisk utsaga utan relaterad till kyrkans tro, bekännelse och lära. Alltså, vi kan rösta på olika partier, ha olika uppfattning om hur klimatfrågan ska lösas – men det är fullständigt fundamentalt att bekänna Jesus från Nazareth som Kristus. Kristus som dog och uppstod för att vi ska få liv. Det är en trossats som är förankrad i bibelforskning och tolkningshistoria. Att idag gå tillbaka och spekulera i vad och hur lärjungarna kände och eventuellt tänkte är anakronistiskt. Idag lever vi med en verkningshistoria och en tradition som säger att Jesus är inkarnerad och inte adopterad.

Tolkning i kyrkan är, på en metanivå, en kollektiv uppgift och inte ett individuellt projekt för att bearbeta individuella problem. Det är en kollektiv uppgift och en uppgift som föregås av samtal och reflektion. Det betyder inte att jag inte personligen har en individuell tro och ett förhållande till bibeln. Det är snarare en förutsättning för att kunna bidra till en kollektiv tolkning, att helt enkelt kunna reda i vad som är mitt och vad som är kyrkans. Var går skiljelinjen –  var och när måste jag ta konsekvensen av att min personliga tro avviker på ett sådant sätt att jag faktiskt måste lämna kyrkan? Tron är också ett försanthållande. Det är allas kristnas uppgift att integrera försanthållandet i sina liv.

Eller gäller försanthållandet enbart präster och diakoner? Kent Wisti och Ulla Karlsson har anledning att vara upprörda. Naturligtvis har biskopen ett tillsynsansvar och kan kalla till samtal. Men vore det inte hederligare att lämna anmälan mot Wisti utan åtgärd? I alla fall i ljuset av hur kyrkliga företrädare slirar på teologiska grundfundament. Kanske har vi kommit så lång att kyrkliga företrädare har svårt att skilja personliga åsikter från väl grundade argument d.v.s  svårigheter att skilja sak och person. Särskilt allvarligt blir det när man mäter sig själv med andra måttstockar.

Att biskopar på twitter och bloggar pekar ut vissa nomineringsgrupper och/eller personer som att göra skillnad på människor eller vara ”trospoliser” är uttryck för en förflackning i förhållande till uppdrag och lära. Man förmår inte längre skilja privat från personligt. Inte heller ser man sig som förebilder utan tycker sig ha rätt att tänja gränser som präster och diakoner uppenbarligen inte har.

Det är ett allvarligt glapp mellan tro och tanke, mellan gräsrötter och ledning.”

Om Ulla Karlsson

Om Kent Wisti

Om KG Hammar

Om Antje Jackelén

En förrymd och rebellisk grodas trosbekännelse om dopet och samtidsträsket, del 5

Allt hänger samman med allt
En av filosoferna, de har ju vara tysta länge för att vara filosofer, berättar nu att han läst i Katolska kyrkans katekes: ”Det heliga dopet är grunden för hela det kristna livet, porten till livet i Anden (vitae spiritualis ianua) och dörren som ger tillträde till de andra sakramenten. Genom dopet befrias vi från synden och föds på nytt som Guds barn, vi blir Kristi lemmar, inlemmas i Kyrkan och får del av hennes sändning. Dopet är pånyttfödelsens sakrament genom vatten och ord.” Med ett snabbt kväk tillägger grodan: ”Dopet är för tvåbeningarna födelsen till nytt liv, i Anden och genom Kristus, så att tvåbeningarna kan utbrista ’Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus’ (Gal. 3: 28). Mycket teologi för att utlägga vad vi grodor alltid har sagt, nämligen att allt hänger samman med allt för alltid i det stora evolutionsförloppet som löper från Alpha till Omega i den kosmiske Kristus. För i honom skapades allt i himlen och på jorden, han finns före allting, och allting hålls samman i honom. I honom lät Gud all helhet ta sin boning och genom att han dog för människor, grodor, ja hela skapelsen blev det fred och försoning med allt, allt på jorden och i himlen (Kol. 1: 15-20). I Kristus hör vi så alla samman med allt gott och skönt för alltid”, avslutar grodan sitt tal om dopet och om skapelsens vånda och befrielse.

Grodan – katten – kyrkoherden
”Men tvåbeningarna dör ju i alla fall och inte verkar de bli mindre egoistiska av dopet, för det är dålig industrikattmat de portionerar ut!” Prästgårdskatten, som länge legat dold i strandgräset bakom filosoferna yttrar sig lika klovasst som alltid. Grodan retirerar ned i vattenbrynet och sätter sig precis på gränsen mellan vatten och strandkant. ”Jo så är det”, säger grodan, som nu har hela sin uppmärksamhet inriktad på katten. ”Men genom dopet är de i Kristus, de är Kristi kropp. Var och en har del av hans härlighetskropp som uppstått från döden. De är i världen men inte av världen. De är gränsmänniskor som ständigt har att överskrida det som vill binda dem och hindra dem från att se och förverkliga att de hör till frihetens rike. De har givits den Helige Ande som blåser friskt vart den vill. För allt vad de gör och känner av osjälvisk kärlek, vänlighet, skönhet och godhet finns för alltid bevarat i Riket tillsammans med skapelsens ohyggliga skönhet och drama. I honom hör vi för alltid samman med allt så att Gud i kärlekens koinonia kan bli allt i alla vid berättelsens slut, vid det goda slut som vi alla tror och väntar på. Nu är de på Vägen, i världen men inte av världen och har del av både liv och död, rättfärdiga och syndare på en och samma gång som storkväkaren Martin brukade säga.”

Plötsligt hörs dunsar i marken och en närsynt och något överviktig kyrkoherde dyker pustande upp och rycker till inför de fyra okända karlarna vid strandkanten. De i sin tur ser inte åt prästen för de samtalar intensivt och med kontinentala gester med prästgårdskatten och den gamla akvariegrodan. ”Hon har smitit igen!”, tänker kyrkoherden, som varit med förr när grodan rymt och börjat teologisera, ”skapelsens vånda, dopet och relativismen, jo jag tackar”, tänker kyrkoherden som förstår att han nu måste börja tala, inte med grodor, utan med intellektuella på deras komplexa grodspråk. ”Dopet är”, säger kyrkoherden under det att han putsar glasögonen och förbereder sig, ”dopet är utifrån en religionshistorisk förståelse, något mycket allmänmänskligt, något som hör till livets helhet, kat’holos”.
Dopet – En liminal livsrit
”I alla tider och hos alla folk”, kyrkoherden vill nämligen framhålla det globala perspektivet, ”har betydelsefulla förändringar och gränssituationer ritualiserats. Födelse, pubertet, sexuell parbildning, förändringar av social eller religiös identitet, sjukdom och olyckor, övergången från liv till död, årstidernas gång, krig och fred, allt som hör till livets dramatik och tragedi, har beledsagats av riter. Riten är en tröskel, på latin limen, som likt en port eller dörr leder in till något nytt.

Den religiösa riten
En rit består av en serie av bestämda handlingar och ord som föreskrivs av en religion och som av denna religion anses ha en viss bestämd verkan. En rit har en början, en mitt och ett slutmål. Slutmålet består ofta av en omskrivning av verkligheten, hur den borde vara eller hur den egentligen är. Ett slutmål, ett lyckligt slut som svarar mot den längtan om framtiden som driver religionens konjunktiv och futurum.

Dopet som passagerit
Den brittiske antropologen Victor Turner har tillhandahållit viktiga verktyg för hur vi kan tolka och förstå riter. Turner bygger sin tolkning på Arnold van Genneps klassiska och epokgörande sammanställning Les rites de passage. Études systématique des rites. Paris: Libraire critique Émile Nourry 1909.

Turner sorterar först in riterna i tre grupper: krisriter vid sjukdom, olyckor, besättelse av onda andar m.m., kalendariska riter, t.ex. tacksägelsedagens riter och passage riter, till vilka dopet hör.

En passagerit skapar en ny religiös och social identitet hos den som genomgår riten. Dopet, (andra passageriter är konfirmationen, vigselgudstjänsten, diakon- eller prästvigningen) förändrar och skänker på olika sätt en ny identitet.
En passagerit delas in i tre moment. Riten består först av inledningshandlingar, dvs. separationsriter, exempelvis iklädandet av den som skall döpas i en dopklänning som separerar densamma från vardagen. Man forslas inte till dagis i en dopdräkt.
Sedan kommer vi till det mest betydelsefulla, det som sker i ritens mitt, nämligen liminala riter. I vårt fall själva dopgudstjänsten med befrielsebön, vattenösning, ljusöverlämnande m.m. där det stora sker och Gud själv griper in. Här sker själva sakramentet.
Därefter möter vi re-aggregationsriter, dvs. åter till flocken riter. I vårt fall dopkaffe, fotografering med mamma och pappa och andra släktingar, presenter. Den nydöpte re-aggregerar till de sociala sammanhangen men med en ny identitet som döpt.

Den liminala mittfasen av riten är emellertid den mest betydelsefulla. Enligt Victor Turner innebär denna tröskelfas ett möte mellan gudomligt och mänskligt. Vi kan jämföra med Luthers utläggning i Stora katekesen 4 kap. om dopet: ’Men att döpas i Guds namn, det är att döpas icke av människor, utan av Gud själv. Och fastän det sker genom en människas hand, är därför dopet i sanning Guds eget verk. Därav bör väl envar kunna förstå, att det är mycket högre än något verk, gjort av en människa eller ett helgon. Ty vad verk kan man väl göra, som är större än Guds verk?’

Vad karakteriserar då denna mittfas av en rit?
Turner framhåller att den liminala fasen, över hela världen och i en mångfald av religioner, karakteriseras av symboler som handlar om döden, avklädande, nedsänkning, att göras ödmjuk och utblottad. Vi kan jämföra med vad Paulus skriver: ’Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han.’ (Rom 6:1-5)

Vidare möter vi symboler för en ny födelse, en nystart, pånyttfödelsen (Joh 3), nya symboliska kläder, dopdräkten. (Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus Gal. 26-27) Vi möter symboler som berättar att nytt liv växer fram/återföds: ’Ni tillhör nu en annan, honom som blev uppväckt från de döda, så kan vi bära frukt åt vår Gud’ (Rom 7: 4).

Det markeras att Gud gripit in, och att tillvaron omstrukturerats: Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Ljussymboler uppträder. Dopet kallades i fornkyrkan Photismos, upplysning, och vi har dopljuset och vi möter eldssymbolik. Den Helige Ande svävar över dopvattnet och ges genom handpåläggning.

Enligt Turner är vidare det liminala befriat från de vardagliga förtryckande sociala strukturerna: ’Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.’ (Gal 3: 28) Det liminala är ett samhälles sätt att vara som det borde vara, ett som om, fyllt av framtidsspekulation och möjlighet. Vi kan jämföra med hur vi får Guds frihet genom dopet. Det beskriver hur livet borde vara bortom alla begränsningar: ’Ty ni har ju dött (dvs. i dopet), och ni lever nu ett osynligt liv med tillsammans med Kristus hos Gud… Men när Kristus träder fram, han som är ert liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom… Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri, utan Kristus blir allt i alla.’ (Kol 3: 11)

Min slutsats är därför: Dopet är en gränsrit, en liminal rit, som innefattar mänskligt liv från det födande skötet till bortom den öppna graven. Vi möter bilden av dopet som den nya födelsen som står för att Gud ger ett nytt liv, en ny identitet och ett varande i världen under nya villkor.” Kyrkoherden slutar tala, för välbekanta ljud hörs.

Grodan har nämligen somnat och snarkar som bara en groda kan göra. Kyrkoherden muttrar argt, men fortsätter. Och faktiskt, filosoferna lyssnar. För de brukar mest tala om vad som angår huvudet och de stora abstrakta principerna, inte om kroppar, vatten och metaforer som vi lever av.

Kognitionsforskningen och dopet
”Tillämpar vi sedan”, fortsätter kyrkoherden som nu kommit upp i varv, ”modern kognitionsforskning på dopet, ser vi att det skapar en mänsklig skala för vårt varande i världen. Dopriten skapar nämligen ett sätt att tänka och förstå verkligheten. Den för samman identitet, förändring, liv och död.

Evolutionen har nämligen utformat oss som neurologiska varelser födda att kategorisera. Våra nervbanor är byggda för detta och riten och de religiösa metaforerna gör att vi kan uppnå en mänsklig skala för vårt varande i världen. Ty riten komprimerar, innefattar, det som är diffust, såsom identitet, liv och död. Den skänker en global, dvs. övergripande insikt, den styrker vitala relationer och sammanpressar allt detta i en berättelsestruktur som är anpassad för mänskligt liv. Riten skapar en ram för vårt tänkande som gör att vi läser tillvaron som levande och som styrd av en gudomlig aktör (de kognitiva processerna projecting animacy och projecting agency).

Dopriten sammanfattar således det mänskliga livet från det födande skötet till döden, till och med bortom den öppna graven. Den skänker en ny identitet och skapar ramar för att vi skall tyda tillvaron som meningsfull och levande, som en god skapelse vars yttersta orsak är den levande Guden. Dopet har evolutionärt överlevnadsvärde.”

Grodan har nu vaknat och vill ha sista ordet, förlåt kväkningen, och säger lite trött och sömndrucket: ”Vi har hört den predikan förut kyrkoherden, glöm inte att Luther redan sagt om dopet: ’Fatta därför saken helt enfaldigt så, att dopets kraft, uppgift, gagn, frukt och ändamål är att saliggöra.’ Och vidare ’Därför skall var och en betrakta dopet såsom en daglig klädnad, vari han ständigt skall gå klädd, så att han alltid må befinnas leva i tron och dess frukter, underkuvande den gamla människan och tillväxande i den nya’.

Genom dopet och i Kristus”, avslutar grodan, ”får hela skapelsen del av Kristi gudomliga natur. Hela det evolutionära förloppet, vars liv började i urhavet och i livmodervattnen genom Faderns varde, gudomliggörs i Kristus så att Gud blir allt i alla. För Gud är kärleken och den som förbliver i kärleken förbliver i Gud och Gud i honom eller henne.” Spontant och drivna av Anden utbrister då filosoferna, grodan, kyrkoherden och prästgårdskatten (den sistnämnda spinner också): ÄRA VARE FADERN OCH SONEN OCH DEN HELIGE ANDEN. AMEN.

En förrymd och rebellisk grodas trosbekännelse om dopet och samtidsträsket, del 4

Svaret till filosoferna
Till filosoferna är då svaret: Ordet har blivit kött och bodde bland oss. Guds härlighet , (doxa) har blivit kött. Det är mer än en stor berättelse. Det är Gud inkarnerad, död och uppstånden. Vi är kroppar och Gud har upptagit den mänskliga naturen i den gudomliga och blivit kropp. Köttet är då mer än texten och tolkningen. Kroppen finns här påtagligt och visar att vi hör samman med hela det evolutionära förloppet vars mål är att skapelsen gudomliggörs och att Gud blir allt i alla. Grodan kysser Lyotard, som ryggar tillbaka på grund av denna påtagliga och i alla tider gällande största berättelse.
Grodan kväker därefter: ”Guds djup finns i människan och längst in Guds avbild i oss. Vi är skapade att återspegla hans gudomliga och mänskliga natur.” Grodan kysser Baudrillard. Till Foucault säger grodan: ”Människan är fri sedan begynnelsen. Gud är frihet, och det är till Guds likhet som människan har skapats.” Grodan kysser Foucault och tappar fusklappen med citatet från kyrkofadern Irenaeus av Lyon. Derridas påstående att allt är text, till det svarar grodan: ”Javisst, men Ordet blev kött och bodde bland oss.” Derrida kysser grodan passionerat.

Grodans berättelse
En märklig scen utspelar sig så framför våra ögon. Några filosofer, intellektuella stadsmänniskor, sätter sig ned vid en strand för att lyssna på en groda från Avasjön, som på bredaste dellboska börjar berätta om dopet. Grodan startar, som grodor brukar göra i det givna, i det mest kroppsliga:
”Ett födande sköte och en öppen grav omsluter tvåbeningarnas jordiska liv, möda har de i livet och en stor hjärna att förundras och förskräckas med. För de vet och inser vad vi grodor inte vet, att de är dödliga, att de har frihet att göra gott och ont. Allt är så skört för dem. De kan inte nöja sig med att det kommer att finnas grodrom i sjön varje vår. Istället oroar de sig, önskar väl av hela sin själ när de fått ett eget litet mänskligt grodyngel. I tacksamhet, längtan och med önskan om liv, i livets konjunktiv och futurum kommer de till dopet. De vet nämligen att varje mänskligt liv är begränsat och hotat, men att det också är oändligt värdefullt, helt eget och underfundigt underbart nytt. I tacksamhet, längtan och glädje kommer de till dopfuntens livgivande vatten.
En av deras egna, en storkväkare vid namn Martin Luther, skriver nämligen i sin Stora katekes:
’Dopet är något helt annat än allt vatten i övrigt, icke för den naturliga beskaffenhetens skull, utan emedan här något ädlare kommer till. Ty Gud giver det del av sin egen ära och lägger in sin kraft och makt däri. Därför är det icke blott ett naturligt vatten, utan ett gudomligt, himmelskt, heligt och saligt vatten och allt, varmed man nu ytterligare må prisa det. Ty det innesluter i sig hela Guds rikedom och kraft. Detta ger nu dopet dess egentliga väsen, så att det med rätta kallas för ett sakrament, såsom också S:t Augustinus har lärt: ’accedit verbum ad elementum, et fit sacramentum’, d.v.s. ’när ordet kommer till elementet eller det naturliga stoffet, så bliver det ett sakrament därav’, d.v.s. ett heligt, gudomligt ting och tecken.’”

Befriat område
Och grodan fortsätter: ”I dopets gudomliga handling möter tvåbeningarna verkligheten, som den är i grunden, som en del av Guds kärlekskraft, som ett befriat område, som en del av Paradiset här och nu. Befriat från död, lidande, relativism och ondska därför att dopet, som Luther säger, verkar syndernas förlåtelse, frälsar från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla, som tror det, som Guds ord och löften lovar. För att vara i dopet är att vara i Kristus och höra livet till, att ha övergått från till död till liv (Rom 5: 12-21; 1 Kor 15: 21 ff.). I den förmoderna tiden trodde nämligen tvåbeningarna att synden och döden kom genom en människa Adam. De förstod då att människan som sådan är materiell och dödlig, att hon ständigt är hotad av undergång, att hon med sin av evolutionen framadapterade hjärna faktiskt vet vad som är bra och dåligt för henne. Hon vet vad som är gott och ont, men likafullt sätter hon i egoistisk självtillräcklighet alltid sig och sitt eget främst, ända till undergång.” Grodan snörvlar till och tänker på grodrom och global uppvärmning.

Efter att ha samlat sig fortsätter grodan: ”När prästen sänker ned barnet i dopfunten, vattenösning är inget för grodor, utan en rejäl nedsänkning, då förverkligas vad Kristus gör för allt som varit och allt som kommer av elände, sjukdomar och ondska. För Kristus går med dopkandidaten i allt detta och lider med henne och Kristus går alltid längst ned, ändå till dödsriket. Med Kristus i hans uppståndelse och seger över döden stiger sedan dopkandidaten upp mot ljus, liv och kärlek. Och allt sker trefaldigt i Fadern, Sonens och den Helige Andes namn för att visa att Gud är all gemenskaps urgrund, kärlekens koinonia som finns i hela skapelsen, som genomtränger allt, och som omsluter allt.”

Följ grodan i det femte och avslutande fabelavsnittet i morgon.

 

 

En förrymd och rebellisk grodas trosbekännelse om dopet och samtidsträsket, del 3

Allt som finns är tolkning

För nu yttrar sig den obegripligaste av dem alla, Jacques Derrida och påstår helt frankt: ”Det finns  utanför texten, il n’y pas de hors texte, allt som finns är tolkning och vad som kan tolkas.” Grodan sätter upp ett grönt finger för att äska tystnad och för att stoppa filosofen och istället säga att det inte finns något utanför kroppen, den jordiska kroppen och härlighetskroppen. Men Derrida fortsätter enerverande enträget att berätta att tolkningen aldrig har ett slut, att vi är instängda i den lika mycket som skrivtecknen på papperet, att det ingenting finns utanför tolkningen, som kommer att pågå för evigt, likt frågor utan svar. Likt kyrkliga potentater som aldrig vågar säga att Gud har sagt eller Kyrkan bekänner utan svarar på frågor med frågor likt en stackars pastor Jansson, han med påsen som måste fyllas med mening, kanske en kyrklig strukturutredning tänker grodan en aning cyniskt. Men grodan blåvägrar tro relativismens falska profeter och blåser upp sig, nästan likt en padda. Han kväker fram ett svar, vackrare och mera enträget än han brukar göra om vårkvällarna ute i gyttjan vid Avasjön, men likafullt ett provokativt svar. För det finns faktiskt giltiga svar som också gäller för biskopar och teologer, inte bara frågor och tolkningar:

Gud blev människa för att människan skulle få del av den gudomliga naturen. En sakramental syn på skapelsen och Kyrkan som Kristi kropp och dopet som ett återtagande av Paradiset.

”När skärmsläckaren träder till, när man tänker efter, i nattens mörker, då kommer en längtan som aldrig får växa färdig. Längtan efter försoning med den egna av kyrkkaffen slappa kroppen, som en gång skall skiljas ifrån detta förgängliga livet. En längtan efter djup under djup, allt det som konsumentsamhället vill hindra dig att möta. Längtan efter sanning, ärlighet och mänskliga relationer. Längtan efter att bara vara och efter Gud Fader, Son, och Ande som är av evighet. Det är det ena, den existentiella bristen som uppstår när samhällets snabbt åldrande plastiga yta krackelerar. Det andra motivet är tacksamheten vid ett barns födelse. Tacksamhet och önskan om att allt ska gå väl i en existentiell gränssituation, längtan efter och önskan om ett gott liv för barnet. Kanske ska vi börja där”, säger grodan, ”i längtan och önskan, i livets konjunktiv och futurum, inte i dess indikativ eller imperativ.”

Kristus verkar där allt är förlorat

Kristus verkar där allt är förlorat, där allt är övergivet. Där i nattens mörker, när bara en tärande längtan finns. Eller när längtan bryter fram efter någon att tacka. Längtan som har en önskan om framtiden driver nämligen teologins konjunktiv och futurum.

Längtan efter att se: Tron.

Längtan efter att besitta: Hoppet.

Längtan efter att älska: Kärleken.

Genom längtan urholkar han själarna.

Genom att urholka dem, gör han dem redo att ta emot.

Så skriver Augustinus. Utbrändheten, konsumismen, relativismen uttrycker djupast sett en stark törst i oss. En inre törst som brinner för att bli släckt i källan. Löp till källorna, drick ur vattuflödet. I Gud är livets källa, en källa som inte kan ta slut, fortsätter Augustinus. Törsten kan inte släckas av någon eller något annat än Gud själv, Gud som själv blivit kött och som själv törstat och dött i längtan efter Guds rike.

För det vänder inte förrän man gett upp allt, blivit inget, och så tagit till sig gudsövergivenhetens ord som sina egna. Först då kan jag bekänna att jag och hela skapelsen dött och uppstått med honom i vilken allting är skapat och till vilken allting är skapat. Allt dör och uppstår med Kristus, så att det som verkligen är inget, dödens inget, paradoxalt, och under över alla under, slår över i Guds allt.  Livets Gud som skall bli allt i alla och kyrkan som Kristi kropp. Med dopet som ett återtagande av paradiset och som ett förverkligande av Guds rike här och nu, bitvis och fragmentariskt, men på väg.

I morgon följer grodans svar till filosoferna.

En förrymd och rebellisk grodas trosbekännelse om dopet och samtidsträsket, del 2

I dag följer del två av TD Peter Södergårds fabel om grodan och vi får möta tre av fyra franska filosofer:

Fyra franska filosofer

In på scenen störtar nu fyra fransmän (de har länge gått och väntat i kulisserna). De bryter alldeles förskräckligt när de talar svenska och är, som filosofer brukar vara, helt obegripliga. Grodan tänker på sina grodlår och hoppar ner i Avasjön. Hoppas den överlever, sjön är ju tämligen övergödd.

Jean-François Lyotard talar först, han har förresten orerat hela tiden: ”Postmodernismen är misstron mot de stora berättelserna. Först havererade kyrkans berättelser när den moderna tiden satte in. Sedan havererade modernismens berättelser om vetenskapernas ständiga framgång och lyckorike. De stora mästrande berättelsernas tid är över. Vad vi nu kan göra är att berätta små berättelser om livet utan sanningsanspråk, lappa ihop tillvaron med vad vi finner. För det finns varken någon gud eller någon vetenskap, som kan lova att berättelsen om våra liv får ett lyckligt slut. Det finns ingen kärna, inget mål eller slutgiltig mening.”

Allt är yta

Då utbrister Jean Baudrillard argt och grodan sjunker ned under ytan: ”Sno inte mina idéer ditt postmoderna spektakel, att allt är yta, simulacra skenbilder av verkligheten. Det var jag som kom på det! Det som finns är ytan, en simulerad och medialiserad yta. Livet levs vid data- och TV-skärmen och vad som sker där uppfattas som den verkliga världen. Krigen visas som kirurgiska insatser, precisionbombningar med drönare; allt ser ut som actionfilm. Nya identiteter köper vi oss i ett samhälle, som dyrkar produktion och konsumtion av ting.”Mammon har segrat.

Grodan, som försiktigt smugit upp sitt huvud ur vattnet öppnar sin breda mun och kväker: ”Du menar alltså att vi också själva blir som ting, reifieras, eftersom vi underkastar oss mediernas likriktning, ser på reklamen och utformar våra liv efter vad såporna och vad soffprogramstyckarna inbillar oss att verkligheten består av. Vi zappar oss bort från den verkliga dyiga verkligheten och låter simulacra ersätta den skrämmande friheten och det ansvarsfulla självbestämmandet.” ”Äh, var inte en skolfux, groda, jag hör att du läst mina verk”, svarar Baudrillard och fortsätter: ”Tillvaron är ett ihoppysslande, bricolage, av ytfragment, det finns ingen kärna, ingen kärnmening. Allt är yta. Alla har vi att lägga livspussel, ingenting är givet. Makten ligger i produktion av kommoditeter, varumärkesprodukter, som låter oss pyssla ihop en identitet. Vad som är ett jag, ett subjekt, är i verkligheten en absorberande yta, en identitet som inte har något djup, en produkt av det sena kapitalistiska mediesamhällets produktionsapparat.”

Makt är kunskap

”Er diskurs är intressant” säger näste filosof, Michel Foucault, med ett tvetydigt leende: ”Makt är nämligen kunskap. Det förmoderna samhället använde tortyr för att få människorna att tro och agera enligt detta samhälles stora berättelse. Modernismen satte i fängelse och straffade till lydnad. I postmodernismen sker disciplinering genom medierna.” ”Disciplinering till konsument och relativist”, säger grodan, som nu blir besviken eftersom han hoppats att filosoferna äntligen skulle sluta prata så att han kunde ta sig en fluga.

I morgon presenteras den fjärde och för grodan mest obegriplige filosofen av dem alla. Läs vidare på Kristen Opinion då!

En förrymd och rebellisk grodas trosbekännelse om dopet och samtidsträsket

Kristen Opinion presenterar med start idag en fabel i fem delar av TD Peter Södergård, kyrkoherde i Delsbo. (En tidigare version av texten var publicerad i ‘Dopet i vår tid. Bidrag till nutida dopteologi.’ Red. Hans Hartman 2008.)

1, En förrymd och rebellisk grodas trosbekännelse om dopet och samtidsträsket

Nu i söndags rymde den uråldriga grodan från barnens akvarium i prästgården i Delsbo. Vår katt fångade grodan och tuggade på den men jag räddade den. Nu får grodan, från en balja fylld med färskt sjövatten och som tack för hjälpen, berätta om nutidsläget för teologin i Sverige; det inklusiva gudspratet där din och min tolkning är lika god som depositum fidei, Kyrkans överlämnade trosarv och tradition. Ty den kristna Uppenbarelsen kan ju inte vara aktuell i den senmoderna samtiden där sanningen alltid är relativ, det vill säga relaterad till makten och kan Gud verkligen ha sagt…. För relativismens devis står fast: Tänka fritt är stort men tänka relativt rätt som makten tänker är större! Ty makt är kunskap, makt är rätt i det postmoderna uttorkade träsket – här finns inga levande grodor som sjunger aftonsång om vårarna. Och om man tittar närmare, skrivet i små bokstäver under devisen så står det: Allt är tolkning och det finns ingen mening utanför samtidskontexten och makt är kunskap. Detta står bergfast.

Men här kommer alltså en berättelse ur grodperspektiv. Kanske ska det också komma grodor uttrillande från min mun. Men det är en Kristusbekännande grodas berättelse om den postmoderna samtiden, en groda som till och med, hör och häpna över vad evolutionen kan ställa till med, tror att Jesus Kristus är född av jungfrun Maria:”Stressamhälle”, kväker grodan. ”Ingen tid för att under vårkvällar sjunga Skaparens lov och att plaskande och kväkande leva i sitt dop och med aftonsång bekänna den apostoliska tron. Från fönstren kan man se det flimrande ljuset från skärmarna. Marknadssamhället! Den torra ytans falska rike! Inga djup att dyka ner i, ingen härlig gyttja, ingen äkta inkarnatorisk kroppslighet. Sånt finns inte tid för. Tvåbeningarna lever livet vid skärmarna och fattar inte att livet pågår där ute i kärret. Inte har de tid att följa kyrkofaderns Tertullianus råd om dopet ’Men vi som följer fisken (ichtys), vår Jesus Kristus, är små fiskar; vi föds i vatten, och vår enda trygghet är att stanna i vattnet.’ (skriften Om dopet, från år 203)

Numera är de inte kloka”, säger grodan. ”De vet inte ens vad de tror på, vilket vatten de simmar i. Anything goes” kväker grodan. ”Inget är sant och äkta. Inget djup och inget varande! Nu gäller att du väljer din tolkning och de kyrkliga företrädarna bejakar den tolkning du väljer för du är älskad som du är och ingen kan göra anspråk på sanningen. Utom möjligen marknaden, den evigt surrande nya guden. Allt tolereras utom någon som tror sig sitta inne med sanningen om dopets vatten och trons uttolkning.”

I en mikrosekund, blixtsnabbt och fullständigt här och nu, far tungan ut på grodan och hon tar en fluga. ”Tvåbeningarna däremot är aldrig här och nu”, säger grodan förnöjt efter att ha svalt flugan. ”Människorna är ständigt någon annanstans. Aldrig riktigt nöjda. Tomma och utbrända. Inga evighetsvarelser med himmelriket vid horisonten, utan som en dagssländas puppskal är tvåbeningarna nu för tiden.

Hur blev det så?”, frågar sig grodan. ”Jag minns folkhemmets vattenpöl, Hylands hörna. Och Tage Erlanders, ’nu ladder han ömm’. Då var det inte så. Och inte var det så när jag var grodyngel heller, när prosten Landgren i Delsbo predikade myndigt och körde förbi Avasjön i sin kalesch.”

Tre vattenpölar, tre baljor för grodan: Den första, den förmoderna, hemgjord i Delsbo, en vattentunna av trä och försedd Luthers Katekes; en god spabehandling för kropp och själ inför evigheten. Den andra, modernismens andefattiga plastbalja, gjord på fabrik vid löpande band och utan något teologiskt badsalt. Och så postmodernismens virtuella tråg: en groda på skärmen, tryck och den kväker. Och du kan köpa en större pöl till den på nätet. Tre tidsepoker i kyrkans historia, med sina positiva och negativa sidor. Tre miljöer som genom det heliga dopet format och formar Kristi kropp, Kyrkan: de som hör till Herren, Kyriakoi och som bekänner honom. ”Glöm inte”, kväker grodan, ”att Kyrkan är Kristi kropp och därför större än samtiden. För kristus är A och O, begynnelsen och änden och innefattar allt som är sant, skönt, och gott och som finns för evigt. Något mer än virtuellt liv på skärm”:Det senpostmoderna skärm- och stressamhället – Jag är vad jag köper och väljer.

Grodan, som nu ser alla sina våtmarker hotas av den globala uppvärmningen av den teologiska dumheten och av relativismens miljögifter, blir nu en aning ensidig när han brer på för fullt:
”I stressamhället måste vi unna oss att konsumera för det är ju så syndigt gott. Shoppingarkaden är det nya templet. Söndagen ägnar vi åt stormarknaden för nu ska du ju visa vem du vill vara. Du är vad du köper, vår trosbekännelse är de nya prylarna. Du är vad du presterar på jobbet. Du är den silikonyta du vill visa upp. Är livet tråkigt, se en såpa och var som folk. Är du nere finns tabletthjälp. Hinn med allt, gör karriär, var snygg, skaffa barn! Och om det inte funkar på jobbet, dumpa relationen, gå vidare. Ha alltid en utväg ifall något annat bättre skulle dyka upp! Du är 30-40 år men har samma idoler som dina tonåringar. Allt är yta, allt går med en quick fix, se bara på dr. Phil. Din utbrändhet går faktiskt att bota på fem minuter! Vi ska ha allt genast. Maxa! Tänk om du missar något. Flippa mellan kanalerna. Ha tv:n på när du äter gorbypizzan. Alla äter ju ändå på olika tider. Skärmen är ditt hem. Nuet är du inte i. Och mormor och kyrkan kan glömma besöket. För du pallar inte med att vänta. Förnöjsamhet, frid, nåd och tacksamhet vad är det? Vem skulle tackas? Du har ju själv gjort allt och i ett hmhm tempo och mer ska du ju ha.

Att allt är relativt är den enda uppenbarade dogmen

Men inte kan du avgöra dig för något speciellt. Allt är relativt, allt är tolkning. Du är tolerant mot alla, det vill säga inte mot de knäppskallar till fundamentalister, som tror sig äga sanningen, för den finns ju inte. Allt är ju yta, sant är ju vad du känner för. Man är ju inklusiv.” ”Och” säger någon med mörkare röst, inte grodan hon kväker skapelsens lov, utan en besynnerlig varelse med horn och bockskägg, som inte verkar höra till den goda skapelsen. ”Har jag inte lärt dig att du är ingenting? Du är vad Mammon lärt dig köpa. Du är disciplinerad att köpa din yta. För du är ingenting, det finns ingen sanning, allt är relativt.”

Detta är inte religionsfrihet

KRISTEN OPINION tipsar:

Det är inte ok att diskriminera kvinnor och hänvisa till religion. Idag publicerar DN-debatt en klargörande artikel i frågan. Debattörerna skriver bland annat: ”Det skulle bli omöjligt att navigera i samhället om varje enskild individ kunde åberopa religionsfriheten för sina egna tolkningar och ställningstaganden i olika frågor.”

LÄS hela artikeln HÄR.

LÄS också en annan artikel av professorn i juridik Reinhold Fahlbeck HÄR.