Liten reseskildring

Av Johanna Andersson

Har i dagarna besökt Rom för första gången på många år. Jag slogs av hur nergånget och fattigt det såg ut nu, jämfört med senast. Skräp, klotter, hål i trottoarerna, sophögar vid husväggarna, knapp utomhusbelysning om kvällarna. Många människor tiggde, utanför kyrkor och vid de stora monumenten. En plantering vid Colosseum användes helt öppet som utomhustoalett av dem som inte hade tillgång till något annat.
Och det pågick olika demonstrationer och aktioner, poliser med kravallstaket och k-pistar syntes på många platser. Jag häpnade inför alla detaljrika uniformer olika typer av poliser bar. Inklusive då maktattribut som batonger – dessa var ofta vita, vilket fick dem att se gigantiska ut – och andra vapen.
Men kyrkorna är många och hissnande vackra förstås. Vi turister går runt med en audioguide i ena handen och kameran i den andra. I flera kyrkor fanns en särskild liten avdelning för den som vill be. Där var det oftast tomt. Jag ska inte här kommentera alla muggar, tröjor och tygkassar med påvens bild, eller den kalender för 2014 som pryddes av ett foto föreställande en ung präst med fördelaktigt yttre. Förstod jag reklamen rätt så erbjöd varje månad en ny sådan prästbild.
Vackraste platsen under besöket var den sk protestantiska kyrkogården. John Keats missmodiga gravinskription manar till eftertanke: “This Grave contains all that was mortal, of a Young English Poet, who on his Death Bed, in the Bitterness of his heart, at the Malicious Power of his enemies, desired these words to be Engraven on his Tomb Stone:  Here lies One Whose Name was writ in Water.” Enbart den sista meningen ville Keats ha på stenen. De föregående meningarna lades dit av hans vänner. Som Kafkaläsare är jag alltid tacksam mot en viss typ av vänskaplig olydnad mot döendes önskningar.
Normalt är jag ingen större vän av katter. Protestantiska kyrkogården ligger bredvid ett härbärge för en del av Roms många övergivna katter. Men att se katter ligga och sola på marmorhällarna, eller jaga en skugga – verklig eller inbillad – bland vita skulpturer och höga stenar, var vackert och vilsamt. Och när damen vid kyrkogårdens minimala besökarcentrum hörde var vi kom ifrån visade hon oss genast svenska gravar. Flera över unga konstnärer från förra sekelskiftet.
En utställning om skatter från Neapel hade inte visats utanför den staden tidigare. Där fanns kyrkljusstakar i silver på så där 3, 2 meter. Ett klot i mitten av varje ljusstake var stort som en badboll. Polisbevakning utanför, vakter vid varje monter. En biskopsmitra var överströdd med stora smaragder. Varje stor smaragd hade små inneslutningar  – en form av defekter som man accepterar hos dessa ädelstenar – som kallas ”inre trädgårdar” (jardins) och som skapar gröna ljusspel inne i stenen. Stenen blir mer intressant än en helt perfekt skulle vara. Eftersom smaragderna var så stora syntes detta tydligare än på några andra stenar jag sett. Ändlöst vackert. Helgonbyster i silver i något övernaturlig storlek stod längst väggarna. Tyvärr rådde strikt fotografiförbud. Och som sagt, två vakter vid varje monter.
Och någonstans kan man förstås förfäras över denna yttre rikedom som finns samtidigt som ett så stort yttre armod, likaväl som inre rikedom finns vid sidan av inre armod. På tågplattformen när vi skulle resa till flygplatsen kom en medelålders man som sålde pappersnäsdukar. Han frågade artigt på utmärkt engelska om vi ville köpa och önskade oss en fortsatt god dag när vi tackade nej. Jag brukar inte vara så känslig och efter några dagar i Rom trodde jag mig vara ganska avtrubbad. Men jag blev berörd av honom, han utstrålade en slags stilla förtvivlan, så vi köpte några näsdukar, vilket kändes lika sorgligt som tröstlöst korsiktigt.

Annonser