En förrymd och rebellisk grodas trosbekännelse om dopet och samtidsträsket, del 3

Allt som finns är tolkning

För nu yttrar sig den obegripligaste av dem alla, Jacques Derrida och påstår helt frankt: ”Det finns  utanför texten, il n’y pas de hors texte, allt som finns är tolkning och vad som kan tolkas.” Grodan sätter upp ett grönt finger för att äska tystnad och för att stoppa filosofen och istället säga att det inte finns något utanför kroppen, den jordiska kroppen och härlighetskroppen. Men Derrida fortsätter enerverande enträget att berätta att tolkningen aldrig har ett slut, att vi är instängda i den lika mycket som skrivtecknen på papperet, att det ingenting finns utanför tolkningen, som kommer att pågå för evigt, likt frågor utan svar. Likt kyrkliga potentater som aldrig vågar säga att Gud har sagt eller Kyrkan bekänner utan svarar på frågor med frågor likt en stackars pastor Jansson, han med påsen som måste fyllas med mening, kanske en kyrklig strukturutredning tänker grodan en aning cyniskt. Men grodan blåvägrar tro relativismens falska profeter och blåser upp sig, nästan likt en padda. Han kväker fram ett svar, vackrare och mera enträget än han brukar göra om vårkvällarna ute i gyttjan vid Avasjön, men likafullt ett provokativt svar. För det finns faktiskt giltiga svar som också gäller för biskopar och teologer, inte bara frågor och tolkningar:

Gud blev människa för att människan skulle få del av den gudomliga naturen. En sakramental syn på skapelsen och Kyrkan som Kristi kropp och dopet som ett återtagande av Paradiset.

”När skärmsläckaren träder till, när man tänker efter, i nattens mörker, då kommer en längtan som aldrig får växa färdig. Längtan efter försoning med den egna av kyrkkaffen slappa kroppen, som en gång skall skiljas ifrån detta förgängliga livet. En längtan efter djup under djup, allt det som konsumentsamhället vill hindra dig att möta. Längtan efter sanning, ärlighet och mänskliga relationer. Längtan efter att bara vara och efter Gud Fader, Son, och Ande som är av evighet. Det är det ena, den existentiella bristen som uppstår när samhällets snabbt åldrande plastiga yta krackelerar. Det andra motivet är tacksamheten vid ett barns födelse. Tacksamhet och önskan om att allt ska gå väl i en existentiell gränssituation, längtan efter och önskan om ett gott liv för barnet. Kanske ska vi börja där”, säger grodan, ”i längtan och önskan, i livets konjunktiv och futurum, inte i dess indikativ eller imperativ.”

Kristus verkar där allt är förlorat

Kristus verkar där allt är förlorat, där allt är övergivet. Där i nattens mörker, när bara en tärande längtan finns. Eller när längtan bryter fram efter någon att tacka. Längtan som har en önskan om framtiden driver nämligen teologins konjunktiv och futurum.

Längtan efter att se: Tron.

Längtan efter att besitta: Hoppet.

Längtan efter att älska: Kärleken.

Genom längtan urholkar han själarna.

Genom att urholka dem, gör han dem redo att ta emot.

Så skriver Augustinus. Utbrändheten, konsumismen, relativismen uttrycker djupast sett en stark törst i oss. En inre törst som brinner för att bli släckt i källan. Löp till källorna, drick ur vattuflödet. I Gud är livets källa, en källa som inte kan ta slut, fortsätter Augustinus. Törsten kan inte släckas av någon eller något annat än Gud själv, Gud som själv blivit kött och som själv törstat och dött i längtan efter Guds rike.

För det vänder inte förrän man gett upp allt, blivit inget, och så tagit till sig gudsövergivenhetens ord som sina egna. Först då kan jag bekänna att jag och hela skapelsen dött och uppstått med honom i vilken allting är skapat och till vilken allting är skapat. Allt dör och uppstår med Kristus, så att det som verkligen är inget, dödens inget, paradoxalt, och under över alla under, slår över i Guds allt.  Livets Gud som skall bli allt i alla och kyrkan som Kristi kropp. Med dopet som ett återtagande av paradiset och som ett förverkligande av Guds rike här och nu, bitvis och fragmentariskt, men på väg.

I morgon följer grodans svar till filosoferna.

Annonser