En förrymd och rebellisk grodas trosbekännelse om dopet och samtidsträsket, del 4

Svaret till filosoferna
Till filosoferna är då svaret: Ordet har blivit kött och bodde bland oss. Guds härlighet , (doxa) har blivit kött. Det är mer än en stor berättelse. Det är Gud inkarnerad, död och uppstånden. Vi är kroppar och Gud har upptagit den mänskliga naturen i den gudomliga och blivit kropp. Köttet är då mer än texten och tolkningen. Kroppen finns här påtagligt och visar att vi hör samman med hela det evolutionära förloppet vars mål är att skapelsen gudomliggörs och att Gud blir allt i alla. Grodan kysser Lyotard, som ryggar tillbaka på grund av denna påtagliga och i alla tider gällande största berättelse.
Grodan kväker därefter: ”Guds djup finns i människan och längst in Guds avbild i oss. Vi är skapade att återspegla hans gudomliga och mänskliga natur.” Grodan kysser Baudrillard. Till Foucault säger grodan: ”Människan är fri sedan begynnelsen. Gud är frihet, och det är till Guds likhet som människan har skapats.” Grodan kysser Foucault och tappar fusklappen med citatet från kyrkofadern Irenaeus av Lyon. Derridas påstående att allt är text, till det svarar grodan: ”Javisst, men Ordet blev kött och bodde bland oss.” Derrida kysser grodan passionerat.

Grodans berättelse
En märklig scen utspelar sig så framför våra ögon. Några filosofer, intellektuella stadsmänniskor, sätter sig ned vid en strand för att lyssna på en groda från Avasjön, som på bredaste dellboska börjar berätta om dopet. Grodan startar, som grodor brukar göra i det givna, i det mest kroppsliga:
”Ett födande sköte och en öppen grav omsluter tvåbeningarnas jordiska liv, möda har de i livet och en stor hjärna att förundras och förskräckas med. För de vet och inser vad vi grodor inte vet, att de är dödliga, att de har frihet att göra gott och ont. Allt är så skört för dem. De kan inte nöja sig med att det kommer att finnas grodrom i sjön varje vår. Istället oroar de sig, önskar väl av hela sin själ när de fått ett eget litet mänskligt grodyngel. I tacksamhet, längtan och med önskan om liv, i livets konjunktiv och futurum kommer de till dopet. De vet nämligen att varje mänskligt liv är begränsat och hotat, men att det också är oändligt värdefullt, helt eget och underfundigt underbart nytt. I tacksamhet, längtan och glädje kommer de till dopfuntens livgivande vatten.
En av deras egna, en storkväkare vid namn Martin Luther, skriver nämligen i sin Stora katekes:
’Dopet är något helt annat än allt vatten i övrigt, icke för den naturliga beskaffenhetens skull, utan emedan här något ädlare kommer till. Ty Gud giver det del av sin egen ära och lägger in sin kraft och makt däri. Därför är det icke blott ett naturligt vatten, utan ett gudomligt, himmelskt, heligt och saligt vatten och allt, varmed man nu ytterligare må prisa det. Ty det innesluter i sig hela Guds rikedom och kraft. Detta ger nu dopet dess egentliga väsen, så att det med rätta kallas för ett sakrament, såsom också S:t Augustinus har lärt: ’accedit verbum ad elementum, et fit sacramentum’, d.v.s. ’när ordet kommer till elementet eller det naturliga stoffet, så bliver det ett sakrament därav’, d.v.s. ett heligt, gudomligt ting och tecken.’”

Befriat område
Och grodan fortsätter: ”I dopets gudomliga handling möter tvåbeningarna verkligheten, som den är i grunden, som en del av Guds kärlekskraft, som ett befriat område, som en del av Paradiset här och nu. Befriat från död, lidande, relativism och ondska därför att dopet, som Luther säger, verkar syndernas förlåtelse, frälsar från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla, som tror det, som Guds ord och löften lovar. För att vara i dopet är att vara i Kristus och höra livet till, att ha övergått från till död till liv (Rom 5: 12-21; 1 Kor 15: 21 ff.). I den förmoderna tiden trodde nämligen tvåbeningarna att synden och döden kom genom en människa Adam. De förstod då att människan som sådan är materiell och dödlig, att hon ständigt är hotad av undergång, att hon med sin av evolutionen framadapterade hjärna faktiskt vet vad som är bra och dåligt för henne. Hon vet vad som är gott och ont, men likafullt sätter hon i egoistisk självtillräcklighet alltid sig och sitt eget främst, ända till undergång.” Grodan snörvlar till och tänker på grodrom och global uppvärmning.

Efter att ha samlat sig fortsätter grodan: ”När prästen sänker ned barnet i dopfunten, vattenösning är inget för grodor, utan en rejäl nedsänkning, då förverkligas vad Kristus gör för allt som varit och allt som kommer av elände, sjukdomar och ondska. För Kristus går med dopkandidaten i allt detta och lider med henne och Kristus går alltid längst ned, ändå till dödsriket. Med Kristus i hans uppståndelse och seger över döden stiger sedan dopkandidaten upp mot ljus, liv och kärlek. Och allt sker trefaldigt i Fadern, Sonens och den Helige Andes namn för att visa att Gud är all gemenskaps urgrund, kärlekens koinonia som finns i hela skapelsen, som genomtränger allt, och som omsluter allt.”

Följ grodan i det femte och avslutande fabelavsnittet i morgon.

 

 

Annonser

2 reaktioner på ”En förrymd och rebellisk grodas trosbekännelse om dopet och samtidsträsket, del 4

Kommentarer inaktiverade.