En förrymd och rebellisk grodas trosbekännelse om dopet och samtidsträsket, del 5

Allt hänger samman med allt
En av filosoferna, de har ju vara tysta länge för att vara filosofer, berättar nu att han läst i Katolska kyrkans katekes: ”Det heliga dopet är grunden för hela det kristna livet, porten till livet i Anden (vitae spiritualis ianua) och dörren som ger tillträde till de andra sakramenten. Genom dopet befrias vi från synden och föds på nytt som Guds barn, vi blir Kristi lemmar, inlemmas i Kyrkan och får del av hennes sändning. Dopet är pånyttfödelsens sakrament genom vatten och ord.” Med ett snabbt kväk tillägger grodan: ”Dopet är för tvåbeningarna födelsen till nytt liv, i Anden och genom Kristus, så att tvåbeningarna kan utbrista ’Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus’ (Gal. 3: 28). Mycket teologi för att utlägga vad vi grodor alltid har sagt, nämligen att allt hänger samman med allt för alltid i det stora evolutionsförloppet som löper från Alpha till Omega i den kosmiske Kristus. För i honom skapades allt i himlen och på jorden, han finns före allting, och allting hålls samman i honom. I honom lät Gud all helhet ta sin boning och genom att han dog för människor, grodor, ja hela skapelsen blev det fred och försoning med allt, allt på jorden och i himlen (Kol. 1: 15-20). I Kristus hör vi så alla samman med allt gott och skönt för alltid”, avslutar grodan sitt tal om dopet och om skapelsens vånda och befrielse.

Grodan – katten – kyrkoherden
”Men tvåbeningarna dör ju i alla fall och inte verkar de bli mindre egoistiska av dopet, för det är dålig industrikattmat de portionerar ut!” Prästgårdskatten, som länge legat dold i strandgräset bakom filosoferna yttrar sig lika klovasst som alltid. Grodan retirerar ned i vattenbrynet och sätter sig precis på gränsen mellan vatten och strandkant. ”Jo så är det”, säger grodan, som nu har hela sin uppmärksamhet inriktad på katten. ”Men genom dopet är de i Kristus, de är Kristi kropp. Var och en har del av hans härlighetskropp som uppstått från döden. De är i världen men inte av världen. De är gränsmänniskor som ständigt har att överskrida det som vill binda dem och hindra dem från att se och förverkliga att de hör till frihetens rike. De har givits den Helige Ande som blåser friskt vart den vill. För allt vad de gör och känner av osjälvisk kärlek, vänlighet, skönhet och godhet finns för alltid bevarat i Riket tillsammans med skapelsens ohyggliga skönhet och drama. I honom hör vi för alltid samman med allt så att Gud i kärlekens koinonia kan bli allt i alla vid berättelsens slut, vid det goda slut som vi alla tror och väntar på. Nu är de på Vägen, i världen men inte av världen och har del av både liv och död, rättfärdiga och syndare på en och samma gång som storkväkaren Martin brukade säga.”

Plötsligt hörs dunsar i marken och en närsynt och något överviktig kyrkoherde dyker pustande upp och rycker till inför de fyra okända karlarna vid strandkanten. De i sin tur ser inte åt prästen för de samtalar intensivt och med kontinentala gester med prästgårdskatten och den gamla akvariegrodan. ”Hon har smitit igen!”, tänker kyrkoherden, som varit med förr när grodan rymt och börjat teologisera, ”skapelsens vånda, dopet och relativismen, jo jag tackar”, tänker kyrkoherden som förstår att han nu måste börja tala, inte med grodor, utan med intellektuella på deras komplexa grodspråk. ”Dopet är”, säger kyrkoherden under det att han putsar glasögonen och förbereder sig, ”dopet är utifrån en religionshistorisk förståelse, något mycket allmänmänskligt, något som hör till livets helhet, kat’holos”.
Dopet – En liminal livsrit
”I alla tider och hos alla folk”, kyrkoherden vill nämligen framhålla det globala perspektivet, ”har betydelsefulla förändringar och gränssituationer ritualiserats. Födelse, pubertet, sexuell parbildning, förändringar av social eller religiös identitet, sjukdom och olyckor, övergången från liv till död, årstidernas gång, krig och fred, allt som hör till livets dramatik och tragedi, har beledsagats av riter. Riten är en tröskel, på latin limen, som likt en port eller dörr leder in till något nytt.

Den religiösa riten
En rit består av en serie av bestämda handlingar och ord som föreskrivs av en religion och som av denna religion anses ha en viss bestämd verkan. En rit har en början, en mitt och ett slutmål. Slutmålet består ofta av en omskrivning av verkligheten, hur den borde vara eller hur den egentligen är. Ett slutmål, ett lyckligt slut som svarar mot den längtan om framtiden som driver religionens konjunktiv och futurum.

Dopet som passagerit
Den brittiske antropologen Victor Turner har tillhandahållit viktiga verktyg för hur vi kan tolka och förstå riter. Turner bygger sin tolkning på Arnold van Genneps klassiska och epokgörande sammanställning Les rites de passage. Études systématique des rites. Paris: Libraire critique Émile Nourry 1909.

Turner sorterar först in riterna i tre grupper: krisriter vid sjukdom, olyckor, besättelse av onda andar m.m., kalendariska riter, t.ex. tacksägelsedagens riter och passage riter, till vilka dopet hör.

En passagerit skapar en ny religiös och social identitet hos den som genomgår riten. Dopet, (andra passageriter är konfirmationen, vigselgudstjänsten, diakon- eller prästvigningen) förändrar och skänker på olika sätt en ny identitet.
En passagerit delas in i tre moment. Riten består först av inledningshandlingar, dvs. separationsriter, exempelvis iklädandet av den som skall döpas i en dopklänning som separerar densamma från vardagen. Man forslas inte till dagis i en dopdräkt.
Sedan kommer vi till det mest betydelsefulla, det som sker i ritens mitt, nämligen liminala riter. I vårt fall själva dopgudstjänsten med befrielsebön, vattenösning, ljusöverlämnande m.m. där det stora sker och Gud själv griper in. Här sker själva sakramentet.
Därefter möter vi re-aggregationsriter, dvs. åter till flocken riter. I vårt fall dopkaffe, fotografering med mamma och pappa och andra släktingar, presenter. Den nydöpte re-aggregerar till de sociala sammanhangen men med en ny identitet som döpt.

Den liminala mittfasen av riten är emellertid den mest betydelsefulla. Enligt Victor Turner innebär denna tröskelfas ett möte mellan gudomligt och mänskligt. Vi kan jämföra med Luthers utläggning i Stora katekesen 4 kap. om dopet: ’Men att döpas i Guds namn, det är att döpas icke av människor, utan av Gud själv. Och fastän det sker genom en människas hand, är därför dopet i sanning Guds eget verk. Därav bör väl envar kunna förstå, att det är mycket högre än något verk, gjort av en människa eller ett helgon. Ty vad verk kan man väl göra, som är större än Guds verk?’

Vad karakteriserar då denna mittfas av en rit?
Turner framhåller att den liminala fasen, över hela världen och i en mångfald av religioner, karakteriseras av symboler som handlar om döden, avklädande, nedsänkning, att göras ödmjuk och utblottad. Vi kan jämföra med vad Paulus skriver: ’Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han.’ (Rom 6:1-5)

Vidare möter vi symboler för en ny födelse, en nystart, pånyttfödelsen (Joh 3), nya symboliska kläder, dopdräkten. (Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus Gal. 26-27) Vi möter symboler som berättar att nytt liv växer fram/återföds: ’Ni tillhör nu en annan, honom som blev uppväckt från de döda, så kan vi bära frukt åt vår Gud’ (Rom 7: 4).

Det markeras att Gud gripit in, och att tillvaron omstrukturerats: Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Ljussymboler uppträder. Dopet kallades i fornkyrkan Photismos, upplysning, och vi har dopljuset och vi möter eldssymbolik. Den Helige Ande svävar över dopvattnet och ges genom handpåläggning.

Enligt Turner är vidare det liminala befriat från de vardagliga förtryckande sociala strukturerna: ’Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.’ (Gal 3: 28) Det liminala är ett samhälles sätt att vara som det borde vara, ett som om, fyllt av framtidsspekulation och möjlighet. Vi kan jämföra med hur vi får Guds frihet genom dopet. Det beskriver hur livet borde vara bortom alla begränsningar: ’Ty ni har ju dött (dvs. i dopet), och ni lever nu ett osynligt liv med tillsammans med Kristus hos Gud… Men när Kristus träder fram, han som är ert liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom… Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri, utan Kristus blir allt i alla.’ (Kol 3: 11)

Min slutsats är därför: Dopet är en gränsrit, en liminal rit, som innefattar mänskligt liv från det födande skötet till bortom den öppna graven. Vi möter bilden av dopet som den nya födelsen som står för att Gud ger ett nytt liv, en ny identitet och ett varande i världen under nya villkor.” Kyrkoherden slutar tala, för välbekanta ljud hörs.

Grodan har nämligen somnat och snarkar som bara en groda kan göra. Kyrkoherden muttrar argt, men fortsätter. Och faktiskt, filosoferna lyssnar. För de brukar mest tala om vad som angår huvudet och de stora abstrakta principerna, inte om kroppar, vatten och metaforer som vi lever av.

Kognitionsforskningen och dopet
”Tillämpar vi sedan”, fortsätter kyrkoherden som nu kommit upp i varv, ”modern kognitionsforskning på dopet, ser vi att det skapar en mänsklig skala för vårt varande i världen. Dopriten skapar nämligen ett sätt att tänka och förstå verkligheten. Den för samman identitet, förändring, liv och död.

Evolutionen har nämligen utformat oss som neurologiska varelser födda att kategorisera. Våra nervbanor är byggda för detta och riten och de religiösa metaforerna gör att vi kan uppnå en mänsklig skala för vårt varande i världen. Ty riten komprimerar, innefattar, det som är diffust, såsom identitet, liv och död. Den skänker en global, dvs. övergripande insikt, den styrker vitala relationer och sammanpressar allt detta i en berättelsestruktur som är anpassad för mänskligt liv. Riten skapar en ram för vårt tänkande som gör att vi läser tillvaron som levande och som styrd av en gudomlig aktör (de kognitiva processerna projecting animacy och projecting agency).

Dopriten sammanfattar således det mänskliga livet från det födande skötet till döden, till och med bortom den öppna graven. Den skänker en ny identitet och skapar ramar för att vi skall tyda tillvaron som meningsfull och levande, som en god skapelse vars yttersta orsak är den levande Guden. Dopet har evolutionärt överlevnadsvärde.”

Grodan har nu vaknat och vill ha sista ordet, förlåt kväkningen, och säger lite trött och sömndrucket: ”Vi har hört den predikan förut kyrkoherden, glöm inte att Luther redan sagt om dopet: ’Fatta därför saken helt enfaldigt så, att dopets kraft, uppgift, gagn, frukt och ändamål är att saliggöra.’ Och vidare ’Därför skall var och en betrakta dopet såsom en daglig klädnad, vari han ständigt skall gå klädd, så att han alltid må befinnas leva i tron och dess frukter, underkuvande den gamla människan och tillväxande i den nya’.

Genom dopet och i Kristus”, avslutar grodan, ”får hela skapelsen del av Kristi gudomliga natur. Hela det evolutionära förloppet, vars liv började i urhavet och i livmodervattnen genom Faderns varde, gudomliggörs i Kristus så att Gud blir allt i alla. För Gud är kärleken och den som förbliver i kärleken förbliver i Gud och Gud i honom eller henne.” Spontant och drivna av Anden utbrister då filosoferna, grodan, kyrkoherden och prästgårdskatten (den sistnämnda spinner också): ÄRA VARE FADERN OCH SONEN OCH DEN HELIGE ANDEN. AMEN.

Annonser