Brev till redaktionen

Under den här rubriken publicerar KRISTEN OPINION signerade och osignerade inlägg från läsare. Denna gång en text från en läsare som vill vara anonym.

Inkarnation, dumhet och domkapitel

I diverse kommentarsfält kan man läsa försvar för KG Hammars syn på inkarnationen. Men vad blir konsekvensen och var går det en yttersta gräns? Går det bra med en kyrka utan Jesus? Är det rätt väg att låta Svenska kyrkan bli en allmänreligiös förening för en alltmer individualiserad tro?

Lite problematiskt blir det dock när olika måttstockar används beroende på vem som framför argument eller gör tolkningar.

I debatten efter ärkebiskopsvalet har åsikter förts fram som väl stämmer överens med prästen Ulla Karlssons syn på offer och försoning – åsikter som ådrog henne prövotid. Prästen Kent Wisti är kallad till ”disciplinära samtal” med biskop Jackélen efter att i en radiogudstjänst bytt ut Anden mot  ”Livgiverskan” i välsignelsen. Nu är det ju så att enlig kyrkoordningen finns det ingen disciplinär åtgärd som heter ”disciplinära samtal”. Men det tycks inte bekymra stiftsjuristen om man läser Kyrkans tidning. Frågan är varför Kent Wisti kallas till samtal och inte KG Hammar? Eller varför prästen Ulla Karlsson fick prövotid för åsikter som ju väl stämmer överens med bl.a. flera biskopars syn på synd och försoning.

Anden som livgivare går att förstå tolkningsmässigt. Men, att jämställa inkarnation med tillit och relation?

Vi borde vara så ärliga att vi erkänner att vigningslöftena också innefattar en yttersta gräns för vad man som präst, diakon och biskop kan gå ut och förkunna. För vissa går den gränsen vid samtal med Humanisterna, att diskutera barns rättighet till kroppslig integritet eller att ifrågasätta det kloka i att en församling anställde en imam.

För andra av oss är den yttersta gränsen inte en politisk utsaga utan relaterad till kyrkans tro, bekännelse och lära. Alltså, vi kan rösta på olika partier, ha olika uppfattning om hur klimatfrågan ska lösas – men det är fullständigt fundamentalt att bekänna Jesus från Nazareth som Kristus. Kristus som dog och uppstod för att vi ska få liv. Det är en trossats som är förankrad i bibelforskning och tolkningshistoria. Att idag gå tillbaka och spekulera i vad och hur lärjungarna kände och eventuellt tänkte är anakronistiskt. Idag lever vi med en verkningshistoria och en tradition som säger att Jesus är inkarnerad och inte adopterad.

Tolkning i kyrkan är, på en metanivå, en kollektiv uppgift och inte ett individuellt projekt för att bearbeta individuella problem. Det är en kollektiv uppgift och en uppgift som föregås av samtal och reflektion. Det betyder inte att jag inte personligen har en individuell tro och ett förhållande till bibeln. Det är snarare en förutsättning för att kunna bidra till en kollektiv tolkning, att helt enkelt kunna reda i vad som är mitt och vad som är kyrkans. Var går skiljelinjen –  var och när måste jag ta konsekvensen av att min personliga tro avviker på ett sådant sätt att jag faktiskt måste lämna kyrkan? Tron är också ett försanthållande. Det är allas kristnas uppgift att integrera försanthållandet i sina liv.

Eller gäller försanthållandet enbart präster och diakoner? Kent Wisti och Ulla Karlsson har anledning att vara upprörda. Naturligtvis har biskopen ett tillsynsansvar och kan kalla till samtal. Men vore det inte hederligare att lämna anmälan mot Wisti utan åtgärd? I alla fall i ljuset av hur kyrkliga företrädare slirar på teologiska grundfundament. Kanske har vi kommit så lång att kyrkliga företrädare har svårt att skilja personliga åsikter från väl grundade argument d.v.s  svårigheter att skilja sak och person. Särskilt allvarligt blir det när man mäter sig själv med andra måttstockar.

Att biskopar på twitter och bloggar pekar ut vissa nomineringsgrupper och/eller personer som att göra skillnad på människor eller vara ”trospoliser” är uttryck för en förflackning i förhållande till uppdrag och lära. Man förmår inte längre skilja privat från personligt. Inte heller ser man sig som förebilder utan tycker sig ha rätt att tänja gränser som präster och diakoner uppenbarligen inte har.

Det är ett allvarligt glapp mellan tro och tanke, mellan gräsrötter och ledning.”

Om Ulla Karlsson

Om Kent Wisti

Om KG Hammar

Om Antje Jackelén

Annonser

2 reaktioner på ”Brev till redaktionen

  1. George Orwells beskrivning av ”grisarna som mer jämlika än de andra djuren” har fått ett nytt ansikte i Svenska kyrkans kyrkoledning. Biskopar är numera teflon, tack vare att ansvarsnämnden aldrig vågat fälla eller kritisera en biskop i tjänst. Allt är tillåtet och allt försvaras, så länge man håller SoC nöjda. Det är orättfärdigt, men vad hjälper det att påpeka det?

  2. Även om jag inte är förtjust i de alternativa pronomina so stundom används i välsignelsen så kan jag inte låta bli att tycka att det är en avsevärt större avvikelse från bekännelseskrifterna att påstå att ”de som uppfattar jungfrufödelsen som biologisk har inte förstått”.

    Det är t.ex. väldigt svårt att läsa apostlagärningarna utan att få uppfattningen att skribenten verkligen uppfattade Jesu fysiska uppståndelse som verklig.
    Men det är klart att då kanske man behöver en grundinställning att texten är tänkt att hålla i 2000 år drygt och det behöver man ju tydligen inte ha som biskop i SvK.

Kommentarer inaktiverade.