Maktanalys?

Av Johanna Andersson

Pastor Arne Carlsson skriver på Dagens Seglora Smedja en tankeväckande ledare. Där står att ”kristen gemenskap rymmer allt mellan en tillit som öppnar en intellektuell skaparglädje till en sekteristisk kontrollerande skuldmaskin.” Detta ska nog inte främst uppfattas som ett tecken på självkritisk reflektion.

Carlsson forsätter: ”Tillräckligt många tragedier har vuxit ur ”kristen gemenskap” för att vi inte ska ta något för självklart.” För att exemplifiera dessa tragedier gör Carlsson en kortare exposé över kristna massmördare. Den självklara utgångspunkten är Anders Behring Breivik. Angående honom betonas särskilt att hans terrordåd hämtat näring i en ”borgerlig miljö i en kristen kontext”.

När Carlsson sedan ska fortsätta belysa kristna massmördare får han gå tillbaka till pastor Jim Jones och Folkets tempel under 1970-talet. Att den karismatiske Jones hade en socialistisk grundsyn kommenterar dock inte Carlsson. Breiviks borgerlighet hade tydligen större påverkan på tragiska massmord än Jones socialism.

”Jim Jones verksamhet slutade i en katastrof med att 900 människor, av dem en tredjedel barn, dog i ett kollektivt självmord.”, skriver Carlsson. Att det stora antalet dödade barn särskilt nämns är ägnat att ytterligare öka avskyn inför den ”kristna gemenskap” där något sådant kan ske.

Men om Jones politiska hemvist utelämnas vet Carlsson bättre besked när han kommer till den amerikanska rörelse som kallas dominionism. ”Det är en fundamentalistisk högerpolitisk rörelse.” Det hela ska leda till ett heligt kristet krig mot islam, enligt Carlsson, som sedan i sin översikt går över till svenska förhållanden.

Han skriver: ”Det är inget okänt fenomen att ”Kristen gemenskap” ofta har velat avvisa vissa människor som avvikande och problematiska. Frikyrkornas historia bär många minnen av övergrepp från statskyrka och överhet.” Detta stämmer naturligtvis. Men även inom den frikyrklighet där Carlsson verkat har människor problematiserats och utsatts för övergrepp.

Carlsson sammanfattar sedan problembilden: ”Det finns två återkommande drag i de kristna gemenskaper som har urartat. Det ena är en bokstavstrogen läsning av bibeln som inte ger utrymme för en intellektuell granskning av tron och det andra är en stark övertygelse om att ha rätt teologi i förhållande till andra.” Notera särskilt att det handlar om varningar inför urartning. Ordet ”urartning” har efter 1930-talets Tyskland en viss historisk belastning. Carlsson exemplifierar denna urartning med två präster, en av dem Annika Borg.

Det som läggs dessa präster till last är att de på olika sätt deltagit i den offentliga teologiska debatten. Carlsson uppfattar att de förhållit sig olämpligt till tidigare och valda ärkebiskopar. Det handlar alltså om två präster som i ett offentligt samtal bidragit till teologisk reflektion och ställt kritiska frågor till Svenska kyrkans högsta företrädare.

Angående Borg skriver Carlsson att hon menar sig ha tolkningsföreträde och att hon ”dömer ut Antje Jackeléns många svar på teologiska frågor inför ärkebiskopsvalet”. (Han torde här hänvisa till ett inlägg Borg skrivit på Dagens Nyheters kultursida i samband med kritiken mot krönikören Lena Andersson.)

Här är en enkel maktanalys på sin plats. I senaste numret av Kyrkans tidning har två biskopar också uttalat kritik mot otydlig teologi. Men biskopar som är kritiska utsätts inte för Carlssons klander och lyfts inte in i en kontext av kristna massmördare och urartad teologi. Varför skriver Carlsson bara om personer som inte innehar formella maktpositioner i Svenska kyrkan? Menar Carlsson att präster i underordnad position inte ska få ställa kritiska frågor i ett offentligt samtal om dessa frågor kan uppfattas rikta sig till en tidigare eller blivande ärkebiskop? Genusaspekterna får anstå. Men låt mig ändå påpeka att de två biskopar som också varit kritiska är män.

En insiktsfull kommentar finns i Carlssons ledare. Det är när han poängterar: ”Utan att gå in i en saklig prövning av de olika teologiska frågeställningar som figurerar i de här refererade debattinläggen så känns debattekniken igen.” Det är ärligt av Carlsson att medge att han inte ser sin ledare som ett bidrag till en saklig prövning av teologiska frågeställningar.

Avslutningsvis nöjer sig Carlsson – med tydlig inspiration från Werner Jeanrond – inte med tolerans: ”Jag vill inte tala för ”tolerans” i teologiska frågor, det har för mycket klang av överseende, däremot kan man kräva respekt för varandras teologiska arbete.” Att kräva respekt för detta hopkok av massmördare och teologiska meningsmotståndare ställer höga krav på Carlssons läsare. Är det inte så att Carlsson måste finna sig i kritik och i bästa fall tolerans för ett teologiskt arbete på denna nivå? Och att han har en bit kvar till att kunna kräva respekt? Och hur ställer sig Svenska kyrkans maktelit till den typ av retorik som Seglora Smedja här levererar? Tycker man sig få valuta för pengarna?

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/annika-borg-nedrustad-teologi-bakom-debattens-haveri/

http://www.gp.se/kulturnoje/1.2171764-antje-jackelen-ser-sig-som-reformationens-dotter-

https://kristenopinion.wordpress.com/2013/11/page/2/

http://helenaedlund.blogspot.se/2013/11/133-baste-arne.html

Annonser

3 reaktioner på ”Maktanalys?

  1. Jag tror att den seglorianska pr-maskinen är billig i jämförelse med kommersiella PR-alternativ.
    Dessutom kan de ju blankt strunta i branschens etiska regler, vilket de uppenbart gör.

    Det är inte direkt tolerans för oliktänkande som genomsyrar de publicerade alstren.
    Men det är å andra sidan inte tolerans för (teologiskt) oliktänkande som genomsyrar SvK.
    När får vi höra en biskop säga att det berikar SvK med mångfalden av lågkyrkliga, högkyrkliga, gammelkyrkliga, aFK, EFS, Oas, Missionsprovinsen?

  2. ”en stark övertygelse om att ha rätt teologi i förhållande till andra”, skriver Arne Carlsson. Vad menar han? Att kristendomen gör sanningsanspråk är väl en självklarhet. Alternativet är en ständig maktkamp där den som har övertaget i skyttegravskriget har ”rätt” så länge detta övertag varar. Är det denna modell Carlsson och Seglora Smedja förespråkar? Med tanke på deras sätt att debattera kan man tro det.

    Är det förresten någon som vet om biskop Eva Brunne m.fl. har beslutat om ytterligare kollekter, dvs. fortsatt officiell finansiering, till Seglora Smedja?

Kommentarer inaktiverade.