Apropå

Apropå diskussionerna här på bloggen just nu. Här en länk till FN:s definition av antisemitism och hur denna yttrar sig (Commission on Human Rights July 2005). Man skriver bland annat. ”Denying the Jewish people their right to self-determination, e.g., by claiming that the existence of a State of Israel is a racist endeavor.”

http://unispal.un.org/UNISPAL.NSF/0/356F4F23E66981AE8525705A00722637

I juldagarna

Av Johanna Andersson

”Dags för Svenska kyrkan att överväga bojkott av Israel så långt det går? Bosättningspolitik ej acceptabel”  25/12

Så skriver stiftsadjunkt Anna Karin Hammar på twitter på självaste juldagen. Apropå det klargörande internationelle chefen för Svenska kyrkan Erik Lysén gjort i Expressen idag om Svenska kyrkans pågående julkampanj, skriver Hammar:

”Här är Svenska kyrkans officiella inställning. Själv tycker jag att man bör överväga mera bojkott pga bosättningspol”

Bojkott så långt det går och mera bojkott är alltså något Svenska kyrkan bör överväga. Hammar är en av dem som varit med om att forma Svenska kyrkans utrikespolitiska hållning i fråga om Israel, så hennes önskemål om att överväga utökad bojkott kan få ett faktiskt inflytande över kommande kyrkliga ställningstaganden.

Följer man Hammars twittrande under dagarna efter jul hittar man många inlägg som handlar om detta ämne. Två ord förekommer flera gånger: bojkott och apartheid.

”Tänker att två tankar behöver få tänkas: att Israel är en apartheidstat i sin nuvarande bosättningspolitik;att Israel är judars upprättelse.” 26/12.

Hammar fortsätter sedan resonemangen om Israel som apartheidstat och hänvisar till personer som delar denna uppfattning och kan ge den särskild legitimitet:

”Sydafrikas representant i Ramallah säger att det är värre än i Sydafrika” 27/12

Eftersom det är ett anmärkningsvärt påstående att en representant för Sydafrika menar att Israel är en värre apartheidstat än Sydafrika var, ställde Kristen opinion en direkt fråga om vilken representant för Sydafrika som sagt detta och i vilket sammanhang. På detta svarar Hammar:

”Har hört det muntligt av sydafrikanska i Palestina oktober 2012 och ska försöka hitta skriftlig källa till er.” 28/12

I ett något senare twitter är det till och  med många sydafrikaner som gjort bedömningen, även om den skriftliga källan ännu inte redovisats:

”israelerna själva använder begreppet apartheid, hafrada, och många sydafrikaner har gjort bedömningen” 28/12

”Hafrada”  betyder ungefär ”separation” men här försöker Hammar få in alla de associationer som ryms i begreppet ”apartheid” i dess sydafrikanska tappning. Källor på sydafrikansk representant som tycker apartheidregimen i Israel är värre än den var i Sydafrika har ännu inte presenterats. Istället länkar Hammar till en bok av Jimmy Carter för att stärka den egna positionen och hänvisar till de gemensamma åsikter de två tydligen delar i detta sammanhang.

Att Hammar önskar utvidgade bojkotter framgår tydligt och det ska bli intressant att följa om hon kan få Svenska kyrkan att gå med på denna ännu mer tillskärpta linje mot Israel. Kanske kan det hela bli klart till nästa års julkampanj?

https://twitter.com/annakarin1951

http://www.expressen.se/debatt/kyrkan-vill-inte-sluta-med-israeliska-varor/

http://www.expressen.se/debatt/vilka-fler-lander-ska-kyrkan-bojkotta/

http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.2224494-en-ensidig-kampanj-fran-svenska-kyrkan

Begreppsreda

Av Annika Borg

Religionsteologi är det viktiga forskningsområde som belyser, beskriver och analyserar förhållandet mellan religioner. Det är inget nytt område, men har blivit på modet ordentligt inom Svenska kyrkan. Ibland skapar denna religionsteologiska trend en begreppsoreda i debatten. Några reflektioner kring detta:

För det första kan jag konstatera att i stort sett alla teologiska frågor kyrkan har att resonera om idag tycks förses med ett religionsteologiskt raster. Så blir frågan om inkarnation t ex automatiskt en fråga om relationen mellan religionerna. Men utifrån ett sådant perspektiv behöver man ju inte alls behandla den kristna inkarnationsteologi eller läran.

Ett belysande exempel på begreppsoredan är turerna kring den fråga ärkebiskopskandidaterna fick under hearingen tidigare i år: ”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?”. Frågan är hämtad ur Eskil Francks (mycket läsvärda) bok Giv mig, min son, ditt hjärta (Fri Tanke Förlag). Den ställdes av Kyrkans tidning i en intervju av kandidaterna och den ställdes alltså också under hearingen. Är nu detta i första hand en religionsteologisk fråga? Nej, i Francks bok är det en fråga om de kristna sanningsanspråken, alltså tonvikten ligger på Jesus och sanning utifrån en kristen horisont. Istället kom debatten i stor utsträckning att handla om kristendomens relation till just religionen islam. Men frågans Muhammed hade alltså kunnat bytas ut mot vilken religionsstiftare som helst. Man gjorde i efterdebatten frågan till en i huvudsak religionsteologisk fråga à la mode.

Men den för ärkebiskopskandidaterna viktigare frågan att besvara, för det ämbete man ställt sig till förfogande för, var ju faktiskt frågans ursprungstanke, den om Jesus. ” /…/ vem säger ni att jag är?” (Matt 16:15). Och svaret på den frågan ges av Petrus i Matt 16:16 , ”Du är Messias, den levande Gudens son” och av Marta i Joh 11:27, ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.” Den som tvivlar på om Nya testamentet har en inkarnationsteologi kan man fördel läsa dessa texters kontexter. I själva verket är det ju så att inkarnationsteologi både ÄR Nya testamentet och utvecklas i detsamma: det som anas, det som antyds, det som uppenbaras. Här sker en utveckling i texterna. Det är mot denna fond frågan ska förstås. Debatten blev dock vilsen, då den i första hand för flera av kandidaterna omedelbart tycktes relateras till frågan om religionsteologi. Att bekänna sin kristna tro blev att trampa någon annan på tårna. Att reda ut begreppen kan avhjälpa sådana lapsus. I rättvisans namn ska tilläggas att en av ärkebiskopskandidaterna svarade på frågan utan att lägga ett religionsteologiskt raster över den.

För det andra sker en sammanblandning mellan det vi kan kalla det faktiska och det normativa: Det är ett faktum att människor finner olika vägar till Gud, inom olika religioner eller trossystem. Det är den faktiska nivån. Men innebär detta att den kristna kyrkans förkunnelse bör driva att det finns olika vägar till Gud? Det senare kallar jag alltså den normativa nivån, som har med uppdrag och förkunnelse att göra. Den första nivån bejakar väl alla, nåväl de flesta (en och annan filosofisk hållning kan väl ifrågasätta mitt anspråk på att något existerar överhuvudtaget), men vad gäller det normativa är inte alla överens. Sammanblandas dessa olika nivåer oreflekterat kan det bli svårt att klara ut vad vi egentligen talar om. Det är alltså nivå två, den normativa, som vi har olika uppfattningar om inom Svenska kyrkan.

Tydligt och klart

Av Annika Borg

Häromdagen skrev jag kritiskt om Svenska Jerusalemföreningens tidskrifts senaste nummer. Det tycktes nämligen som om föreningen, som har haft goda syften, kidnappats av en politisk ensidighet och att man för en aggressiv teologisk hållning gentemot Israel och judar. Bland annat citerade jag en text av Ulla-Stina och Göran Rask.

På Facebook kommenterar journalisten Ulla-Stina Rask mitt inlägg så här:

”Det var en fruktansvärd text. Pajkastning rakt igenom och grundlösa påståenden staplade på varandra. Verkar klippt rakt ur Mossads handbok för propaganda.”

” Att berätta om våra trossyskon i Palestina kallas för att ge en demoniserande bild av Israel!?? Är vi judar eller är vi kristna? Varför konverterar inte Annika Borg och hennes gelikar till judendomen, det är för mig en gåta. De har bytt ut Jesus mot den nu sittande israeliska regeringen och dyrkar sen som en avgud. De verkar ju totalt ointresserade både av Jesu undervisning och av ättlingar till de judar som kom till tro på apostlarnas tid, från Jesu liv på jorden + den första pingstdagen och framåt, och som bott i landet i många generationer. Det är så oerhört tragiskt.”

Min kritik gällde alltså att Svenska Jerusalemföreningen tyckts lämnat sitt syfte med att verka för fred och försoning. Likaså lyfte jag att de svenskkyrkliga resor som organiseras i regionen är politiskt ensidiga. Jag skrev också att jag inte bejakar muren samt att jag anser att detta är en av världens mest infekterade konflikter, med goda och onda på båda sidor. Jag belyste de problematiska teologiska tolkningar som göra av bland andra kyrkoherde Mitri Raheb, som är ersättningsteologiska.

Rasks kommentarer bekräftar min kritik och visar övertydligt min poäng. Dessutom blir här tydligt hur man inte alls separerar staten Israel från befolkningen judar. En dos hat i brevlådan handlade det verkligen om.

Läs vad jag skrev HÄR.

Svenska kyrkans kampanj mot Israel

Johanna Anderssons senaste krönika i GP.  Om Svenska kyrkans kampanj.

Svenska kyrkan driver nu en julkampanj till stöd för Palestina. Den som går in på kampanjhemsidan finner att det handlar om olika bojkottåtgärder mot Israel. Inom ramen för kampanjen tillhandahålls ett helt paket med förslag på olika politiska aktiviteter: pamflettspridning, affischering, flygbladsutdelande och politiskt korrekta ordlistor. Svenska kyrkans eget bojkott-kit, vackert illustrerat med bilder på uppskurna citrusfrukter. Hela kampanjen påminner om stämningen i någon revolutionär källarlokal på 1970-talet.

Hemsidans besökare föreslås skicka ett färdigformulerat pamflettliknande brev till en namngiven person på Svensk Dagligvaruhandel. Det hela är så konstruerat att man bara behöver trycka på en länk för att få upp ett mejl till personen ifråga. Sedan klipper man in brevtexten, som inleds: Bästa Karin, I drygt 45 år har Israel ockuperat de palestinska områdena Gaza och Västbanken, inklusive östra Jerusalem. När man upplyst Karin om detta och levererat andra politiska utsagor i samma anda avslutas brevet med en uppmaning att Svensk Dagligvaruhandel ska påverka regeringen att agera för lagstiftning om märkning av ursprungsland. Syftet är att jag som konsument sedan tryggt ska kunna handla varor från Israel utan att riskera stödja bosättningar ekonomiskt.

Brevet är alltså färdigformulerat så att Svensk Dagligvaruhandel inte ska nås av felaktiga åsikter eller formuleringar från Svenska kyrkans medlemmar. För att minimera den senare av dessa risker finns på kampanjhemsidan också en ordlista med korrekt terminologi i frågan. Där kan man bland annat läsa: Västbanken bör benämnas Västbanken i samtida beskrivningar och diskussioner. De historiska och bibliska namnen Judéen och Samarien (vilket är de benämningar som nationalistiska grupper i Israel använder sig av för att få det att låta som en kontinuitet av det bibliska Israel) exkluderar den palestinska närvaron.

Efter brevskrivandet och inlärning av korrekt terminologi kan man ladda ner och skriva ut flygblad med rubriken: Agera mot ockupationen. Flygbladen verkar avsedda att sätta upp eller dela ut i livsmedelsaffärer och bär Svenska kyrkans logotyp. Det finns i nio exemplar per ark att trycka upp i valfritt format så det blir till att besöka en hel del butiker och ha häftstiftsasken med sig.

I nio exemplar finns också en affisch med rubriken Det här kan du göra. Där instrueras i punktform om hur vi som konsumenter ska kontrollera varors ursprungsland när vi handlar. Hittar vi en vara från Israel ska vi ställa en rad frågor till den julstressade personalen: • Kan butikspersonalen inte svara på dina frågor? Be dem ta reda på det och återkomma! • Oavsett svar, be butikspersonalen föra vidare din fråga till butiksansvarig. Det hela avslutas med uppmaningen: Våga vara obekväm. Detta är också ett material avsett för spridning och försett med kyrkans logotyp. Syftet är uppenbarligen att det ska bli så krångligt att handla apelsiner från Israel att antingen konsumenten eller butikspersonalen ger upp.

Efter att ha tagit del av denna ensidiga och hårt politiserade kyrkokampanj överväger jag nu att bege mig ut och köpa ett par velourbyxor på mellandagsrean. Jag kan bara hoppas att de är tillverkade i Nordkorea, Kina eller något annat land Svenska kyrkan inte finner anledning att driva kampanj mot.

Ljuständaren Mats

Av Johanna Andersson

Domprosten Mats Hermansson är orolig för debattklimatet i Svenska kyrkan. Denna oro, som han framför på Facebook, beror på att det sprids i ”Kyrkans Tidning och på diverse sociala medier att Kyrkokansliet skickat ut en bok om islam som julhälsning till Kyrkomötets ledamöter.”

En sådan bok har, som vi tidigare skrivit om på Kristen Opinion (Här och Här), skickats ut som en julhälsning till ledamöter i det tillträdande kyrkomötet. Detta får nu inte sägas. Hermansson ger istället anvisningar om hur de som bidragit till spridandet bör bete sig:

”De som oreflekterat, eller i medvetet syfte att skada kyrkan, sprider dylika osanningar borde stilla sig något.”

En rimlig tolkning av hur en hälsning med medföljande gåva i juletid ska tolkas har hos Hermansson övergått till att bli en osanning. Av Facebook-aktiviterna att döma har Hermansson själv varit allt annat än stilla i frågan. Däremot tycker han att de som har fel åsikt borde ”stilla sig något”. Det är svårt att se hur den inställningen bidrar till ett gott debattklimat. Vem ska avgöra vilka som bör föra fram sina åsikter och vilka som bör ”stilla sig”?

Hermansson avslutar sitt inlägg, som i skrivande stund 85 personer tryckt ”gilla” på:

”Ps ledamöterna i kyrkomötet har också fått sig tillsända ärkebiskop Anders nya andaktsbok. Men det passade inte att nämna när kyrkan och kyrkans ledning ska smutskastas och ifrågasättas med frågor i stil med: Är de kristna egentligen?”

Hermansson har här fel i sak. Ledamöterna har inte fått sig tillsända ärkebiskopens nya andaktsbok. Nu hade detta faktafel inte varit något att ta upp, om inte Hermansson gjort en poäng av det. Det ”passade inte att nämna” att vi fått denna bok oss tillsänd eftersom vi hade lömska avsikter att ”smutskasta” och ”ifrågasätta” kyrkans ledning. Här misstänkliggör Hermansson alltså människor på falska grunder och försöker få det att framstå som vi selektivt håller fram och kritiserar en bok om islam samtidigt som ärkebiskopens andaktsbok låg i samma julpaket. Så var det inte. Kanske kan en lite noggrannare faktakontroll vara på sin plats innan Hermansson nästa gång ger sig ut och anklagar andra människor för avsiktlig smutskastning och osanning.

Direkt roande, efter denna dystra inledning, är att ta del av den tacksamhet som möter Hermansson i de olika kommentarerna på Facebook efter hans klargöranden. Och stor är upprördheten är över oss som tycker annorlunda. Ord som ”illvilliga rykten”, ”mörkrets furste” och ”dold agenda” förekommer. Samt de obligatoriska referenserna till SD och ifrågasättande av att vi är kristna. Det hela utgör inte någon stor uppvisning i tolerans för människor med annorlunda uppfattningar än de egna.

Hermansson beskriver också i all ödmjukhet hur han ser på sina egna insatser i frågan:

”Ägnar mig därför mest åt ljuständning. Och ett sätt att tända ljus kan ju vara att lysa upp lite så att inte direkt desinformation sprids och får fäste hos fler.”

Och roligast av allt är den lilla felstavning som smugit sig in när Hermansson ännu en gång dementerar att någon fått någon julhälsning:

”För att göra det tydligt säger jag det igen: Kyrkokansliet har inte som julhälsning slickat ut en bok om islam.”

I en av kommentarerna kritiseras att det finns tankegångar inom kyrkan ”som driver på för enkla svar och svartvita beskrivningar”.

Om det kan man göra följande reflektion: I en kyrka där man inte ens får uppfatta en julhälsning i juletid som en julhälsning utan att beskyllas för att vara osann, illvillig och smutskastande kanske vi har större problem än så. Att det är personer som själva menar sig företräda just det öppna och inkluderande förhållningssättet som misstänkliggör meningsmotståndare för dolda agendor och försök att skada kyrkan inger betänkligheter. Jag har svårt att se Hermanssons insats som ett bidrag till ett förbättrat debattklimat i kyrkan. Jag ser bara en härva av insinuationer, faktafel och personpåhopp.

Men en sak är säker: Det finns inga svart-vita enkla svar eller tvärsäkra tolkningar med sanningsanspråk. Vi måste lyssna på varandra, lära och respektera varandras uppfattningar och försöka förstå varandra. (Utom när det gäller julhälsningar. Där finns enbart en enda sann och riktig tolkning och den som inte omfattar den är en ond och lögnaktig människa som försöker skada kyrkans ledning.)

En dos Israelhat i brevlådan

Av Annika Borg

Under många år har jag fått Svenska Jerusalemföreningens tidskrift i brevlådan. Föreningen bildades i början av 1900-talet och har till syfte att stärka kvinnors ställning genom undervisning för flickor, bidra till fred och försoning samt stärka den kristna minoriteten – i det Heliga Landet. Goda syften alltså. Föreningen driver Den Gode Herdens skola i Betlehem, för flickor.

Men, genom det senaste numret av tidskriften kan jag konstatera att de fredliga och goda syftena upphävts alternativt kidnappats av hårdföra politiska intressen som inte talar försoningens språk, utan ger en helt ensidig och demoniserande bild av Israel och därmed våra judiska trossyskon.

Redan i den inledande texten väljer ordförande och biskop Jan-Olof Johansson att citera en kvinna som kallar muren i Betlehem för ”apartheidmur”. Det julevangelium biskopen vill förmedla handlar enbart om checkpoints och dagens ockupation. Här sätts genomgående likhetstecken mellan den romerska ockupationen på Jesu tid och dagens israeliska politik. Dock tycks avsändaren glömma det faktum att Jesus var jude. Förutom att dessa paralleller är ohistoriska är de också att göra våld på julevangeliet. Att Jesus föddes (av judiska föräldrar) i Bethlehem ska nu mjölkas ur varenda möjlighet till parallell med dagens politiska situation. Hur Västbankens och Gazas administrationer sköter respekten för mänskliga rättigheter nämns inte. Menar biskop Johansson att skälet till att muren byggdes var uppfattningar om ras? Jag bejakar självklart inte muren, jag har varit där, men vi ska väl tala sanning om orsaker, misslyckanden och lidande? Och hur ser biskopen på att det kan uppfattas som mycket tveksamt och även nyantisemistiskt att dra paralleller mellan Israel och apartheid? (Som också görs i det Kairos-dokumentet som lyfts fram senare i samma nummer.)

Lite längre fram i numret väljer man att citera uppfattningar om att Hamas´våld faktiskt ändå ger resultat. Så här skriver Ulla-Stina och Göran Rask i sin rapport från Betlehem:

”Efter ”sexdagarskriget” i november 2012 mellan Israel och Hamas i Gaza upplevde de flesta palestinier som vi då i december 2012 talade med, att Hamas gick segrande ur kampen: att de vann en ”bättre seger” tack vare sina raketer mot Tel Aviv och Jerusalem än Abu Mazen (Mahmoud Abbas) vann i FN med sina ord. Abbas fick ett erkännande av Palestinas observatörstatus i FN, liknande vad Vatikanstaten har. Men bland palestinierna talades det om att Hamas fick sjögränsen flyttad från tre till elva sjömil och att jordägarna skulle få bruka sin mark ända fram till avspärrningen i Gaza. Detta, säger man, har det först (förts, min anm) förhandlingar i FN om i många år, men Hamas fick igenom det på sex dagar genom att lova att inte skjuta fler raketer. Därför uttryckte flera av de moderata palestinier vi talade med att även om de fortsatt tror på icke-våld har vapen visat sig ge resultat.”

Alltså: moderata palestinier som anser att terrororganisationen Hamas raketskjutning ändå fungerade är några vars åsikter man väljer att lyfta fram i en tidskrift som säger att den ska verka för fred och försoning i regionen. Hur tror man en läsare uppfattar detta?

Soldaterna vid checkpoints framställs genomgående som att de förnedrar människor och att de själva förlorat sin mänsklighet. De blir den mörka fond mot vilken en entydigt ljus bild av palestinierna målas upp. Min uppfattning är att detta är en av världens mest infekterade konflikter, med onda och goda på båda sidor, med olika skikt av makt och maktutövning, även bland palestinier. Jag har rest i regionen och också tidigare studerat där. Svenska kyrkans ensidighet, utspel, bojkotter och svart-vita hållning gagnar inte fred och försoning. Det är detta nummer av Jerusalemföreningens tidskrift ett tydligt exempel på.

Bläddrar man vidare finner man en predikan av den lutherske kyrkoherden i Betlehem Mitri Raheb. I denna är identifikationen mellan julevangeliet och dagens politiska situation helt genomförd. ”Jesus skulle ha fötts vid vägspärren om han fötts idag.” Här levereras berättelser om kränkande behandlingar vid Ben Gurion flygplatsen. Vad skulle då Raheb själv säga till israelerna som utför kontroller på flygplatsen? Jo: ”Jag önskar jag kunde berätta vad ängeln sade till de tre vise männen, efter att ha besökt Jesus, att visa er en annan väg ut ur landet som inte kontrolleras av imperiet. Tyvärr är alla vägar, flygplatser och gränser kontrollerade av Israel.” De israeliska kontrollanterna är som Herodes, enligt Mitri Raheb. Alltså den som lät döda gossebarnen i Betlehem vid tiden för Jesu födelse. Detta är ett skolexempel på hur kristna använder evangeliet mot sina judiska trossyskon. Det är alarmerande att denna aggressiva teologi publiceras och sprids i Svenska kyrkans sammanhang. Mitri Raheb: ”Vi läser sällan in ockupationsmakten när vi hör berättelsen om de vise männen som förhörs av Herodes. Men så var det.”

Hur biskop Jan-Olof Johansson tänker kring den kristna ersättningsteologin och allt den ställt till med vad gäller fientlighet mot judar genom historien vore viktigt att få reda på. Likaså hur det är möjligt att man oreflekterat publicerar denna propaganda. Eller är det kanske reflekterat?

Journalisten och prästen Kerstin Vinterheds reportage i numret från de kyrkligt organiserade resor som görs i regionen förstärker min bild av att dessa resor är mycket ensidiga vad gäller politisk inriktning och att intrycken blir därefter. Vinterhed är en duktig journalist, och jag skulle gärna läsa texter av henne där även andra röster fick komma till tals, alltså andra än bosättare som representanter för Israel. I den kontext som hennes reportage nu publiceras förstärker de tyvärr den ensidiga och svart-vita bilden av Israel.

I numret kan man också finna ”Tryggare kan ingen vara” med en ny text, av Anna Karin Hammar. Hammar är en av de inom Svenska kyrkan som hårdast driver Kairos-linjen, det tveksamma dokument som tyvärr fått status som i det närmaste officiellt dokument för Svenska kyrkans syn på konflikten. I numret skriver hon om en pilgrimsplats på Östbanken, vid platsen för Jesu dop. Den ska invigas den 6 januari med palestinska kyrkoledare och ärkebiskop Anders Wejryd på plats. I Uppsala stift och på andra håll pågår en satsning på dopet, skriver Hammar. Genom den nya pilgrimsplatsen får man möjlighet att stärka dopets ställning och samtidigt besöka kristna palestinier. Inresa sker via Amman i Jordanien och sedan reser man över Allenby Bridge till Betlehem och Jerusalem, påpekar Hammar. Hur man sedan tar sig ut, skriver dock inte Hammar något om. Biskop Munib Younan, kritiserad bl a för att dra paralleller mellan Israels politik och Sydafrikas tidigare apartheidsystem, är involverad i projektet. I tidskriften fotograferad på plats av Hammar.

Numret avslutas med ett brev till Jerusalemföreningen från nätverket Kairos Palestine, där man understryker att Svenska kyrkans kyrkomöte står bakom Kairos Palestine. Ett dokument som alltså har formuleringar som kan uppfattas som ersättningsteologiska och anti-judiska, och som fått kritik för detta.

Sammanfattningsvis: detta är inte något julevangelium i försoningens tecken utan politisk propaganda. Vad sysslar Svenska kyrkan med i kontakterna med palestinska representanter?  Hur nära står Svenska kyrkans ledning Raheb och Younan i trostolkningen? Hur ser man på den judisk-kristna dialogen? Och vart tog de trettio miljoner vägen som kyrkomötet satsade på bostäder på Olivberget för palestinier (läs här: http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kyrkomotet-30-miljoner-till-palestinier)? Frågorna är många.

Tidigare texter där jag/och/eller K O lyft dessa frågor:

http://www.dagen.se/opinion/debatt/ta-ansvar-for-israel-bilden/

http://www.kyrkanstidning.se/kronika/sti-kidnappat-av-politiska-intressen

http://www.dagen.se/opinion/debatt/aningsloshet-underblaser-konflikten/

http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/kyrkliga_nätverk_och_utrikespolitik

http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/ersättningsteologi

En efterlängtad icke-hälsning från Kafkasällskapet

Av Johanna Andersson

I fredags hämtade jag ut ett paket på Hemköp Brunnsgatan i Göteborg. Det innehöll till min glädje äntligen den rejäla volym med den senaste Kafkaforskningen, sammanställd av det tyska Kafkasällskapet, som aviserats sedan månader. Bokpaketet innehöll ingen hälsning utan enbart boken, noterade jag, fortfarande häpen över de senaste dagarnas kyrkliga debatt om förutsättningarna för en  julhälsnings existens, avsikter och betydelse. Just detta sällskap borde för övrigt ha goda förutsättningar att uppfatta och uppskatta den absurda potential som visat sig rymmas i denna fråga.  

Boken utgörs av ett dubbelband om 570 sidor och 23 olika artiklar under huvudrubrikerna ”Kafkas betraktelser” och ”Kafka interkulturell” och är en stor händelse för oss intresserade. Särskilt med tanke på att sällskapet haft ekonomiska problem, reorganiserats under våren och alltså tvingats skjuta upp denna publicering flera månader.

Ett exempel på de frågor de olika författarna tar sig an är tre artiklar om Kafkas korta prosatext ”Önskan att bli indian”.

Texten lyder så här i översättning av Hans Blomgren och Erik Ågren:

Önskan att bli indian

Om man ändå vore indian, alltid på språng, hela tiden lätt skälvande av att marken skalv när man lutade sig fram och låg som ett streck genom luften på den galopperande hästen, tills man släppte sporrarna, ty det fanns inga sporrar, tills man släppte tyglarna, ty det fanns inga tyglar, och man knappt såg marken framför sig som en nyslagen äng; huvud och hals på hästen hade man redan släppt.

Om denna korta prosatext skriver Angelika Meier (med mina försök att översätta titlarna): ”Kafkas Önskan att bli indian. En litterär ritt genom betraktelsens och beskrivningens olösliga problem.” Wilko Steffens skriver om ”Önskan om att bli indian som önskan att bli författare. En systemteoretiskt orienterad betraktelse.” Och avslutningsvis finns Anselm Weyers artikel: ”Mellan ”brutal vilde” och ”ädel inföding”, intermediala kontextualiseringar av den centrala diskursen i Kafkas Önskan att bli en indian.”

Kristen Opinions läsekrets kan förvänta sig kortare sammanfattningar av vad de olika artiklarna handlar om. Redan nu sitter jag och kämpar med Steffens beskrivning av polyvalent konstituerade sinnen som sträcker sig utöver den fonetiska effekten och experimentella självreferenser.

Vad är en julhälsning?

Av Johanna Andersson
Min – och andras – kritik av den bok som skickades till det tillträdande kyrkomötet för någon vecka sedan har lett till en något oväntad debatt om vad som avses med en ”julhälsning”. Låt mig därför klargöra min uppfattning i frågan. Min enkla utgångspunkt är att om jag tillönskas God Jul av någon – muntligen eller skriftligen – betraktar jag detta som en julhälsning. Följer en gåva med julhälsningen är jag benägen att betrakta denna gåva som en liten julklapp eller julgåva.

Följebrevet till boken ”Möten med islam” avslutades med följande hälsningsfras: ”Med tillönskan om en god jul och ett gott nytt år!” Men tydligen ska detta inte alls tolkas som att kyrkokansliet skickat en julhälsning och julklapp. En initierad blogg i ämnet vet att berätta: ”Att boken skulle vara en julhälsning eller ”julklapp” till det nya kyrkomötet dementeras av kyrkomöteskansliet. Det handlade bara om ett utskick som kom i december.”

Senare klargörs på samma blogg att man inte ska tolka en ”önskan om en god jul som något annat än att det är så man oftast avslutar brevet med i dessa tider.”

Att kyrkokansliet i sin hälsning önskar mig en god jul betyder tydligen inte att de önskar mig en god jul. De skriver bara så för att det gör man i december. En julhälsning är alltså inte en julhälsning utan ett sätt att avsluta brev?

Kanske kunde man annars väntat sig att kyrkliga julhälsningar verkligen innebär att vi önskar varandra en God Jul. Och menar det. Är kyrkliga påskhälsningar också bara att betrakta som ”att det är så man oftast avslutar brevet med i dessa tider”? Och hur ska man veta när det betyder något och när det inte betyder något?

På ett språkfilosofiskt plan är det hela naturligtvis intressant. En hälsning är att betrakta som en performativ talakt, dvs man utför handlingen att hälsa/önska i och med att man framför orden ”jag hälsar, jag önskar” osv. Vad som händer rent filosofiskt om jag önskar någon en God Jul samtidigt som jag inte avser att önska en God Jul utan enbart säger att jag önskar en God Jul förmår jag inte här att reda ut. Men något kring intentionaliteten blir rörigt.

Att språkets performativitet är situationsbunden framgår klart i ovanstående bloggcitats hänvisning till ”dessa tider”. En julhälsning är inte nödvändigtvis en julhälsning om den framförs i december? Kanske är en julhälsning en verkligt menad julhälsning enbart under sommarhalvåret? Onekligen öppnar sig nu nya perspektiv på frågan om lämplig tidpunkt för avsändande av julkort och annat.

Nåväl. Ceci n’est pas une pipe, skrev Magritte på sin berömda målning. Eller annorlunda uttryckt: Det här är inte en julhälsning, men God Jul!

http://www.kyrkanstidning.se/debatt/varfor-en-bok-om-islam-som-julhalsning

https://kristenopinion.wordpress.com/2013/12/11/ovantad-julhalsning/

https://kristenopinion.wordpress.com/2013/12/12/julhalsning-och-konsblindhet-del-2/