Oväntad julhälsning

Av Johanna Andersson

Som en julhälsning fick vi tillträdande ledamöter i det nya kyrkomötet en liten bok i veckan. Något överraskande i julsammanhanget heter boken ”Möten med islam”.  I baksidestexten ställs den ledande frågan:
”Skall vi tala med varandra som troende bröder och systrar eller skall vi fortsätta att låta vår rädsla styra och tala om varandra?”
Vem ska fortsätta med vad? Man undrar onekligen vilka som anses ingå i textens inkluderande ”vi”.
Innehållet är en lättversion av populär islam. Möjligen kan man förvänta sig att normalt allmänbildade tillträdande kyrkomötesledamöter känner till detta redan innan läsningen av julhälsningsboken (islams fem pelare, koranen, Muhammed, sharia osv).
Resonemang om islamofobi, ”den andre”, korstågen och hur medierna bidragit till ett hårdare klimat för muslimer efter 11 september 2001 finns med, vilket ju den ledande frågan i baksidestexten förebådade.
I boken varvas faktaresonemang med värderande åsikter förklädda till fakta. Exempelvis påstås följande: ”Likheten med kristendomen förbigås ofta, av okunnighet men kanske också av ovilja”. Ett litet misstänkliggörande av motiven hos dem som inte tillräcklig bejakar likheterna, således. Och vad förbigås av vem, i vilka sammanhang, hur ofta i förhållande till vad då?
Sedan fortsätter texten med att presentera ytterligare åsikter som om de vore allmänna sanningar (ett ”i” som fattas i originaltexten är infogat):
”Troende människor är [i] grunden ganska lika, särskilt när de vuxit upp inom samma kultur och språkområde. Troligen är det större likheter mellan en svensk muslim och en svensk kristen, än mellan en svensk kristen och en kristen från en helt annan del av världen, med ett annat språk och med andra vanor.”
Hur vill avsändarna att ledamöterna i det tillträdande kyrkomötet ska tolka detta resonemang om likheter? Är tron på Jesus som Kristus inte något som som skapar gemenskap mellan människor? Varför ifrågasätta samhörigheten mellan kristna människor från olika delar av världen? Vilka ekumeniska signaler sänder ett sådant ställningstagande? Resonemanget känns igen från ärkebiskopshearingen. Vikten av att en ärkebiskop värnar enheten i Kristus har vi tidigare skrivit om på Kristen Opinion.
Än mer gåtfullt blir det hela sedan man läst ytterligare någon mening längre ner i julhälsningen:
”Mångfalden är utmärkande för de monoteistiska religionerna och är en rikedom, inte ett hot”. Men nyss berodde det ju på okunskap och ovilja om man inte såg likheterna, då var likheterna det viktiga. Plötsligt är det inte viktigt att vi är lika utan att vi är olika. Och är det verkligen så att alla grupperingar inom Svenska kyrkan idag omfattas av glädjen över mångfaldens rikedom?  Frågan om de monoteistiska religionerna verkligen är mer mångfaldiga än hinduismen eller asatron kan också ställas.
Sista rubriken är hämtad ur den vers i Första Johannesbrevet som varit livligt omtalad under de senaste månaderna, här dock i en mindre nedklippt version: ”Gud är större än vårt hjärta”. Vad den hårdare nedklippningen medför för problem har vi också skrivit om tidigare.
Sammanfattningsvis kvarstår förvåningen. Varför denna hälsning inför julen? Till Svenska kyrkans kyrkomöte?

Annonser

26 reaktioner på ”Oväntad julhälsning

  1. För egen del så var det framför allt en längre tids vistelse i Mellanöstern som fick mig att bli kritiskare till islam. Det blev tydligt hur det fanns en stor kulturskillnad mellan muslimska och kristna araber i fråga om framför allt demokrati och synen på våld. Det stärkte mig i min samhörighet med kristna från andra kyrkor, men bidrog till en ökad skepsis inför islam. Fortfarande tycker jag att det ska vara tillåtet med halalslakt, omskärelse och muslimska böneutrop även i Sverige, men blir tveksam inför den sortens religionsteologi som bl.a. biskop Antje Jackelén tycks företräda.

  2. Tack för viktiga och relevanta bloggposter!
    Jag håller absolut med om att det mest spektakulära med avsnittet som påstår att det troligen är ”större likheter mellan en svensk muslim och en svensk kristen, än mellan en svensk kristen och en kristen från en helt annan del av världen, med ett annat språk och med andra vanor”, är att de som står bakom boken verkar bortse ifrån att det kristna framför allt har gemensamt, oavsett språk och kulturella uttryck, är tron på Jesus som Kristus. Alltså att Jesus har en unik ställning, och att det är bekännelsen till Jesus som Herre är grunden för all ekumenik.

    Just därför är det ännu mer oroande med tendensen att det är svenskheten – ”en svensk muslim och en svensk kristen”, alltså det svenska medborgarskapet – som anses vara den överordnade principen i det som ska skapa gemenskap. I samhället är naturligtvis medborgarskap grundläggande, och ska så vara. Men i kyrkan?

    Detta handlar inte om dialog med Islam (som jag i och för sig tror är värdefullt. Men då ska det vara dialog mellan olika och likvärdiga parter, inte sammanblandning). Det handlar om att tiden då den sekulära makten använde kyrkan för att stampa fram en följsam befolkning är inte över.

  3. Så otroligt ledsamt. Vad många kyrkomötesledamöter hade behövt vore en bok om kristen tro, inte detta.

    Självklart har en kristen svensk mer gemensamt med en kristen från en helt annan del av världen än med en muslim. Den som kan påstå något annat tar inte sin kristna (?) tro på allvar.

    Jag är inte mycket för konspirationsteorier men nu börjar t.o.m. jag att undra om det finns en dold agenda bakom ÄB-valet.

  4. Men detta är det mest förvirrade jag läst. Om detta är sant måste dessa personer som nu sitter i kyrkomötet sättas på skolbänken. Inte undra på att man tar sådana beslut som man gjort. Detta måste påtalas i media Radio/TV/Youtube så att befolkningen nås av detta. SKRÄMMANDE LÄSNING. Tack för detta avslöjande !!!

  5. Instämmer med Anna ovan. En mycket märklig underton ur perspektivet ‘vi svenskar’ har mer gemensamt än, att göra just svenskheten till det vi finner gemenskap i. För övrigt kan man undra vad som sker med tanken att vara del av ‘den världsvida kyrkan’ med en sådan syn.

  6. Tack Johanna. Strax innan jag läste din text satt jag någon timme och pratade med främst en muslimsk man från Syrien på ett asylboende i socknen, och noterade att hans analys av den svenska flyktingpolitiken, hade, om den uttryckts av en svensk, gjort att jag utan tvekan antagit att vederbörande varit SD:are eller värre. Han menade med bestämdhet att Sverige tog en stor risk såvida vi ville bevara vårt samhällsskick, även om han själv var tacksam över möjligheten han fått. Så kan det också bli när man för dialog. Jag kände mig onekligen i visst debattmässigt underläge.

    Jag tror för egen del, att det är oerhört viktigt att inskärpa, som ett oeftergivligt krav för den som vill ha en plats i det svenska samhället, att man respektera en grundläggande individualistisk samhällssyn, där vi visserligen kan ogilla andras livsval och åskådningar, men där ingen får ta sig rätten att kräva att någon annan ska följa ens egna övertygelser. Försöka övertyga med argument och goda exempel, ja, men aldrig tvinga eller hota. Inte ens barn eller hustru, eller dem som lämnar ens eget sammanhang och väljer något man må känna t.o.m avsky inför. Med risk att låta som islamofob sekulärhumanist. Men det framstår som viktigt inte minst mot bakgrund av berättelserna från de kristna konvertiterna och från människor från mellanösterns kristna minoriteter. Att prata om att respektera Jesus och kristendomen är en sak. Att acceptera att ens f.d muslimska kamrat eller släkting blir kristen eller ateist eller bahai eller inleder ett öppet homosexuellt förhållande en annan. Det är då det ställs på prov vad pratet om toleransen är värd. Törs vi ställa frågor om det i våra dialoger också? Det kanske inte fanns med i boken?

  7. […] För övrigt blev jag konfunderad av en textrad som återfinns i ‘Möten med Islam’ – en text som delats ut som julhälsning till kyrkomötets medlemmar. ”Troende människor är [i] grunden ganska lika, särskilt när de vuxit upp inom samma kultur och språkområde. Troligen är det större likheter mellan en svensk muslim och en svensk kristen, än mellan en svensk kristen och en kristen från en helt annan del av världen, med ett annat språk och med andra vanor.” Jag har inte läst skriften, citatet kommer från Kristen opinion. Här. […]

  8. Jag var på 1970-talet informationssekreterare på Svenska kyrkans mission (det här tilldrog sig på den tiden då Svenska kyrkan bedrev mission). Jag företog några resor till Indien och Afrika. Efter tjänsten sändes jag 1983 till Beirut för arbete på Middle East Council of Churches. Jag har alltså mött kristna i skiftande kulturer, inte bara i evangeliska systerkyrkor.

    Den tydliga erfarenheten är att man känner igen sina medkristna, även om både allmän och kyrklig kultur är annorlunda. En hel del kan man bli avundsjuk på – den som upplevt sången i en kyrka med zuluer glömmer det inte! Efter någon liten förvirring till att börja med, känner man igen mässordningen, även om den utgestaltas på olika sätt. Och man tas emot som medkristen – inte minst, där de kristna är en minoritet bland en muslimsk majoritet. Man upptäcker snart att man hör samman med dem, mer än med sekulariserade svenskar eller dem som driver dagens agenda i Svenska kyrkan.

    Den som skrivit ‘julhälsningen’ har uppenbarligen inte denna erfarenhet. Då kan man undra över om också annat i hälsningen är skrivet utan erfarenhet. Bygger det som rekommenderas kanske mest på teori eller på en dold agenda?

  9. ”Troende människor är [i] grunden ganska lika, särskilt när de vuxit upp inom samma kultur och språkområde. Troligen är det större likheter mellan en svensk muslim och en svensk kristen, än mellan en svensk kristen och en kristen från en helt annan del av världen, med ett annat språk och med andra vanor.”

    Författarna vill uppenbarligen reducera Jesus till en mysfarbror som man både kan ha och mista om man bara är ”troende”, dvs. religiös. Kristus som stötesten som man måste erkänna som Herre verkar vara ett irrelevant för författarna, för att inte tala om Jesus som frälsare. Varför sprids denna irrlära av SvK?

  10. Intressant, synnerligen. Vilka är avsändare? Vilka har beslutat om att skicka detta? Vem betalar? På vilket sätt är detta teologiska budskap förankrat i kyrkan? Vilka är författare? Svårt också att förstå varför just islam väljs ut och inte andra religioner.

    Det finns anledning att fundera över om detta är del i det socialdemokratiska projektet att omvandla Svenska kyrkan till allmänreligiös lokalförvaltare. När får vi höra de första allvarliga resonemangen om att omvandla kyrkor till andra samfundslokaler?

  11. Jag frågade här ovan för tre dagar sen:

    Var brevet verkligen skrivet som en ”julhälsning”?

    Jag skulle gärna vilja få ett svar på den frågan.

  12. Du (”Vi”? Pratar jag med flera personer här?) ”trodde det framgick av texten”.
    Nej, knappast. Av texten framgår att du (ni?) gärna vill framställa det ungefär så här:

    • Kyrkokansliet bestämmer sig för att skicka ut en julhälsning till kyrkomötesledamöter.
    • Av någon anledning bestämmer kyrkokansliet sig för att bara skicka denna julhälsning till de nyvalda ledamöterna(!)
    • Kyrkokansliet funderar på vad man lämpligast kan skicka som julhälsning till den del av kyrkomötet man beslutat sig för att sända hälsningen till.
    • Kyrkokansliet kommer fram till att det som passar allra bäst som julhälsning från Svenska kyrkan är en bok om islam.

    Eftersom jag inte hade sett utskicket, men fann din/er beskrivning ytterst osannolik, ställde jag frågan om utskicket verkligen var formulerat så att det formulerades/presenterades som ”här kommer en julhälsning i form av en bok om islam”.
    Sedan jag ställde frågan har jag tagit del av utskicket (så som det skickades till dem som fick det med e-post).

    Nu har jag tagit del av det utskick som kom med e-post (till dem som angett att de vill ha utskick via mejl). Jag kan konstatera att den som läst det som skrevs i utskicket bara med en mycket illasinnad tolkning kan få det till att syftet var ”att skicka en julhälsning”. Det var ett helt normalt utskick av ett material som tagits fram på kyrkomötets uppdrag. Mejlet avlutades på samma sätt som tusentals mejl avslutas i adventstid.
    Så här stod det i mejlet:
    ”Här kommer ett utskick till ledamöterna i det nyvalda kyrkomötet.
    Bilagor: 1. Följebrev 2. Möten med islam”
    Och avslutades: ”Passar på att önska god jul och gott nytt år. Nästa planerade utskick från oss på kansliet kommer runt månadsskiftet mars/april”.

    Nu skrevs detta till dem som fick utskicket med e-post.
    De som fick det som vanlig post har säkert fått samma följebrev som fanns i bilaga till mejlet.
    Ärendet med utskicket framgår mycket tydligt av följebrevets rubrik: ”Möten med islam”.
    I brevet redogörs för bakgrunden, och att detta är en skrift som tagits fram på kyrkomötets uppdrag.
    Brevet med denna redogörelse avslutas sedan av den handläggare som skrivit det med hälsningen ”Med tillönskan om en god jul och ett gott nytt år!”.
    Det tycker jag är en ganska rimlig, och trevlig, avslutande hälsning på ett brev i juletid.

    Att du/ni väljer att förvränga innebörden i utskicket genom en skruvad och infam tolkning är sorgligt. Den enda rimliga tolkning jag kan göra av detta är att du/ni tycker så illa om innehållet i skriften att det förblindar och ursäktar en elakartad vinkling.

    Nästa utskick från kyrkokansliet kommer i månadsskiftet mars/april. Ve den handläggare som då får för sig att se det som naturligt att önska en Glad påsk! Då gäller det att se till att inga bilagor medföljer som någon kan uppfatta som olämpliga ”som Påskhälsning tillkyrkomötesledamöterna” …

  13. Men snälle Lars Gunnar Frisk, nu är det väl du som gör en ”infam” och ”skruvad” och ”elakartad” tolkning av intentioner du inte vet något om. Om du vill driva att en julhälsning inte är det så blir det till slut faktiskt komiskt. Riktigt komiskt. Tagga ned och håll god ton. Andas djupt innan du far ut. God jul!/ Leif Aronsson

  14. Intentionerna har jag över huvud taget inte diskuterat.
    Men för den som läst följebreven till materialutskicket det handlar om står det ganska klart att Johanna gör en skruvad och infam tolkning av utskickets innebörd.

    Jag får tiotals mejl varje dag. De flesta av de som är personligt avsända innehåller nån slags avslutande hälsningsfras: ”Med vänlig hälsning”, ”Allt gott” och liknande. Under adventstid använder väldigt många, för att inte säga de flesta, i stället hälsningar av typen ”God jul”. Detta oberoende av vad som är det faktiska innehållet i breven. Jag har under december fått exakt TVÅ sådana mejl där innehåll och syfte varit att faktiskt skicka en julhälsning.
    Resten har varit helt vanliga jobbmejl och personliga brev som, ganska naturligt, _avslutas_ med en önskan om en God jul. Inget av dessa brev kan för den skull beskrivas som att avsändaren ”skickat en julhälsning”.

  15. Ok, du förstår inte hur komiskt detta är, Lars G. Rena rama Kafka. Och det är tydligen lättare att hoppa på Johanna Andersson här än de män som offentligt skrivit och levererat liknande kritik. Tycker också POSK ska sluta tillrättavisa fria debattörer, sköt det snyggare än i kommentarfälten här. Börjar bli mkt nu. GOD JUL. R.M

  16. Rebecka:
    Du har nog rätt på en punkt – jag har svårt att se vad som är det komiska i den här debatten. Men där kanske du kan förklara dig lite närmare? Jag tycker snarare att det är rätt tragiskt att en sån här debatt ske behöva föras.

    Till skillnad från dig tycker jag inte heller att man ska förminska en kvinnlig skribent genom att negligera och avstå från att bemöta inlägg. Den sortens härskarteknik, genom osynliggörande av kvinnor, har vi sett alltför mycket av genom historien. Jag har också svårt att tro att Johanna vill att hennes debattinlägg ska mötas med tystnad.

    Vilka män du syftar på vet jag inte. Jag har uppfattat det som att Johanna startade debatten om den s.k. ”julhälsningen”, och jag ställde min första kritiska fråga här på bloggen 13/12. Fyra dagar senare fick jag svar, och skrev då mitt längre inlägg – eftersom jag vid det laget hade tagit reda på fakta om det materialutskick diskussionen handlar om. 19/12 skrev Johanna i Kyrkans tidning ett inlägg på samma tema som på bloggen, nu tillsammans med två män. Huvuddragen i detta inlägg är i stort detsamma som på bloggen. Eftersom det var på denna blogg det startade fann jag det helt naturligt att här fortsätta den diskussion som redan var igång.

    Sen vet jag inte vad du menar med att dra in POSK i diskussionen, vilket i sammanhanget är helt irrelevant. Det är jag som skrivit ett personligt inlägg, och jag är precis lika mycket ”fri debattör” som Johanna. (Eller menar du att vissa debattörer är ”friare” än andra?) Att prata om ”tillrättavisande” för att ett offentligt debattinlägg bemöts offentligt av en annan debattör är helt grundlöst och missvisande.

  17. Lars-Gunnar, ja det är ju en pseudodiskussion som du bidrar till. Du ifrågasätter att Andersson kan läsa innantill i det brev hon fått i brevlådan, vilket du uppenbarligen inte fått i din brevlåda och därmed inte ens sett. Inläggen handlar ju om innehållet i boken. Diskutera dom istället. Hur tycker du islams kvinnosyn framställs i boken? Vad tycker du om att man tycks slå split mellan kristna grupper? Sakfrågorna. Det här med vad som är en en julhälsning och att Andersson inte skulle förmå läsa innantill är bara en pseudodebatt. Du har uppenbarligen missat det som skrevs innan: http://tankaromtidevarvet.wordpress.com/2013/12/10/julgavan-om-islam/ Att kalla folks tolkningar skruvade och infama och spekulera om illasinnade motiv är inte debatt om du nu trodde det. Rebecka

  18. Visst är det en pseudodebatt.
    Det finns helt klart anledning att samtala och diskutera innehåll i och utformning av olika dokument som utges av Svenska kyrkan. Det gäller oavsett om det handlar om islam, judendom, andra kyrkor – eller vilket ämne som helst. Det är helt legitimt, och bör bemötas med respekt.
    Det är också en fördel om även den som vill starta en sådan debatt gör det på ett respektfullt sätt, och utan hårdvinklade tolkningar av det som skrivs av dem man uppfattar som ”motsidan”. Annars uppstår lätt det du kallar för ”pseudodiskussion”.
    Det är just vad som skett i det här fallet, när man gjort till huvudsaklig infallsvinkel vilken tid på året den aktuella skriften har skickats ut – senast i Kyrkans tidning med rubriken ”Varför en bok om islam som julhälsning?”. Den vinkeln är, menar jag, en elakartad tolkning av en harmlös och ganska naturlig avslutning av ett följebrev – som råkade skickas ut ett par veckor före jul. Sådana vinklingar främjar inte en saklig debatt, om det är vad man vill åstadkomma.
    Några spekulationer om motiven bakom detta har jag inte gjort.
    Jag har inte heller ifrågasatt att Johanna kan läsa innantill. Tvärtom, just därför att jag utgår från att hon är fullt läskunnig så håller jag henne ansvarig för den orimliga tolkningen av utskicket.
    När det gäller följebrevet så behöver man inte ha det utskrivet på papper för att kunna läsa det. Det är säkerligen samma följebrev som gått till alla mottagare, vare sig de fått utskicket digitalt eller i brevlådan.
    Den som själv vill läsa följebrevet kan göra det här – det kan vara en fördel att se det med egna ögon:

    /larsgunnar

Kommentarer inaktiverade.