Kalvdans?

Av Annika Borg

Inte vet jag hur man tänkte om Kristus och framtiden och profetiska spår när det gäller präst- och diakonmötet som gick av stapeln i Stockholms stift i början av veckan. Men trovärdigheten när det gäller miljö och framtid är lika med noll. Nyligen undertecknade biskop Brunne i Aftonbladet ett upprop om miljön och slog fast att det är en andlig fråga att ändra livsstil. Men vad betyder det egentligen? Ingenting alls? Är det bara tomma ord? Lära och liv tycks inte vara ett. Det skriar nämligen i bristen på omsorg om skapelsen och miljön, att ingen, ingen, ens tycks ha ställt frågan om maten när man bestämde menyn för präst- och diakonmötet. För vad är det för framtid man tror ska finnas om man inte ens bryr sig om vad man äter? Det är väl verkligen en fråga om livsstil? Och var det inte miljön som skulle bli en bekännelsefråga för Svenska kyrkan?

Middagen på måndagskvällen bestod av rosékalv från Holland. Det går nämligen inte att få svenskt –  det miljömässigt eftersträvansvärda: närproducerat – kalvkött till så många människor på en gång, något den mijömedvetna känner till och den intresserade lätt kan kontrollera. Holland alltså.

Holland har dåligt rykte vad gäller den usla djurhållning när det gäller just kalvuppfödning. Kalvarna får inte grovfoder, hö, vilket är avgörande för deras hälsa och välbefinnande. Bristen kompenserar de beteendemässigt genom att tugga på stålinredningen i uppfödningsanläggningen. Hälsomässigt får de blodbrist av sin mjölkkost och blir infektionskänsliga. I Sverige är det förbjudet att inte ge grovfoder till kalvar och andra idisslare. Tvärtom är det lag på att svenska kalvar ska ha fri tillgång till grovfoder, eftersom det är avgörande för deras hälsa och välbefinnande. Men svensk kalv till sexhundra personer är inte ett krav, om man nu ens haft det från stiftets sida, som ens ett stort flott hotell med god service i Stockholm kan leva upp till. Istället blev det kalv från ett land med en dålig djurhållning avseende just kalvar för att tillgodose konsumentens val av maträtt.

Den sk rosékalven är yngre än gödkalven när den slaktas, den får bara leva i åtta månader. Inom djuruppfödning finns självklart inget utrymme för det naturliga beteendet att kon får behålla kalven en tid. De separeras mycket tidigt, och många har nog erfarenheter av att höra kor råma efter sin kalvar även på bondgårdar med mer etiskt hållbar uppfödning.

I Europa halalslaktas de flesta djur. I Sverige måste djur som slaktas på detta sätt bedövas för att inte plågas och få ångest. I Europa ser det annorlunda ut. I många länder sker slakten utan bedövning för att det blir mest effektivt att ha en slaktlinje och att man då mest effektivt kan tillfredsställa den ökande köttkonsumtionen bland konsumenterna. De är alltså inte en ökning av obedövad slakt av religiösa skäl utan av kommersiella. En majoritet av idisslarna dör genom obedövad slakt i Europa idag. Att ett välriktat snitt skulle vara lika skonsamt som döden med bedövning motsägs helt av veterinärers kontroller och erfarenheter. En vedertagen metod för slakt utan bedövning är den s k Weinbergtrumman. Den som har starka nerver kan läsa om den plågsamma slaktmetoden här och här.

Holland har nyligen gjort ett försök att skärpa sin lagstiftning. Tidigare fanns inga restriktioner vad gäller obedövad slakt där, nu försöker man ändra detta. Fast praktikerna på slakterierna är enligt veterinärer svåra att bedöma när det gäller efterlevnad. Det är mycket oklart. Man har nämligen öppnat för att obedövade slaktmetoder skulle kunna jämställas med bedövade. Framtiden lär utvisa hur lagstiftningen fallit ut.

Det är många köttätare som väljer bort kalv automatiskt, det behöver man inte ens vara särskilt medveten för att göra faktiskt. Det gör t ex till och med den halva av Kristen Opinion som både skjuter och äter djur. Att ett arrangemang av detta slag inte tänker in miljö, skapelse och lidande är rent ut sagt både obegripligt och rent bedrövligt.

Kyckling serverades också. Den som vill kan ju titta på hur det kan gå till i Sverige här.

På ärkebiskopens konferens om barn och unga förra året, med över tusen deltagare, var måltiderna köttfria och det fanns en genomtänkt syn på detta utifrån miljön. Hur svårt kan det vara? Det handlar ju om vad man vill signalera och kommunicera. Och, signalen har gått fram.

http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/prastmotet-i-stockholm-ser-stora-utmaningar

Annonser