Zlatans kulfång

Av Johanna Andersson
 
Som våra trogna läsare vet är Kristen Opinions redaktion djupt splittrad i frågor som rör jakt. Därför har inte redaktionen enats i någon gemensam tolkning av den nya Volvoreklamen där Zlatan Ibrahimovic medverkar och några jaktscener ingår.
 

Inledningsvis kan motvilligt medges att denna reklamfilm uppvisar vissa könsstereotyper. Hustrun Helena Seger står i första sekvensen innanför ett fönster och tittar ut. Kvinnan är inomhus medan mannen är  utomhus. Sedan förekommer hon i filmen tillsammans med barnen och i en intim situation i sängen med sin man. Zlatan däremot är oftast utomhus och ensam, alternativt är han tillsammans med andra män i en exklusivt manligt homosocial situation på en fotbollsplan. Han eldar, bastar, dyker i isvak, springer, jagar, hanterar vapen, spelar fotboll och tränar. Enkelt uttryckt så behärskar han elementen. Och så  kör han förstås en hel del bil av ovan angivna fabrikat i ett vintrigt landskap. Men han vistas alltså också korta stunder inomhus, är då tillsammans med sin fru, han leker med barnen och bär en trött liten son till nattens vila.

Så till jaktscenerna. Zlatan bedriver ensam smygjakt på kronhjort (naturligtvis, hur skulle det se ut om han ägnade sig åt grytjakt på grävling eller satt på pass i timmar på något hygge i förhoppning om att en råbock skulle dyka upp?). Han avstår i skarpt läge skott mot en ståtlig hjort. Han har sprungit efter den genom en snöig skog. Han bär snygg kamoflageklädsel för vinterjakt. Kikarsiktet är inte av billigaste sorten. Det syns inte på bilden vad han har för hörselskydd, vilket tyder på att det handlar om ett skydd som är litet, personligt utprovat och därmed dyrt. (Bössan har inte ljuddämpare, så någon typ av hörselskydd har han.) Till sist har Zlatan alltså hjorten på kornet. Men kulfånget ser något osäkert ut, vilket innebär att en ansvarstagande jägare bör avstå skott. Dessutom står hjorten ogynnsamt. (Zlatan skulle i situationen behöva skjuta den rakt framifrån, vilket ger mindre träffyta, större risk för skadeskjutning och risk att kulan går igenom hela djurets kropp och förstör mycket kött. Önskvärt är istället en rak sidoträff.)

Så Zlatan avstår skott. Kanske på grund av kulfånget, kanske för att undvika skott rakt framifrån, kanske för att hjorten är så vacker. Också scenen när han har möjlighet att skjuta men väljer att ta ner sitt vapen är mycket vacker, även om den naturligtvis kunde utsättas för en maktanalys. Delar av Kristen Opinions redaktion är nu helt beredd att strunta i kritiken mot filmens påstådda nationalism, nordiska exotism och till och med patriarkalism. Eller annorlunda uttryckt: det där med fotboll och volvobilar har jag inga synpunkter på  men en god jägare är jag alltid beredd att försvara.

Tyst efter debatten

Av Johanna Andersson

 ”Det blir ett enskilt samtal om svensk kristenhet i Debatt i Svt ikväll. Glad för att det ges utrymme för ett samtal där.”

Så skrev Marcus Birro på twitter den 23 januari. Man kan undra om han var så glad efteråt. Det handlade om ett samtal mellan honom och Ann Heberlein utifrån frågeställningen ”Har Svenska kyrkan blivit för flummig?”.  Nu är det nog få som skulle kalla den konversation som utspelade sig för ett ”samtal”.  Det handlade snarare om pajkastning med inslag av personangrepp och rena elakheter. Vissa inlägg skulle kunna användas i undervisningssammanhang som åskådliga exempel på aggressiv debatteknik och försök att misstänkliggöra och förlöjliga en annan människa. Den som förväntar sig de traditionella könsstereotyperna med en angripande man och en allt mer nedtryckt kvinna i försvarsposition kommer bli besviken.

Inledningsvis tyckte Heberlein att Birro borde lämna Svenska kyrkan och att det inte vore någon förlust för kyrkan om han gjorde så. Det är oklart utifrån vilken position Heberlein framför detta önskemål. Som privatperson kan hon naturligtvis göra upp långa listor på människor hon menar borde lämna kyrkan eller inträda i den. Men vem företrädde hon här? Om man hävdar att någon bör lämna kyrkan utan att detta medför någon förlust säger man att den personen inte tillför något, inte betyder något och rätten att få tillhöra ifrågasätts. Det rimmar illa med den öppna folkkyrklighet med ekumeniska och mångreligiösa inkluderande anspråk som Svenska kyrkan ofta anför.

Debatten antog sedan en rättegångsliknande karaktär där Heberlein gick tillrätta med Birro genom att läsa upp olika saker han tidigare skrivit. Hon använde i sammanhanget ordet exeges för att ge sitt användande av lösryckta meningar en teologisk och vetenskaplig legitimitet. Hon angav att hans kunskaper låg på högstadienivå. Hon gav också bidrag till Birros fortsatta karaktärsdaning genom att ge honom olika instruktioner, bland annat fick vi allt mer häpna åhörare veta att han borde lära ödmjukhet av henne. Birro hölls ansvarig för rasistiska hatdrev mot Antje Jackelén på nätet och debatten var efter en stund så urspårad att den inte vore värd att nämna om det inte var för en märklig kommentar på slutet. Då sa nämligen programledaren:

 ”Jag vet att Antje Jackelén tycker att det var roligt att vi hade den [debatten] och att teologi engagerar.”

Hur visste programledaren vad Jackelén tyckte om detta? Och tyckte verkligen Jackelén att det som utspelades i denna debatt var något ”roligt”? Hade Heberlein ett uppdrag från Jackelén att företräda henne?

Jackelén kommenterar inte debatten på twitter. Det gör nästan ingen annan heller, vilket är märkligt eftersom en rad personer brukar twittra och retwittra ut alla mediala händelser där Jackelén är med eller omtalas.

 http://www.youtube.com/watch?v=uMD3Ra7KL1g

Näsknäpp?

Av Johanna Andersson

I tidningen Världen idag har Siewert Öholm kritiserat meditationshäftet ”En vandring till Betlehem”, som ingått i Svenska kyrkans julkampanj. Nu kan man ta del av redaktörerna Kjell Jonassons och Pelle Söderbäcks svar på Öholms kritik.

Liksom andra tjänstemän som trätt ut till julkampanjens försvar åberopar Jonasson och Söderbäck samsyn mellan Svenska kyrkan och Sveriges regering, EU och USA i denna fråga. Möjligen avviker Jonasson och Söderbäck från andra svarande tjänstemän genom att använda en del nedvärderande uttryck om Öholm. Det hade varit intressant att få ta del av de interna regler för uppträdande i debatter och bemötande av meningsmotståndare som finns hos Svenska kyrkans internationella arbete.

Det finns ett särskilt tankeväckande avsnitt hos Jonasson och Söderbäck. De skriver:

”Öholm slutar med att citera vår kommande ärkebiskop Antje Jackelen i Sveriges Radios lördagsintervju nyligen, där han tycker att ”hon var tydlig i att staten Israel ska få finnas och kritiseras”.”

Genom att skriva ”vår” ärkebiskop signalerar Jonasson och Söderbäck närhet och samhörighet. Men ”vår” kan också vara ett possessivt pronomen som markerar ägande. Angående vad hon sagt om Israel är detta något Öholm ”tycker” att hon varit tydlig med, skriver de. Det är alltså inte alls säkert att hon har varit tydlig, det kan vara så att detta bara är något Öholm tycker. Här skapas med enkla medel osäkerhet kring både Öholm och Jackelén. Var hon tydlig eller otydlig eller tyckte han bara det?

Jonasson och Söderbäck är dock tydliga när de fortsätter:

”Där representerar hon Svenska kyrkans hållning.”

Här upplyser de om att Jackelén i denna fråga representerar Svenska kyrkans hållning. Det finns alltså sammanhang när hon inte gör det. Jonasson och Söderbäck kan avgöra och lämna besked om huruvida Jackelén företräder Svenska kyrkans hållning eller inte. Genom att de som tjänstemän i en episkopal kyrka kan uttala sig om en blivande ärkebiskops representativitet i en viss fråga positionerar de sig själva som personer med en hög legitimitet.

Men sedan vill Jonasson och Söderbäck påminna sina läsare om något:

”Det är värt att påminna om att kyrkomötet och dess demokratiskt förtroendevalda är de ytterst ansvariga för Svenska kyrkans ställningstaganden, inte den nuvarande eller kommande ärkebiskopen.”

Denna påminnelse kan förstås på olika sätt. En förståelse är att Jonasson och Söderbäck här ridderligt försöker rädda Jackelén från kritik. Det är inte hon som är ytterst ansvarig, det är kyrkomötet. Den kommande ärkebiskopen ska inte behöva klä skott för kritik mot Svenska kyrkans utrikespolitiska ställningstaganden.

En annan förståelse är att Jonasson och Söderbäck här knäpper Jackelén på näsan. Det är i själva verket henne de vill påminna om vem det är som bestämmer. Påminnelsen gäller då inte främst Världen idags läsare eller Siewert Öholm. Så även om Öholm ”tycker” att Jackelén verkar ha en viss hållning till Israel så spelar hennes uppfattning inte så stor roll. Det är inte hon som är ytterst ansvarig. Och om detta maktförhållande är det ”värt att påminna” och Jonasson och Söderbäck är i en position när de kan bedöma vad, när och vem det är värt att påminna om detta.

http://www.varldenidag.se/kommentar/2014/01/08/En-julkampanj-med-dolt-judehat/

http://www.varldenidag.se/debatt/2014/01/17/Lyssna-till-palestinska-kristnas-rop/

http://www.varldenidag.se/debatt/2014/01/17/Svar-direkt-Erkann-att-ert-fokus-i-Mellanostern-ar-snett/

 

Julen varar väl till påska

Av Johanna Andersson

En rad offentliga företrädare för Svenska kyrkan har nu varit ute och försvarat julkampanjen mot Israel. En av dem är Gunilla Hallonsten, som tituleras policychef för Svenska kyrkans internationella arbete. Hallonsten betonar att det handlar om krav på ursprungsmärkning, inte bojkott av Israel.

Men till skillnad från vad Gunilla Hallonsten beskriver är kampanjen betydligt bredare än att bara handla om krav på ursprungsmärkning. Den som går in på Svenska kyrkans hemsida kan ta del av ett synnerligen omfattande kampanjmaterial som riktas mot Israel. Där finns färdigt informationsmaterial att ladda ner och trycka upp för spridning. Där finns ett färdigskrivet brev att skicka till Svensk Dagligvaruhandel, det finns en särskild Facebook-sida där man kan ta del av kampanjuppmaningar. Det hela kan också följas på twitter under det fyndiga namnet #ockuperadjul.

Vi uppmanas att agera vid fruktdisken genom att ställa frågor om sådant som är märkt med Israel: ”Kan butikspersonalen inte svara på dina frågor? Be dem ta reda på det och återkomma! Oavsett svar, be butikspersonalen föra vidare din fråga till butiksansvarig. Dina frågor gör skillnad! Våga vara obekväm!”

På kyrkans kampanjhemsida finns också Kairosdokumentet med en rad olika tillhörande lästips och frågeställningar för att inspirera till studiecirkelar. I Kairosdokument kallas Israel upprepat för rasistiskt och landet anklagas för att bedriva apartheidpolitik sedan mer än sextio år. Den tidsangivelsen kan man fundera kring.
Den politiserade meditationsboken som ingår i kampanjpaketet har vi redan skrivit om på Kristen Opionion.

Bojkotten av produkter från bosättningar utgör alltså bara en del i Svenska kyrkans politiska ställningstaganden mot Israel. I en förklaring till kampanjen kan man läsa på hemsidan:

”Ockupationen och utökade illegala bosättningar ses som ett av de största hindren för en hållbar fred mellan Israel och Palestina.”

Men när Hallonsten svarar i Dagen har bosättningarna graderats upp från ”ett av de största hindren” till att bli ”det största hindret”:

”Svenska kyrkan anser, i likhet med Sveriges regering, EU och även USA, att bosättningarna utgör det största hindret för en hållbar fred mellan Israel och Palestina.”

Långa historiska skeden med många aktörer kokas alltså ned till att det är Israels fel. Nu är det ju inte alltid  Svenska kyrkans nuvarande ledning gör samma politiska ställningstagande som nuvarande regering och USA, men i denna fråga är det tydligen passande att ansluta sig till dessa aktörer.

Den som vill protestera mot Israel är naturligtvis fullt fri att göra så och det finns en rad politiska organisationer man då kan ansluta sig till. Men det är besvärande att man med sitt medlemskap i Svenska kyrkan ska tvångsanslutas till denna ensidiga politiska hållning, i en komplex utrikespolitisk fråga där kyrkans mandat och kompetens att ta ställning kan ifrågasättas.

Varför Svenska kyrkan återkommande kampanjar mot just Israel medan kringliggande diktaturer i mellanöstern inte kritiseras alls i samma utsträckning är en gåta. Eller som man kan läsa på #ockuperadjul:

”Det skulle vara intressant att ”ursprungsmärka” Svenska Kyrkans och ärkebiskopens fixering vid Israel. #ockuperadjul #fb”

http://www.dagen.se/opinion/asikt/svenska-kyrkans-kampanj-ar-ingen-bojkott-mot-israel/

http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1082621

https://twitter.com/search?q=%23ockuperadjul&src=hash

En vandring till Betlehem

Av Johanna Andersson

Inför julen 2013 gav Svenska kyrkan ut ett 24 sidor långt häfte med adventsmeditationer. Syftet är att läsaren ska kunna förbereda sig inför Jesu födelse genom en tänkt vandring till Betlehem:

”Det här häftet är en guide på vandringen. För varje adventssöndag finns två korta meditationer, skrivna av kristna palestinier från olika kyrkor. Texterna är strukturerade för att passa in i vår evangeliebok. En text för 3:e söndagen i advent är skriven i ett samarbete mellan Betlehems lutherske kyrkoherde Mitri Raheb och ärkebiskop Anders Wejryd.”

Under rubriken ”Angår detta oss?” av biskop Hans-Erik Nordin sätter han in Betlehem i ett kosmiskt sammanhang:

”Betlehem är en märkvärdig stad. I berättelsen om Jesu födelse framträder denna lilla oansenliga stad i romarrikets utkant som ett centrum för hela universum. I slutet av 2009 stod Betlehem åter i centrum när representanter för kyrkorna i det heliga landet och för kyrkoledare från hela världen samlades i den lutherska kyrkan för att ta emot det dokument som kallas Kairos Palestina.”

Det har alltså hänt två viktiga saker i Betlehem: först föddes Jesus och sedan fick vi ett dokument? Att Jesu födelse är en avgörande händelse är väl många av oss övertygade om. Men att i nästa mening hävda att Betlehem ”åter” stod i centrum 2009 när man där tog emot ett dokument är att tillmäta dokumentet en betydelse bortom alla rimliga proportioner.

Nordin beskriver sedan de kristna palestiniernas kritik mot Israel:

”De kristna palestinierna riktar skarp kritik mot Israels ockupation, men i samma andetag väljer man i Kristi efterföljd att inte demonisera ”den Andre”, utan se det mänskliga i varje människa, också ockupanten.”

Nu är det inte enbart ett sådant förhållningssätt som präglar adventshäftet. Några exempel:

”Människovärdet krossas gång på gång då palestinska barn, män och kvinnor arresteras och sätts i ”förvar” på ett orättfärdigt sätt och i många fall inte ens får sina fall prövade i en rättegång, ännu mindre i en rättvis sådan.”

Krossat människovärde, fängslade barn och brist på både rättegångar och rättvisa sådana. Mot bakgrund av andra världskriget och koncentrationslägerfångarnas tatueringar blir följande textavsnitt direkt stötande:

”Gud kallar oss vid namn därför att vi är speciella och dyrbara i hans ögon. De fängslade är berövade denna rättighet, de benämns inte med sina namn utan bara med nummer. Men människor är inte nummer, de är individer som är ämnade att leva i frihet, med rättigheter.”

Om Jesu födelse i Betlehem kan vi läsa:

”Här föddes du och här bodde du. Idag är detta land en plats för krig och död. Landet är belägrat, människor är belägrade, ja till och med vattnet är belägrat. Vi har inget vatten och vi kan inte komma åt det; både mark och vatten har konfiskerats från dem som äger det och som nu är berövade allt detta. Vi har inget vatten! Inte ens vatten får vi ha!”

Sedan dras parallellen till gamla testamentets kung Ahab och Nabot. Israelerna jämförs med Ahab som Gud straffade, palestinierna jämförs med Nabot:

”Det finns likheter mellan Nabots inställning och det sätt på vilket många av vår tids palestinska bönder ser på sin mark. Det är inte förvånande att palestinierna har valt olivträdet som symbol, för det påminner dem om deras rötter och om att de tillhör landet.”

Om Nablus kan vi läsa:

”I Nablus råder idag, liksom i Betlehem, ett stort behov av vatten, och ett människovärdigt liv fritt från bosättare.”

Orättvisa, orättfärdiga, ser inte människor som människor utan som nummer, fängslar barn, stjäl till och med vattnet – det skulle onekligen vara intressant att få veta vad Nordin kräver ytterligare för att börja tala om demonisering.

Lägg därtill att häftet alltså rymmer en rad tolkningar av bibeltexter där israelerna inte står på den goda sidan, för att uttrycka det milt. Att den obligatoriska textutläggningen av Jesu födelse vid en checkpoint och att hedarna skulle stoppas av muren finns med är en självklarhet. Byter man i texterna ut ordet bosättare mot jude blir associationerna direkt obehagliga.

Varje adventssöndag inleds med en liten faktaruta. En av dem ser ut så här:

”De israeliska bosättarna på palestinsk mark blir allt fler och allt mer aggressiva. Efter 46 år av ockupation finns idag mer än 550 000 bosättare fördelade på 150 bosättningar och 100 utposter. Deras existens och tillväxt har effektivt satt stopp för en så kallad tvåstats-lösning. Genom ett ökat antal bosättningar kommer de också att spela en allt större roll för palestiniers möjlighet till överlevnad. De palestinska samhällena reduceras gradvis till att bli isolerade och belägrade, omgivna av bosättningar. När fattigdomen och utsattheten ökar ställs palestinier inför ett val; att fortsätta leva i skuggan av bosättningarna eller att lämna landet. Ofta får de illegala bosättningarna bibliska namn. Detta för att ge en bild av att landstölderna har ett gudomligt mandat.”

Det råder här ingen tvekan om vems fel det är att det inte blir fred. Andra faktrarutor handlar om tvångsförflyttningar av palestinier, splittrade palestinska familjer och palestinska familjer som inte får vatten. Vem som tar för mycket vatten får vi ett exakt besked om i liter:

”WHO rekommenderar 100 liter rent vatten per person och dag. Medeltillgången för en palestinier är 70 liter, för en israel 200 liter.”

Andra tankeväckande saker står också i häftet. Bland annat kan vi läsa om författaren Theodosius (Atallah) Hanna, som föddes i den galileiska byn Al Rameh och prästvigdes 1991:

”Han har fått ett stort antal utmärkelser från många arabiska och muslimska länder, och även från Barcelona i Spanien.”

Jaha? Vad då för utmärkelser? Varför? Och varför så detaljerat om Spanien sedan ”många” arabiska och muslimska länder bara sveps över utan att närmare anges?

Som förberedelser inför julen är detta häfte med adventsmeditationer ännu en av de egendomligheter som utmärkte år 2013.

Utsatta kristna

Av Annika Borg

Jag minns ett nyhetsinslag i radion för drygt ett år sedan. Då hade tidiga rapporter börjat komma om att kristna förföljdes och mördades i Syrien. (Fast kunskapen om kristnas situation hade givetvis funnits längre än så). Journalisten, Johanna Sjöwall, ägnade hela reportaget åt att misstänkliggöra uppgifterna om en attack mot en kyrka, uppgifter som kom från olika källor. Slutsatsen blev att kristna inte var utsatta. Jag minns att jag tänkte att det var en mycket märklig, obehaglig och vinklad vinkel. 

Förutom tidningar som Dagen och Världen idag, och för rättvisans skull i viss mindre utsträckning Kyrkans tidning, har inte den kunskap om kristnas utsatthet i Mellanöstern och världen som finns ansetts ha något nyhetsvärde i etablerade medier i Sverige. Det finns givetvis svar på frågan varför det har varit – och fortfarande – är så. För det är ju inte så att det inte har ett stort nyhetsvärde att rapportera om att Mellanöstern snart är – är? – tömt på kristna till exempel. (Kristna palestinier har dock nått fram i nyhetsrapporteringen, det ska sägas.) Mellanöstern är  tömt också på judar, förutom Israel då förstås.

Att den utsatta och livshotande situationen för kristna i världen nu uppmärksammas ibland är självklart ett steg i rätt riktning. Mellanöstern är inte det enda området där det leder till döden att vara kristen, den afrikanska kontinenten har förutom andra konflikter, även dessa problem. Mer om det borde vi också höra, läsa och se. 

När kyrkorna i höstas tog sig samman och hade en manifestation, också ett steg i rätt riktning, handlade det om de kristna, inte minst i Syrien. Men trots detta förmådde man inte kalla saker vid dess rätta namn, utan manifestationen kallades en manifestation för ”utsatta troende”. Det finns givetvis ett svar på frågan varför här också. Att medierna vinklar märkligt är en sak, men att SKR och andra inblandade inte kunde kalla detta för en Manifestation för utsatta kristna är uppseendeväckande. Har det då egentligen någon betydelse när saken i sig var god? Ja, det har det. För det handlade om att uppmärksamma de kristnas situation, och då ska det sägas. Klart och tydligt. Så varför en omskrivning?

Läs viktigt inlägg av SKR och Wejryd HÄR

Läs Kathpress HÄR

Läs Cecilia Wikström HÄR och HÄR

Läs den pågående diskussionen på Dag Sandahls blogg.

Läs Kjell Albin Abrahamsson HÄR

Läs Erik Helmerson HÄR

 

Fädernas beskydd?

Av Annika Borg

Vi som varit med ett tag kan minnas hur biskopar utsatts för stormande kritik för sina uppfattningar, uttalanden och beteenden. Krister Stendahl, KG Hammar, Bertil Gärtner, listan kan göras hur lång som helst. Det hör till jobbet och någonstans är väl en kyrka där man inte är överens sundare än en där man bevakar varandra och kräver hegemoni.

Jag är inte ensam om att reflektera över de försvarstonlägen som utlöses när biskop Antje Jackelén kritiseras. För i dem sägs ytterst sällan något i sakfrågan, utan det hyllas. Som om det gick en signal till utvalda som sedan stämde in i kören (och det är väl precis det det gör). I sociala medier kan man nästa tycka att det blir komiskt ibland. För oss som inte ser saker i svart eller vitt – dvs uppskattar det kritiska samtalet om viktiga ting – blir det märkligt att det tycks uppfattas som så alarmerande att granska, analysera och vilja diskutera just Jackeléns teologi (gärna i skrift, men också gärna med henne själv). Vi får hoppas att framtiden ändå bjuder på sådana möjligheter. En sådan Eriksgata borde Jackelén faktiskt göra. Åka från stift till stift och ordna samtalskvällar om det hon brinner för och gå i verbal närkamp med sina kritiker. (Ett gratis tips till medierådgivaren.) Det här reaktionerna, när kritik andas och anas, gör alltså att man blir förundrad. Och hyllningskörerna som tar i för drottning och fosterland hjälper nog i själva verket mindre än de stjälper. Det blir ju inte bättre av att det många gånger är biskopskollegor som ilar ut. Tidigare och nuvarande makthavare ( ja även emeritus vill ha sitt ord med i laget). Jag får lite problem med det där. Får de inte själva det? Makten som bekräftar makten? Ser man inte hur man skapar glapp, hur man ställer sig som en biskoplig mur runt äb electa, som dörrvakter? Det är inte bra, oavsett vad man tycker i de teologiska sakfrågorna.

Jag anser att Jackeléns teologiska positioner är intressanta, bitvis svårbedömda, och jag vill diskutera dem. Även om den diskussionen kan bli kritisk ser jag det som konstruktivt, detta ska ju inte ens behöva påpekas. Men nu är det sagt. (Och jag talar inte här om vad som landar i hennes mejlbox eller på ljusskygga sajter på nätet eller i hennes brevlåda. Och jag ska inte heller här fördjupa mig i vad som hamnat hos mig efter att jag sagt saker om t ex kvinnors utsatthet eller hbt-frågor genom åren. Hot och hat är hemskt.)

Låt mig pröva några tankar om vad det är som händer här, eftersom detta enligt min erfarenhet skiljer sig från tidigare situationer då stickor och strån kunde ryka när en ärkebiskop eller biskop sa något andra fann värt att ställa frågor kring. Det kunde säkert vara jobbigt då också. Så, handlar det i själva verket om kön? Har vi här att göra med en liten könsaspekt? Jag noterar att biskop Bonnier återanvänder Jackeléns valspråk i sin nyårspredikan. Och biskop Hagberg återanvänder biskop Brunnes i sin. (Utlagda på respektive blogg.) Det här är bara två aktuella exempel. Inom akademin talar man om två sätt som gör att kvinnor slår i glastaket eller betongväggen. Det ena är att kvinnor måste vara bättre för att anses lika bra som männen. Men, det andra, minst lika verksamt och mycket intressant, är att kvinnor inte får lika mycket kritik som sina manliga kollegor. Alltså förkovras de inte lika mycket, får inte lika mycket intellektuellt motstånd. De beskyddas lite grand helt enkelt. Och under detta ligger givetvis en kvinnosyn: kvinnor är små sköra varelser, åtminstone skörare än the boys. Och också en annan syn: kvinnor behöver man inte ta på lika stort allvar. Det kvinnor anser, deras positioneringar eller frågor, är inte lika viktiga. Det tål att fundera på vad som ligger under dessa hyllningskörer och de andra biskoparnas beskyddande hand.

På den här bloggen tar vi vår blivande ärkebiskop Antje Jackelén på allvar.

Womens Ministry

Av Johanna Andersson

ELCJHL är förkortningen för The Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land. Läser man på Svenska kyrkans hemsida med anledning av julkampanjen kan man klicka sig vidare till en intervju med deras biskop Munib Younan. Där utnämns han till världens kanske tuffaste biskop. PÅ ELCJHL:s hemsida kan man läsa att en av deras sex präster är Mitri Raheb, som också han ofta uppmärksammas i svenskkyrkliga sammanhang, inte minst i juletid. Alla de sex prästerna är män, vilket inte brukar uppmärksammas.

När man går in under fliken ”Ministries” på ELCJHL:s hemsida finns både rubriken ”Womens Ministry” och ”Youth Ministry”. Den manliga normen är osynlig och prästerskapet enkönat manligt så inget ”Mens Ministry” finns således.

Womens Ministry inleds med följande mening:

”Women of the ELCJHL are like women everywhere, busy with trying to develop themselves and find balance in faith, life, work and family.”

Påstående är märkligt ur två synvinklar. Varför behöver man påtala att kvinnor i ELCJHL är som kvinnor överallt? Och vem är det som kan göra ett sådant påstående, vem är berättarjaget? Den andra märkligheten är utgångspunkten att kvinnor överallt skulle vara lika varandra. Villkoren för oss människor ser väl ganska olika ut runt om i världen. Här kan man ana en essentialistisk utgångspunkt som menar att kvinnor har evigt och oföränderligt kvinnliga egenskaper som innebär gemenskap i erfarenhet, också under helt skilda yttre förhållanden och att denna kvinnliga gemenskap är större än den mellan kvinnor och män.

Mening två följer, som en brygga mellan första och tredje meningen:

”But they have complications most people would never even think of.”

Och tre meningar in i texten övergår den sedan till tung kritik av Israel:

”Living under occupation with 550-plus road blocks of some kind (checkpoints, gates, earthmounds) and the wall rapidly closing you off from your school, doctor, family across the street. Having to walk football fields in distance with your shopping or sick mother.”

Det är traditionellt kvinnliga sysslor som har att göra med familj, sjukdom och inköp som nämns. Om män inom ELCJHL har liknande problem framgår inte. Sedan följer en punktlista på 6 situationer, den sista punkten på listan är följande:

”Having to walk football fields in distance through the checkpoint in the hot sun or rain after you have had your chemo treatment”

Det är svårt att uppfatta bilden av en cellgiftsillamående cancersjuk kvinna som tvingas gå kilometer i brännande sol eller regn som annat än en ren demonisering av Israel.  Detta uppvisar stora likheter med det Israelhat som präglat delar av Svenska kyrkans debatt i olika fora under denna jul.

När man går in och läser de olika dokument om Israel och Palestina som ligger ute på Svenska kyrkans hemsida just nu blir bilden massiv och ensidig. Samtidigt är det oklart vilken linje kyrkan verkligen står för, bland alla motstridiga dokument.  I det sammanhanget var det hoppfullt att höra biskop Antje Jackeléns mer lågmälda hållning i frågan i dag i Ekots lördagsintervju. Hon skulle överväga att inte köpa en vara om det tydligt framgick att den var producerad på ockuperad mark. Hon framhöll också frågans komplexitet. Inget tvärsäkert tal om att bojkotta Israel så långt det går, apartheid eller rasiststat med andra ord.

http://www.elcjhl.org/elcjhl-ministries/womens-ministry/

http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=646516

Begreppsreda, del 2

Av Annika Borg

(Läs del 1 HÄR)

I julnumret av Kyrkans tidning finns en stort uppslagen intervju med biskop Antje Jackelén om Guds människoblivande. Det är en intressant och viktig intervju, initierat gjord av journalisten Martin Larsson. Några reflektioner:

En av punkterna för analys av teologiska positioner kan formuleras så här: Hur ser synen på uppenbarelsen ut? Ses uppenbarelsen som avslutad eller pågående? (Detta ska inte sammanblandas med att skapelsen är något pågående.) Ett svar är att genom Jesus Kristus och hans verk, som inkluderar Jesu återkomst, är uppenbarelsen avslutad. Det är Uppenbarelsen med stort U, utöver Jesus Kristus behöver inte Gud tillägga något. Martin Luthers eleganta och fruktbara distinktion mellan den fördolde och uppenbarande Guden kan här vara till hjälp. Inte minst för att den också öppnar för mysteriet, för att vi inte kan veta allt: Gud är fördold för oss, men Gud har uppenbarat sig för oss i Jesus Kristus. Det är i och genom Kristus vi får veta något om Gud – och alls kan veta något. En annan uppfattning – ett annat svar på frågan om uppenbarelsen – är att uppenbarelsen inte är avslutad, att den är pågående. Alltså: det kommer mera. (Teologen Cristina Grenholm är en av dem som i sin tidigare forskning om bibelvetenskapliga kommentarer lyft de olika synsätten på uppenbarelsen.)

Jackelén tycks luta åt den senare uppfattningen, uppenbarelsen som pågående: ”… ingen kan säga vad som är slutgiltigt för Gud utan att själv göra sig till Gud.” svarar Jackelén på Larssons resonemang om att Jesus inte behöver ses ”som Guds fulla och slutgiltiga uppenbarelse.” Jackelén öppnar för att samma logos (här förstått som Guds närvarande i Kristus) kan finnas i den övriga skapelsen. Genom att undersöka synen på uppenbarelsen kan alltså en teologisk uppfattning bli tydlig.

För biskop Antje Jackelén tycks treenighetsläran vara central. Här finns dock en glidning i förhållande till synen på inkarnatsionsläran/teologin, jag ska återkomma till den glidningen. För min egen del kan jag kanske ha svårt att förstå att man inte kan svara ett rakt JA på frågan om man kan rikta sig till Jesus när man ber. Men svaret är ändå tydligt:

Larsson: ”När du ber – kan du rikta dig till Jesus då?” Jackelén: ”Tyngdpunkten kan se lite olika ut i olika traditioner och personligen kan jag rikta mig till alla personer i treenligheten. I Svenska kyrkan finns en mångfald kring detta.”

Treenighetsläran och den relationella tolkningen av densamma – här även uttryckt med modeordet mångfald – är således fokus för Jackelén. Denna relationella tolkning har många teologer lyft fram, t ex Jürgen Moltmann. Glidningen jag nämnde ovan sker genom att Jackelén tidigare i intervjun menat att det inte finns någon direkt inkarnationslära i Nya testamentet. Det är intressant att treenighetsläran verkar uppfattas som självklar medan inkarnationslärans förankring i Nya testamentet problematiseras. För i själva verket är det tvärtom: Inkarnationsläran/teologin finns direkt i Nya testamentet. Men vad gäller treenighetsläran är det dock lite annorlunda. Det finns incitament till och absolut fog för att göra tolkningar av en syn på Gud som treenig utifrån Nya testamentet, men denna lära utvecklas under århundradena som kom därefter.

Några av de ställen man lyfter fram när man vill förankra treenighetsläran i Nya testamentet är texterna om Parakleten/Hjälparen/ den heliga anden i Johannesevangeliet, kapitel 14 (för den som vill fördjupa sig i Parakleten kan jag rekommendera Eskil Francks doktorsavhandling Revelation Taught). Parakleten/den heliga anden ses i Joh som Jesu fortsatta närvaro i världen. Parakleten/den heliga anden är den som ska undervisa och påminna om Jesus.

Avslutningsvis: det finns anledning att följa vad som händer med treenighetsläran och inkarnationsläran i Svenska kyrkan i framtiden. Att Jesus blir mer och mer mänsklig och mer och mer av en förebild snarare än omgärdas med ord som Frälsare och Gud son har jag kunnat uppfatta ganska länge nu. Tur då att det är kul med teologi och att vända och vrida på frågorna. Inga trista fyrkantiga boxar här inte.