En vandring till Betlehem

Av Johanna Andersson

Inför julen 2013 gav Svenska kyrkan ut ett 24 sidor långt häfte med adventsmeditationer. Syftet är att läsaren ska kunna förbereda sig inför Jesu födelse genom en tänkt vandring till Betlehem:

”Det här häftet är en guide på vandringen. För varje adventssöndag finns två korta meditationer, skrivna av kristna palestinier från olika kyrkor. Texterna är strukturerade för att passa in i vår evangeliebok. En text för 3:e söndagen i advent är skriven i ett samarbete mellan Betlehems lutherske kyrkoherde Mitri Raheb och ärkebiskop Anders Wejryd.”

Under rubriken ”Angår detta oss?” av biskop Hans-Erik Nordin sätter han in Betlehem i ett kosmiskt sammanhang:

”Betlehem är en märkvärdig stad. I berättelsen om Jesu födelse framträder denna lilla oansenliga stad i romarrikets utkant som ett centrum för hela universum. I slutet av 2009 stod Betlehem åter i centrum när representanter för kyrkorna i det heliga landet och för kyrkoledare från hela världen samlades i den lutherska kyrkan för att ta emot det dokument som kallas Kairos Palestina.”

Det har alltså hänt två viktiga saker i Betlehem: först föddes Jesus och sedan fick vi ett dokument? Att Jesu födelse är en avgörande händelse är väl många av oss övertygade om. Men att i nästa mening hävda att Betlehem ”åter” stod i centrum 2009 när man där tog emot ett dokument är att tillmäta dokumentet en betydelse bortom alla rimliga proportioner.

Nordin beskriver sedan de kristna palestiniernas kritik mot Israel:

”De kristna palestinierna riktar skarp kritik mot Israels ockupation, men i samma andetag väljer man i Kristi efterföljd att inte demonisera ”den Andre”, utan se det mänskliga i varje människa, också ockupanten.”

Nu är det inte enbart ett sådant förhållningssätt som präglar adventshäftet. Några exempel:

”Människovärdet krossas gång på gång då palestinska barn, män och kvinnor arresteras och sätts i ”förvar” på ett orättfärdigt sätt och i många fall inte ens får sina fall prövade i en rättegång, ännu mindre i en rättvis sådan.”

Krossat människovärde, fängslade barn och brist på både rättegångar och rättvisa sådana. Mot bakgrund av andra världskriget och koncentrationslägerfångarnas tatueringar blir följande textavsnitt direkt stötande:

”Gud kallar oss vid namn därför att vi är speciella och dyrbara i hans ögon. De fängslade är berövade denna rättighet, de benämns inte med sina namn utan bara med nummer. Men människor är inte nummer, de är individer som är ämnade att leva i frihet, med rättigheter.”

Om Jesu födelse i Betlehem kan vi läsa:

”Här föddes du och här bodde du. Idag är detta land en plats för krig och död. Landet är belägrat, människor är belägrade, ja till och med vattnet är belägrat. Vi har inget vatten och vi kan inte komma åt det; både mark och vatten har konfiskerats från dem som äger det och som nu är berövade allt detta. Vi har inget vatten! Inte ens vatten får vi ha!”

Sedan dras parallellen till gamla testamentets kung Ahab och Nabot. Israelerna jämförs med Ahab som Gud straffade, palestinierna jämförs med Nabot:

”Det finns likheter mellan Nabots inställning och det sätt på vilket många av vår tids palestinska bönder ser på sin mark. Det är inte förvånande att palestinierna har valt olivträdet som symbol, för det påminner dem om deras rötter och om att de tillhör landet.”

Om Nablus kan vi läsa:

”I Nablus råder idag, liksom i Betlehem, ett stort behov av vatten, och ett människovärdigt liv fritt från bosättare.”

Orättvisa, orättfärdiga, ser inte människor som människor utan som nummer, fängslar barn, stjäl till och med vattnet – det skulle onekligen vara intressant att få veta vad Nordin kräver ytterligare för att börja tala om demonisering.

Lägg därtill att häftet alltså rymmer en rad tolkningar av bibeltexter där israelerna inte står på den goda sidan, för att uttrycka det milt. Att den obligatoriska textutläggningen av Jesu födelse vid en checkpoint och att hedarna skulle stoppas av muren finns med är en självklarhet. Byter man i texterna ut ordet bosättare mot jude blir associationerna direkt obehagliga.

Varje adventssöndag inleds med en liten faktaruta. En av dem ser ut så här:

”De israeliska bosättarna på palestinsk mark blir allt fler och allt mer aggressiva. Efter 46 år av ockupation finns idag mer än 550 000 bosättare fördelade på 150 bosättningar och 100 utposter. Deras existens och tillväxt har effektivt satt stopp för en så kallad tvåstats-lösning. Genom ett ökat antal bosättningar kommer de också att spela en allt större roll för palestiniers möjlighet till överlevnad. De palestinska samhällena reduceras gradvis till att bli isolerade och belägrade, omgivna av bosättningar. När fattigdomen och utsattheten ökar ställs palestinier inför ett val; att fortsätta leva i skuggan av bosättningarna eller att lämna landet. Ofta får de illegala bosättningarna bibliska namn. Detta för att ge en bild av att landstölderna har ett gudomligt mandat.”

Det råder här ingen tvekan om vems fel det är att det inte blir fred. Andra faktrarutor handlar om tvångsförflyttningar av palestinier, splittrade palestinska familjer och palestinska familjer som inte får vatten. Vem som tar för mycket vatten får vi ett exakt besked om i liter:

”WHO rekommenderar 100 liter rent vatten per person och dag. Medeltillgången för en palestinier är 70 liter, för en israel 200 liter.”

Andra tankeväckande saker står också i häftet. Bland annat kan vi läsa om författaren Theodosius (Atallah) Hanna, som föddes i den galileiska byn Al Rameh och prästvigdes 1991:

”Han har fått ett stort antal utmärkelser från många arabiska och muslimska länder, och även från Barcelona i Spanien.”

Jaha? Vad då för utmärkelser? Varför? Och varför så detaljerat om Spanien sedan ”många” arabiska och muslimska länder bara sveps över utan att närmare anges?

Som förberedelser inför julen är detta häfte med adventsmeditationer ännu en av de egendomligheter som utmärkte år 2013.

Annonser

6 reaktioner på ”En vandring till Betlehem

  1. Som adventsmeditiationer var det förvisso kuriöst och politiskt i onödan, men vadan den väldiga upprördheten? Vad i citaten ovan är osanning? Det är sanningen som ska göra oss fria så avslöja gärna osanningen, men minns att den som misstänkliggör obekväma sanningar är sanningens fiende.

    Den politiska vänsterns enögda naivitet i Israel – Palestina-konflikten är svår att motsvara men kristna Israelvänner lyckas allt som oftast utmärkt.

  2. Johanna, jag delar helt din bedömning av det totalt missriktade i detta som Adventsberedelse för Julen. Kristen tro får politiska konsekvenser. Men då börjar man med evangelium (och lag, inte minst i den kyrkoårstid som har Johannes döparens maning till bot som tema en söndag) och får politiska ställningstaganden och insatser som just konsekvens. Här börjar man i andra ändan, vilket till slut leder till att det inte blir plats för, knappast ens något intresse för, evangelium. Då blir också han som Julen handlar om ett moraliskt föredöme, men knappast Frälsare. Det har Antje Jackelén tydligt visat med sina uttalanden, och hon är ju inte ensam.

    Detta sagt, noterar jag dock att en del av vad du citerar är fakta. Jag menar att man inte hjälper situationen genom att undanhålla eller misstänkliggöra fakta. Jag påminner om att det inte bara handlar om Hamas och bosättarna, med sina tillskyndare. På båda sidor finns vanliga människor som drabbas och får sina liv tilltygade, och som inget annat önskar än att få leva i lugn och ro. På israeliska sidan finns dessutom en hel del som har dåligt samvete. Det finns grupper av jurister och mödrar och andra, som försöker förhindra, eller i varje fall mildra, de övergrepp, som Israel, liksom varje ockupationsmakt, ofrånkomligen begår.

  3. Göran B, du skriver fakta. Då vill jag att du ger mig underlag för påståendet i andaktsbroschyren om vattenförsörjningen. Vatten är en brist i hela regionen och grundvattnet är i fara. Alla måste hushålla. Israel förser Gaza, Västbanken och Jordanien med vatten från avsaltningsanläggningar och Genesarets sjö. Att man skulle underlåta vattenförsörjning är vad jag förstår en mytbildning, även om jag inte ifrågasätter upplevelsen av brist. Men fakta? Då får du och Svenska kyrkan ta fram dem. Nils

  4. Apropå Adventsförväntningar gladde jag mig först, tillskillnad från Seglora-sidan, över Adventskalendern signerad Svenska kyrkan Internationellt arbete, actalliance och SKU. Men det blev en omskakande upplevelse. Dag för dag blev det allt tydligare att kopplingar in mot Jesus-tro lyste med sin frånvaro. Jesus-namnet nämndes tillslut den 24e i begreppet Jesusbarnet. Men uttytt så betydde det att om vi hittar barnet så hittar vi Gud.
    Seglora-kommentarerna är relevanta men de kunde inte avslöja det som blev uppenbart först på julafton. Den nya kyrkoårskalendern med julafton som födelsedagen tillämpades givetvis.
    Det är förvisso en antydan för dagens(?) barn att man kan vara barn och hitta samtida fenomen i kyrkan men det är så magert att man måste ha en eller två generationer till i huset för att begripa vad som är fokus och vad som är periferi. Ett vackert (?) kyrkorum där Jesusbarnet gömts i en vagga som tycks stå i ett stall. Jul handlar inte om att barnen ska leta efter Jesus utan att Jesus kommer till dem som deras vän, som deras himmelske vän.

Kommentarer inaktiverade.