Vem ska träda fram?

Av Annika Borg

Några reflektioner kring den ”rätts”fars som utspelar sig i Växjö stift genom domkapitelsanmälan mot Dag Sandahl om dennes bloggande och domkapitlets beslut om erinran:

1. Efter att domkapitlet i Uppsala stift häromåret fann det förenligt såväl med en prästs anseende som dennas lagstadgade yttrandefrihet att förtala en kollega genom att anklaga denna för att ”röra sig nära det bruna”, torde fler än vi uppfattat saken som att det för präster är fritt fram att säga vad som helst om vem som helst. Även om det givetvis fortfarande är många av oss som inte gör detta, alltså säger vad som helst om andra. Vad är nu skillnaden? Att det var en etikprofessor som skrev det? Att det var en kvinna?

2. Flera har försökt att få någon pressetisk ordning på hur man ska förhålla sig till det den tankesmedja/blogg som biskop Eva Brunne och biskop Antje Jackelén finansierar och legitimerar skriver om andra. Dessa försök har mötts med kalla handen från Stockholms stifts domkapitel vid två tillfällen. Vad är skillnaden? De ekonomiska kopplingarna? Att vissa får säga vad de vill om vissa, men inte andra om andra? Är alltså ”vissa djur mer jämställda än andra”?

3. Vad har egentligen skrivits? I domkapitlets beslut om erinran mot Sandahl ägnar man sig åt så kallad fulexegetik och rycker meningar och rubriker ur sin kontext och genre. Om man ska göra formell inverkan på en människas liv så får man citera utförligt och leda i bevis. Så ser det ut i samhället i övrigt. Kyrkan borde åtminstone inte vara sämre i sina formella prövningar. Det är ju inte ett blogginlägg eller en slarvig artikel domkapitlet satt sig att skriva, utan ett beslut.

4. Riktigt mystiskt blir det när den anmälda saken även handlar om att bloggaren ifrågasatt biskop Antje Jackeléns titlar. Får alltså inte präster ställa kritiska frågor om biskopars meriter eller andra biskopliga sakförhållanden? Sedan när har Svenska kyrkan en sådan ordning? Vad skulle man göra med en journalist som gjorde likadant, alltså undersökte sakförhållanden gällande än offentlig person och makthavare, som på grund av just sin maktställning får tåla mer än andra. Anmäla honom till journalisternas yrkesetiska nämnd? Vad borde då inte den nyblivne påven gjort, till hans hemort åkte journalister och grävde och frågade kritiskt.

5. Förtal får den som anser sig utsatt för det själv anmäla, inte den som blir kränkt å andras vägnar. Likadant med pressetiken: det är den som anser sig utsatt för publicitetsskada som kan få sin sak prövad, inte den som är kränkt å andras vägnar.

6. Domkapitlet i Växjö uppmuntrar genom sitt agerande till fortsatta gruppanmälningar formade på Facebook. Det är inte första gången det händer att präster ”snackar ihop sig” på Facebook och resultatet blir domkapitelsanmälan mot kollegor. Mobb kallas det på ren svenska. Och samma personer brukar förekomma i dem.

7. Antje Jackeléns eftervalskampanj ska inte skötas av domkapitlen.

Så vem ska träda fram och reda upp i allt detta? Vem ska ta på sig ledarskap och ansvar för enhet och konsekvens?

Ovanstående reflektioner handlar om hur maktens godtycke regerar och är inte en exeges över Sandahls blogginlägg.

Den som vill se och värdera vad Sandahl skrivit kan uppsöka hans blogg där han själv listar inläggen.

Annonser

Att läsa Kairos-dokumentet, några reflektioner

Av Annika Borg

I denna text reflekterar jag över två linjer i det så kallade Kairos-dokumentet: den ersättningsteologiska och det bitvis antisemitiska inslagen i dokumentet. Jag menar att Svenska kyrkan måste inse allvaret och plocka bort dokumentet från sin officiella hemsida.

Här finns den svenska översättningen av Kairos-dokumentet att läsa.

Kairos-dokumentet är ett dokument som fått hög status inom Svenska kyrkan, dels genom beslut i kyrkomötet 2012 och spridning till kyrkomötesledamöter. Men formuleringar ur det återfinns också i debattartiklar från medföljare i de ensidiga kyrkliga följeslagarprogrammen i regionen. Och man vidareförde det i samband med julkampanjen 2013 om bojkott av varor från ”ockuperade områden”. Det ska vidare studeras i församlingarna och distribueras på olika sätt och i kringmaterial av Svenska kyrkan. Men vad står det egentligen i det?

Kairos-dokumentet är författat av palestinska kyrkoledare i regionen (oklart dock vilken representativitet och legitimitet dessa har) och är ett rop på hjälp från människor i nöd. Men det är i huvudsak ett aktivistiskt, hårt polariserat dokument. Det är från Kairos-dokumentet Svenska kyrkan hämtat sin inspiration till julsanktionerna mot Israel (bojkott av varor från ”ockuperade områden” – som tycks innefatta Jerusalem – samt aktivistiskt material) 2013 t ex. Man uppmanar i dokumentet till ”Att börja tillämpa en ordning med sanktioner mot Israel” (sid 21).

Jag ska här reflektera över två linjer i Kairos-dokumentet: det ersättningsteologiska och det bitvis antisemitiska innehållet. Båda företeelserna har Svenska kyrkan tagit avstånd ifrån. Så hur kan man då sprida och propagera för ett dokument med ett sådant innehåll? Inser man inte allvaret? Har ingen expert på dessa områden läst dokumentet och kunnat ge råd? Hur kunde de passera så många ögon i kyrkomötet och gå igenom? Vilka drev fram detta? Frågorna kräver svar.

För ett antal år sedan antog kyrkomötet det genomarbetade dokumentet Guds vägar, som lyfter fram judisk-kristen dialog och avvisar ersättningsteologi. Varför har inte detta dokument istället implementerats?

Ersättningsteologi

Ersättningsteologi är den teologi som på olika sätt svartmålar judendomen och lyfter fram kristendomen som det ljusa alternativet. Antingen genom att anse judendomen obsolet, som ersatt av kristendomen, eller genom att måla upp judendomen som gammal och förstelnad och kristendomen som ny och levande. Eller genom att hårt kontrastera det vi kallar Gamla testamentet (den hebreiska bibeln, judarnas heliga skrift) som krigiskt med hård gudsbild mot Nya testamentet som fredligt och kärleksfullt. En annan ingrediens i ersättningsteologin är att hävda att de egna tolkningar av det vi kallar Gamla testamentet är överordnade de judiska. Dragit till sin spets innebär ersättningsteologin att man inte erkänner judendomens existensberättigande, ett dödsbringande steg till att anse att judarna inte har rätt att existera har också varit en av konsekvenserna. Ersättningsteologin har ställt till det enormt genom historien i en skala från fientlighet, till anti-judaism och antisemitism.

I Kairos-dokumentet gör man genomgående anspråk på att de egna tolkningarna av Gamla testamentet är överordnade, man använder dem mot de judiska tolkningarna. På sidan 9 i dokumentet (punkten 2.2.2) görs exempelvis en sådan ersättningsteologisk tolkning av Gamla testamentet. Det nya ger löften om ”utkorelsen, Guds löften och landet”. Dessa gäller nu de kristna, det är de kristna som kan göra anspråk på löften och land. Nya testamentet används mot Israel/judarna.

De kristna kyrkoledarna tar sig i dokumentet genomgående rätten att använda Bibeln för att legitimera sin av Gud givna rätt till landet, men judarna frånerkänns rätten att göra detsamma utifrån sina heliga skrifter. Judarnas tolkningar är extremistiska och fundamentalistiska medan kyrkoledarnas egna är Guds levande ord.

Kristus kom med en ny undervisning som gav ny förståelse av Gamla testamentet (den hebreiska bibeln), skriver kyrkoledarna i punkten 2.2.2. Den kristna tolkningen av den hebreiska bibeln, alltså judarnas heliga skrift, framställs som överordnad den judiska. Anspråket gäller inte enbart att det är detta för kristna, utan i Kairos-dokumentet görs universella anspråk på tolkningsföreträde. Och det är inte enbart ett tolkningsföreträde, utan det nya ersätter det gamla, alltså ytterst en fråga om judendomens existensberättigande.

Genomgående kontrasteras levande ord (kristendomen) med döda/stelnade bokstäver (judendomen). Detta är en klassisk ersättningsteologisk retorisk figur, där judendomen utgör den mörka fonden mot vilken kristendomen målas upp som det ljusa, levande, som kärlek och liv. Judendom/Israel (som inte hålls isär i dokumentet) associeras med död, det stelnade, förödelse.

Landet ska bli ”uppståndelsens land”, som Jesus segrade över döden och det onda ska man segra över kriget. Här knyts landet och hoppet till de kristnas seger genom kärnfulla kristna metaforer (sid 16).

Medvetenheten om ersättningsteologin och dess konsekvenser finns alltså i ett annat dokument kyrkomötet beslutat om (Guds vägar). Medvetenheten finns också inom Lutherska världsförbundet och inom den romersk-katolska kyrkan t ex. Att Svenska kyrkan och Kyrkornas Världsråd nu följer Kairos-dokumentets spår är oroväckande.

Ensidighet och demonisering

Formuleringar som återkommer om Israel/judar (detta hålls inte tydligt isär) är ”rasistiskt åtskiljande” (sid 3 tre gånger, sid 4, sid 13) och ”apartheid” (sid 3, sid 7) Man menar sig ha varit utsatt för detta rasistiska åtskiljande i över sextio år. Av detta får man dra slutsatsen att man menar att själva staten Israels bildande var startskottet för det rasistiska åtskiljande. Låt mig citera ur FN:s kommitté för mänskliga rättigheter från juli 2005, då man definierar antisemitismens uttryck i vår tid. Man skriver bland annat:

”Denying the Jewish people their right to self-determination, eg by claiming that the existence of the state of Israel is a racist endeavour.”

Demoniseringen av staten Israel är genomgående i dokumentet, och ansvaret ligger helt på Israel för att skapa fred. Det finns en hotfull underton i vissa passager, som att terrorism, som man skriver ”terrorism” och kallar motstånd, kommer att fortsätta om Israels politik inte ändras (sid 18). Man avvisar att palestinskt våld mot Israel är terrorism (sid 7-8, sid 18). Israel har själva dragit på sig våldet och är de enda som kan få slut på våldet. Scapegoat-tematiken är genomgående. Till och med förtrycket av kristna på Västbanken och i Gaza, något som ökat med ökande islamism, skylls Israel för (sid 7.) På den nyligen publicerad listan om kristnas utsatthet i världen, där världens 50 mest hårdföra förtyckarländer av kristna listas, finns de palestinska områden med på plats 34 (Israel finns inte med på listan). Israel anklagas för att avvisa palestiniernas rätt till ”existens” (sid 17).

Man kan uppfatta det som att kyrkoledarnas uppmaning till kristna att göra motstånd mot ockupationen, ”motståndet är en rätt och en plikt som åligger den kristne” (sid 17), inte tar avstånd från våld i motståndets namn. Detta med tanke på att man ser på terrorism som motstånd. Här blir det riktigt allvarligt. Vad är det för motstånd som är den kristnes plikt? ”Motståndet mot ockupationens onda innefattas följaktligen i den kristna kärlek som avvisar ondska och som står emot det.” (sid 18) Man skriver att man respekterar livet, men utsagorna blir motsägelsefulla. ”Vi respekterar och uppskattar var och en som intill denna dag offrat sitt liv för vårt land. Och vi säger att varje landsman måste vara redo att försvarar sitt liv och sin frihet och sitt land.” (sid 18). Vad betyder det, då terrorism ses som motstånd och motstånd som plikt?

Man trivialiserar Förintelsen och parallelliserar Förintelsen med det som händer i dagens Israel-Palestina: Väst ville ”kompensera det man begått mot judarnas rätt i Europa, men kompensationen sattes på vår räkning och drabbade vårt land. När man försökte rätta till ett förtryck åstadkom man ett nytt förtryck.” (sid 11). Förintelsen omskrivs som ett brott mot ”judarnas rätt” och man kallar utrotning av sex miljoner judar i Europa för förtryck, och förtryck möter man själv nu. Denna parallelliserande retorik återfinns i antisemitiska sammanhang.

Gör om, gör rätt

Det finns bara en sak för Svenska kyrkan att göra och det är att skyndsamt ompröva Kairos-dokumentets och kringmaterialets status och tona ned dess betydelse. Ta bort det från Svenska kyrkans hemsida och lyft istället fram dokumentet Guds vägar! Antisemitismen ökar i Sverige och i Europa. I Malmö har två tredjedelar av stadens judiska invånare lämnat staden. Vad vill Svenska kyrkan bidra med? Demonisering av Israel och ersättningsteologi?

Fotnot 1: Svenska kyrkan sprider även felaktiga sakuppgifter kring situation i regionen, som vattensituationen. Uppgiften att Israel berövar palestinierna vatten är inte med verkligheten överensstämmande. Vattenbristen är ett problem i hela regionen. Israel förser regionen, även Jordanien, med vatten i enlighet med Oslo-avtalet, bland annat med hjälp av avancerade avsaltningsanläggningar. Att göra Israel ansvarig för ett problem som har med regionens klimat och miljö att göra är orimligt.

Fotnot 2: Det svenska Kairos-dokumentet är översatt av islamologen Jan Hjärpe. Jag undrade till en början varför han inte reagerat på en del formuleringar, som ju tydligt speglar den klassiska anti-judiska synen på Israel/judar som syndabockar till exempel. Men så drog jag mig till minnes teologernas agerande under rättegången mot Ahmed Rami och Radio islam. Man försvarade Rami och bortförklarade dennes antisemitism. Jan Hjärpe var en av dem som försvarade Rami. Och ansåg han inte att det Rami sysslade med var antisemitism, kanske han heller inte hade den kritiska blicken på det dokument han översatt åt Svenska kyrkan.

Fotnot 3: Detta är inte en uttömmande genomgång, här finns mer att gå igenom på samma tema. En mycket utförlig genomlysning av dokumentet med utgångspunkt i den engelska texten finns HÄR.

Här är bara några av Svenska kyrkans officiella hemsidor (det sprids också i landets församlingar) som sprider dokumenten och kampanjer kring det:

http://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/for-fred-i-israel-och-palestina

https://internwww.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/KPD

http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1060691

http://www.svenskakyrkan.se/kairospalestina

 https://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/agera-mot-ockupationen-av-palestina

http://jcpa.org/article/progress-in-the-struggle-against-anti-semitism-in-europe-the-berlin-declaration-and-the-european-union-monitoring-centre-on-racism-and-xenophobias-working-definition-of-anti-semitism/

Kyrklig forskning

Av Annika Borg

I dagens Svenska Dagbladet kan man Under strecket ta del av en artikel om att kyrkan satsade på fel folk, skriven av teol dr Urban Claesson vid Svenska kyrkans forskningsenhet.

Jag kan bara konstatera att somligt i artikeln liknar, för att tala med Ingemar Hedenius, ”kyrkopolitik förtäckt till vetenskap”.

Så här skriver Claesson:

”Svenska kyrkans representanter har ägnat stor teologisk kraft åt att inte göra om misstaget att framstå som överhetskyrka. Under sent 1900-tal inkluderades även genusmedvetenhet i denna maktkritiska självkritik. Kyrkan är i dag ett av världens mest progressiva samfund. Senast blev detta tydligt i beslutet om samkönade äktenskap. Att Svenska kyrkan får sin första kvinnliga ärkebiskop 100 år efter bondetåget är en händelse som ser ut som en tanke.

Trots att 100 år gått finns dock fortfarande spänningar kvar. Att Svenska kyrkans eget folk inte lyckades ta makten innebar länge en känsla av ockupation. När ett demokratiserat kyrkomöte beslutade tillåta kvinnliga präster 1958 uppfattades detta inte av alla som en legitim inomkyrklig opinionsyttring. Svenska kyrkan mötte som demokratisk folkkyrka motmobilisering i en ny högkyrklighet. Även den motsatta sidans kyrkopolitiska grupperingar har länge bevarat sin misstro. I ett socialdemokratiskt kyrkopolitiskt valmanifest 2005 kunde följande formuleras: ”Om partierna skulle försvinna från Svenska kyrkan förstår nog alla vilka som får mer makt över kyrkans verksamhet. Bland kyrkans allra mest aktiva finns det fortfarande många som ogillar dagens öppenhet. Samma grupper är också motståndare till kvinnliga präster, för att inte tala om synen på de homosexuella.”

Ekot från 1914 kan fortfarande höras.”

Detta var explicit den socialdemokratiska kyrkovalsstrategin anno 2013: homofober och kvinnoprästmotståndare tar över om inte S behåller den politiska makten över kyrkan. S är således garanten för en schyst människosyn. Ämbetsfrågan aktiverades i valkampanjen för att måla upp en hotbild. Men vilken analys ligger till grund för detta? Har denna farhåga fog för sig? Är det inte i själva verket så att positioneringar förskjutits och att exempelvis de som av teologiska skäl är kritiska till den blivande ärkebiskopens linje i olika trosfrågor återfinns i många olika ”läger” där frågan om kön är oväsentlig och vigslar av samkönade par en självklarhet? Om vi ska vara sanningsenliga och trogna verkligheten?

Claesson drar en rak linje mellan det tidiga 1900-talets överhetskyrkan och de han benämner ”ny högkyrklighet”, mot det kontrasteras den progressiva kyrkan med kvinnlig ärkebiskop. Detta förenklar till oigenkännlighet Svenska kyrkans situation och interna diskussion idag.

Lite komiskt blir det faktiskt att genusmedvetenheten lyfts fram som en del i Svenska kyrkans ”maktkritiska självkritik”. Att kvinnor har mycket makt i Svenska kyrkan är ett faktum, det är ju bara att räkna befattningar och höga positioner. Men innebär det att de inte utövar patriarkal makt? Knappast. Ägnar sig Svenska kyrkan åt ”maktkritisk självkritik”? Ytterst tveksamt. För den bilden av kyrkan är formad just inom Svenska kyrkans maktsfär.

En annan bild är nämligen att en hegemonisk ”progressiv” åsiktsbildning kräver uppslutning för sin teologiska agenda för att t ex nedrusta Jesus från Kristus till mänsklig förebild och profet av skäl som har med religionsdiapraxis och ren politik att göra. Det kommer forskare i framtiden att kunna frilägga och se resultatet av. Men redan idag ligger mycket i öppen dager för den intresserade. Fast kanske behöver den forskningen bedrivas utanför kyrkans egna led.

Läs min krönika i Axess om den kristna studentrörelsens revolutionsromantik och dagens makthavare inom kyrkan.