Att befästa gränser

Av Annika Borg

Vad menar hon, prästen i Västra Skrävlinge Ann Aldén, när hon i det senaste numret av Kyrkans tidning påstår att ”Idag har det blivit omöjligt att bevaka gränser. Det sköljer in kippor, turbaner och slöjor, och jag kan bara stå i flödet och berätta om det som är viktigt för mig.”

För det första: två tredjedelar av Malmös judar har lämnat regionen, så att de ”sköljer in kippor” (maskulint definierade judiska trosbekännare) är inte sant. 

För det andra: Aldén beskriver andra genom deras tänkta kollektiva religiösa attribut, medan hon själv är en individ: ”det som är viktigt för mig”. De andra ”sköljer in”, identifierade genom yttre attribut. Hon säger sig däremot ”stå i det flödet” som en individ med ett ärende bland de kollektivt definierade. Hon, individen, står. Kippor, turbaner och slöjor – ett kollektiv – sköljer in och flödar.

Att Svenska kyrkan har 13 procent tillhöriga där Aldén är, vänds till att förlorad makt ändå är något positivt för Svenska kyrkan. Som exempel på positivt samarbete Svenska kyrkan får vara med på nämns Islamic Center i Malmö. Men hur var det med Islamic Center när Uppdrag Granskning häromåret gjorde reportage om kvinnosynen? 

I reportaget i Kyrkans tidning nämns också att kvinnorna, utpekade som grupp, lagar linsgrytor på en restaurang som anställer ”invandrarkvinnor” och bakar bullar och att Aldén ska köpa med sig deras fikonmarmelad. 

Man försöker upphäva gränser genom att befästa gränser. Aningslöshet eller panik? 

 

Att skapa en ikon

Av Annika Borg

En bild säger mer än tusen ord. Detta påminde min vän konstvetaren mig om när vi talades vid häromdagen. Min vän hade läst intervjun med biskop Antje Jackelén i Dagens Arena. Men det var inte i första hand det textmässiga innehållet som väckt min väns reflektioner utan bilderna av Jackelén. Läs texten och se bild HÄR (och nedan).

Vad gäller innehållet kan det sammanfattas av artikelns ingress:

”Sedan kyrkan skildes från staten för fjorton år sedan har kyrkan blivit mer aktivistisk. Och aktivismen har en ny inriktning: den siktar på den politiska makten och mot regeringen. Hur kommer den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén hantera kyrkans nya politiska udd?”

Bilden där biskopen blundar väckte en rad associationer hos min samtalspartner. Detta är en klassisk bildkomposition: Dalai Lama, Gandhi, Desmond Tutu, Fredrik Reinfeldt, Truman Capote och Grace Kelly (dock montage) har alla representerats på samma sätt. För att inte tala om Jesus. Bildkompositionen har ett tydligt signalvärde: upphöjdhet, makt, otillgänglighet, olika dimensioner av att vara untouchable. En blundande person är oantastlig, tittar inåt, vänder sig inåt och möter inte betraktarens blick. Så skapar man en ikon.

När det gäller bilderna i Dagens Arena, tagna av fotografen Kajsa Gullberg, har ingenting lämnats åt slumpen.

Bild

Bild

BildBildBildBild

Representation

Av Annika Borg

Professorn i religionsvetenskap i Göteborg Göran Larsson skriver i SvD en intressant och mediekritisk artikel om vilka som får representera muslimer i svenska medier. En grupp tycks ständigt återkomma som talespersoner och får därmed definiera islam. Representanterna kommer till exempel ofta från Islamiska förbundet, nyligen ånyo uppmärksammade för den människosyn deras inbjudna talar på de s k familjedagarna har (läs mer HÄR, vi har tidigare skrivit om familjedagarna och kvinnosynen då den var aktuell även förra året).

Olika riktningar och mångfalden inom islam speglas inte alls i de svenska medierna, menar Larsson. Inte heller det faktum att tvåtredjedelar av de människor som har muslimsk bakgrund har ett ljumt eller obefintligt intresse för sin bakgrunds religion.

Det är viktigt att dessa frågor väcks. Och debatten tog fart efter Timbros nyligen publicerade rapport ”Vem representerar Sveriges muslimska väljare?” (Ivar Arpi 2014, läs HÄR.)

Frågorna som nu lyfts har bärighet rakt in i Svenska kyrkans verksamhet. Vem får representera islam i de många religionsdialogprojekt (här bör också nämnas diapraxis-projekt, alltså de som bygger på trossamfundens gemensamma handlingar, som kristen-muslimsk ”konfirmation” till exempel) som initierats? Jag kan konstatera att det projekt som anses ”sverigeledande”, Tillsammas för Sverige på Fryshuset, har Islamiska förbundet i sin Advisory board och t ex använder ordförande Omar Mustafa som talare vid ungdomskonferenser. Jag vet inte vad finansiären Arvsfonden säger om den saken, demokratiska värderingar, som hbtq-personer lika rättigheter, är ju centrala i direktiven.

Jag har vid flera tillfällen väckt frågan om representationen i Svenska kyrkans dialog/diapraxis med islam. Den har varit svår att resonera om i Svenska kyrkan, milt uttryckt, men förhoppningsvis bidrar fakta och den pågående samhällsdebatten till att man åtminstone börjar förstå att frågan är brännande och relevant, en trovärdighetsfråga.

För några år sedan föreslog jag att den feministiska, liberala och lesbiska muslimska teologen Irshad Manji skulle bjudas in till en kyrklig konferens. Skälen var, förutom hennes intressanta arbeten, att medverka till att nyansera bilden av islam. Jag fick nobben med motiveringen att det kunde störa Svenska kyrkans religionsdialog. Jag konstaterade då och jag konstaterar nu: Om en liberal feministisk muslimsk teolog, internationellt känd, stör religionsdialogen/diapraxisen, är det Svenska kyrkans utgångspunkter, kompromisser med värderingar eller blindhet i densamma som är problemet.

Läs min krönika om Irshad Manji HÄR. Läs om en av hennes böcker, som finns på svenska, HÄR, läs om boken ”Allah, Liberty and Love” HÄR.