Kyrkovänstern träder fram

Av Johanna Andersson

Vänstersajten Politism har under sin korta existens föranlett många tillfällen till glada skratt och högläsning hemma i min familj. Därför var det med vemod jag tog del av uppgifterna om att sajten var i ekonomiskt trångmål och skulle tvingas läggas ner. Missmodigt gick jag in och tittade på vad jag trodde var en sajt under avveckling. Istället fann jag att Politism fortsätter leverera, trots ekonomiska bekymmer.

I en osignerad krönika behandlas kyrkliga ting. Inledningsvis prisas den debattartikel i DN, i vilken en häpen allmänhet kunde ta del av hur bland andra Stockholms domprost menar att Svenska kyrkan nu måste öppnas för andra religioner än kristendomen. För att föregå med gott exempel ska Storkyrkan under hösten fira gudstjänster av blandad religiös karaktär, bland de inbjudna finns en imam. Detta har föranlett en intensiv diskussion inom och utom Svenska kyrkan om de undertecknande prästerna därmed gör sig skyldiga till synkretism, det vill säga religionssammanblandning. Tanken på att alla religioner är lika goda vägar till Gud och frälsning är naturligtvis något man kan omfatta. Men innehar man ett läroämbete i en kyrka med sanningsanspråk blir den synkretistiska hållningen komplicerad. Många av oss minns också hur samme domprost för några år sedan stolt tillkännagav i en annan debattartikel att hans dåvarande församling anställt Svenska kyrkans första imam. Efter kritik ändrades påståendet till att en stiftelse med anknytning till församlingen anställt imamen, inte församlingen. Ungefär så i alla fall, det var en del tekniskt finlir förknippat med den senkomna förklaringen av imamens anställningsform.

Nåväl, krönikören i Politism är nöjd med domprostens initiativ till religionsöverskridande gudstjänster, men ser något annat som ännu viktigare och bättre:

”Vad som är än viktigare, och än bättre, är att debattartikeln i fråga är ännu ett exempel på hur kyrkovänstern vinner mark. Det pågår en tyst reformation i kyrkan – en reformation som vi ännu bara sett början på.”

Detta är ju en ovanligt frispråkig benämning av en kyrkans utveckling, även om inte alla delar den anonyme krönikörens uppfattning att denna utveckling är till det bättre. Kyrkovänstern vinner mark och kyrkovänstern är tydligen mån om att ha religionsöverskridande gudstjänster, inte bara samtal i den form som kallas religionsdialog. Skribenten fortsätter måla upp en ljus bild av kyrkovänsterns framtid:

”Nya kullar liberalteologiska präster utexamineras varje år, ivriga att ta kampen för social rättvisa. Även internationellt går den kyrkliga vänstern framåt, om än sakta och fortfarande med stora brister på HBTQ-området…”

Påståendet om brister inom HBTQ-området är intressant och jag kan bara beklaga att krönikören inte exemplifierar sitt resonemang här. Det vore särskilt spännande att höra mer om Q och vilka brister kyrkovänstern visar avseende denna bokstav.

Sedan får vi en inblick i hur utvecklingen ter sig i Norska kyrkan:

”Jag har själv under de senaste åren haft den fantastiska förmånen att vara engagerad i Norges Kristelige Studentforbund, en sammanslutning av i första hand teologistudenter som lever ut sin tro i en gemenskap med väldigt högt i tak. Aldrig i mitt liv har jag sett sådant brinnande engagemang inom områdena feminism, HBTQ-rättigheter, marxism och klimatfrågor som här, och få saker skänker mig så mycket hopp som vetskapen om att det inom ett par decennium är denna generation som är kyrkoherdar, domprostar och biskopar i Norge.”

Läs särskilt passagen som inleds: Aldrig i mitt liv…. Även här är skribenten föredömligt tydlig med att blottlägga den politiska kyrkliga vänsteragendan. Det kyrkliga engagemanget handlar om marxism i förening med feminism, HBTQ och klimatfrågor. Detta är naturligtvis viktiga politiska frågor, men är dessa de viktigaste kyrkliga frågorna? Marxistiska präster som predikar klimathot? Präster har ju utbildning i ämnen som bibeltolkning och kyrkohistoria. Vi vet inte nödvändigtvis mer om klimatfrågor och marxism än vilken av våra församlingsbor som helst.

Slutklämmen i krönikan är direkt visionär:

”Kampen för det nya, himmelska och röda Jerusalem har pågått sedan urkyrkans dagar, men samtidigt bara börjat. Kanske det är dags att synliggöra den lite mer?”

Och nog pågår det en kamp för ett rött Jerusalem, också i Svenska kyrkan. Men frågan blir till sist om vi inte har ett dilemma här, ett dilemma som kan riskera att bli ekonomiskt: få av de klimatengagerade marxister som gillar kyrkans allt mera uttalade vänsterpolitik är medlemmar i kyrkan. Och vi liberaler som är medlemmar i Svenska kyrkan kanske inte omedelbart gillar marxistiska ställningstaganden för ett rött Jerusalem. Och hur blir det då? En kyrka med sympatisörer som inte är med och medlemmar som lämnar?

De nya generationer marxistiska präster som är på väg ut i tjänst kan komma att finna att kyrkorna där de ska predika står tomma och att ekonomin inte tillåter att ha avlönade präster. Eller så iscensätter vi en rockad: prästerna driver marxistiska klimatfrågor och vänsterorienterade klimatforskare blir lutherska frommisar som talar om Jesus Kristus? Palestinagrupperna finner att medlemmarna lämnar dem för att gå med i Svenska kyrkan, då kyrkan driver palestinafrågor betydligt mer kraftfullt? Eller för att citera den anonyma krönikören i Politism en sista gång:

”Det pågår en tyst reformation i kyrkan – en reformation som vi ännu bara sett början på.” Att krönikören har rätt förefaller svårt att säga emot, utom på en punkt. Särskilt tyst är reformationen inte längre.

http://www.politism.se/pitch/det-nya-jerusalem-ar-rott/#post-29960

http://www.dn.se/debatt/var-kyrka-maste-vara-oppen-for-andra-religioner/

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article12742739.ab

Annonser