Ingen julhälsning från H&M

”Happy Merry Winter Holiday”, ”Happy and Merry Holiday” tillönskar sångerskan Katy Perry konsumenten i H&M:s julklappsreklam. Och klatschigt är det förstås att hälsningen förkortad blir H&M Holiday (fast samma effekt hade givetvis uppnåtts med ordet Christmas). Här promotas julklappsinköp utan julhälsning. H&M vill, förutom det klatschiga, vara inkluderande genom att helt enkelt stryka ”Christmas”. Katy Perry uppträder i en Tingeling-liknande skepnad för att sedan hoppa ut ur ett paket. Den som söker progressiva uttryck för kvinnlighet har inget att hämta här, om nu någon förväntade sig det.

Det kan vara värt att reflektera över varför jul – Christmas – är onämnbart i H&M:s reklam. H&M:s val att inte önska sina tilltänkta julshoppare God jul, och bara använda ena halvan av hälsningen MERRY CHRISTMAS, blir motsägselsefullt mot bakgrund av att företaget nyligen istället hävdade hur viktigt och inkluderande det är med religiösa symboler. Då gällde det en muslimsk modell i slöja, eller rättare; i ett slags röd palestinasjal (keffiyeh) svept runt håret. Symbolen blev dubbel, både religiös och politisk. I analogi med den linjen borde det synts en julkrubba i julreklamen, eller ett kors runt halsen på Perry.

Diskussionen om H&M:s beslöjade modell blev livlig. Försvarslinjen gick ut på inkluderingsargumentet och att muslimska kvinnor som bär slöja är autonoma kvinnor, de gör självständiga val. Andra höll sig på en mer analytisk nivå och menade att slöjan är en underordningssymbol, på många håll i världen påtvingad kvinnor, som utgår från mannens blick och syftar till kontroll. Uppseendeväckande var ett av argumenten som framfördes: att det var ett viktigt steg att slöjan fanns i kommersiell reklam. En central uppfattning om slöjan, som ofta framförs från muslimskt håll, är att slöjan gör att kvinnan slipper den sexualiserade blicken, slipper exploateras. Reklam syftar till att exponera och exploatera, inte minst kvinnligheten. Nu sågs detta av flera debattörer helt plötsligt som något positivt. En helomvändning således.

Man kan konstatera att H&M har en motsägelsefull inställning när det kommer till om religiösa symboler är viktiga eller inte. Kristna symboler och hälsningar bedöms inte vara av värde inför en av de stora kristna högtiderna. Muslimska symboler däremot uppfattas som viktiga och inkluderande att förmedla.

Happy and Merry Christmas.

Annika Borg

Annika KO

 

 

 

Om antisemitiska stereotyper

Jag har redan skrivit om det besvärande faktum att Svenska kyrkan på sin internationella hemsida spridit en text som påstår att det finns en ”judisk lobby” som på ett negativt sätt styr och manipulerar världen. Min motion i frågan behandlades av årets kyrkomöte, vilket avslutades i onsdags. Känslan av att debattera frågan med ekumenikutskottets företrädare var surrealistisk. Han hävdade att rutinerna för att hindra spridning av antisemitism är bra. Jag hävdade att rutinerna bevisligen inte är bra eftersom antisemitism har spridits. Och längre kom vi inte. Jag kom på mig själv med att längta efter att göra logisk analys. Om A är falskt följer att B är falskt. Att den antisemitiska stereotypen spridits var inte heller något som utskottet beklagade eller var intresserade av att försöka förhindra att så sker i framtiden. Därvid kunde saken ha berott. Ett nederlag är ett nederlag, min motion avslogs.

Men så nåddes jag idag av följande kommentar från ett socialt medium, med anledning av kyrkomötet:

”Men värst är ändå hanteringen av Johanna Anderssons motion om den
antisemitiska texten. Vilket företag som helst hade kontaktat Johanna och tackat för hennes upptäckt. Därefter hade man naturligtvis gjort en avvikelserapport för att bena upp hur det kunde blin [sic!] så fel. Det är enkelt. Vem har gjort vad vid vilket tillfälle. I detta falla [sic!] skulle naturligtvis ansvariga ställas till svars och tas i örat. Eftersom det handlar om ett område där texten kanske till och med skulle kunna vara ett tryckfrihetsbrott (YGL) är det ännu mer angeläget. Generalsekreteraren är ju den som är ansvarig utgivare. Men detta är symptomatiskt. Kyrkostyrelsen har inte koll på sitt eget kansli och detta tar snart en ända med förskräckelse.”

Jag hade inte uppfattat mig vara en kyrklig ”visselblåsare”, men kanske är det så. Att kyrkokansliet skulle tacka mig håller jag för varande bortom det man ens kan föreställa sig. För övrigt hade jag för länge sedan uppmärksammat ekumenikutskottets ordförande om den antisemitiska texten, Israels ambassadör påpekade saken så sent som i mars i en artikel i Sydsvenskan. Svenska kyrkan kände alltså till skrivningen, men valde att inget göra förrän min motion kom in. Och då togs texten snabbt och lätt bort, ingen utredning, ingen ”avvikelserapport”, inga kommentarer, inga beklaganden, inga ytterligare åtgärder behöver vidtas enligt kyrkomötet.

Johanna Andersson

Johanna KO

Några reflektioner efter avslutat kyrkomöte

När jag gick mot centralen i Uppsala idag för att åka hem stod två polispiketer utanför kongresshuset där kyrkomötet hållits! Direktsända Säpo-presskonferenser och extrainsatta nyhetsprogram med anledning av den förhöjda hotbilden mot Sverige medförde att Stockholms centralstation inte kändes som den mest trygga platsen att vistas på. Inte tåget mot Göteborg heller. Det är en märklig tid nu.

Hemma och väl nedsjunken i laminofåtöljen inställer sig några reflektioner. En handlar om stämningen på kyrkomötet. Ledamoten Jerker Schmidts utmärkta protester under tisdagen mot ”applådmobbning” tydliggjorde en del av problematiken. (Applådmobbare är de personer, i regel själva helt passiva under kyrkomötena, som mobbar i grupp genom att applådera när en meningsfrände i talarstolen levererar en elakhet mot en meningsmotståndare.) Applåderna under den sena debatten på kyrkomötet igår syftade till att polarisera och användes på ett sätt som var direkt stötande. Nästa steg är att bua och kasta tomater.

En andra reflektion handlar om respekten för demokratiska spelregler. Idag röstades om bl a de motioner jag skrivit. Naturligtvis vill man veta vilka individer och grupperingar som stödjer ens motioner, särskilt om man är i en minoritetsposition och har stora partipolitiska grupper emot sig. Har man skrivit några motioner innebär det att man kan komma att begära votering och rösträkning flera gånger. Jag begärde således votering och rösträkning tre gånger idag, vilket föranledde suckar och sura kommentarer. (Dock inte från någon som satt i min omedelbara närhet. ”Suckarna” satt på betryggande avstånd.) Att ett demokratiskt valt kyrkomöte, där orden öppenhet, mångfald och respekt upprepas på gränsen till det utmattande, har så svårt att respektera att demokratiska spelregler och rättigheter tas i anspråk är besvärande.

Till sist något om det oväntat roliga i det allvarliga. Onsdagens morgonandakt i kyrkomötet var mycket god och genomtänkt. Andaktshållande ledamot talade om kyrkoårets tema ”vaksamhet och väntan” och knöt detta till den aktuella situationen i Sverige idag, på ett utmärkt sätt. (Senare på dagen kom som sagt den nationella osäkerheten att höjas till en ny och högre nivå.) Att jag ändå fick ett anfall av opåkallad munterhet berodde därför inte på andakten utan på egen olämplig fantasi. Det hela handlade alltså om den anledning till andlig och världslig vaksamhet vi alla på goda grunder bör känna idag. Ledamoten som höll andakten gav flera aktuella exempel. Ett av dessa uttrycktes ungefär så här: ”rädslan kan sprida sig och omfatta allt fler situationer. När jag gick i hotellkorridoren under eftermiddagen idag såg jag att det hängde en skylt på en av de andra dörrarna. Det stod ”stör ej”. Och jag blev orolig och undrade vad som pågick innanför dessa dörrar, vad är det som händer där?” Och där fick jag alternativa, eller i alla fall komplementära, associationer till en vålds-och terroristdiskurs.

Johanna Andersson

Johanna KO

Reservationen som inte behövdes

KRISTEN OPINION kommenterar kyrkomötet, andra sessionen.

Jag är tydligen onödigt pessimistiskt lagd! Efter gårdagens debatt i plenum om motion 2015:23 Tobacco Endgame – Rökfritt Sverige 2025, författade jag under viss förstämning nedanstående reservation. Men se, idag röstades motionen ner! Vad det hela handlade om kan kanske denna onödiga reservation ge en liten vink om:

Svenska kyrkan har inte ansvar för att hindra människor från att börja röka. Svenska kyrkan har istället ansvar för att erbjuda rökfria miljöer för sina medlemmar och medarbetare. I förekommande fall ska Svenska kyrkan, inom ramen för ett arbetsgivaransvar, erbjuda rökande medarbetare hjälp att sluta röka. Ska Svenska kyrkan ta ansvar för människors bruk av tobak finns också andra riskområden som är lika angelägna att beakta: det är till exempel ohälsosamt att dricka läsk, att äta chips, godis, kaffebröd och kakor. Övervikt och diabetes är stora folkhälsoproblem och traditionen med kyrkkaffe och tillhörande kolhydrat/fett-tillbehör kan bidra till att legitimera ett skadligt beteende. Men mer faror finns för kyrkan att organisera sig mot: att äta kött, att köra bil istället för att cykla, att sitta still i kyrkbänken eller framför tv/radio-gudstjänster, att inte motionera, flygresor, överexponering för solljus, ljudnivån vid rockkonserter osv. För att inte tala om skadeeffekterna av alkohol! Kanske ska kyrkan reflektera över var gränserna för uppdraget går och var gränserna för den kristna människans frihet och ansvar för sitt eget liv börjar.

Risken är dock stor att den reservation mot motionen om vigseltvång för blivande präster kommer att behövas redan i morgon.

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Kyrkomötesreflektioner

KRISTEN OPINION kommenterar kyrkomötet, andra sessionen.

En iakttagelse under dagens debatt är att många ledamöter talade om andras åsikter som baserade på rädsla och oro: Andra människor, vilket i sammanhanget sammanföll med dem som inte hade samma åsikt som ledamoten ifråga, resonerar inte logiskt, de är inte kritiska på sakliga grunder. De är rädda. Det är rädslan som gör att inte de delar ledamotens åsikter. Tankefiguren återkommer också i de många resonemangen om att vi – och framför allt andra – måste ”våga” olika saker. Istället för att väga för-och nackdelar mot varandra och besluta oss efter våra ringa förståndsgåvor ska vi alltså ”våga”. Jag vet inte vad det gör med möjligheten att föra konstruktiva samtal om jag tror att andra drivs av rädsla och behöver mina glada tillrop för att våga olika saker (som jag vågar). Själv känner jag mig i detta sammanhang synnerligen kritisk mot rädslodiskursen och tänker, för att travestera en av kvinnokampens sångklassiker: våga inte, räkna på saken istället. Alternativt: var rädd om du har goda grunder för det. Och låt aldrig någon dribbla bort saklig kritik som känslor och neuroser.

En andra reflektion handlar om Svenska kyrkans tydligen oändliga och synnerligen vittförgrenade ansvar. Ett belysande citat: ”Svenska kyrkan har inte bara ansvar för samerna, vi har ansvar för alla ursprungsbefolkningar i välden”, sa en miljöpartist. Jag kan tänka mig att en del av världens ursprungsbefolkningar betackar sig för detta självpåtagna ansvar. Svenska kyrkan har också ansvar för att människor inte börjar röka och en motion föreslår därför kyrkans engagemang i ett anti-tobaksprojekt. Listan på kommande uppgifter för kyrkan kan komma att bli lång. Det är också ohälsosamt att dricka läsk (diabetes ökar), äta chips och godis (allt fler överviktiga), äta kött (klimat, etik), köra bil istället för att cykla (klimatet, motion), se på tv istället för att motionera osv i en allt längre och mer lagisk evighet. För att inte tala om alkohol! Kanske ska kyrkan reflektera över var gränserna går för sitt uppdrag och var gränserna för den kristna människans frihet och ansvar för sitt eget liv börjar.

En tredje reflektion handlar om motionen om att införa vigselkrav för blivande präster när det gäller samkönade par. Detta trots att löfte gavs 2009 om att Svenska kyrkan rymmer två äktenskapssyner. Och trots att det inte handlar om pastoral omsorg om par som vill gifta sig (det finns många fler präster som gärna viger dessa par än det finns par som vill gifta sig.) Det blev en lång debatt i kyrkomötet. Risken är uppenbar att motionen går igenom. Då fogas ännu en att-sats till villkoren för att bli prästvigd. Undrar vilken nästa blir? Kanske något om rökning? Och den mångfald motionärerna säger sig förespråka i andra sammanhang inskränks ännu mer i Svenska kyrkan.

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

The world must come together

Last night we all saw, with dismay, the brutal, cold blooded terrorist attacks against France. There has not yet been a year since the attacks on Charlie Hebdo and the Jewish market. The freedom of speech and the Jewish community were then under attack. Last night the Western way of life was under attack, and over one hundred persons were killed and at least as many severely wounded. It reminds us, ones again, that Islamists extremists are a danger to the West in particular, but also, and not the least, to other Muslims.

Islamist extremists are a source of inspiration to terrorists and therefore continues to inflict pain and suffering on people all over the world. As a result, Muslim and Western leaders have both a big responsibility here, not to just only to deploy security efforts, but to mobilize all religious, economic and civil society efforts in order to eradicate this phenomena. Important to stress: It is not only a cause for Europe and the Western countries, it is vital to cooperate with partners in the MENA-region concerning the severe threat that terrorism constitutes.

The obvious partners in that collaboration are Jordan, Israel and Morocco. The struggle against global Islamistic terrorism now requires partnership and expanded exchange with these three countries in the region. In fact, among the Muslim Arab leaders the king of Morocco Mohammed VI was the first to strongly condemn last nights deadly attacks on innocent civilians in the very core of Europe and European history, Paris. In a letter to president Francois Hollande Morocco reaffirmed that the country will stand ready to support France, as it did during the aftermath of planed  attacks and attacks  in Copenhagen earlier.

The combat against terrorism is a global struggle. Europe has to increase and develop its relations with the above mentioned countries in the region. This since they can provide the experience, know-how and information needed to combat the threats to our way of life and our core values that we now are facing.

Annika Borg

Annika KO

Västsahara och den ensidiga bilden

Nyligen skrev jag en debattartikel i Kyrkans tidning med anledning att jag närvarat vid en konferens i Riksdagshuset om Västsahara. Konferensen var arrangerad av grupper ur S och MP. De inbjudna talarna drev alla på för ett svenskt erkännande av Västsahara. Frågan är politiskt mycket känslig, då den svenska regeringen ogärna vill dra på sig ytterligare en utrikespolitisk storkonflikt, denna gång med Marocko.

Under den vanliga aktivistflaggen om mänskliga rättigheter, och med likaledes gängse aktivistiska metoder med total ensidighet och känsloladdade berättelser, gav konferensen en fullständigt enögd bild av situationen. Uppdaterad information om den så kallade OLAF-rapport (från EU) som kom förra året om att Polisario, befrielserörelsen som styr flytingläger i södra Algeriet, konfiskerar den mat som kommer till Västsaharas befolkning via bistånd, byter ut den mot sämre och säljer den bättre vidare kom överhuvudtaget inte fram. Att flera underrättelsetjänster rapporterat om rekrytering av jihadister från de Polisariostyrda flyktinglägren i södra Västsahara, andades det inte ett ord om.

Temat för konferensen var ockupation och den enda boven i dramat var Marocko. Mitt problem här är ensidigheten. Och mitt problem blev ännu större då jag upptäckte att Svenska kyrkan var medarrangör till konferensen. Det är inte första gången aktivister med en agenda får Svenska kyrkans öra och vi vet att kampanjer kan komma igång, manifestationer ordnas, utrikespolitiska upprop riktas till FN och EU och den svenska regeringen. Det kallas ”påverkansarbete” eller ”profetisk diakoni” och sker med medlemmarnas pengar och utan mandat från desamma. Orden blir ett sätt att få politisk aktivism att låta som något annat.

En annan aspekt är att om man nu överhuvudtaget en kyrka ska bedriva sådant arbete, vilket jag starkt vänder mig emot, så behöver man åtminstone vara påläst. Svenska kyrkan tycks inte ha undersökt saken, hade de – det vill säga Kyrkokansliets många handläggare – det skulle de gjort upptäckten att Västsahara-aktivisternas bild haltar betänkligt. Ska kyrkan yttra ett ord om andra länders förehavanden och blanda sig i frågor och tro sig bidra till fred och försoning (man kan ju fundera över den självbilden också) kräver det att de ansvariga vet vad de håller på med och håller sig uppdaterade. Annars riskerar man att bidra till polarisering. Och det är vad som skulle kunna hända här, om Svenska kyrkan väljer att gå vidare med sitt ”påverkansarbete” rörande Västsahara.

Jag har inte kunnat släppa tanken på att detta nu kan komma att bli nästa fråga för Svenska kyrkan, liknande Palestinafrågan, för svaret jag fick från kyrkokansliet var mycket vagt (sedan är ju givetvis en fråga hur det kan komma sig att kyrkokansliet och /eller Svenska kyrkans ledning överhuvudtaget kan ta sig rätten att besluta om komplicerade utrikespolitiska frågor åt sina medlemmar, mitt svar här.). Därför har jag bestämt mig för att följa det som händer noga och hålla mig uppdaterade.

För en tid sedan besökte en delegation från Marocko i Sverige för att på hög politisk nivå förmedla sin bild av läget. Inte minst den bild som handlar om den mycket bekymmersamma underättelseinformationen om terroristrekryteringen i Polisario-styrda läger. Marocko var exempelvis Danmark behjälplig efter terrorattentaten i Köpenhamn. Ser man till regionen är Marocko det enda stabila landet. Landets oro för ökade konflikter mellan Marocko, Polisario och Algeriet är mot den bakgrunden förståelig. En ökad polarisering mellan länder och grupper, skulle påverka det arbete mot terror som Marocko bedriver tillsammans med många andra av världens länder. Det skulle bli kännbart även för Sverige, som också är mitt uppe i ett arbete mot terrorism och radikalisering. Om man vill bedriva aktivism i frågan bör man sätta sig in i detta.

Västsaharas folk tjänar inte heller på att aktivister odlar en bild om att de är överens om hur situationen ska lösas. Alla saharawis (benämningen på Västsaharas befolkning) har inte den uppfattning som förmedlades av de inbjudna talarna från Västsahara på konferensen, som alla ensidigt och i skarpa ordalag fördömde Marocko, inte bara för händelser bakåt i tiden, utan för all framtid. De gjorde anspråk på att tala för alla, utan att nämna att olika åsikter om Marocko finns i de egna grupperna.

I dagarna samlades nämligen 30.000 saharawis i staden Laayone i norra Västsahara för att visa sitt stöd för Marockos och kung Mohammed den VI:s förslag till autonomi för Västsahara, inom staten Marocko. Marocko har också utlovat stora infrastruktursatsningar för Västsahara. Letar man på nätet finner man följande pressmeddelande från händelsen:

Morocco press agency – Laayoune City–Elected officials, sheikhs of deferent tribes , notables and Sahrawi NGO’s have reiterated on Saturday during a protest outside the headquarter of MINURSO in Laayoune, that the proposal of autonomy for Western Sahara  is the only solution to settle the artificial conflict over Western Sahara. Participants from the southern provinces chanted slogans reaffirming their attachment to the autonomy under Moroccan sovereignty, a proposal that has enjoyed a substantial international support. Outside the MINURSO headquarter, the Sahrawi protestors where Carrying the Moroccan national flag and photos of HM King Mohammed VI, the participants in the event praised highly the content of the royal speech  addressed by the King yesterday to the nation  on the occasion of the 40th anniversary of the Green March. They also called on the international community to take urgent action to lift the blockade imposed on sequestered in Tindouf camps in the Algerian territory to  end their suffering so refugees in the camps can be able to regain their families in Western Sahara.

 Visst, det är den marockanska presstjänsten som sänt ut meddelandet, men den bilden får man foga samman med andra. Ju mer information man skaffar sig desto tydligare blir det: Svenska kyrkan ska inte leka med den utrikespolitiska storpolitiken.

Annika Borg

Annika KO