Västsahara och den ensidiga bilden

Nyligen skrev jag en debattartikel i Kyrkans tidning med anledning att jag närvarat vid en konferens i Riksdagshuset om Västsahara. Konferensen var arrangerad av grupper ur S och MP. De inbjudna talarna drev alla på för ett svenskt erkännande av Västsahara. Frågan är politiskt mycket känslig, då den svenska regeringen ogärna vill dra på sig ytterligare en utrikespolitisk storkonflikt, denna gång med Marocko.

Under den vanliga aktivistflaggen om mänskliga rättigheter, och med likaledes gängse aktivistiska metoder med total ensidighet och känsloladdade berättelser, gav konferensen en fullständigt enögd bild av situationen. Uppdaterad information om den så kallade OLAF-rapport (från EU) som kom förra året om att Polisario, befrielserörelsen som styr flytingläger i södra Algeriet, konfiskerar den mat som kommer till Västsaharas befolkning via bistånd, byter ut den mot sämre och säljer den bättre vidare kom överhuvudtaget inte fram. Att flera underrättelsetjänster rapporterat om rekrytering av jihadister från de Polisariostyrda flyktinglägren i södra Västsahara, andades det inte ett ord om.

Temat för konferensen var ockupation och den enda boven i dramat var Marocko. Mitt problem här är ensidigheten. Och mitt problem blev ännu större då jag upptäckte att Svenska kyrkan var medarrangör till konferensen. Det är inte första gången aktivister med en agenda får Svenska kyrkans öra och vi vet att kampanjer kan komma igång, manifestationer ordnas, utrikespolitiska upprop riktas till FN och EU och den svenska regeringen. Det kallas ”påverkansarbete” eller ”profetisk diakoni” och sker med medlemmarnas pengar och utan mandat från desamma. Orden blir ett sätt att få politisk aktivism att låta som något annat.

En annan aspekt är att om man nu överhuvudtaget en kyrka ska bedriva sådant arbete, vilket jag starkt vänder mig emot, så behöver man åtminstone vara påläst. Svenska kyrkan tycks inte ha undersökt saken, hade de – det vill säga Kyrkokansliets många handläggare – det skulle de gjort upptäckten att Västsahara-aktivisternas bild haltar betänkligt. Ska kyrkan yttra ett ord om andra länders förehavanden och blanda sig i frågor och tro sig bidra till fred och försoning (man kan ju fundera över den självbilden också) kräver det att de ansvariga vet vad de håller på med och håller sig uppdaterade. Annars riskerar man att bidra till polarisering. Och det är vad som skulle kunna hända här, om Svenska kyrkan väljer att gå vidare med sitt ”påverkansarbete” rörande Västsahara.

Jag har inte kunnat släppa tanken på att detta nu kan komma att bli nästa fråga för Svenska kyrkan, liknande Palestinafrågan, för svaret jag fick från kyrkokansliet var mycket vagt (sedan är ju givetvis en fråga hur det kan komma sig att kyrkokansliet och /eller Svenska kyrkans ledning överhuvudtaget kan ta sig rätten att besluta om komplicerade utrikespolitiska frågor åt sina medlemmar, mitt svar här.). Därför har jag bestämt mig för att följa det som händer noga och hålla mig uppdaterade.

För en tid sedan besökte en delegation från Marocko i Sverige för att på hög politisk nivå förmedla sin bild av läget. Inte minst den bild som handlar om den mycket bekymmersamma underättelseinformationen om terroristrekryteringen i Polisario-styrda läger. Marocko var exempelvis Danmark behjälplig efter terrorattentaten i Köpenhamn. Ser man till regionen är Marocko det enda stabila landet. Landets oro för ökade konflikter mellan Marocko, Polisario och Algeriet är mot den bakgrunden förståelig. En ökad polarisering mellan länder och grupper, skulle påverka det arbete mot terror som Marocko bedriver tillsammans med många andra av världens länder. Det skulle bli kännbart även för Sverige, som också är mitt uppe i ett arbete mot terrorism och radikalisering. Om man vill bedriva aktivism i frågan bör man sätta sig in i detta.

Västsaharas folk tjänar inte heller på att aktivister odlar en bild om att de är överens om hur situationen ska lösas. Alla saharawis (benämningen på Västsaharas befolkning) har inte den uppfattning som förmedlades av de inbjudna talarna från Västsahara på konferensen, som alla ensidigt och i skarpa ordalag fördömde Marocko, inte bara för händelser bakåt i tiden, utan för all framtid. De gjorde anspråk på att tala för alla, utan att nämna att olika åsikter om Marocko finns i de egna grupperna.

I dagarna samlades nämligen 30.000 saharawis i staden Laayone i norra Västsahara för att visa sitt stöd för Marockos och kung Mohammed den VI:s förslag till autonomi för Västsahara, inom staten Marocko. Marocko har också utlovat stora infrastruktursatsningar för Västsahara. Letar man på nätet finner man följande pressmeddelande från händelsen:

Morocco press agency – Laayoune City–Elected officials, sheikhs of deferent tribes , notables and Sahrawi NGO’s have reiterated on Saturday during a protest outside the headquarter of MINURSO in Laayoune, that the proposal of autonomy for Western Sahara  is the only solution to settle the artificial conflict over Western Sahara. Participants from the southern provinces chanted slogans reaffirming their attachment to the autonomy under Moroccan sovereignty, a proposal that has enjoyed a substantial international support. Outside the MINURSO headquarter, the Sahrawi protestors where Carrying the Moroccan national flag and photos of HM King Mohammed VI, the participants in the event praised highly the content of the royal speech  addressed by the King yesterday to the nation  on the occasion of the 40th anniversary of the Green March. They also called on the international community to take urgent action to lift the blockade imposed on sequestered in Tindouf camps in the Algerian territory to  end their suffering so refugees in the camps can be able to regain their families in Western Sahara.

 Visst, det är den marockanska presstjänsten som sänt ut meddelandet, men den bilden får man foga samman med andra. Ju mer information man skaffar sig desto tydligare blir det: Svenska kyrkan ska inte leka med den utrikespolitiska storpolitiken.

Annika Borg

Annika KO

Annonser