Några reflektioner efter avslutat kyrkomöte

När jag gick mot centralen i Uppsala idag för att åka hem stod två polispiketer utanför kongresshuset där kyrkomötet hållits! Direktsända Säpo-presskonferenser och extrainsatta nyhetsprogram med anledning av den förhöjda hotbilden mot Sverige medförde att Stockholms centralstation inte kändes som den mest trygga platsen att vistas på. Inte tåget mot Göteborg heller. Det är en märklig tid nu.

Hemma och väl nedsjunken i laminofåtöljen inställer sig några reflektioner. En handlar om stämningen på kyrkomötet. Ledamoten Jerker Schmidts utmärkta protester under tisdagen mot ”applådmobbning” tydliggjorde en del av problematiken. (Applådmobbare är de personer, i regel själva helt passiva under kyrkomötena, som mobbar i grupp genom att applådera när en meningsfrände i talarstolen levererar en elakhet mot en meningsmotståndare.) Applåderna under den sena debatten på kyrkomötet igår syftade till att polarisera och användes på ett sätt som var direkt stötande. Nästa steg är att bua och kasta tomater.

En andra reflektion handlar om respekten för demokratiska spelregler. Idag röstades om bl a de motioner jag skrivit. Naturligtvis vill man veta vilka individer och grupperingar som stödjer ens motioner, särskilt om man är i en minoritetsposition och har stora partipolitiska grupper emot sig. Har man skrivit några motioner innebär det att man kan komma att begära votering och rösträkning flera gånger. Jag begärde således votering och rösträkning tre gånger idag, vilket föranledde suckar och sura kommentarer. (Dock inte från någon som satt i min omedelbara närhet. ”Suckarna” satt på betryggande avstånd.) Att ett demokratiskt valt kyrkomöte, där orden öppenhet, mångfald och respekt upprepas på gränsen till det utmattande, har så svårt att respektera att demokratiska spelregler och rättigheter tas i anspråk är besvärande.

Till sist något om det oväntat roliga i det allvarliga. Onsdagens morgonandakt i kyrkomötet var mycket god och genomtänkt. Andaktshållande ledamot talade om kyrkoårets tema ”vaksamhet och väntan” och knöt detta till den aktuella situationen i Sverige idag, på ett utmärkt sätt. (Senare på dagen kom som sagt den nationella osäkerheten att höjas till en ny och högre nivå.) Att jag ändå fick ett anfall av opåkallad munterhet berodde därför inte på andakten utan på egen olämplig fantasi. Det hela handlade alltså om den anledning till andlig och världslig vaksamhet vi alla på goda grunder bör känna idag. Ledamoten som höll andakten gav flera aktuella exempel. Ett av dessa uttrycktes ungefär så här: ”rädslan kan sprida sig och omfatta allt fler situationer. När jag gick i hotellkorridoren under eftermiddagen idag såg jag att det hängde en skylt på en av de andra dörrarna. Det stod ”stör ej”. Och jag blev orolig och undrade vad som pågick innanför dessa dörrar, vad är det som händer där?” Och där fick jag alternativa, eller i alla fall komplementära, associationer till en vålds-och terroristdiskurs.

Johanna Andersson

Johanna KO

Annonser