Okristligt hyckleri svika Mellanösterns kristna

Hyckleri, rädsla och ovilja att stå upp för andra kristna är förmodligen de egenskaper som rimmar allra sämst med den kristna tron. Men frågan är ändå, om inte hyckleriet de senaste dagarna nått hittills okända höjder.

Det är bara några dagar sedan Förintelsens minnesdag, en minnesdag som i all sin ofattbara tragik är viktigare än någonsin att uppmärksamma. Även om såväl världsliga som kyrkliga ledare har stämt in i det obligatoriska ”aldrig mer!”, så är det ett faktum att det pågår ett folkmord just nu. Ett folkmord vars djävulska sadism och omänskliga ondska för tankarna till det totala mörker som rådde i Europa för 70 år sedan – men idag är det inte Europas judar som ska utrotas, utan Mellanösterns kristna. De judiska minoriteterna som fanns i muslimska länder har förföljts där och fördrivits därifrån för länge sedan.

Den tredje februari kommer Europaparlamentet att rösta om den pågående slakten ska betraktas som ett folkmord. Utgången borde vara självklar. Men den ordväxling mellan Nuri Kino (A Demand for Action) och Svenska kyrkans internationella chef Gunilla Hallonsten, som vi sett utspelas i tidningen Dagen den senaste veckan, har visat en märklig ovilja att tala klarspråk hos en av parterna.

Svenska kyrkan talar om att ”bevara en religiös mosaik”, om ”alla människors lika värde” och om religionsfrihet. Men vilken slags religionsfrihet inträder när alla oliktänkande är döda? Innebär allas lika värde verkligen att slaktaren bör tillskrivas samma värde som offret?

Det som behövs just nu är inte vackra visioner och fromma formuleringar. Alla goda krafter måste enas för att fysiskt stoppa slakten. De som just nu fruktar för sina liv behöver dessutom få känna att världens kristna ser deras lidande och kämpar för dem.

Att slå knut på sig själv för att undvika begreppet folkmord, förändrar ingenting. Det som pågår är ett systematiskt mördande i syfte att utradera de kristna från de områden de bebott sedan kristendomens födelse, och med dem den kristna tron och allt som påminner om den.

Det är sant att ondskan drabbar fler än de kristna. Alla som inte delar Daesh perverterade ideologi löper stor risk att fördrivas, dödas eller förslavas. Det måste uppmärksammas och bekämpas. Men. Som kristna har vi ett särskilt ansvar att skydda våra kristna syskon när de förföljs.

Bibelns texter är tydliga med detta. I samma ögonblick som någon blir kristen, upphör alla faktorer som skiljer oss åt att gälla. Kön, etnicitet, språk, ålder, ja allt annat blir sekundärt. Det primära är att vi blir en del av en kristen, världsvid familj. För den kristne är detta centralt. Det går inte att vara kristen och samtidigt separera sig från denna unika enhet.

Ja, vi är till och med så nära förbundna med varandra, att den kristna gemenskapen liknas vid en enda kropp: ”Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. (—) Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra.” (1 Kor 12)

Att vara en del av en familj innebär ett ansvar för övriga familjemedlemmar, ett ansvar som är större än det vi har för andra. Kallar man sig kristen bör man ta detta på största allvar. Det är därför fullständigt obegripligt att den pågående utrotningen av våra syskon kan gå så spårlöst förbi.

Det är för sent att rädda människor som redan är döda. Men låt inte deras död ha varit förgäves. De som ännu lever, kan vi nämligen rädda. Men tiden går. För varje minut, släcks fler liv. Snart är det för sent. För alltid för sent. Det enda som då kommer att leva, är domen över oss som visste, men inget gjorde.

Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan och skribent

Helena

Annonser