Hur många pizzor kostar en värdig ålderdom?

Min mamma grät i telefonen. Någon dag tidigare hade hon fått sin knäled utbytt. Nu ringde hon från sjukhuset. De tänkte skicka hem henne, trots att hon inte kunde gå. När min mamma förklarat för läkaren att hon inte skulle kunna gå för att köpa mat, hämta sina mediciner eller ens ta sig mellan säng och toalett hemma i radhuset, hade läkaren uppmanat min mamma att ”bjuda till lite”.

Jag skred till verket och ett antal telefonsamtal senare hade läkaren ändrat sig. Mamma fick stanna ytterligare två dagar.

Episoden i vintras fick min mamma att börja fundera på att flytta till den stad där jag och mina barn bor, dryga 40 mil bort. Som pensionär har hon blivit allt mer isolerad och utslitningsskadorna efter mer än 30 år inom barnomsorgen gör sig allt mer påminda. Knän och rygg har tagit stryk av tusentals lyft, påklädningar och blöjbyten.

Sagt och gjort. Mamma bad mig kolla upp möjligheterna. Det finns ju boenden för 55-plussare, även kommunala sådana, och det vore ju en perfekt lösning.

Men.

Ett samtal med Haninge kommun visar att det står 826 personer i kö till lägenheterna. Kommunen förmedlar omkring 20 lägenheter per år, varav en tredjedel reserveras till personer ”med särskilda behov”. Personen i andra änden på telefonen upplyste mig artigt om att det inte var lönt att ställa sig i kön. Det byggs inga nya lägenheter för målgruppen, eftersom byggherrarna hellre bygger lägenheter som ger större vinst och kommunen har fått ”annan verksamhet” som måste prioriteras framför svenska pensionärers boendesituationer.

Jag informerades dock om att min mamma hade rätt till hemtjänst i hemkommunen samt transport till dagverksamhet. Min mamma är en alert kvinna strax över 70 år. Hon vill ha närheten till barn och barnbarn, inte skjuts till en dagverksamhet med pärlplattor. Jag fick även veta att min mamma hade rätt att söka plats på ett äldreboende i Haninge när hennes vårdbehov var så stort att hon inte kunde bo kvar hemma, ens med hemtjänst. ”Men för att få plats på äldreboende måste man, i princip, vara konstaterat döende.”

Valet står alltså mellan att antingen låta mamma flytta hem till mig, eller låta henne bo kvar i isoleringen. Men visst finns det ännu ett alternativ – att köpa henne en värdig ålderdom. Men ska det verkligen behövas? Hon har betalat skatt under ett helt arbetsliv och hur mycket hennes arbetsinsatser har betytt för samhället går inte att värdera i pengar. Hon har gått till jobbet trots att kroppen värkt och barngrupperna växt. Hon har sett till att generationer av barn fått torra blöjor, mat i magen och en famn att krypa upp i. Hon har läst sagor och vyssjat till sömns, burit, tröstat och varit en av dem som möjliggjort för män och kvinnor att kombinera arbete och föräldraskap. Under mer än tre decennier.

Min mamma, jag och min pappa (som för övrigt hade samhällsansvar nog att dö långt innan han belastat statsfinanserna med ett öre i pensionskostnad) har beskattats med åtskilliga miljoner genom åren. Vi har accepterat det eftersom det ingått i samhällskontraktet att vi som tack för hjälpen skulle ha rätt till en värdig ålderdom. Men tydligen har samhället sagt upp kontraktet och när min mamma nu behöver en bostad, tackar samhället för hennes livsgärning genom att vända henne ryggen.

Så hur mycket kostar en värdig ålderdom när samhället sviker?

Innan Henrik Schyffert blev nationalekonom, var han en stundtals rätt så rolig komiker. Även i de ekonomiska diskussionerna lyser stundtals humorn igenom, som när han talar om kostnader i antalet pizzor.

På mitt lokala pizzahak kostar min standardpizza med räkor och champinjoner 70 kronor. Exklusive dryck. En sökning på Hemnet idag visade att det finns en tvårumslägenhet på 63 kvadratmeter till salu en kilometer från min bostad. Prislappen? Blygsamma 3,8 miljoner kronor. Tillkommer månadsavgiften på 3 150 kronor. Tre miljoner åttahundra tusen kronor är 54 286 stycken pizzor. Exklusive dryck. Ska jag spara pengarna genom att inte äta dessa pizzor, får jag avstå en pizza per vecka i 1 043 år.

Ska jag spara pizzor med Henrik Schyffert räknar jag med att kunna köpa en bostad åt min mamma någon gång runt år 3059. Med det perspektivet kanske min mamma ändå borde ställa sig i den där bostadskön. Då får hon ju en lägenhet redan år 2079 – det är ju faktiskt nästan tusen år tidigare.

Helena Edlund (läs mer om Helena HÄR)

Helena

Annonser

Dödshjälp ett sluttande plan

Sverige och Europa förändras just nu i grunden. Nyhetsflödet domineras av ständiga rapporter om enorma ekonomiska och kulturella utmaningar. Att debatten om aktiv dödshjälp blossat upp just nu är därför inte förvånande. Det är däremot djupt oroande.

När resurserna är ändliga och sinande måste jakten på prioriteringar inledas, det är ofrånkomligt. Grupp ställs mot grupp. Behov värderas mot behov. Sådan är den tillämpade politikens natur. Lika ofrånkomligt är att de som protesterar minst drabbas hårdast.

Inga är så tysta och svaga som äldre och sjuka. De som har lärt sig att snällt vänta på sin tur, de som inte vill ligga samhället till lags eller de som helt enkelt är för sjuka, för svaga och för upptagna med att försöka överleva för att vara till besvär kan inte hävda sin rätt när de ställs mot andra grupper.

Måhända är det en ren tillfällighet, men samtidigt som landets äldre prioriteras allt lägre och situationen inom sjukvården är så allvarlig att patientsäkerheten inte kan garanteras, så höjs röster för ”rätten till en värdig död” på debattplats i DN  .

Det låter vackert, och vem kan säga emot? Visst vill jag, som den moderna och myndiga människa jag är, få avsluta mitt liv värdigt och smärtfritt, omgiven av mina närmaste? Ingen av oss vill väl dö i plågor och ångest, vilket framställs som det enda alternativet för den obotligt sjuke?

Men visst finns det alternativ. Läkaren Johan Frostegård har tagit ställning mot aktiv dödshjälp och menar i en replik i DN att fokus istället borde ligga på att garantera sjuka och äldre den hjälp som finns och som vi alla har rätt till – och som garanterar den svårt sjuke att få dö utan ångest och smärta.

Men hjälpen vi har laglig rätt att få kostar – och det är förmodligen just där skon klämmer. När statsapparaten jagar kronor och ören är det helt enkelt billigare för samhället om icke produktiva medborgare begär att få dö, än att om de begär att få leva goda liv. Dödshjälpsförespråkarna skriver mycket riktigt även att ”Sverige har en åldrande befolkning och vi lever allt längre. Dödshjälpsfrågan kommer oundvikligen att bli alltmer brännande.”

Ja. Frågan kommer att bli alltmer brännande – förutsatt att människor reduceras till närande eller tärande element i samhällsbygget.

Anmärkningsvärt ur ett kristet perspektiv är, att den icke troende läkaren tagit ställning mot aktiv dödshjälp medan den före detta biskopen i Härnösands stift, Tuulikki Koivunen Bylund, hör till debattörerna som vill se ett införande av eutanasi i Sverige. Att en tidigare biskop har övergett tanken på livets okränkbara värde och officiellt menar sig kunna propagera för något så främmande för kristna värderingar som aktiv dödshjälp, visar på en förändring i människosyn och människors värde som vi varit förskonade från under många år.

Kyrkan överger sin grundvärdering om livets okränkbara värde från dess början till dess slut och kapitulerar för den individualistiskt och kundorienterade medborgarens önskan att styra såväl över sitt liv som över sin död.

Förutom den religiöst motiverade kritiken mot eutanasi, nämns ofta faran för det sluttande planet, det vill säga att de hårda krav som inledningsvis finns för att beviljas dödshjälp med tiden riskerar att urholkas och att dödshjälp sakta men säkert kan komma att beviljas på allt mer godtyckliga grunder. Dödshjälpsförespråkarna hävdar i sin text att en sådan rädsla är obefogad. Tyvärr har de fel.

I Holland beviljades exempelvis dödshjälp vid lagens införande år 2002 endast till obotligt fysiskt sjuka men mentalt friska vuxna. För att beviljas dödshjälp var personen därför tvungen att vara bevisligen döende, men samtidigt tillräckligt klar i huvudet för att förstå de fulla konsekvenserna av sin begäran att få dö. Men så svårt sjuka patienter är oftast tungt medicinerade och snart stod det klart att många döende förvägrades dödshjälp med hänvisning till att de inte ansågs tillräkneliga.

Reglerna förändrades – och idag beviljas eutanasi i fall som hade varit otänkbara vid lagens införande.

Holland och Belgien tillåter exempelvis sedan 2014 aktiv dödshjälp även för barn, där sjuka barn så unga som tolv år kan ansöka om att få dö. Upp till 16 års ålder krävs dock samtycke från föräldrarna.

Aktiv dödshjälp beviljas nu även på psykiatriska grunder, vilket i klartext innebär att deprimerade personer kan beviljas hjälp att begå självmord.

Det utreds nu om dödshjälp även ska kunna ges små barn med allvarliga fysiska defekter, barn med förlossningsskador och barn med utvecklingsstörningar. Rent filosofiskt rättfärdigas detta med resonemanget att de små barnen saknar medvetande (tankegångar som i många år funnits hos filosofer som Peter Singer och Torbjörn Tännsjö) och därför kan dödas, eftersom deras liv har en negativ påverkan på föräldrarnas livskvalitet och samhällets ekonomi.

Kan då en tolvåring besluta över sin egen död? Ska en deprimerad sjuttonåring kunna dö med samhällets hjälp – och det utan föräldrarnas vetskap? Ska en tvååring som skadats svårt i en trafikolycka ges en dödlig injektion? Holländsk och Belgisk lag svarar ja på de två första frågorna och utreder den tredje.

Biskopen emerita och övriga eutanasiförespråkare lyfter fram det faktum att allt fler länder nu tillåter aktiv dödshjälp som ett argument för att Sverige borde inleda processen för att legalisera dödshjälp. Men att ”alla” gör något, behöver inte betyda att det är rätt. Att just det argumentet används borde dock få varningsklockorna att ringa, särskilt när det framförs med hänvisning till ekonomi och icke-produktiva delar av befolkningen. Om ”alla” anser att mitt liv inte är värt att levas, vem är då jag att hävda motsatsen?

Frågeställningen som vi inte får ducka för är nämligen denna: När övergår rätten att dö i plikten att dö?

Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan och skribent.

Helena