Dödshjälp ett sluttande plan

Sverige och Europa förändras just nu i grunden. Nyhetsflödet domineras av ständiga rapporter om enorma ekonomiska och kulturella utmaningar. Att debatten om aktiv dödshjälp blossat upp just nu är därför inte förvånande. Det är däremot djupt oroande.

När resurserna är ändliga och sinande måste jakten på prioriteringar inledas, det är ofrånkomligt. Grupp ställs mot grupp. Behov värderas mot behov. Sådan är den tillämpade politikens natur. Lika ofrånkomligt är att de som protesterar minst drabbas hårdast.

Inga är så tysta och svaga som äldre och sjuka. De som har lärt sig att snällt vänta på sin tur, de som inte vill ligga samhället till lags eller de som helt enkelt är för sjuka, för svaga och för upptagna med att försöka överleva för att vara till besvär kan inte hävda sin rätt när de ställs mot andra grupper.

Måhända är det en ren tillfällighet, men samtidigt som landets äldre prioriteras allt lägre och situationen inom sjukvården är så allvarlig att patientsäkerheten inte kan garanteras, så höjs röster för ”rätten till en värdig död” på debattplats i DN  .

Det låter vackert, och vem kan säga emot? Visst vill jag, som den moderna och myndiga människa jag är, få avsluta mitt liv värdigt och smärtfritt, omgiven av mina närmaste? Ingen av oss vill väl dö i plågor och ångest, vilket framställs som det enda alternativet för den obotligt sjuke?

Men visst finns det alternativ. Läkaren Johan Frostegård har tagit ställning mot aktiv dödshjälp och menar i en replik i DN att fokus istället borde ligga på att garantera sjuka och äldre den hjälp som finns och som vi alla har rätt till – och som garanterar den svårt sjuke att få dö utan ångest och smärta.

Men hjälpen vi har laglig rätt att få kostar – och det är förmodligen just där skon klämmer. När statsapparaten jagar kronor och ören är det helt enkelt billigare för samhället om icke produktiva medborgare begär att få dö, än att om de begär att få leva goda liv. Dödshjälpsförespråkarna skriver mycket riktigt även att ”Sverige har en åldrande befolkning och vi lever allt längre. Dödshjälpsfrågan kommer oundvikligen att bli alltmer brännande.”

Ja. Frågan kommer att bli alltmer brännande – förutsatt att människor reduceras till närande eller tärande element i samhällsbygget.

Anmärkningsvärt ur ett kristet perspektiv är, att den icke troende läkaren tagit ställning mot aktiv dödshjälp medan den före detta biskopen i Härnösands stift, Tuulikki Koivunen Bylund, hör till debattörerna som vill se ett införande av eutanasi i Sverige. Att en tidigare biskop har övergett tanken på livets okränkbara värde och officiellt menar sig kunna propagera för något så främmande för kristna värderingar som aktiv dödshjälp, visar på en förändring i människosyn och människors värde som vi varit förskonade från under många år.

Kyrkan överger sin grundvärdering om livets okränkbara värde från dess början till dess slut och kapitulerar för den individualistiskt och kundorienterade medborgarens önskan att styra såväl över sitt liv som över sin död.

Förutom den religiöst motiverade kritiken mot eutanasi, nämns ofta faran för det sluttande planet, det vill säga att de hårda krav som inledningsvis finns för att beviljas dödshjälp med tiden riskerar att urholkas och att dödshjälp sakta men säkert kan komma att beviljas på allt mer godtyckliga grunder. Dödshjälpsförespråkarna hävdar i sin text att en sådan rädsla är obefogad. Tyvärr har de fel.

I Holland beviljades exempelvis dödshjälp vid lagens införande år 2002 endast till obotligt fysiskt sjuka men mentalt friska vuxna. För att beviljas dödshjälp var personen därför tvungen att vara bevisligen döende, men samtidigt tillräckligt klar i huvudet för att förstå de fulla konsekvenserna av sin begäran att få dö. Men så svårt sjuka patienter är oftast tungt medicinerade och snart stod det klart att många döende förvägrades dödshjälp med hänvisning till att de inte ansågs tillräkneliga.

Reglerna förändrades – och idag beviljas eutanasi i fall som hade varit otänkbara vid lagens införande.

Holland och Belgien tillåter exempelvis sedan 2014 aktiv dödshjälp även för barn, där sjuka barn så unga som tolv år kan ansöka om att få dö. Upp till 16 års ålder krävs dock samtycke från föräldrarna.

Aktiv dödshjälp beviljas nu även på psykiatriska grunder, vilket i klartext innebär att deprimerade personer kan beviljas hjälp att begå självmord.

Det utreds nu om dödshjälp även ska kunna ges små barn med allvarliga fysiska defekter, barn med förlossningsskador och barn med utvecklingsstörningar. Rent filosofiskt rättfärdigas detta med resonemanget att de små barnen saknar medvetande (tankegångar som i många år funnits hos filosofer som Peter Singer och Torbjörn Tännsjö) och därför kan dödas, eftersom deras liv har en negativ påverkan på föräldrarnas livskvalitet och samhällets ekonomi.

Kan då en tolvåring besluta över sin egen död? Ska en deprimerad sjuttonåring kunna dö med samhällets hjälp – och det utan föräldrarnas vetskap? Ska en tvååring som skadats svårt i en trafikolycka ges en dödlig injektion? Holländsk och Belgisk lag svarar ja på de två första frågorna och utreder den tredje.

Biskopen emerita och övriga eutanasiförespråkare lyfter fram det faktum att allt fler länder nu tillåter aktiv dödshjälp som ett argument för att Sverige borde inleda processen för att legalisera dödshjälp. Men att ”alla” gör något, behöver inte betyda att det är rätt. Att just det argumentet används borde dock få varningsklockorna att ringa, särskilt när det framförs med hänvisning till ekonomi och icke-produktiva delar av befolkningen. Om ”alla” anser att mitt liv inte är värt att levas, vem är då jag att hävda motsatsen?

Frågeställningen som vi inte får ducka för är nämligen denna: När övergår rätten att dö i plikten att dö?

Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan och skribent.

Helena

Annonser