Våra rop aldrig ohörda

Helena Edlunds Långfredagspredikan hölls i S:t Eskils kyrka i Handen den 25 mars 2016.

Tre kors, som silhuetter mot himlen. Tre kors, där kvidande kroppar vrider sig i det bottenlösa lidandet. Tre kors, där inget hopp längre finns.

Vid korsets trä är mästaren fästad, de kalla spikarna drivna genom kroppen, varmt blod i långsamt flöde, stilla droppar faller ner på den torra jorden. Blod som kallnar, mörknar i pölar som inte sjunker undan. Längre bort väntar de gläfsande hundarna, som fångat den söta bloddoften i vinden och tålmodigt bidar tiden tills det mörknar och deras tid inträder, när pölarna ska slickas bort och köttet slitas från kallnande ben.

Människor vandrar förbi, låter föraktfulla blickar svepa över den nakna kroppen. Ur ett mummel skönjer örat ord av hån, dova skratt. Skadeglädje. Fascination över den annalkande döden, vadslagning om hur lång tid de döende har kvar.

Nedanför det mittersta korset en hopsjunken gestalt. En kvinna, en moder vars tårar blandas med sonens blod. Snart ska hon ta emot hans kallnande kropp i samma famn som tog emot honom som helt nyfödd, en stjärnklar natt i Betlehem. Samma famn som vaggade honom till sömns som barn, ska vagga honom när spjutet drivit upp hans sida och allt är förbi. För honom ska hon sjunga sina vaggsånger en sista gång innan stenen rullas för graven. Ett svärd går genom hennes hjärta, genom modershjärtat.

Din smärta är vår smärta, Maria. Vi vakar med dig, Maria, vid korset, vid vår frälsares kors. När allt tycks vara förbi, när allt tycks förlorat. När allt tycks vänt i förkrossande nederlag vakar vi vid korsets fot.

”Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig!” Jesu ord ekar i oss, och vi känner hans uppgivenhet, hans förtvivlan, hans tvivel, hans rädsla, hans smärta och hans ångest.
Det skulle kunna vara det absoluta nederlaget, det fullständigt meningslösa. Men det är just här, i det maktlösa och utlämnade som Guds storhet åter igen blir tydlig. Precis som Gud utmanade genom att födas till världen som ett värnlöst barn, utmanar Gud genom att låta sig dödas som en maktlös människa.

Här i skärningspunkten mellan himmel och jord, liv och död, väljer Gud att vandra offrets väg. Av egen fri vilja. Lammet låter sig slaktas. Av kärlek till dig och till mig. Gud delar vår död, för att vi ska få dela Guds liv.Nederlag förvandlas till triumf.

Och det är här vid korset det händer. Det är här det vänder. Det är här perspektiven skiftar. Obegripligt. Mystiskt. Gudomligt. Vi vakar vid korset – men Gud har också placerat sitt kors bland oss. Kanske är det inte bara vi som uppsöker korset för att vaka med Jesus – utan det är också Jesus som kommer med sitt kors till oss, in i vår vardag och våra liv. Inte bara där och då, utan här och nu.

När vi i våra liv samlar våra sista krafter och ropar: ”Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig!” Så klingar våra rop aldrig ohörda. Då kommer Gud till oss, den Gud som i sin egen kropp känt vår uppgivenhet, vår förtvivlan, vårt tvivel, vår rädsla, vår smärta och vår ångest.

Gud kommer till oss, men inte alltid för att radera våra prövningar och vårt lidande. Så fungerar det ju inte. Det finns prövningar och lidande vi aldrig kommer undan. Det finns tider av smärta och ångest som vi helt enkelt måste möta – det finns passager av mörker som vi måste gå igenom.

Men när korset läggs på våra axlar, när vi piskas och hånas, när vi vandrar vår golgatavandring, när vi maktlösa känner spikarna drivas genom vår kropp och hur livskraften sakta lämnar oss – möter vi det aldrig ensamma.
När Gud ställer sitt kors framför oss, fyller det oss med kraften hos den Gud som delat vår död, för att vi ska få dela Guds liv.

Idag behöver vi det mer än någonsin. Attackerna mot världens kristna är många och bestialiska. De kristna har snart utrotats från stora delar av Mellanöstern. Förföljelse, mord och bestialiska övergrepp har blivit en del av vardagen, även i vår närhet. Det vi upplever är inget annat än den djävulska ondskans ursinniga hat mot Kristus och de kristna.

Den smärtsamma sanningen är att vi, ännu en gång, lever i martyrernas tid. Att vaka vid korset med Maria och bekänna Kristus som frälsare är åter förenat med fara och förnedring.

Men i den stunden, när blickarna vänds bort från oss och inte ens de som är satta att försvara oss faktiskt gör det – så står korset där. Framför våra ögon. För att vi ska kunna vila vår blick på det, och fyllas med Guds kraft och styrka. Den sanne Gudens kraft och styrka. Kraften och styrkan hos den Frälsare som kallar dig till omvändelse, här vid korset, där nederlag förvandlas till triumf.

Din Frälsare ber dig att fästa dina ögon på korset. Där möter han dig, han som delat vår död för att vi ska få dela Guds liv.

Helena Edlund

Helena

 

Annonser

Terrorns offer

STOCKHOLM-BRYSSEL: Annika Borgs tal hölls vid en samling till minne och stöd för terrorns offer efter attentaten i Bryssel. Raoul Wallenbergs torg, Stockholm, den 24 mars 2016. 

Den här kvällen ville jag försöka förmedla hopp, men när jag tänkte på hur, så insåg jag att läget är för allvarligt. Det är allvaret vi behöver tala om.

Jag vill börja med några strofer ur en dikt av författarinnan Karin Boye. Dikten heter Rädda barnen och utkom i en postum diktsamling 1941. Hon skrev den när våldet blossat upp i Europa:

Jämmer i vinden, gråt i regnet

bryter freden i tigande kvällar.

Mitt ibland självtillräckliga stater

tvingas mänskorna bittert lära:

jorden har krympt och blivit liten;

aldrig var hela Europa så nära.

Våra tankar går i kväll till terrorns offer och till alla de anhöriga som i denna stund förtvivlar eller ännu inte vet vad som hänt sina anhöriga, som inte har hörts av sedan morgonen den 22 mars.

Paris. Köpenhamn. Paris. Bryssel. Bara det senaste året. Extremisternas attacker riktar sig mot våra samhällens hjärtan: mot de människor som bär upp våra samhällen, som tror på dem. Men attentaten riktar sig också mot yttrandefriheten, och den judiska minoriteten har vid flera attacker varit hatets måltavlor. Attackerna, med vapen och bomber konstruerade för att trasa sönder så mycket som möjligt, riktar sig mot vår livsstil, vår värld och de värden vi håller för heliga: frihet, jämlikhet, broderskap och systerskap.

Frankrikes president Francois Hollande säger att vi befinner oss i krig. Bara för att krigets dramaturgi inte följts är det många som inte förstått det. Det kommer ta tid för hans ord att sjunka in, det är starka ord. Men det är sanna ord.

Och våra ledares ansvar är inte bara att upprepa samma ord som efter Paris, Köpenhamn, Paris, när nu Bryssel drabbats av attentat. Det räcker inte att EU:s inrikesministrar träffas idag för att uttrycka solidaritet. Solidaritet uttrycker vi här i kväll. Deras uppgift och uppdrag är inte att tala om det öppna samhället utan att möjliggöra det.

Terror är inget nytt. Kunskapen om de miljöer som utgör grogrund för radikalisering är inte ny. Hotbilden är inte ny.

I torsdags hade en av vår tids viktigaste och mest aktuella filmer premiär: Watching the Moon at Night av filmarna Bo Persson och Joanna Helander. I filmen intervjuas anhörig till offer för terrorism, i Algeriet, i Nordirland, i Israel, i Spanien – över hela världen där denna farsot skördat liv. Terrorismens, hatets och antisemitismens mekanismer friläggs. Flera experter medverkar i filmen och förmedlar lager efter lager av kunskap. Två lärdomar kan vi dra av historien: Det första är att förbereda oss för det värsta. Det andra att aldrig tro att någonting löser sig av sig själv.

Det är nu detta Europas ledare och våra svenska beslutsfattare behöver ta till sig och agera utifrån.

I Sverige är vi ständigt nyvakna, yrvakna och naiva. Miljöer där extremism gror har vuxit, trots stora sociala insatser under många år. Statliga medel har gått till att finansiera religiös verksamhet där hat mot väst grott.

Anna Kinberg Batra sa i en intervju i dag i Svenska Dagbladet att hon inte hade kunnat förställa att terror skulle fortsätta att ta så stort politisk fokus efter attentatet mot Charlie Hebdo. Det är mer än naivt, det är djupt okunnigt. Där hon ser enstaka händelser, visar experter på mönster. Där hon ser ett slut, ser de som är insatta en upptrappning och som Hollande sa: ett krig.

Och inrikesminister Anders Ygeman talar om det öppna samhället och om solidaritet.

Men det öppna samhället förblir inte öppet för att vi säger det. Nu krävs att lagstiftning kommer på plats.

Inte ens det som EU:s ledare kom överens om efter dåden i Paris, om att utbyta information om passagerarlistor, har ännu realiserats. Ännu en gång talas om att säkerhetstjänsterna måste bli bättre på att utbyta information. För vilken gång i ordningen hör vi det?

I Sverige har vi inte ens en nationell säkerhetsstrategi. Vi har ett politiskt säkerhetsråd som ingen vet vad det gör. Ännu finns ingen lagstiftning på plats mot terrorresor. Och ändå ligger Sverige tvåa efter Belgien vad gäller antalet som rest för att begå terrorbrott i Mellanöstern, trots att man talat om att det behövs i åratal.

Det vi har lyckats med är en hjälptelefon.

Att visa solidaritet med terrorns är för oss som medmänniskor att kräva av våra makthavare att de nu agerar och ser till att genom lagar, resurser, samarbeten, expertgrupper, och genom att ta till sig den kunskap som finns, ser till att bevara det öppna, fria samhället.

Det är så, och endast så, våra ledare kan göra anspråk på att de visar solidaritet med terrorns offer.

Karin Boyes dikt Rädda barnen, som jag läste ur inledningsvis, slutar med en strof om att vi inte kan veta vad som sker, hur långt vi räcker till, men det vi kan veta är att vi kämpar på livets sida. Vi kämpar på livets sida.

Tack.

Annika Borg

Annika KO

Andra talare var Bo Persson, filmare, Fredrik Malm riksdagsledamot (L), Alan Adler, skådespelare, vars bror journalisten Martin Adler mördades i Mogadishu 2006. Arrangerade gjorde Maria Halkiewicz från Liberal Mångfald. Assyrisk TV var på plats och filmade. Samlingen avslutades med ljuständning för terrorns offer.

 

 

 

 

Hijab bygger inte ett jämställt samhälle

Söndagen den 16 mars publicerades en märklig artikel i GP. Den var författad av America Vera-Zavala och bar rubriken: ”Hibajis kliver fram och kräver plats”. (Jag är väl medveten om att en artikelförfattare i regel inte sätter rubrik). Jag blev nyfiken på Vera-Zavala och gick in på hennes hemsida. Där  kan man läsa följande: ”Jag är politiskt aktiv, Jag är en politisk aktivist”. (Användning av versal efter kommatecken är inte en felåtergivning.)

En av flera märkligheter i artikeln handlar om  Vera-Zavalas vän Aisha. Aishas lägenhet stormades sedan det visat sig att hennes bror, som är islamist, förekommer på säkerhetspolisens listor. Vera-Zavala skriver: ”Vid ett tillfälle kommer en säpo agent fram till henne och säger Vet din bror om att du har har västerländska kläder på dig?” (Jag citerar GP korrekt, särskrivning, avsaknad av skiljetecken återger tryckt version.) Vera-Zavala och Aisha har enligt artikeln sedan diskuterat denna fråga vid flera tillfällen. Vera-Zavala sammanfattar deras diskussion: ”Frågan innehåller inte möjligheten att hon, som alla vanliga människor, får klä sig som hon vill.” Här försöker Vera-Zavala alltså framställa det som att alla flickor och kvinnor i världen, särskilt i islamistiska miljöer, kan som ”vanliga människor” klä sig som de vill. Och om säkerhetspolisens ”agenter” – så kallas de i Vera-Zavalas föreställningsvärld – efterhör hur det förhåller sig med utrymme för frihet och egna val för kvinnor i potentiellt extremistiska islamistiska miljöer så är detta något mycket negativt.

Vera-Zavala beskriver sedan sitt frihetsprojekt för att kvinnor med slöja ska få utrymme att framträda som kvinnor med slöja för att betona att de inte bara är kvinnor med slöja. ”Men tiden är kommen för att låta hijabi tala om annat än sin slöja”. Något blir ologiskt här. Varför ska individer framträda som medlemmar i en grupp om de inte vill framträda som medlemmar av denna grupp? Kvinnor med slöja kan väl uppträda i alla sammanhang de vill och bidra där på samma villkor som vi andra? Men framträder man som del av kollektivet ”kvinnor med slöja” för att visa att man inte vill begränsas till att ingå i kollektivet ”kvinnor med slöja” är risken stor att man inte uppnår det syfte man har tänkt sig.

En annan märklighet handlar om privilegierade grupper som ”ger” andra grupper plattformar. Den välvilliga Vera-Zavala ger detta. Men nu är det så att flera av de personer och organisationer hon ger röst åt är väl representerade, för att inte säga överrepresenterade, i olika offentliga sammanhang? Aktivisten Fatima Doubakil, exempelvis. Det är ju inte så att hon är en person som inte kommer till tals i den svenska debatten. En enkel sökning på nätet visar hur hon är med i en rad debattprogram, skriver och får artiklar publicerade, syns mingla med kulturministern osv. Flera av de föreningar där hon är aktiv finansieras av statliga medel.

Vera-Zavalas motiv för sitt projekt att normalisera slöjbärande bland flickor och kvinnor i Sverige är svåra att förstå. Miljontals flickor och kvinnor i världen har inget val. Det förekommer larmrapporter om att valfriheten också i hos oss är begränsad. Enda rimliga förklaringen handlar om att Vera-Zavala vill göra reklam för och säkerställa ekonomisk trygghet för sitt senaste projekt.

Vera-Zavala skriver också: ”Någonstans bortom kriget mot terrorismen och den starka islamofobin så växer en rörelse av muslimska kvinnor i Sverige/—/som vill bli sedda först och främst som människor, därefter som kvinnor. De vill inte, trots att de bär hijab, vara levande skolböcker för islam.. .” Här vore kanske en grundkurs i feministisk analys och hur könssegregerande praktiker bidrar till kvinnors underordning vara på sin plats. Det är varken slöjor eller könsuppdelade badtider som bygger ett jämställt samhälle.

Johanna Andersson

Johanna KO

 

Kyrklig brist på självkritik

Jag arbetar på ett universitet och har med tiden fått en del lärda vänner. Universitetsmiljön skiljer sig från den kyrkliga miljön på ett sätt som i dessa dagar framstår mycket tydligt. Låt mig ge två enkla exempel:

En god vän tillhör de mest framstående, också i internationella sammanhang, inom sitt område. Med anledning av en bemärkelsedag ordnades ett större symposium till hans ära i en europeisk huvudstad. Nobelpristagare fanns bland talarna. Detta fick jag veta från andra personer, själv sa han inget förrän jag frågade. Och mitt förslag att han genast skulle skicka informationen till kommunikationsavdelningen för spridning avvisade han energiskt. Det skulle verka självgott att göra så. Hans narcissistiska ådra är svagt utvecklad.

Mitt andra exempel handlar om en person, också han framgångsrik forskare, verksam utanför Sverige vid ett av de mest ansedda universiteten i världen. Han har av och till varit utsatt för kritik för sin forskning, naturligtvis. Ibland av ett ganska hårdhänt slag. Hur gör du nu, undrade jag vid ett sådant tillfälle när han var särskilt ansatt. Jag bjuder in min kritiker, svarade vännen. Jag ordnar ett seminarium så fort som möjligt så att vi kan tala om saken. Det är viktigt för mig att få fördjupad förståelse för kritiken och ta reda på om det ligger något i den.

Varför kommer jag då att tänka på dessa två exempel just idag? Jag ser kyrkoledningens ständiga twittrande och spridande av egna utmärkelser och framgångar. Och jag noterar hur man nu försöker avfärda en granskande Timbro-rapport istället för att initiera ett samtal om den kritik som framförts. Och bakom kyrkoledningen finns ett helt Facebook-hov av kommunikatörer och andra lojala tillskyndare som snabbt uppfattar åt vilket håll vinden blåser. Sådana verkar vara betydligt svårare att uppbåda i universitetsvärlden.

Johanna Andersson

Johanna KO

Läs också: http://bloggardag.blogspot.se/2016/03/det-hemmablinda.html