Kyrklig brist på självkritik

Jag arbetar på ett universitet och har med tiden fått en del lärda vänner. Universitetsmiljön skiljer sig från den kyrkliga miljön på ett sätt som i dessa dagar framstår mycket tydligt. Låt mig ge två enkla exempel:

En god vän tillhör de mest framstående, också i internationella sammanhang, inom sitt område. Med anledning av en bemärkelsedag ordnades ett större symposium till hans ära i en europeisk huvudstad. Nobelpristagare fanns bland talarna. Detta fick jag veta från andra personer, själv sa han inget förrän jag frågade. Och mitt förslag att han genast skulle skicka informationen till kommunikationsavdelningen för spridning avvisade han energiskt. Det skulle verka självgott att göra så. Hans narcissistiska ådra är svagt utvecklad.

Mitt andra exempel handlar om en person, också han framgångsrik forskare, verksam utanför Sverige vid ett av de mest ansedda universiteten i världen. Han har av och till varit utsatt för kritik för sin forskning, naturligtvis. Ibland av ett ganska hårdhänt slag. Hur gör du nu, undrade jag vid ett sådant tillfälle när han var särskilt ansatt. Jag bjuder in min kritiker, svarade vännen. Jag ordnar ett seminarium så fort som möjligt så att vi kan tala om saken. Det är viktigt för mig att få fördjupad förståelse för kritiken och ta reda på om det ligger något i den.

Varför kommer jag då att tänka på dessa två exempel just idag? Jag ser kyrkoledningens ständiga twittrande och spridande av egna utmärkelser och framgångar. Och jag noterar hur man nu försöker avfärda en granskande Timbro-rapport istället för att initiera ett samtal om den kritik som framförts. Och bakom kyrkoledningen finns ett helt Facebook-hov av kommunikatörer och andra lojala tillskyndare som snabbt uppfattar åt vilket håll vinden blåser. Sådana verkar vara betydligt svårare att uppbåda i universitetsvärlden.

Johanna Andersson

Johanna KO

Läs också: http://bloggardag.blogspot.se/2016/03/det-hemmablinda.html 

 

Annonser