Den moderna kolonialismen

Googlingen på ”snabbspår läkare” fick 30 200 resultat på 0,41 sekunder. Några snabba nedslag bland resultaten och tre kategorier av artiklar utkristalliserades. Förutom texter som beskriver hur många högutbildade möter svårigheter att komma in på den svenska arbetsmarknaden återfinns dels texter som beskriver alla de åtgärder som Sverige nu vidtar för att invandrade personer med sjukvårdsbakgrund ska få snabbare vägar in på den svenska arbetsmarknaden, dels solskensreportage om hur läkare och barnmorskor från Irak, Syrien och Afghanistan nu arbetar på svenska vårdcentraler och förlossningsavdelningar.

Ett av huvudargumenten som använts av både migrationsförespråkare och migrationskritiker har fokuserat på flyktingarnas/migranternas utbildningsstatus.

Låt oss för ett ögonblick strunta i om andelen läkare, lärare och ingenjörer utgör en procent eller 25 procent. Låt oss dessutom bortse från det faktum att en barnmorska i Afghanistan har, i bästa fall, en tvåårig utbildning direkt efter ingen eller några års grundskola när en svensk barnmorska har treårigt gymnasium, treårig högskoleutbildning, yrkeserfarenhet och specialistutbildning.

Alldeles oavsett kan vi förmodligen enas om att varje person som kan fylla ett behov i Sverige är en tillgång. För oss.

Ett faktum som däremot få nämner är, att varje person som fyller ett hål här, lämnar en avgrund efter sig där. I Afghanistan har man exempelvis, genom att satsa på sjukvård och förlossningsvård, lyckas sänka barnadödligheten från 121 till 70 per 1000 födda barn under de senaste trettio åren. Men diagramstaplarna som så länge visat sjunkande siffror, riskerar nu att vända uppåt igen.

Sanningen är att varje läkare, barnmorska och sjuksköterska som lämnar Syrien, Irak eller Afghanistan innebär att fler människor dör. Vi vet att flyktinglägren förvandlas till helveten på jorden när matransonerna tar slut, sjukdomar härjar och vinterkylan kommer. Människor som har flytt undan folkmordet dör istället av en simpel magsjuka, ett infekterat sår eller ett avstannat förlossningsarbete när läkarna som en gång fanns där, nu befinner sig någonstans i ett snabbspår till den svenska sjukvården.

Det finns däremot varken snabbspår eller genvägar till att bygga en hållbar framtid efter en konflikt eller katastrof. Befolkningen behöver sjukvård, utbildning och en fungerande infrastruktur. Länder som befinner sig i en uppbyggnadsfas satsar därför astronomiska summor på att utbilda sina unga till läkare, lärare och ingenjörer.

Utdelningen blir dock ofta knappt mätbar. Anledningen är enkel. För en person med en internationellt eftertraktad utbildning betyder examensbeviset även en biljett till ett land med bättre framtidsutsikter än hemlandet.

I mina egna möten med dessa unga i universitetens korridorer, utspelade sig alltid samma dialog oavsett om samtalet ägde rum i Pristina eller Mazar-e Sharif: Jag frågade vad de ville göra när de fått sin examen, och de svarade att de skulle flytta till Europa eller USA.

Visst fanns det eldsjälar som upplevde kallet att stanna för att hjälpa sina landsmän, men dessa var få. Mycket få. I princip samtliga drevs av samma starka längtan att flytta utomlands så snart utbildningen var i hamn – och varför inte? En överläkare i på universitetssjukhuset i Pristina tjänade helt nyligen 375 Euro per månad, en dålig morot för en student vars släkting redan gjort resan till en vårdcentral i Skövde och lyfte tio eller femton gånger den summan. En byläkare i Afghanistan hade tur om han fick någon lön över huvud taget.

Det är dessa handlingskraftiga och driftiga akademiker vi nu välkomnar med öppna armar. De är män och kvinnor med en kompetens som måhända behövs i Sverige, men som behövs mångdubbelt mer i hemländerna. De är i själva verket sina hemländers främsta tillgångar, nyckelpersoner för att möjliggöra återuppbyggnaden av samhällen som slagits i bitar och helt avgörande för hur många som kommer att dö i flyktinglägren.

De som offras är huvudsakligen kvinnor, barn och gamla, eller de som är för sjuka eller för fattiga för att ge sig av. Dessa de svagaste drabbas dessutom dubbelt när Sverige först orsakar ökad svält och ohälsa för dem genom att halvera bistånden, för att sedan göra situationen ännu värre när vi lockar till oss de läkare, barnmorskor och lärare som de så desperat behöver.

Bakom allt vackert tal om hur invandrade akademiker ska förbättra vår vardag, döljer sig alltså en mindre smickrande verklighet. Vi får, eftersom någon annan förlorar. Vi berövar de fattiga länderna deras främsta tillgångar – de personer som är nödvändiga för att erbjuda befolkningarna hälsa, fred och framtidshopp. Det är den moderna kolonialismen i sitt esse.

Helena Edlund

Helena

Annonser