Terrorns offer

STOCKHOLM-BRYSSEL: Annika Borgs tal hölls vid en samling till minne och stöd för terrorns offer efter attentaten i Bryssel. Raoul Wallenbergs torg, Stockholm, den 24 mars 2016. 

Den här kvällen ville jag försöka förmedla hopp, men när jag tänkte på hur, så insåg jag att läget är för allvarligt. Det är allvaret vi behöver tala om.

Jag vill börja med några strofer ur en dikt av författarinnan Karin Boye. Dikten heter Rädda barnen och utkom i en postum diktsamling 1941. Hon skrev den när våldet blossat upp i Europa:

Jämmer i vinden, gråt i regnet

bryter freden i tigande kvällar.

Mitt ibland självtillräckliga stater

tvingas mänskorna bittert lära:

jorden har krympt och blivit liten;

aldrig var hela Europa så nära.

Våra tankar går i kväll till terrorns offer och till alla de anhöriga som i denna stund förtvivlar eller ännu inte vet vad som hänt sina anhöriga, som inte har hörts av sedan morgonen den 22 mars.

Paris. Köpenhamn. Paris. Bryssel. Bara det senaste året. Extremisternas attacker riktar sig mot våra samhällens hjärtan: mot de människor som bär upp våra samhällen, som tror på dem. Men attentaten riktar sig också mot yttrandefriheten, och den judiska minoriteten har vid flera attacker varit hatets måltavlor. Attackerna, med vapen och bomber konstruerade för att trasa sönder så mycket som möjligt, riktar sig mot vår livsstil, vår värld och de värden vi håller för heliga: frihet, jämlikhet, broderskap och systerskap.

Frankrikes president Francois Hollande säger att vi befinner oss i krig. Bara för att krigets dramaturgi inte följts är det många som inte förstått det. Det kommer ta tid för hans ord att sjunka in, det är starka ord. Men det är sanna ord.

Och våra ledares ansvar är inte bara att upprepa samma ord som efter Paris, Köpenhamn, Paris, när nu Bryssel drabbats av attentat. Det räcker inte att EU:s inrikesministrar träffas idag för att uttrycka solidaritet. Solidaritet uttrycker vi här i kväll. Deras uppgift och uppdrag är inte att tala om det öppna samhället utan att möjliggöra det.

Terror är inget nytt. Kunskapen om de miljöer som utgör grogrund för radikalisering är inte ny. Hotbilden är inte ny.

I torsdags hade en av vår tids viktigaste och mest aktuella filmer premiär: Watching the Moon at Night av filmarna Bo Persson och Joanna Helander. I filmen intervjuas anhörig till offer för terrorism, i Algeriet, i Nordirland, i Israel, i Spanien – över hela världen där denna farsot skördat liv. Terrorismens, hatets och antisemitismens mekanismer friläggs. Flera experter medverkar i filmen och förmedlar lager efter lager av kunskap. Två lärdomar kan vi dra av historien: Det första är att förbereda oss för det värsta. Det andra att aldrig tro att någonting löser sig av sig själv.

Det är nu detta Europas ledare och våra svenska beslutsfattare behöver ta till sig och agera utifrån.

I Sverige är vi ständigt nyvakna, yrvakna och naiva. Miljöer där extremism gror har vuxit, trots stora sociala insatser under många år. Statliga medel har gått till att finansiera religiös verksamhet där hat mot väst grott.

Anna Kinberg Batra sa i en intervju i dag i Svenska Dagbladet att hon inte hade kunnat förställa att terror skulle fortsätta att ta så stort politisk fokus efter attentatet mot Charlie Hebdo. Det är mer än naivt, det är djupt okunnigt. Där hon ser enstaka händelser, visar experter på mönster. Där hon ser ett slut, ser de som är insatta en upptrappning och som Hollande sa: ett krig.

Och inrikesminister Anders Ygeman talar om det öppna samhället och om solidaritet.

Men det öppna samhället förblir inte öppet för att vi säger det. Nu krävs att lagstiftning kommer på plats.

Inte ens det som EU:s ledare kom överens om efter dåden i Paris, om att utbyta information om passagerarlistor, har ännu realiserats. Ännu en gång talas om att säkerhetstjänsterna måste bli bättre på att utbyta information. För vilken gång i ordningen hör vi det?

I Sverige har vi inte ens en nationell säkerhetsstrategi. Vi har ett politiskt säkerhetsråd som ingen vet vad det gör. Ännu finns ingen lagstiftning på plats mot terrorresor. Och ändå ligger Sverige tvåa efter Belgien vad gäller antalet som rest för att begå terrorbrott i Mellanöstern, trots att man talat om att det behövs i åratal.

Det vi har lyckats med är en hjälptelefon.

Att visa solidaritet med terrorns är för oss som medmänniskor att kräva av våra makthavare att de nu agerar och ser till att genom lagar, resurser, samarbeten, expertgrupper, och genom att ta till sig den kunskap som finns, ser till att bevara det öppna, fria samhället.

Det är så, och endast så, våra ledare kan göra anspråk på att de visar solidaritet med terrorns offer.

Karin Boyes dikt Rädda barnen, som jag läste ur inledningsvis, slutar med en strof om att vi inte kan veta vad som sker, hur långt vi räcker till, men det vi kan veta är att vi kämpar på livets sida. Vi kämpar på livets sida.

Tack.

Annika Borg

Annika KO

Andra talare var Bo Persson, filmare, Fredrik Malm riksdagsledamot (L), Alan Adler, skådespelare, vars bror journalisten Martin Adler mördades i Mogadishu 2006. Arrangerade gjorde Maria Halkiewicz från Liberal Mångfald. Assyrisk TV var på plats och filmade. Samlingen avslutades med ljuständning för terrorns offer.

 

 

 

 

Annonser