Våra rop aldrig ohörda

Helena Edlunds Långfredagspredikan hölls i S:t Eskils kyrka i Handen den 25 mars 2016.

Tre kors, som silhuetter mot himlen. Tre kors, där kvidande kroppar vrider sig i det bottenlösa lidandet. Tre kors, där inget hopp längre finns.

Vid korsets trä är mästaren fästad, de kalla spikarna drivna genom kroppen, varmt blod i långsamt flöde, stilla droppar faller ner på den torra jorden. Blod som kallnar, mörknar i pölar som inte sjunker undan. Längre bort väntar de gläfsande hundarna, som fångat den söta bloddoften i vinden och tålmodigt bidar tiden tills det mörknar och deras tid inträder, när pölarna ska slickas bort och köttet slitas från kallnande ben.

Människor vandrar förbi, låter föraktfulla blickar svepa över den nakna kroppen. Ur ett mummel skönjer örat ord av hån, dova skratt. Skadeglädje. Fascination över den annalkande döden, vadslagning om hur lång tid de döende har kvar.

Nedanför det mittersta korset en hopsjunken gestalt. En kvinna, en moder vars tårar blandas med sonens blod. Snart ska hon ta emot hans kallnande kropp i samma famn som tog emot honom som helt nyfödd, en stjärnklar natt i Betlehem. Samma famn som vaggade honom till sömns som barn, ska vagga honom när spjutet drivit upp hans sida och allt är förbi. För honom ska hon sjunga sina vaggsånger en sista gång innan stenen rullas för graven. Ett svärd går genom hennes hjärta, genom modershjärtat.

Din smärta är vår smärta, Maria. Vi vakar med dig, Maria, vid korset, vid vår frälsares kors. När allt tycks vara förbi, när allt tycks förlorat. När allt tycks vänt i förkrossande nederlag vakar vi vid korsets fot.

”Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig!” Jesu ord ekar i oss, och vi känner hans uppgivenhet, hans förtvivlan, hans tvivel, hans rädsla, hans smärta och hans ångest.
Det skulle kunna vara det absoluta nederlaget, det fullständigt meningslösa. Men det är just här, i det maktlösa och utlämnade som Guds storhet åter igen blir tydlig. Precis som Gud utmanade genom att födas till världen som ett värnlöst barn, utmanar Gud genom att låta sig dödas som en maktlös människa.

Här i skärningspunkten mellan himmel och jord, liv och död, väljer Gud att vandra offrets väg. Av egen fri vilja. Lammet låter sig slaktas. Av kärlek till dig och till mig. Gud delar vår död, för att vi ska få dela Guds liv.Nederlag förvandlas till triumf.

Och det är här vid korset det händer. Det är här det vänder. Det är här perspektiven skiftar. Obegripligt. Mystiskt. Gudomligt. Vi vakar vid korset – men Gud har också placerat sitt kors bland oss. Kanske är det inte bara vi som uppsöker korset för att vaka med Jesus – utan det är också Jesus som kommer med sitt kors till oss, in i vår vardag och våra liv. Inte bara där och då, utan här och nu.

När vi i våra liv samlar våra sista krafter och ropar: ”Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig!” Så klingar våra rop aldrig ohörda. Då kommer Gud till oss, den Gud som i sin egen kropp känt vår uppgivenhet, vår förtvivlan, vårt tvivel, vår rädsla, vår smärta och vår ångest.

Gud kommer till oss, men inte alltid för att radera våra prövningar och vårt lidande. Så fungerar det ju inte. Det finns prövningar och lidande vi aldrig kommer undan. Det finns tider av smärta och ångest som vi helt enkelt måste möta – det finns passager av mörker som vi måste gå igenom.

Men när korset läggs på våra axlar, när vi piskas och hånas, när vi vandrar vår golgatavandring, när vi maktlösa känner spikarna drivas genom vår kropp och hur livskraften sakta lämnar oss – möter vi det aldrig ensamma.
När Gud ställer sitt kors framför oss, fyller det oss med kraften hos den Gud som delat vår död, för att vi ska få dela Guds liv.

Idag behöver vi det mer än någonsin. Attackerna mot världens kristna är många och bestialiska. De kristna har snart utrotats från stora delar av Mellanöstern. Förföljelse, mord och bestialiska övergrepp har blivit en del av vardagen, även i vår närhet. Det vi upplever är inget annat än den djävulska ondskans ursinniga hat mot Kristus och de kristna.

Den smärtsamma sanningen är att vi, ännu en gång, lever i martyrernas tid. Att vaka vid korset med Maria och bekänna Kristus som frälsare är åter förenat med fara och förnedring.

Men i den stunden, när blickarna vänds bort från oss och inte ens de som är satta att försvara oss faktiskt gör det – så står korset där. Framför våra ögon. För att vi ska kunna vila vår blick på det, och fyllas med Guds kraft och styrka. Den sanne Gudens kraft och styrka. Kraften och styrkan hos den Frälsare som kallar dig till omvändelse, här vid korset, där nederlag förvandlas till triumf.

Din Frälsare ber dig att fästa dina ögon på korset. Där möter han dig, han som delat vår död för att vi ska få dela Guds liv.

Helena Edlund

Helena

 

Annonser