Helena Edlund svarar biskop Bonnier

Jag initierade för några veckor sedan en debatt i Kyrkans tidning om vad prästlöftena egentligen betyder, när delar av kyrkoledningen tycks ha utvecklat ett annat synsätt än vad dessa löften uttrycker:

”Från företrädare för biskopskollegiet påstås allt oftare att uppenbarelsen, opreciserat, anses som pågående och inte som kristen teologi i huvudsak uppfattat den genom årtusendena: Uppenbarelsen fullbordas i Jesus Kristus. Detta behöver inte tolkas exkluderande. En kristen människa kan för den skull se, erkänna och respektera andra religioner.

Den teologi som presenterats av biskop Bonnier är dessutom verbalt försåtlig. Det är en teologi som talar med kyrkans ord, men inte har kyrkans innehåll. Den talar vackert om Jesus, men förnekar Kristus som den unika vägen till Gud. Genom att allt är möjligt, finns inte längre någon Sanning. Det är ett fint inslaget, men tomt, paket.

I ljuset av prästvigningens löften är en sådan retorik oerhört allvarlig. Som präster är det inte längre vår egen salighet som står i centrum utan våra medmänniskors, och genom att undanhålla våra medmänniskor evangeliet om Jesus Kristus, sviker vi vårt uppdrag.” (Kyrkans tidning 14/4 , i nätupplagan 15/4)

Biskop Åke Bonnier svarade med en allmän bekännelse: ”Det finns bara en Gud och det är Gud.” och menade att den som ställer mina frågor drivs av ”rädslans teologi”. (Kyrkans tidnings nätupplaga 18/4, i tidningen 22/4)

Jag svarar i dagens Kyrkans tidning (28/4):

”Att delar av Svenska kyrkans biskopskollegium tycks stödja en teologisk glidning mot den gränslösa, antropocentriska nyandlighet som speglas i biskop Bonniers uttalanden, är därför något som aktualiserar såväl de svenskkyrkliga definitionerna av kristen tro som prästlöftenas giltighet.

Att frågorna ställs, signalerar ett akut behov av ett respektfullt teologiskt samtal mellan kollegor. Det sista som behövs är blomsterspråk och grundlösa påståenden om den som inte tycker likadant som vi själva. /…/

I Johannesevangeliet 14:6 säger Jesus: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”. Har Jesus rätt, eller ljuger han?

Vårt teologiska samtal kan börja där.”

Helena Edlund

Helena

 

 

Annonser

Besked om Svenska kyrkans tro

I Kyrkans tidning nummer nr 15 (14 april) publicerades denna artikel av Helena Edlund :

Nu krävs tydligt besked om vad Svenska kyrkan tror

Svenska kyrkans biskopar måste vara tydliga. Nya generationers präster kan inte i sin vigning lova att följa något som inte kyrkoledningen längre håller för trovärdigt eller för sant, anser debattören Helena Edlund.

Varje präst börjar sin gärning på samma sätt – genom att under högtidliga former avlägga kyrkans prästlöften i någon av landets domkyrkor. Att dessa löften ska tas på största allvar understryks av det faktum att en präst kan förlora rätten att utöva sitt ämbete om prästen bryter mot dem. Bland annat lovar prästen ”att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den Heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten.”

Men prästlöftena är inte bara ett fint och traditionellt inslag i ögonblicket. Prästlöftena är det som utgör själva ramen för prästgärningen, det som ger stadga och vägleder i de stunder då prästen själv kämpar med sin tro.

Prästlöftena är en ständigt närvarande påminnelse om att vi inte är kallade att förkunna vår egen, i dagsläget aktuella tro – utan den kristna kyrkans tro, såsom den definieras i de kristna trosbekännelserna. Prästlöftena är också ett gemensamt kitt för ämbetsbärarna, vår ”minsta gemensamma nämnare” som gör att vi kan tillåta oss att ha olika åsikter och tolkningar i övrigt.

Det är därför med stor sorg som jag noterar hur en betydande del av Svenska kyrkans ledning inte längre tycks anse sig bundna av sina prästvigningslöften. Senast är det biskopen i Skara, Åke Bonnier, som i ett antal texter i tidningen Dagen presenterat en teologi som inte ens med stor välvilja ryms inom prästlöftenas ramar.

Alla präster är först och främst människor, och som människor drabbas vi stundtals av den själens dunkla natt som får våra tvivel att växa och vår insikt om kristusrelationen att fördunklas. Som präster har vi dock påtagit oss att, oavsett vår själsliga dagsform, förkunna evangeliet om Jesus Kristus.

Prästens personliga, inre brottningskamp ska av omsorg om församlingen inte utspelas inför öppen ridå. Ändå tycks vi just nu bevittna ett skådespel som tydliggör att flera av Svenska kyrkans biskopar brottas med den kristna tron i allmänhet och sina prästlöften i synnerhet.

Från biskopsstolen predikas fortfarande en teologi, men den teologi som nu förkunnas är en allmänreligiös andlighet som väcker frågor hos såväl församlingsbor som församlingsanställda och som distanserar oss från den världsvida kristna kyrkan.

Från företrädare för biskopskollegiet påstås allt oftare att uppenbarelsen, opreciserat, anses som pågående och inte som kristen teologi i huvudsak uppfattat den genom årtusendena: Uppenbarelsen fullbordas i Jesus Kristus. Detta behöver inte tolkas exkluderande. En kristen människa kan för den skull se, erkänna och respektera andra religioner.

Den teologi som presenterats av biskop Bonnier är dessutom verbalt försåtlig. Det är en teologi som talar med kyrkans ord, men inte har kyrkans innehåll. Den talar vackert om Jesus, men förnekar Kristus som den unika vägen till Gud. Genom att allt är möjligt, finns inte längre någon Sanning. Det är ett fint inslaget, men tomt, paket.

I ljuset av prästvigningens löften är en sådan retorik oerhört allvarlig. Som präster är det inte längre vår egen salighet som står i centrum utan våra medmänniskors, och genom att undanhålla våra medmänniskor evangeliet om Jesus Kristus, sviker vi vårt uppdrag.

Är det något som är mycket tydligt vid en genomläsning av Nya testamentet, så är det betoningen av Jesus Kristus som unik Frälsare. Lika tydligt betonas att var och en som predikar något annat far med osanning. Att Gud sedan har planer för hela mänskligheten framgår även det av Bibeln, men hur de planerna ser ut vet bara Gud och det är inte upp till prästen i en kristen kyrka att spekulera i dem.

Att biskop Bonnier inte delar denna åsikt är tydlig. Tydligt är också att biskop Bonniers teologi har stöd i biskopskollegiet, samtidigt som vi är många som håller fast vid den kristna tron som den formuleras i våra prästlöften. För att tala klarspråk: Vi delar inte längre den minsta gemensamma nämnare som prästlöftena utgör.

Turerna runt biskop Bonnier har tydliggjort en teologisk schism inom Svenska kyrkan, en schism som nu blivit så stor att den inte längre kan förbises.

I ljuset av prästvigningens löften måste det som kommuniceras från flera av våra biskopar tas på största allvar. Prästlöftena tycks nämligen undanröjda, utan att några egentliga beslut har fattats eller någon teologisk genomlysning skett.

Jag menar därför att Svenska kyrkans biskopar måste vara tydliga nu. Nya generationers präster kan inte i sin vigning lova att följa något som inte kyrkoledningen längre håller för trovärdigt eller för sant. Vi som redan tjänstgör i ämbetet, behöver dessutom få veta vad som gäller – för vår egen skull, för våra församlingsbors skull och för kyrkans skull.

Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan”

Helena

Är ordet fritt i Svenska kyrkan?

Det är länge sedan Svenska kyrkan krävde lydnad till evangeliet. I en tid när ärkebiskopen ogärna vill välja mellan Jesus och Mohammed, och när det är riskfritt för en biskop att hävda att religionstillhörighet inte spelar någon roll för frälsningen, är det lätt att inbilla sig att Svenska kyrkan blivit kravlös. Så är inte fallet. Kravet på renlärighet lever ännu, men det bär inte längre teologiska förtecken.

Idag tycks det istället existera ett outtalat krav om att den anställde ska vara obrottsligt lojal mot de åsikter som kommuniceras från kyrkoledningen och Kyrkokansliet. Samtidigt som Svenska kyrkan bedyrar att det är högt i tak och att man välkomnar kritiska och självkritiska frågor, vittnar anställda om hur man upplever sig övervakad och kontrollerad, både i arbetsrollen och i privatlivet.

Låt mig ge några exempel från verkligheten (skärmavbild finns i förekommande fall).

En präst, vi kan kalla den för A, fick för några veckor sedan ett mail till sin arbetsplats. Avsändaren var en mail-adress A inte kände igen. När A öppnade meddelandet visade sig det innehålla en skärmavbild av en kommentar på Facebook A skrivit några dagar tidigare. Avsändaren frågade om det verkligen var A som skrivit kommentaren eller om kontot måhända blivit hackat? Avsändaren motiverade sin fråga med att hon (ty det var en hon) inte ansåg att kommentaren var ”lämplig för en präst i Svenska kyrkan”.

Det tog ungefär tjugo sekunders undersökande journalistik för att hitta avsändaren. Personen bakom mail-kontot visade sig vara anställd vid Kyrkokansliet i Uppsala.

Samma person vid Kyrkokansliet visade sig ha skickat ett antal meddelanden till en annan anställd, som vi kan kalla B. I dessa kritiserades att den anställde på sin Facebookprofil delat olämpliga inlägg, inlägg som benämnts som ”rasistisk dynga”.

Nu kan man fråga sig vad denna ”rasistiska dynga” bestod av? Den bestod bland annat av journalisten Nuri Kinos artiklar i tidningen Dagen, där Kino förespråkat separata flyktingboenden för att skydda kristna asylsökande http://www.dagen.se/nuri-kino-startar-asylboende-f%C3%B6r-kristna-1.684100 . I ett av meddelandena från Kyrkokansliet stod: ”Jag såg att du nyss delade något om åtskilda asylboenden. Det är ännu ett exempel (på olämpliga inlägg). Nu är det upp till dig att avgöra hur långt du vill gå och vad det får kosta.”

Vi tar slutklämmen igen. ”Nu är det upp till dig att avgöra hur långt du vill gå och vad det får kosta.”

Ungefär samtidigt kallades anställde C in till sin kyrkoherde. Av denne fick C veta att kyrkoherden kontaktats av ”högre ort”. Det hade då framförts en oro över att C uttalat sig i media och uttryckt åsikter som ansågs som ”oroande”. På en direkt fråga från kyrkoherden hade personen från ”högre ort” erkänt att C inte gjort sig skyldig till något lagbrott och inte heller yttrat något kränkande, hatiskt eller något som på annat sätt brutit mot reglerna för anställningen inom Svenska kyrkan. Men C hade uttryckt ”olämpliga åsikter” och detta hade fått ”högre ort” att kontakta kyrkoherden i församlingen där C var anställd. C ombads undvika media. ”För sin egen skull.”

Ovanstående händelser väcker ett antal frågor:

Varför är ryggmärgsreaktionen från Svenska kyrkans ledning att tysta ned att kristna asylsökande utsätts för övergrepp?

Vilket är syftet med att Kyrkokansliets personal kontaktar enskilda församlingsanställda med budskap som uppfattas som hotfulla?

Ingår det i arbetsbeskrivningen för någon av Kyrkokansliets personal att övervaka församlingsanställdas aktiviteter på sociala media?

På vems order utförs i så fall denna övervakning, och hur omfattande är den?

Är ärkebiskopen medveten om att detta sker?

Helena Edlund

Helena

Uppdatering 7/4 2016. På förekommen anledning: Texten baseras på ett flertal olika och trovärdiga källor, som självklart inte har eller kommer att lämnas ut.

Har du liknande erfarenheter? Skriv till Kristen Opinion och berätta. Du kan vara anonym. Kontaktuppgifter hittar du HÄR.

Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg kommenterar inlägget i kommentarsfältet.

 

 

Sexualiserad underordning

Nej, jag har inte läst boken men väl en rad intervjuer med Anna Sundberg, jihadisthustrun som kom på bättre tankar och blev miljöpartist och feminist. Ett återkommande drag i intervjuerna med Sundberg är hennes kommentarer om vackra män, ”rena” män och beväpnade män med vackra skägg. Där finns en stark koppling mellan kvinnlig underordning, sexualitet och manlig brutalitet. Samma mönster återfinns naturligtvis i långt vidare kretsar än de jihadistiska. Minns populariteten för boken och senare filmen ”50 nyanser av grått” (läs min krönika i GP om fenomenet). Till och med biskopsmötet gjorde uppskattade referenser till detta, med anledning av färgen på kollegiets skjortor skiftade i olika nyansera av rosa/purpur, när det begav sig.

Sundberg konverterade som ung till islam och gifte sig islamiskt inom två veckor efter det att hon träffat sin förste, vackre man. Varför, jo: ”– Enligt hans religion fick vi inte umgås över könsgränserna som ogifta, och jag var säker på att jag hade träffat den man som skulle guida mig in i religionen – och det goda livet.” (Redan begreppet könsgränser är intressant och värt reflektion.) Hon såg mannen som garanti för tryggheten: ”Det blev ett likatecken mellan man, trygghet och ”min religion”. Jag var kär i mitt nya liv. Och han blev en symbol för det.”

Ett exempel på sexualiserad kvinnlig underordning följer sedan hos Sundberg när hon beskriver hur hon och hennes ”medfru” (jag är tveksam till hur man korrekt betecknar ännu en fru som har gift sig med samme man som man själv. Sundbergs förste man gifte sig efter en tid i Lund med en ytterligare svensk konvertit.) De två fruarna tog samtidigt på sig niqab 1997, det heltäckande svarta plagg som enbart lämnar en springa öppen för kvinnans ögon. Sundberg kommenterar det hela så här: ”Vi såg ut som ninjor. Urläckra.” Kommentaren är märklig. Vad var det som såg urläckert ut? Vems blick handlar detta om? Två heltäckta och underordnade kvinnor har en samtidig sexuell relation med samma man. Och uppfattar den andra hustrun som urläcker? Att ha två fruar är mannens val, inte deras. De två visar sig senare vara gravida samtidigt. Jag tror att många andra kvinnor i Sverige skulle ha brutit upp ur ett sådant äktenskap ganska kvickt och inte gått omkring och känt sig som ”urläckra ninjor”. Att två svenska kvinnor (det handlar om två svenska konvertiteter), uppvuxna med sexualundervisning, jämställdhetslagstiftning och skoldisco går med på att vara gravida samtidigt med samme man och dessutom tycker det är urläckert att helt depersonalisera sig i det offentliga rummet kan inte ses som annat än ett systemmisslyckande av stora mått.

När Sundberg så småningom ledsnar på sin förste man, då denne var lynnig och inte tillräckligt religiös, träffar hon en ny man. Också denne mans utseende var viktigt: ”Min man var stilig och det var varmt och vackert.” Så säger Sundberg om en tid när hon lever i en by i en konflikthärd samtidigt som hennes man tränar terrorister och planerar attentat mot civila. Det finns också passager där hon i smyg beser och beundrar unga ”krigare” och deras vackra skägg, vapen och villighet att dö för ett högre syfte.

Här någonstans, om inte förr, uppstår stora problem med Sundbergs berättelse. Andra skribenter har kritiskt kommenterat att det ytliga och gudlösa Sverige minsann dög för Sundberg när det var dags att föda barn eller låta barnen vaccineras. Och när det gällde att få komma hem när snaran drogs åt kring terrormaken i Syrien, då var UD bra att ha till hands. Men hur är det med de vackra männen och den sexualiserade underordningen? Att de vackra männen själva ville bli martyrer är en sak. Men att de skulle offra andra för att nå dit? Och att de tog flickor och kvinnor som sexslavar? Att gå dold under svarta tygstycken och känna sig urläcker och sukta efter vackra skägg är en sak. Men i skarpt läge, på plats? Hur farliga är de kvinnliga sexualiserade underordningslekarna? De verkar ju helt slå ut de moraliska kompasser ett svenskt skolsystem försökt förse oss med.

Hur kom då Sundberg ut ur jihadismen? Efter insatserna från UD kom hon hem. Och började titta på tv. Särskilt tittade hon på ”Cityakuten”. Hon blev smått förälskad i läkaren Mark Greene, uppger hon i en intervju. Ett annat mansideal ersätter det gamla. Om jag säger att detta är ytligt har jag inte överdrivit min tolkning av det hela.

Johanna Andersson

Johanna KO

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article22451943.ab

https://www.gp.se/nyheter/vastsverige/halland/1.3020615-anna-sundberg-gifte-sig-med-en-terrorist

http://www.dn.se/insidan/hon-blev-jihadist-pa-tva-veckor/

http://www.hemmets.se/anna-levde-med-islamister-i-16-ar/