Besked om Svenska kyrkans tro

I Kyrkans tidning nummer nr 15 (14 april) publicerades denna artikel av Helena Edlund :

Nu krävs tydligt besked om vad Svenska kyrkan tror

Svenska kyrkans biskopar måste vara tydliga. Nya generationers präster kan inte i sin vigning lova att följa något som inte kyrkoledningen längre håller för trovärdigt eller för sant, anser debattören Helena Edlund.

Varje präst börjar sin gärning på samma sätt – genom att under högtidliga former avlägga kyrkans prästlöften i någon av landets domkyrkor. Att dessa löften ska tas på största allvar understryks av det faktum att en präst kan förlora rätten att utöva sitt ämbete om prästen bryter mot dem. Bland annat lovar prästen ”att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den Heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten.”

Men prästlöftena är inte bara ett fint och traditionellt inslag i ögonblicket. Prästlöftena är det som utgör själva ramen för prästgärningen, det som ger stadga och vägleder i de stunder då prästen själv kämpar med sin tro.

Prästlöftena är en ständigt närvarande påminnelse om att vi inte är kallade att förkunna vår egen, i dagsläget aktuella tro – utan den kristna kyrkans tro, såsom den definieras i de kristna trosbekännelserna. Prästlöftena är också ett gemensamt kitt för ämbetsbärarna, vår ”minsta gemensamma nämnare” som gör att vi kan tillåta oss att ha olika åsikter och tolkningar i övrigt.

Det är därför med stor sorg som jag noterar hur en betydande del av Svenska kyrkans ledning inte längre tycks anse sig bundna av sina prästvigningslöften. Senast är det biskopen i Skara, Åke Bonnier, som i ett antal texter i tidningen Dagen presenterat en teologi som inte ens med stor välvilja ryms inom prästlöftenas ramar.

Alla präster är först och främst människor, och som människor drabbas vi stundtals av den själens dunkla natt som får våra tvivel att växa och vår insikt om kristusrelationen att fördunklas. Som präster har vi dock påtagit oss att, oavsett vår själsliga dagsform, förkunna evangeliet om Jesus Kristus.

Prästens personliga, inre brottningskamp ska av omsorg om församlingen inte utspelas inför öppen ridå. Ändå tycks vi just nu bevittna ett skådespel som tydliggör att flera av Svenska kyrkans biskopar brottas med den kristna tron i allmänhet och sina prästlöften i synnerhet.

Från biskopsstolen predikas fortfarande en teologi, men den teologi som nu förkunnas är en allmänreligiös andlighet som väcker frågor hos såväl församlingsbor som församlingsanställda och som distanserar oss från den världsvida kristna kyrkan.

Från företrädare för biskopskollegiet påstås allt oftare att uppenbarelsen, opreciserat, anses som pågående och inte som kristen teologi i huvudsak uppfattat den genom årtusendena: Uppenbarelsen fullbordas i Jesus Kristus. Detta behöver inte tolkas exkluderande. En kristen människa kan för den skull se, erkänna och respektera andra religioner.

Den teologi som presenterats av biskop Bonnier är dessutom verbalt försåtlig. Det är en teologi som talar med kyrkans ord, men inte har kyrkans innehåll. Den talar vackert om Jesus, men förnekar Kristus som den unika vägen till Gud. Genom att allt är möjligt, finns inte längre någon Sanning. Det är ett fint inslaget, men tomt, paket.

I ljuset av prästvigningens löften är en sådan retorik oerhört allvarlig. Som präster är det inte längre vår egen salighet som står i centrum utan våra medmänniskors, och genom att undanhålla våra medmänniskor evangeliet om Jesus Kristus, sviker vi vårt uppdrag.

Är det något som är mycket tydligt vid en genomläsning av Nya testamentet, så är det betoningen av Jesus Kristus som unik Frälsare. Lika tydligt betonas att var och en som predikar något annat far med osanning. Att Gud sedan har planer för hela mänskligheten framgår även det av Bibeln, men hur de planerna ser ut vet bara Gud och det är inte upp till prästen i en kristen kyrka att spekulera i dem.

Att biskop Bonnier inte delar denna åsikt är tydlig. Tydligt är också att biskop Bonniers teologi har stöd i biskopskollegiet, samtidigt som vi är många som håller fast vid den kristna tron som den formuleras i våra prästlöften. För att tala klarspråk: Vi delar inte längre den minsta gemensamma nämnare som prästlöftena utgör.

Turerna runt biskop Bonnier har tydliggjort en teologisk schism inom Svenska kyrkan, en schism som nu blivit så stor att den inte längre kan förbises.

I ljuset av prästvigningens löften måste det som kommuniceras från flera av våra biskopar tas på största allvar. Prästlöftena tycks nämligen undanröjda, utan att några egentliga beslut har fattats eller någon teologisk genomlysning skett.

Jag menar därför att Svenska kyrkans biskopar måste vara tydliga nu. Nya generationers präster kan inte i sin vigning lova att följa något som inte kyrkoledningen längre håller för trovärdigt eller för sant. Vi som redan tjänstgör i ämbetet, behöver dessutom få veta vad som gäller – för vår egen skull, för våra församlingsbors skull och för kyrkans skull.

Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan”

Helena

Annonser