En försmak om vad som komma skall. Kyrkohandboksförslaget del 5.

I min förra text skrev jag att de små språkliga glidningarna för att genderneutralisera Gud inom en snar framtid kan innebära att vi ber till Gud, vår Moder. Utan att precisera vad eller vem vi menar med det.

Jag hade fel.

Vi är redan där. Ett utskick om kollekt från kyrkan centralt visar att det kommande beslutet om det kritiserade  kyrkohandboksförslaget i praktiken föregrips.

Idag söndag samlas det in rikskollekt till kyrkans internationella arbete. Gunilla Hallonsten, chef för Svenska kyrkans internationella arbete, har författat kollektcirkuläret som skickats ut till samtliga församlingar. Ett A4-papper med text. Svarta bokstäver mot vit bakgrund. Svenska kyrkans logga garanterar avsändare och seriositet.

Jag kommer inte att gå närmare in på, att det idag i kyrkoåret är Heliga Trefaldighets dag, som också är Missionsdagen, samtidigt som ”mission” i cirkuläret har fått en helt ny innebörd. Det kan ni läsa och reflektera över själva, cirkuläret i dess helhet finns bifogat längre ner i texten.

Jag kommer inte heller att grotta ner mig i hur kollektcirkuläret beskriver Svenska kyrkans uppdrag, men noterar att ordet ”evangelium” inte ens förekommer.

Inte heller kommer jag att försöka bena ut vad cirkuläret menar när det hävdar att ”vi delar tro med varandra”.

Istället kommer jag att berätta för dig att Svenska kyrkan inte längre är kristen. Den Treenige Guden – Fader, Son och Ande – är ersatt av en gud som beskrivs som ”Fader och Moder”, ”Syster och Broder” och ”livgiverska och inspiratör”.

Cirkulärets avslutande bön lyder nämligen:

”Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – Syster och Broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen.”

Nu är täckelsen rivet undan skrymteriet. Nu är korten synade och jag konstaterar följande: Min kyrka är kidnappad. Är det här en kristen kyrka, eller en synkretistisk, allmänreligiös organisation med fokus på humanitärt arbete och klimatförändringar? En organisation vars ledning inte tvekar en sekund inför att avsätta Gud och skapa en ny, som bättre passar de egna syftena? En organisation som tillber en gud som är ”Fader och Moder” och som inte betonar vikten av Nåden utan talar om nåden med litet ”n”. Vem är denne ”dig” vi ber till?

Anna Karin Hammar, präst, teologie doktor och ledamot i Svenska kyrkans läronämnd, fällde under EuroPridefestivalen 2008 det numera klassiska uttalandet: ”Man avskaffar inte en religion bara för att man inte gillar den. Man ändrar den.” Så här åtta år senare är det tydligt att Anna Karin Hammar och hennes trosfränder i kyrkoledning menade allvar. För nog har man ändrat religionen, alltid.

Inom Svenska kyrkan har vi olika tolkningar av den kristna tron, det är som det ska vara. Men nu det handlar inte längre om olika tolkningar – den teologi som formuleras i kollektcirkulärets bön går inte, med bästa vilja i världen, att definiera som kristen.

Kanske har jag missat något, men när fattades beslutet att Gud är Moder, Syster, Broder? Vilka har fattat beslutet? Visa oss protokollet från mötet! Dessutom: Förväntas jag som präst stödja denna nya teologi och detta nya kyrkans uppdrag? Om så är fallet vill jag säga att min kallelse som präst i Svenska kyrkan är att verka i en kristen kyrka, att förkunna evangeliet om Jesus Kristus och Treenig Gud – Fader, Son och Ande. Något annat varken kan eller tänker jag göra.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Varje präst har genom prästvigningen accepterat ansvaret att förkunna den kristna tron så att människor bereds möjlighet att komma till tro på Kristus och därigenom bli frälsta. Prästämbetet är ett läroämbete. Det är inget litet ansvar vi tar på oss, och för den som tar detta ansvar på allvar är det helt omöjligt att be den bön Svenska kyrkans kollektcirkulär påbjuder. Vi känner igen bönens struktur och flera av formuleringarna, men det är inte den kristna guden vi ber till. Den präst som förkunnar en gud som är ”Fader och Moder, Syster och Broder” förleder människor.

Det är självfallet i sin ordning för varje individ att tro hur man vill, eller inte tro alls. Men en präst eller biskop som känner själva kristendomens kärna – Treenig Gud – skava så till den milda grad att prästen vill avskaffa den, bör vara sann mot sig själv.

Känner man att man, som Anna Karin Hammar uttryckte det, ”inte gillar” kristendomen, är mitt förslag följande: Gå ihop och starta eget! Var och en är fri att registrera ett trossamfund. Knyt de människor till er som delar era åsikter och visioner! Be Skatteverket om hjälp att samla in medlemsavgiften. Formulera vilken trosbekännelse ni vill och stöp er gudsbild i valfri form.

Idag kommer kyrkvärdar att läsa Gunilla Hallonstens beskrivning av kyrkans uppdrag för landets gudstjänstbesökare. Vissa kommer även att be den avslutande bönen och då är vi faktiskt redan där jag förutspådde härom dagen – men mycket, mycket tidigare än jag någonsin kunde ana. Då ber vi till avgudar i Svenska kyrkan och förutsatt att kollektcirkulärets utformning har godkänts av högre ort, så gör vi det på uppmaning av kyrkans ledning.

Nu måste vi börja prata teologi. Nu går det inte att ducka längre. Nu måste vi börja föra seriösa teologiska samtal inom Svenska kyrkan, både för att reda ut hur Svenska kyrkans tro och lära ska utformas, hur vi har hamnat där vi befinner oss idag och vad som egentligen är vårt uppdrag. Så här kan vi nämligen inte ha det. Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt och vill vi på allvar kyrkans väl så måste vi börja föra diskussionen.

I ljuset av det idag är Heliga Trefaldighets dag, Missionsdagen, vill jag avsluta med att påminna om hur Jesus själv formulerade vårt uppdrag i missionsbefallningen:

”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:18-20)

Läs kollektcirkuläret: SKM_C224e16052014480

Helena Edlund

Helena

 

 

Annonser

De små glidningarnas gud. Kyrkohandboksförslaget del 4.

För den som har som mål att förändra teologin blir språket en avgörande faktor. Ändra i gudstjänstens språk – och teologin ändras. Innan vi vet ordet av är det förenligt med Svenska kyrkans tro och bekännelse att bekänna avgudar.

Men är det inte att överdramatisera det hela? Det handlar ju bara om ord, och ord kan ändå inte beskriva Gud. Nej, det är förvisso sant. Gud är omöjlig att fånga i ord.

Men.

Å andra sidan är vi människor hänvisade till ord för att beskriva Gud, hur bristfälligt det än är. Just därför går det även att vända på resonemanget: Eftersom vi beskriver Gud med hjälp av ord, är det oerhört viktigt vilka ord vi beskriver Gud med.

Kyrkohandbokskommittén är medveten om detta och det är just därför man menar att de språkliga förändringarna är av godo. Man säger sig vilja ”komplettera gudsspråket”, och Boel Hössjer Sundman säger i en intervju i tidningen Dagen http://www.dagen.se/darfor-kritiseras-nya-kyrkohandboken-1.726477 : ”I handboksarbetet handlar det inte om att utesluta traditionella formuleringar utan att komplettera gudsspråket med fler bilder.”

Att ta på sig rollen att komplettera Bibeln med fler bilder som beskriver Gud, är inte ett arbete jag skulle vilja bära ansvaret för. Vad händer om vi väljer fel? Tänk om beskrivningarna som finns i Bibeln finns där eftersom de faktiskt beskriver Gud och beskrivningarna som inte finns i Bibeln saknas eftersom de inte beskriver Gud..? Den som glatt tar på sig rollen att ”komplettera gudsspråket” kan omöjligt ta Bibelns ord på större allvar.

Vad säger att just mina personliga bilder av Gud ska presenteras som en sanning? Är min ”känsla” ett mått på sanning? Om jag föredrar en annan bild av Gud än den som presenteras i Bibeln och av Jesus själv, vem av oss har rätt?

Vissa ord har vi fått hjälp med eftersom de är viktigare än andra. Det gäller bland annat vem Gud är. Jesus instruerar oss exempelvis att be till Gud vår ”Fader”. Jesus var väl förtrogen med de judiska texter som säger att Gud är ”såsom en moder”, men han är tydlig i att Gud är vår Fader.

I det föreliggande handboksförslaget görs en liten, men tydlig, glidning i detta. Nu är Gud inte längre ”som en moder” utan Gud är i nattvardsbön 6 ”en fader och en moder”. Vilket är nästa steg? En genderkorrigerad bön där vi ber ”Vår Moder som är i himlen..?” Eller kort och gott ”Vår Gud som är i himlen..?”

Handbokskommitténs strävande att genderneutralisera Gud blir stundtals besvärande. Förutom att språket riskerar att upplevas som opersonligt och konstlat när man väljer bort gudsnamnet ”Herren” och undviker att benämna Gud som ”han” och istället bara använder ordet Gud för att beskriva Gud, fungerar det genusneutrala mindre bra när det appliceras på kristen tro, vilket Kungl. Vitterhetsakademien påpekar i sitt remissyttrande: ”Man [kan] inte av inklusivitetsskäl på det medmänskliga planet utelämna ord som ”Herre” och ”Fader” i sammanhang som är menade att kommunicera relationen mellan Gud och människor. Gudstjänstlivets grund ligger inte i församlingsmedlemmarnas jämställdhet eller demokratiska rättigheter, utan i den bibliska uppenbarelsen.”

Det är de små glidningarnas gud som stiger fram ur den nya Kyrkohandbokens sidor. Ett ord ersätts med ett annat, något tas bort och annat läggs till. Små, små förändringar, knappt märkbara på egen hand. Men tillsammans ritar de om den teologiska kartan. Gud blir någon annan, gudsrelationen får ett annat fokus och det är inte längre evangelium som förkunnas.

Magnus Malm liknar i sin bok Som om Gud inte finns sekulariseringen via språkliga glidningar vid liknelsen om att koka grodor – om förändringarna i temperatur sker för snabbt, hoppar grodorna ur kastrullen. Höjer man temperaturen sakta, märker grodorna däremot inget, de stannar i kastrullen och dör så småningom.

Likadant är det med det teologiska språket. Malm skriver på sidorna 22-23: ”Här erbjuder språket stora möjligheter till diskreta myrsteg åt fel håll, utan att skicka upp varningsskyltar som skulle kunna mobilisera visselblåsare. En sanning är inte en punkt utan snarare ett utrymme, där man med språket kan förflytta sig åt ena kanten utan att fördenskull lämna sanningen. Problemet är bara att om man gör det varje gång och över hela linjen … så har man så småningom ritat om hela kartan så att man inte riktigt känner igen den.

 Exempel på sådana språkliga positionsförflyttningar som var för sig inte nödvändigtvis är felaktiga eller vilseledande men som sammantaget visar sig rita om kartan mer än vi kanske från början hade tänkt oss:

 Från ”Jesus … till ”Gud”.

Från ”Gud” … till ”det heliga”.

Från ”evangeliet” … till ”kristna värderingar”.

Från ”bön” … till ”andlighet”.

Från ”efterföljelse” … till ”engagemang”.

Från ”Kristus” … till ”kristen tro”.

Från ”lärjungaskap” … till ”verksamhet”.

Från ”bekännelse” … till ”tolkning”.

Från ”synd” … till ”brustenhet”.

Från ”Ordet” … till ”mysteriet”.

 Observera att det aldrig handlar om ett nytt ord för samma sak. Det finns inga exakta synonymer. Ett nytt ord förflyttar alltid betydelsen i aldrig så liten grad. Här tar orden med sig hela vårt fokus och placerar det där vi inte medvetet har valt att lägga det. Och alltid i samma grundläggande riktning: Från Gud i centrum till oss själva i centrum. Från det specifika till det allmänna. Från det personliga till det abstrakta. Från det utmanande till det bekräftande. För sent upptäcker vi att vi har hamnat någonstans där vi inte ville vara.”

Så hur mycket betyder egentligen några ord?

Låt oss för enkelhetens skull begränsa oss till kyrkans sakrament – dopet och nattvarden. Sakramenten är heliga handlingar. Det borde innebära att vi nalkas dem med särskild försiktighet och aktning.

I förslaget återfinns inte mindre än 13 alternativ till nattvardsböner och variationen är, minst sagt, enorm. Men nattvardsbön 12 sticker ut. Om den antas, innebär det att instiftelseorden förlorar sin betydelse för brödet och vinets förvandling till Kristi kropp och blod. Nattvardsbönen inleds:

”Vi tackar dig, du himmelens och jordens skapare,

som öppnar din hand och mättar allt levande med nåd.

Du ger oss dagligt bröd, hälsa och kraft.

Av åkrarnas korn och bergens druvor bereder du bröd och vin.

Du dukar ditt bord för oss.

Låt din Ande komma över oss och dessa gåvor,

himmelskt bröd och välsignat vin:

Kristi kropp och blod.”

 Först därefter kommer instiftelseorden.

Så vad innebär det? Jo, att brödet och vinet är ”himmelskt och välsignat” och Kristi kropp och blod redan innan instiftelseorden.

En kollega ställde förundrad frågan om allt bröd och vin som placeras på en vit duk nu är att betraktas som konsekrerade. Ja, så blir det ju, och om det är Kristi kropp och blod redan innan, så behövs inte instiftelseorden. Dock kan det väl vara bra om vi får veta när brödet och vinet i så fall förvandlas. Är det när oblaten lämnar oblatröret? När vinet hälls upp? Eller är hela Systembolaget fyllt med Kristi blod..?

Jag bara undrar.

Och nej, jag är inte ute efter att förta gudstjänstglädjen för handboksförslagets anhängare. Men jag vill veta hur man har tänkt. Har man tänkt alls? Har man gjort en teologisk konsekvensanalys? För konsekvenser blir det: Om nattvardsbönens formulering återfinns i en kyrkohandbok, så innebär det att Svenska kyrkan anser att instiftelseorden inte har någon funktion. Vad är instiftelseorden då? En fin liten ramsa? Förväntas vi leka nattvard?

Om Kristus inte är avgörande för konsekreringen av nattvardsgåvorna, så är han det väl i alla fall vi dopet?

Jag är inte så säker på det. Vad betyder det egentligen när vi, i dopet, kan välja mellan den nuvarande befrielsebönen ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv hennes/hans namn i Livets bok och bevara henne/honom i ditt ljus, nu och alltid” mot orden ”Gud, du som helar världens brustenhet, bevara NN i din kärlek, nu och alltid.”?

Är det ens en befrielsebön kommittén formulerat, eller en försäkran om att allt är väl – och är det i så fall en sådan försäkran vi mest av allt behöver? Möjligen ur ett humanistiskt perspektiv, men inte ur ett kristet.

Låt oss nu göra ett litet experiment som visar hur långt kyrkohandbokskommittén egentligen ville gå. I det nu föreliggande förslaget till kyrkohandbok korstecknar prästen dopbarnet med samma ord som finns i den nuvarande Kyrkohandboken:

”Ta emot korsets tecken (på din (+) panna,

på din (+) mun och på ditt (+) hjärta).

Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge.”

I det förra kyrkohandboksförslaget, det som handbokskommittén ursprungligen presenterade och som därför kan antas utgöra den formulering kommittén själv ansåg vara att föredra, löd samma passus:

”Ta emot korsets tecken (på din (+) panna,

på din (+) mun och på ditt (+) hjärta).

Jesus Kristus kallar dig att vara hans lärjunge.”

Märkte ni skillnaden? Fyra ord saknas, nämligen de ord som beskriver hur den kristna kyrkan definierar Jesus Kristus – ”den korsfäste och uppståndne”.

Det är ingen bagatell. Om Jesus Kristus inte längre är den korsfäste och uppståndne, vem är han då? Vem är det som kallar barnet att bli sin lärjunge, och vad innebär då det lärjungaskapet? Till synes omärkligt har man detroniserat Jesus. Han som nu är den som har korsfästs, dött och uppstått (och med denna seger över döden bekräftat sig som Guds Son) får se sig begränsad till sitt mänskliga jag, en profet bland många.

Hur var det nu förordet till Sann mot dig själv – öppen mot andra löd? ”Vad är skillnaden mellan Jesus som frälsare och Jesus som profet?” I kyrkohandbokskommitténs ursprungliga förslag var det ingen skillnad alls. (Läs del 3 i denna serie.)

Efter att ha mött kraftfulla protester genom remisserna 2012 såg man sig dock nödgad att stoppa in de fyra orden igen. De fyra saknade orden var ett litet för stort steg och väckte reaktion, i alla fall denna gång. Men i nästa revision?

Det nya ska kokas långsamt, så vi inte märker det förrän det är för sent.

Den dagen får den Gud som är densamme från evighet till evighet se sig ersatt av en ny. De små glidningarnas gud.

Helena Edlund

Helena

Läs också del 1 Remissyttranden av Guds nåde, del  2 Kritik undanbedes och del 3 En ny religion?  i denna serie.

En ny religion? Kyrkohandboksförslaget del 3.

En Kyrkohandbok är en Kyrkohandbok är en Kyrkohandbok. Eller? Spelar dess detaljer i ordval och liturgi egentligen någon större roll för gemene man? Sanningen är nog att Kyrkohandboken spelar större roll för vårt språk och vår tro än många föreställer sig.

Någon skrev nyligen att Kyrkohandboken förmodligen spelat större roll för svenska språket än Bibeln. Det är nog inte heller att förta sig att påstå att Kyrkohandboken idag spela större roll för svenskens kristna tro än Bibeln. Det är ju genom den gudstjänst vi möter i samband med en släktings begravning, ett barns dop eller ett sporadiskt högmässobesök som vår uppfattning bildas om vad som är Svenska kyrkans tro, och i förlängningen den kristna kyrkans tro.

Att Kyrkohandboken spelar stor roll för Svenska kyrkan råder det inget tvivel om. Det som återfinns i Kyrkohandboken speglar kyrkans tro, en formulering som återfinns i handboken är därför förenlig med vad Svenska kyrkan bekänner.

Att genomföra förändringar i Kyrkohandboken är därför en allvarlig och ansvarsfull process som får stora återverkningar och som inte bör hastas fram. Historiskt sett har det funnits en medvetenhet om detta. Nya handböcker har tillkommit först när man konstaterat att den gamla inte längre fungerat tillfredsställande och då efter långa tillkomst- och beslutsprocesser. Den nuvarande Kyrkohandboken är exempelvis den sjunde i ordningen sedan reformationen och arbetades fram under 20 år av expertgrupper inom språk, liturgik och musik.

Nu är det av någon anledning mycket bråttom, och remissinstansernas svar har visat på att uttrycket ”fort och fel” har bäring även i andra sammanhang än det militära.

Så varför är det så bråttom? Varför lansera ett förslag som dömts ut redan på förhand, bara för att ha något att presentera till ett jubileum?

Detta gäller särskilt med det ursprungliga uppdraget i åtanke. Kyrkostyrelsen underströk i sitt beslut om översyn från år 2006 ”att 1986 års Kyrkohandbok i huvudsak fungerar väl och att det alltjämt är fråga om en översyn och inte en revision”. Uppdraget ändrades dock i december år 2009, blott två månader efter det att biskopsmötet förordat en revision snarare än en översyn.

Biskopsmötet har sannerligen fått vad man efterfrågade. Det föreliggande handboksförslaget är en genomgripande omarbetning som, om den antas, kommer att få långtgående konsekvenser för församlingarnas gudstjänstfirande och för den svenskkyrkliga teologin. Ingreppen är så omfattande att Kyrkohandboksförslaget på sina ställen har anklagats för att presentera en ny religion.

Att handboksförslaget, trots sina påtalade och grava brister, försvaras så frenetiskt från Svenska kyrkans ledning och de biskopar som förordat revision istället för översyn, väcker frågor om vad som är målet.

Men vilken är då denna religionens Fågel Fenix som ska stiga ur askan från den kristna tron?

En ledtråd ges i boken Sann mot sig själv – öppen mot andra. Skriften, som är ett dokument som Svenska kyrkan har uppmuntrat församlingar att använda sig av, bär underrubriken Samtal om religionsteologi i Svenska kyrkan och publicerades 2011. Titeln kan tyckas en smula luddig, med tanke på att den är resultatet av kyrkomötets beslut från år 2005 att utarbeta ”ett religionsteologiskt dokument med särskild inriktning på islam”. Nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén skrev förordet.

Publikationen har tidigare gått att ladda ner från Svenska kyrkans hemsida, men är nu borttagen. Den finns dock att ladda ner från Sensus http://www.sensus.se/globalassets/allman/var-pedagogik/studiematerial/rattigheter-och-mangfald/sann_mot_sig_sjalv.pdf?_t_id=1B2M2Y8AsgTpgAmY7PhCfg%3d%3d&_t_q=sann+mot+sig+sj%c3%a4lv&_t_tags=language%3asv%2csiteid%3a540cb59f-3773-40c6-9e10-e8134e892ab7&_t_ip=195.67.183.246&_t_hit.id=Sensus_Models_Media_GenericMedia/_87f5225c-63d0-4ee7-9a85-729d2a8bceae&_t_hit.pos=2 .

Särskilt professor Kajsa Ahlstrands kapitel Att tänka om tro – vår egen och andras är intressant i relation till handboksförslaget. Där tidigare versioner av Kyrkohandboken har utgått från den katolska liturgireformens tågordning där man först fixerar läran och först därefter drar konsekvenserna för liturgin som helhet inklusive gudstjänstmusiken, vänder Ahlstrand på steken när hon lyfter fram kapellet på Arlanda flygplats som ett föredöme:

”Praktiken är redan etablerad; den teologiska reflektionen kan följa efter. Det är en variant på principen lex orandi, lex credendi, ”bönens lag är trons lag”, det vill säga: det som kyrkan ber, den gudstjänst som kyrkan firar, är också kyrkans tro. Praktiken i form av gudstjänstfirande och gudstjänstrum skapar den teologi som kyrkan lär.”

Men det Ahlstrand förespråkar är inte det ”lex orandi, lex credendi” som innebär att kyrkans gudstjänst är enig med kyrkans tro. Ahlstrands tolkning är att gudstjänstfirandet skapar tron. Eller kort och gott – det är inte teologin som skapar gudstjänsten, utan gudstjänsten som skapar teologin.

Uttalandet är anmärkningsvärt. Det visar på ett synsätt där teologin är sekundär, en simpel konsekvens av hur man väljer att fira gudstjänst. Ändra i gudstjänsten – och teologin ändras. En sådan inställning förutsätter även att det inte längre finns några Sanningar att ta hänsyn till, utan att teologin kan och bör anpassas till andra, högre syften.

Nuvarande ärkebiskopen inledde 2011 sitt förord på följande sätt: ”Hur många vägar bär till Gud? Ber kristna och muslimer till samma Gud? Vad är skillnaden mellan Jesus som frälsare och Jesus som profet?” Så här fem år senare vet vi biskopskollegiets förhärskande syn i dessa frågor. Det är idag okontroversiellt för en biskop att hävda att många vägar bär till Gud, att kristna och muslimer ber till samma gud och att betona den historiske personen Jesus (profeten) snarare än Guds Son Jesus (Frälsaren). Sådana åsikter öppnar dörren för de förändringar Ahlstrand förespråkar.

Ahlstrand menar att gudstjänstfirandet i Svenska kyrkan bör bli mer inklusivt i förhållande till andra religioner, och hon är inte främmande för långtgående förändringar i gudstjänstfirandet för att uppnå detta. Förutom att hon bland annat föreslår att prästen ”av pastorala skäl” kan avstå från den trinitariska välsignelsen om muslimer närvarar under en gudstjänst, skriver Ahlstrand på sidan 19: Om religionsteologin blir mer inklusiv, kan församlingen då fortsätta sjunga ”Kristus är världens ljus, han och ingen annan” (Sv.ps. 37:1)? Kan dopliturgins ord om att Gud har ”sänt sin Son, Jesus Kristus, för att rädda oss från det onda” tolkas annat än på ett exklusivt sätt? Behöver evangelieboken förändras så att exempelvis andra årgångens evangelietext för fjärde söndagen i påsktiden om Jesus som vägen, sanningen och livet (Johannes 14:1–14) byts ut? Detta är verkliga frågor som det finns all anledning att ta på allvar.”

Det är en radikal stympning av rådande gudstjänstordning som förespråkas, så radikal att den i ett svep nullifierar Treenigheten och därmed den kristna tron. Sjunger vi inte längre att Kristus är världens ljus – så är han det inte. Om vi inte längre döper eftersom Gud har sänt sin Son, Jesus Kristus, för att rädda oss från det onda – så är Jesus inte Guds Son och inte nödvändig för vår räddning. Om vi byter ut texten som talar om Jesus som vägen, sanningen och livet – så upphör Jesus att vara unik väg till Gud.

Kvar blir en allmänreligiös andlighet. Det är en teologi vi känner igen från bland annat biskop Åke Bonniers texter i tidningen Dagen och debattinläggen i Kyrkans tidning.

Genom att behålla den språkliga ramen, men lyfta ut de faktorer som är bärare av den kristna trosbekännelsen blir gudstjänsten onekligen mer inklusiv, men den upphör samtidigt att vara kristen.

Sett ur det perspektivet har Kyrkohandboksförslaget bara hunnit halvvägs. Å andra sidan är förslaget så bristfälligt att remissinstanserna förespår en mycket kort hållbarhetstid. Om några år är det måhända dags för en ny revision?

Fortsättning lär följa.

Helena Edlund

Helena

Läs också: 

https://kristenopinion.wordpress.com/2016/05/15/remissyttranden-av-guds-nade-kyrkohandboksforslaget-del-1/

https://kristenopinion.wordpress.com/2016/05/18/kritik-undanbedes-kyrkohandboksforslaget-del-2/

http://www.kyrkanstidning.se/debatt/nu-kravs-tydligt-besked-om-vad-svenska-kyrkan-tror

http://www.kyrkanstidning.se/debatt/radslans-teologi-existerar-inte

 

 

 

 

 

 

Kritik undanbedes. Kyrkohandboksförslaget del 2.

Inget är så viktigt för den som vill förbättra sig och sina prestationer, som förmågan att ta emot konstruktiv kritik. Det är inte alltid angenämt att kritiseras för sina prestationer, särskilt inte om kritiken rör något som ligger en varmt om hjärtat eller som bottnar i ens djupaste övertygelser.

Ändå.

Ändå är det helt nödvändigt att överkomma den där första känslan av personligt angrepp och istället förstå att kritik är ett bevis på engagemang. Akademiker är vana vid systemet med respondenter och opponenter och varje skribent vet att ”kill your darlings” måste tillämpas även om det smärtar.

Den som framför kritik har de facto tagit sig tid att granska och formulera sina reflektioner och synpunkter och ger genom detta möjligheten till förbättringar och klargöranden. Genom en saklig och osentimental granskning från ett annat perspektiv än det egna, bidrar kritikern till att det egna arbetet i slutändan blir så bra som möjligt och förhindrar att man presenterar en undermålig slutprodukt.

Alltså: Kritik är något att vara tacksam över och den som gjort sig omaket att opponera på ens alster bör man tacka. Att gå till attack mot en opponent är omoget och ovärdigt. Ändå är det angreppets och konfliktens väg som vår ärkebiskop har valt när hon försvarar det så starkt kritiserade förslaget till ny Kyrkohandbok.

Ärkebiskopens öppna brev till remissinstansen Svenska Akademien finns publicerat hos Kyrkans tidning http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ab-svarar-nu-svenska-akademien-i-ett-oppet-brev . Tonen kan i bästa fall betecknas som avfärdande eller, något mindre smickrande, som arrogant. Nästa gång Svenska kyrkan ber Akademien om assistans, skulle jag inte sätta några stora summor på att de hörsammar inbjudan.

Allt sker inför öppen ridå. Församlingsmedlemmar, gudstjänstfirare och anställda trevar efter skämskudden när ärkebiskopen beskyller De Aderton för bristande kvalitet i sitt remissyttrande, samtidigt som hon själv argumenterar utifrån exemplet med ett Sanctus som inte ens finns i Kyrkohandboken http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kan-arkebiskopen-sin-psalmbok .

Ärkebiskopens reaktioner följer tyvärr ett för Svenska kyrkan välkänt mönster. Den bristande förmågan att ta till sig, och ta till vara på, kritik är inget nytt utan återkommer ständigt. Annika Borg skriver idag om detta på ledarplats http://www.barometern.se/ledare/svenska-akademien-i-onad/ .

De senaste veckorna har kyrkohandboksförslaget aktualiserat tre huvudlinjer i bemötandet. Tragiskt nog kan dessa tre huvudlinjer även etiketteras som klassiska härskartekniker:

  1. Förlöjligande – ”Kan ni verkligen inte bättre än så här?” Nu senast exemplifierat genom ärkebiskopens bemötande av Svenska Akademiens remissvar. Förlöjligande är även ett vanligt förekommande sätt att bemöta frågor från inomkyrkligt håll. Då påstås att den frågande helt enkelt inte begriper bättre, eller i alla fall inte begriper sådant som är fullständigt självklart för Svenska kyrkans ledning.
  2. Påförande av skuld och skam – ”Allt är ert fel!” Häromdagen skrev malmöprästen Helena Myrstener om hur kritiken mot handboksförslaget berövat henne gudstjänstglädjen. ”Det är det värsta, att konflikterna inom Svenska kyrkan kring en ny gudstjänsthandbok, har förtagit glädjen. I stället för att känna förväntan inför en ny handbok har tröttheten infunnit sig och redan nu är på något sätt gudstjänstglädjen borta.” http://www.kyrkanstidning.se/debatt/hur-far-vi-tillbaka-gudstjanstgladjen . De som inte jublar är helt enkelt elaka och borde istället vara tysta och inte ställa till problem för dem som bara vill vara glada.
  3. Osynliggörande – ”Ni bjuder in till fortsatt diskussion, men vi väljer att vara tysta.” Åke Bonnier besvarade inviterna till en teologisk diskussion om prästlöftenas relevans med tystnad, men först efter det att han använt sig både av påförande av skuld och skam och lite förlöjligande. De som tyckte annorlunda menade biskopen tillhörde ”en rädslans teologi som främst tycks vilja hävda svart och vitt, rätt och fel. (—) Den teologin tycks inte vilja ha någon annan dialog än den som i långa loppet syftar till alla ska tro på samma sätt.” http://www.kyrkanstidning.se/debatt/ingen-trostribunal-styr-over-den-helige-ande . Hur diskuterar man med någon som väljer att negligera ens åsikter? Det går helt enkelt inte.

Ständigt detta ”vi-och-dem”. Ständigt detta avståndstagande från dem som inte delar de egna åsikterna. Ständigt detta hån mot dem som menar att Bibel och bekännelse fortfarande är den grund på vilken liturgi och förkunnelse måste vila. Ständigt denna ovilja att lyssna till andra trots att man säger sig vilja ha en dialog. Ständigt detta aggressiva och mästrande bemötande av kritiska röster – ett bemötande som nu även utomkyrkliga remissinstanser fått smaka på.

Faktum är att remisstiden knappt hann gå ut, innan ärkebiskopen klargjorde att man inte ämnade lyssna till de remissinstanser vars åsikter man faktiskt frågat efter.

Varför lämnade man ens ut förslaget på remiss? Församlingarna i Stockholms stift är redan kallade till två dagars internat på stiftsgården Stjärnholm under hösten, för att diskutera hur den nya Kyrkohandboken ska användas i församlingarna. Detta trots att Kyrkomötet först nästa år ska fatta beslut om handboksförslaget ska antas eller ej.

Förlåt om jag förstör stämningen, men än en gång dyker samma frågor upp: Varför lyssnar ni inte? Varför är det så bråttom?

Helena Edlund

Helena

Läs också del 1 HÄR.

Remissyttranden av Guds nåde. Kyrkohandboksförslaget del 1

Svenska kyrkans hemsida låter meddela att församlingarna från och med januari 2017 kan använda det nu föreliggande förslaget till ny Kyrkohandbok i gudstjänstfirandet. Om denna formulering kvarstår efter remisstidens utgång den 15 maj, säger det en hel del om de motiv och drivkrafter som ligger bakom lanseringen av en minst sagt omdiskuterad och ifrågasatt produkt.

Kyrkohandboken är inte vilken textsamling som helst. Den ger direktiv för hur församlingarna ska fira samtliga gudstjänster från dop via högmässa till begravning och skall stå i samklang med kyrkans tro, bekännelse och lära. Genom användandet av Kyrkohandboken förkunnar kyrkan vad hon tror på. Men böckerna formar också kyrkan.

Att formulera något som är bärare av ett sådant ansvar måste få ta tid, vilket tycks ha glömts bort i ivern över att lansera den nya Kyrkohandboken i samband med 500-årsfirandet av reformationen. Det första förslaget som presenterades 2012 var ett hastverk och mötte så stark kritik att det arbetades om. Men inte heller nu har kritiken varit nådig.

Musikaliska Akademien går i sitt remissyttrande så långt som att, i fetstil, avvisa förslaget i sin helhet, då man menar att de processer som lett fram till Kyrkohandboksförslaget inte kan anses acceptabla, ”varken ur vetenskaplig, musikalisk eller kulturell synvinkel” http://www.musakad.se/download/18.38228ad4143b35110975911/1391160304658/Remissyttrande+Kyrkohandboksf%C3%B6rslaget.pdf . Kungliga Vitterhetsakademien menar att handboksförslaget är tveksamt ur kulturarvssynpunkt och föreslår i sitt remissyttrande http://www.vitterhetsakad.se/ckeditor_assets/attachments/466/yttrande_Kyrkohandboken_2016-04-27.pdf ytterligare en bearbetning efter att bland annat ha hänvisat till ett bristande och felaktigt språkbruk, samt varnat för antisemitiska tendenser när hebreiska ord byts ut. Exempelvis byts ”Herre Gud Sebaot” ut mot ”Herre Gud allsmäktig”.

Mest underhållande att läsa är dock remissyttrandet från Svenska Akademien http://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/remissvar_Kyrkohandboken.pdf , som efter lingvistisk ekvilibrism i den högre skolan landar i slutsatsen att handboksförslaget ”ger ett ofärdigt intryck och att det därför bland annat bör underkastas en mycket grundlig språklig/stilistisk genomgång av kompetenta språkgranskare”.

Intressant är att såväl Kungl. Vitterhetsakademien som Svenska Akademien i sina remissyttranden lämnar teologiska reflektioner som tycks ha gått handbokskommittén förbi. Svenska Akademien påpekar finkänsligt att ”det är kanske inte Svenska Akademiens sak att komma med påpekanden om det teologiska innehållet, men stundom kan språkfrågorna ha teologiska implikationer.”

Församlingarnas kyrkoråd har fått uttala sig om Kyrkohandboksförslagen genom att besvara frågor i ett remissformulär. Frågorna tycks, liksom i förra remissomgången, vara formulerade efter principen ”som man ropar, får man svar”. Exempelvis har kyrkoråden fått ange om de kan fira ”sin” gudstjänst utifrån föreliggande handboksförslag genom att kryssa antingen i en ja-ruta eller i en nej-ruta.

Den verkliga utmaningen kommer för den församling som har som målsättning att fira en teologiskt korrekt högmässa. Förutsatt att församlingen förfogar över präster som förmår navigera sig genom Kyrkohandboksförslagets grynnor och skär som vore det en svensk innerskärgård, så går det att kryssa i ja-rutan. Frågan om det utifrån handboksförslaget går att fira en heretisk mässa återfinns dock inte, trots att det är betydligt enklare och riskerar att bli fallet för den församling som väljer lite på känn.

Just antalet valmöjligheter tycks ha prioriterats av handbokskommittén. Högmässan har i förslaget över tvåhundra alternativ, och kan lågt räknat utformas i mer än åtta tusen (!) olika varianter.

En rimlig slutsats av detta är att igenkännandet försvinner, inte bara mellan enskilda församlingar utan även mellan mässfirandet i Svenska kyrkan och i övriga kristna kyrkor. ”Om människor som redan känner mässan från andra kulturer (—) inte känner igen sig när de möter mässan som gudstjänst inom Svenska kyrkan, är detta en brist. Följden blir ett främlingskap som skapar avstånd” varnar exempelvis Vitterhetsakademien.

En rimlig fråga att ställa är varför denna uppenbart ofärdiga bristfälliga produkt överhuvudtaget presenterats? Det är ju aldrig roligt att, som upphovsman, presentera ett alster som möter massiv kritik? Med så grava språkliga, musikaliska och teologiska brister borde väl någon ha dragit i handbromsen för länge sedan?

Inte nödvändigtvis. Allt handlar om vilket som är det önskade målet.

Om målet är att presentera en Kyrkohandbok som har ett brett stöd i församlingarna, som verkar enande med den världsvida kristna kyrkan, som hedrar kulturarvet, som är språkligt och stilistiskt korrekt och dessutom är kyrkomusikaliskt och teologiskt korrekt – ja, då kommer Kyrkohandboksförslaget att dras tillbaka.

Om det nuvarande förslaget däremot antas, kan det bara innebära att målet är ett annat. Ett mål som är värt att Svenska kyrkan splittras och antar en kongregationalistisk form, ett mål som är värt att Svenska kyrkan tar ännu ett steg bort från den världsvida kristna kyrkan och ett mål som är värt mer än att Kyrkohandboken är teologiskt, liturgiskt, pastoralt, språkligt och musikaliskt hållbar.

Ett mål som är så viktigt, att Svenska kyrkan bemöter remissinstanserna med ett trotsigt långfinger i luften.

Idag, söndag, går remisstiden ut. Sedan får vi se hur Svenska kyrkan väljer – och utifrån det dra våra slutsatser.

Helena Edlund

Helena

Det här är en serie. Nästa del publiceras inom kort.

 

Vänner och andra på nätet

När en central socialdemokratisk kommunpolitiker i Göteborg avgick för några månader sedan var reaktionerna bland mina Facebookvänner blandade. En del var förtvivlade, en del jublade, en del gäspade uttråkat. Jag är glad över denna bredd av åsikter och värderingar i FB-vänskapskretsen. Jag är också tacksam över att kommentarer om middagsmat, utflykter och famljeangelägenheter blandas med tydliga politiska ställningstaganden. Även om jag inte alls håller med.

Ändå blir jag betänksam ibland över det som händer på nätet. Dels inför dessa militära män som uppger sig ha höga grader inom USA:s försvarsmakt och som efterfrågar min vänskap. Ingen av dem har några andra vänner eller lägger upp några personliga bilder. Än mindre har någon av dem någon rimlig anledning till att de vill bli vänner med just mig, av alla människor på jorden. Vilka är dessa, vad vill de?

En annan betänksamhet rör kvinnor med aktivistsymboler från Mellanöstern, som också vill bli vänner med just mig. De förfrågningar jag får från skype, av personer som kallar sig babysweetsurprize2 osv bekymrar mig mindre…

En hel del aktiv propaganda bedrivs naturligtvis också på nätet. Jag följer flera twittrare som står på synnerligen olika sidor i fråga om islamism. En intressant twittrare i det sammanhanget är Dr. Nazreen Nawaz, som talade nog företräder något som heter Women For Khilafa. Nawaz lägger ut en mängd uttalanden från muslimska ungdomar i olika delar av världen som kritiserar det sekulariserade väst och kapitalistiska värderingar. Det senare är intressant och kan kanske vara en förklaring till att delar av den svenska vänstern har svårt med gränsdragningarna åt islamisthållet. Kanske finns det beröringspunkter mellan drömmarna om kalifatet och drömmarna om det klasslösa samhället? Att frågor om individens frihet och demokratiska värderingar väger lätt i båda föreställningsvärldarna vet vi ju redan.

Nedan är länk till en av de korta filmer som Nawaz lagt ut nyligen. Här möter vi en ung svensk flicka som skildrar sina vedermödor i det dagliga livet som muslim i Sverige. Notera hennes bild av andra ungdomars liv och hennes kritik av kapitalismen.

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=891959150931108&id=617064418420584&refsrc=https%3A%2F%2Fm.facebook.com%2Fvideo.php&_rdr

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Damage control inom S

Vilka krav kan vi ställa på företrädare för de svenska regeringspartierna? Var går gränsen för de sammanhang de kan medverka i ? En Palestina-konferens i Malmö i helgen, där en riksdagsledamot för S skulle ha talat, ställer frågorna på sin spets. Igen.

Det har knappt gått en dag den senaste tiden utan att nya uppgifter om våra folkvaldas tveksamma umgängen och intoleranta åsikter eller praktiker kommit upp. Flera värderingskollisioner har blivit synliga. En av dem är den mellan västerländska värderingar och en islamistisk samhällsvision, där kvinnosynen är en bärande ingrediens. En annan har visat hur Mellanösterns konflikter skapar polariseringar även i Sverige.

Anti-judiska och antisemitiska föreställningar är tyvärr inte ovanliga i Mellanösterns länder. Att våra folkvalda, som tidigare bostadsminister Mehmet Kaplan (MP), håller sig med sådana uppfattningar och offentligt uttrycker dem, visar att dessa synsätt normaliserats i kretsar i det svenska samhället. När statsråd härbärgerar och uttrycker dessa idéer är det inte en fråga om enskildheter, utan ett tecken på en farlig värderingsförskjutning. Denna utveckling måste tas på största allvar och motverkas.

Synsätten Mehmet Kaplan och andra gett uttryck för existerar inte i ett vakuum. Navet i denna föreställningsvärld är att staten Israel inte har något existensberättigande. Eller rättare: judar har ingen hemvist i Jerusalem eller i landet, i regionen, överhuvudtaget. Det är detta som var underströmmen när Kaplan 2014 på Medborgarplatsen i Stockholm ropade ”Vi ska befria Jerusalem”.

I helgen arrangeras den fjortonde Palestinians in Europe Conference. Denna gång i Malmö. Konferensen är ett tillfälle att uppmärksamma palestiniernas situation och utvecklingen i Mellanöstern. Men en av arrangörerna är organisationen Palestinian Return Center (PRC). Enligt bland andra tyska myndigheter har organisationen band till terrororganisationen Hamas och Muslimska brödraskapet. Hamas erkänner som bekant inte Israels rätt att existera. Under tidigare konferenser har terrororganisationens ledare Ismail Haniyeh talat via länk.

En av årets talare var enligt programmet den svenska riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S). När frågor började dyka upp i sociala medier om hennes medverkan nu på lördag valde hon att hoppa av. Det valet gör dock inte att kritiska frågor inte behöver ställas om hur det kan komma sig att Larsson återkommande hamnar i liknande sällskap.

2014 uppmärksammades hon när hon poserade på en bild med en karta över regionen, en karta där Israel saknas. Larsson kritiserades 2015 för att ha talat under en Palestina-demonstration i Malmö där det skanderades ”Intifada kom och låt fredliga lösningar gå”. Hillevi Larsson tog avstånd från ropen och försvarade sig med att hon inte förstår arabiska.

Men inte heller denna gång tycktes Hillevi Larsson ha undersökt sitt umgänge innan hon tackade ja. I år hade hon enligt konferensinformationen fått sällskap av Sheik Ekrima Said Sabri, tidigare stormuftin av Jerusalem. Han har tidigare portats från att komma in i Holland på grund av sina extrema åsikter om judar och väst. Innan elfte september, exempelvis, uttalade han sig hätskt om USA och menade att landet borde ”förstöras” och ”Vita huset täckas i svart”.

Ett grundkrav på företrädare för de regeringsbärande partierna, och på våra folkvalda i vidare mening, är att de inte deltar i och legitimerar sammanhang som otvetydigt underblåser konflikter och motsättningar i Sverige och i världen.

En fråga som också behöver ställas är det kloka i att en konferens med en sådan slagsida alls arrangeras i Malmö, en stad som judar flyttar ifrån och där de som bor kvar är otrygga. Redan i början av 2000-talet kom rapporter om ökande antisemitism bland den del av befolkning som har rötter i Mellanöstern (Tossavainen/Oredsson 2003). Vad det är för budskap som kommer att spridas i helgen är en fråga som behöver svar. Varför en representant för ett av Sveriges regeringspartier överhuvudtaget fanns med på talarlistan är en annan.

Vänsterpartiets Daniel Sestrajcic skulle också ha talat under konferensen. Även han har valt att hoppa av.

Annika Borg

Annika KO