Remissyttranden av Guds nåde. Kyrkohandboksförslaget del 1

Svenska kyrkans hemsida låter meddela att församlingarna från och med januari 2017 kan använda det nu föreliggande förslaget till ny Kyrkohandbok i gudstjänstfirandet. Om denna formulering kvarstår efter remisstidens utgång den 15 maj, säger det en hel del om de motiv och drivkrafter som ligger bakom lanseringen av en minst sagt omdiskuterad och ifrågasatt produkt.

Kyrkohandboken är inte vilken textsamling som helst. Den ger direktiv för hur församlingarna ska fira samtliga gudstjänster från dop via högmässa till begravning och skall stå i samklang med kyrkans tro, bekännelse och lära. Genom användandet av Kyrkohandboken förkunnar kyrkan vad hon tror på. Men böckerna formar också kyrkan.

Att formulera något som är bärare av ett sådant ansvar måste få ta tid, vilket tycks ha glömts bort i ivern över att lansera den nya Kyrkohandboken i samband med 500-årsfirandet av reformationen. Det första förslaget som presenterades 2012 var ett hastverk och mötte så stark kritik att det arbetades om. Men inte heller nu har kritiken varit nådig.

Musikaliska Akademien går i sitt remissyttrande så långt som att, i fetstil, avvisa förslaget i sin helhet, då man menar att de processer som lett fram till Kyrkohandboksförslaget inte kan anses acceptabla, ”varken ur vetenskaplig, musikalisk eller kulturell synvinkel” http://www.musakad.se/download/18.38228ad4143b35110975911/1391160304658/Remissyttrande+Kyrkohandboksf%C3%B6rslaget.pdf . Kungliga Vitterhetsakademien menar att handboksförslaget är tveksamt ur kulturarvssynpunkt och föreslår i sitt remissyttrande http://www.vitterhetsakad.se/ckeditor_assets/attachments/466/yttrande_Kyrkohandboken_2016-04-27.pdf ytterligare en bearbetning efter att bland annat ha hänvisat till ett bristande och felaktigt språkbruk, samt varnat för antisemitiska tendenser när hebreiska ord byts ut. Exempelvis byts ”Herre Gud Sebaot” ut mot ”Herre Gud allsmäktig”.

Mest underhållande att läsa är dock remissyttrandet från Svenska Akademien http://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/remissvar_Kyrkohandboken.pdf , som efter lingvistisk ekvilibrism i den högre skolan landar i slutsatsen att handboksförslaget ”ger ett ofärdigt intryck och att det därför bland annat bör underkastas en mycket grundlig språklig/stilistisk genomgång av kompetenta språkgranskare”.

Intressant är att såväl Kungl. Vitterhetsakademien som Svenska Akademien i sina remissyttranden lämnar teologiska reflektioner som tycks ha gått handbokskommittén förbi. Svenska Akademien påpekar finkänsligt att ”det är kanske inte Svenska Akademiens sak att komma med påpekanden om det teologiska innehållet, men stundom kan språkfrågorna ha teologiska implikationer.”

Församlingarnas kyrkoråd har fått uttala sig om Kyrkohandboksförslagen genom att besvara frågor i ett remissformulär. Frågorna tycks, liksom i förra remissomgången, vara formulerade efter principen ”som man ropar, får man svar”. Exempelvis har kyrkoråden fått ange om de kan fira ”sin” gudstjänst utifrån föreliggande handboksförslag genom att kryssa antingen i en ja-ruta eller i en nej-ruta.

Den verkliga utmaningen kommer för den församling som har som målsättning att fira en teologiskt korrekt högmässa. Förutsatt att församlingen förfogar över präster som förmår navigera sig genom Kyrkohandboksförslagets grynnor och skär som vore det en svensk innerskärgård, så går det att kryssa i ja-rutan. Frågan om det utifrån handboksförslaget går att fira en heretisk mässa återfinns dock inte, trots att det är betydligt enklare och riskerar att bli fallet för den församling som väljer lite på känn.

Just antalet valmöjligheter tycks ha prioriterats av handbokskommittén. Högmässan har i förslaget över tvåhundra alternativ, och kan lågt räknat utformas i mer än åtta tusen (!) olika varianter.

En rimlig slutsats av detta är att igenkännandet försvinner, inte bara mellan enskilda församlingar utan även mellan mässfirandet i Svenska kyrkan och i övriga kristna kyrkor. ”Om människor som redan känner mässan från andra kulturer (—) inte känner igen sig när de möter mässan som gudstjänst inom Svenska kyrkan, är detta en brist. Följden blir ett främlingskap som skapar avstånd” varnar exempelvis Vitterhetsakademien.

En rimlig fråga att ställa är varför denna uppenbart ofärdiga bristfälliga produkt överhuvudtaget presenterats? Det är ju aldrig roligt att, som upphovsman, presentera ett alster som möter massiv kritik? Med så grava språkliga, musikaliska och teologiska brister borde väl någon ha dragit i handbromsen för länge sedan?

Inte nödvändigtvis. Allt handlar om vilket som är det önskade målet.

Om målet är att presentera en Kyrkohandbok som har ett brett stöd i församlingarna, som verkar enande med den världsvida kristna kyrkan, som hedrar kulturarvet, som är språkligt och stilistiskt korrekt och dessutom är kyrkomusikaliskt och teologiskt korrekt – ja, då kommer Kyrkohandboksförslaget att dras tillbaka.

Om det nuvarande förslaget däremot antas, kan det bara innebära att målet är ett annat. Ett mål som är värt att Svenska kyrkan splittras och antar en kongregationalistisk form, ett mål som är värt att Svenska kyrkan tar ännu ett steg bort från den världsvida kristna kyrkan och ett mål som är värt mer än att Kyrkohandboken är teologiskt, liturgiskt, pastoralt, språkligt och musikaliskt hållbar.

Ett mål som är så viktigt, att Svenska kyrkan bemöter remissinstanserna med ett trotsigt långfinger i luften.

Idag, söndag, går remisstiden ut. Sedan får vi se hur Svenska kyrkan väljer – och utifrån det dra våra slutsatser.

Helena Edlund

Helena

Det här är en serie. Nästa del publiceras inom kort.

 

Annonser