Kritik undanbedes. Kyrkohandboksförslaget del 2.

Inget är så viktigt för den som vill förbättra sig och sina prestationer, som förmågan att ta emot konstruktiv kritik. Det är inte alltid angenämt att kritiseras för sina prestationer, särskilt inte om kritiken rör något som ligger en varmt om hjärtat eller som bottnar i ens djupaste övertygelser.

Ändå.

Ändå är det helt nödvändigt att överkomma den där första känslan av personligt angrepp och istället förstå att kritik är ett bevis på engagemang. Akademiker är vana vid systemet med respondenter och opponenter och varje skribent vet att ”kill your darlings” måste tillämpas även om det smärtar.

Den som framför kritik har de facto tagit sig tid att granska och formulera sina reflektioner och synpunkter och ger genom detta möjligheten till förbättringar och klargöranden. Genom en saklig och osentimental granskning från ett annat perspektiv än det egna, bidrar kritikern till att det egna arbetet i slutändan blir så bra som möjligt och förhindrar att man presenterar en undermålig slutprodukt.

Alltså: Kritik är något att vara tacksam över och den som gjort sig omaket att opponera på ens alster bör man tacka. Att gå till attack mot en opponent är omoget och ovärdigt. Ändå är det angreppets och konfliktens väg som vår ärkebiskop har valt när hon försvarar det så starkt kritiserade förslaget till ny Kyrkohandbok.

Ärkebiskopens öppna brev till remissinstansen Svenska Akademien finns publicerat hos Kyrkans tidning http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ab-svarar-nu-svenska-akademien-i-ett-oppet-brev . Tonen kan i bästa fall betecknas som avfärdande eller, något mindre smickrande, som arrogant. Nästa gång Svenska kyrkan ber Akademien om assistans, skulle jag inte sätta några stora summor på att de hörsammar inbjudan.

Allt sker inför öppen ridå. Församlingsmedlemmar, gudstjänstfirare och anställda trevar efter skämskudden när ärkebiskopen beskyller De Aderton för bristande kvalitet i sitt remissyttrande, samtidigt som hon själv argumenterar utifrån exemplet med ett Sanctus som inte ens finns i Kyrkohandboken http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kan-arkebiskopen-sin-psalmbok .

Ärkebiskopens reaktioner följer tyvärr ett för Svenska kyrkan välkänt mönster. Den bristande förmågan att ta till sig, och ta till vara på, kritik är inget nytt utan återkommer ständigt. Annika Borg skriver idag om detta på ledarplats http://www.barometern.se/ledare/svenska-akademien-i-onad/ .

De senaste veckorna har kyrkohandboksförslaget aktualiserat tre huvudlinjer i bemötandet. Tragiskt nog kan dessa tre huvudlinjer även etiketteras som klassiska härskartekniker:

  1. Förlöjligande – ”Kan ni verkligen inte bättre än så här?” Nu senast exemplifierat genom ärkebiskopens bemötande av Svenska Akademiens remissvar. Förlöjligande är även ett vanligt förekommande sätt att bemöta frågor från inomkyrkligt håll. Då påstås att den frågande helt enkelt inte begriper bättre, eller i alla fall inte begriper sådant som är fullständigt självklart för Svenska kyrkans ledning.
  2. Påförande av skuld och skam – ”Allt är ert fel!” Häromdagen skrev malmöprästen Helena Myrstener om hur kritiken mot handboksförslaget berövat henne gudstjänstglädjen. ”Det är det värsta, att konflikterna inom Svenska kyrkan kring en ny gudstjänsthandbok, har förtagit glädjen. I stället för att känna förväntan inför en ny handbok har tröttheten infunnit sig och redan nu är på något sätt gudstjänstglädjen borta.” http://www.kyrkanstidning.se/debatt/hur-far-vi-tillbaka-gudstjanstgladjen . De som inte jublar är helt enkelt elaka och borde istället vara tysta och inte ställa till problem för dem som bara vill vara glada.
  3. Osynliggörande – ”Ni bjuder in till fortsatt diskussion, men vi väljer att vara tysta.” Åke Bonnier besvarade inviterna till en teologisk diskussion om prästlöftenas relevans med tystnad, men först efter det att han använt sig både av påförande av skuld och skam och lite förlöjligande. De som tyckte annorlunda menade biskopen tillhörde ”en rädslans teologi som främst tycks vilja hävda svart och vitt, rätt och fel. (—) Den teologin tycks inte vilja ha någon annan dialog än den som i långa loppet syftar till alla ska tro på samma sätt.” http://www.kyrkanstidning.se/debatt/ingen-trostribunal-styr-over-den-helige-ande . Hur diskuterar man med någon som väljer att negligera ens åsikter? Det går helt enkelt inte.

Ständigt detta ”vi-och-dem”. Ständigt detta avståndstagande från dem som inte delar de egna åsikterna. Ständigt detta hån mot dem som menar att Bibel och bekännelse fortfarande är den grund på vilken liturgi och förkunnelse måste vila. Ständigt denna ovilja att lyssna till andra trots att man säger sig vilja ha en dialog. Ständigt detta aggressiva och mästrande bemötande av kritiska röster – ett bemötande som nu även utomkyrkliga remissinstanser fått smaka på.

Faktum är att remisstiden knappt hann gå ut, innan ärkebiskopen klargjorde att man inte ämnade lyssna till de remissinstanser vars åsikter man faktiskt frågat efter.

Varför lämnade man ens ut förslaget på remiss? Församlingarna i Stockholms stift är redan kallade till två dagars internat på stiftsgården Stjärnholm under hösten, för att diskutera hur den nya Kyrkohandboken ska användas i församlingarna. Detta trots att Kyrkomötet först nästa år ska fatta beslut om handboksförslaget ska antas eller ej.

Förlåt om jag förstör stämningen, men än en gång dyker samma frågor upp: Varför lyssnar ni inte? Varför är det så bråttom?

Helena Edlund

Helena

Läs också del 1 HÄR.

Annonser