De små glidningarnas gud. Kyrkohandboksförslaget del 4.

För den som har som mål att förändra teologin blir språket en avgörande faktor. Ändra i gudstjänstens språk – och teologin ändras. Innan vi vet ordet av är det förenligt med Svenska kyrkans tro och bekännelse att bekänna avgudar.

Men är det inte att överdramatisera det hela? Det handlar ju bara om ord, och ord kan ändå inte beskriva Gud. Nej, det är förvisso sant. Gud är omöjlig att fånga i ord.

Men.

Å andra sidan är vi människor hänvisade till ord för att beskriva Gud, hur bristfälligt det än är. Just därför går det även att vända på resonemanget: Eftersom vi beskriver Gud med hjälp av ord, är det oerhört viktigt vilka ord vi beskriver Gud med.

Kyrkohandbokskommittén är medveten om detta och det är just därför man menar att de språkliga förändringarna är av godo. Man säger sig vilja ”komplettera gudsspråket”, och Boel Hössjer Sundman säger i en intervju i tidningen Dagen http://www.dagen.se/darfor-kritiseras-nya-kyrkohandboken-1.726477 : ”I handboksarbetet handlar det inte om att utesluta traditionella formuleringar utan att komplettera gudsspråket med fler bilder.”

Att ta på sig rollen att komplettera Bibeln med fler bilder som beskriver Gud, är inte ett arbete jag skulle vilja bära ansvaret för. Vad händer om vi väljer fel? Tänk om beskrivningarna som finns i Bibeln finns där eftersom de faktiskt beskriver Gud och beskrivningarna som inte finns i Bibeln saknas eftersom de inte beskriver Gud..? Den som glatt tar på sig rollen att ”komplettera gudsspråket” kan omöjligt ta Bibelns ord på större allvar.

Vad säger att just mina personliga bilder av Gud ska presenteras som en sanning? Är min ”känsla” ett mått på sanning? Om jag föredrar en annan bild av Gud än den som presenteras i Bibeln och av Jesus själv, vem av oss har rätt?

Vissa ord har vi fått hjälp med eftersom de är viktigare än andra. Det gäller bland annat vem Gud är. Jesus instruerar oss exempelvis att be till Gud vår ”Fader”. Jesus var väl förtrogen med de judiska texter som säger att Gud är ”såsom en moder”, men han är tydlig i att Gud är vår Fader.

I det föreliggande handboksförslaget görs en liten, men tydlig, glidning i detta. Nu är Gud inte längre ”som en moder” utan Gud är i nattvardsbön 6 ”en fader och en moder”. Vilket är nästa steg? En genderkorrigerad bön där vi ber ”Vår Moder som är i himlen..?” Eller kort och gott ”Vår Gud som är i himlen..?”

Handbokskommitténs strävande att genderneutralisera Gud blir stundtals besvärande. Förutom att språket riskerar att upplevas som opersonligt och konstlat när man väljer bort gudsnamnet ”Herren” och undviker att benämna Gud som ”han” och istället bara använder ordet Gud för att beskriva Gud, fungerar det genusneutrala mindre bra när det appliceras på kristen tro, vilket Kungl. Vitterhetsakademien påpekar i sitt remissyttrande: ”Man [kan] inte av inklusivitetsskäl på det medmänskliga planet utelämna ord som ”Herre” och ”Fader” i sammanhang som är menade att kommunicera relationen mellan Gud och människor. Gudstjänstlivets grund ligger inte i församlingsmedlemmarnas jämställdhet eller demokratiska rättigheter, utan i den bibliska uppenbarelsen.”

Det är de små glidningarnas gud som stiger fram ur den nya Kyrkohandbokens sidor. Ett ord ersätts med ett annat, något tas bort och annat läggs till. Små, små förändringar, knappt märkbara på egen hand. Men tillsammans ritar de om den teologiska kartan. Gud blir någon annan, gudsrelationen får ett annat fokus och det är inte längre evangelium som förkunnas.

Magnus Malm liknar i sin bok Som om Gud inte finns sekulariseringen via språkliga glidningar vid liknelsen om att koka grodor – om förändringarna i temperatur sker för snabbt, hoppar grodorna ur kastrullen. Höjer man temperaturen sakta, märker grodorna däremot inget, de stannar i kastrullen och dör så småningom.

Likadant är det med det teologiska språket. Malm skriver på sidorna 22-23: ”Här erbjuder språket stora möjligheter till diskreta myrsteg åt fel håll, utan att skicka upp varningsskyltar som skulle kunna mobilisera visselblåsare. En sanning är inte en punkt utan snarare ett utrymme, där man med språket kan förflytta sig åt ena kanten utan att fördenskull lämna sanningen. Problemet är bara att om man gör det varje gång och över hela linjen … så har man så småningom ritat om hela kartan så att man inte riktigt känner igen den.

 Exempel på sådana språkliga positionsförflyttningar som var för sig inte nödvändigtvis är felaktiga eller vilseledande men som sammantaget visar sig rita om kartan mer än vi kanske från början hade tänkt oss:

 Från ”Jesus … till ”Gud”.

Från ”Gud” … till ”det heliga”.

Från ”evangeliet” … till ”kristna värderingar”.

Från ”bön” … till ”andlighet”.

Från ”efterföljelse” … till ”engagemang”.

Från ”Kristus” … till ”kristen tro”.

Från ”lärjungaskap” … till ”verksamhet”.

Från ”bekännelse” … till ”tolkning”.

Från ”synd” … till ”brustenhet”.

Från ”Ordet” … till ”mysteriet”.

 Observera att det aldrig handlar om ett nytt ord för samma sak. Det finns inga exakta synonymer. Ett nytt ord förflyttar alltid betydelsen i aldrig så liten grad. Här tar orden med sig hela vårt fokus och placerar det där vi inte medvetet har valt att lägga det. Och alltid i samma grundläggande riktning: Från Gud i centrum till oss själva i centrum. Från det specifika till det allmänna. Från det personliga till det abstrakta. Från det utmanande till det bekräftande. För sent upptäcker vi att vi har hamnat någonstans där vi inte ville vara.”

Så hur mycket betyder egentligen några ord?

Låt oss för enkelhetens skull begränsa oss till kyrkans sakrament – dopet och nattvarden. Sakramenten är heliga handlingar. Det borde innebära att vi nalkas dem med särskild försiktighet och aktning.

I förslaget återfinns inte mindre än 13 alternativ till nattvardsböner och variationen är, minst sagt, enorm. Men nattvardsbön 12 sticker ut. Om den antas, innebär det att instiftelseorden förlorar sin betydelse för brödet och vinets förvandling till Kristi kropp och blod. Nattvardsbönen inleds:

”Vi tackar dig, du himmelens och jordens skapare,

som öppnar din hand och mättar allt levande med nåd.

Du ger oss dagligt bröd, hälsa och kraft.

Av åkrarnas korn och bergens druvor bereder du bröd och vin.

Du dukar ditt bord för oss.

Låt din Ande komma över oss och dessa gåvor,

himmelskt bröd och välsignat vin:

Kristi kropp och blod.”

 Först därefter kommer instiftelseorden.

Så vad innebär det? Jo, att brödet och vinet är ”himmelskt och välsignat” och Kristi kropp och blod redan innan instiftelseorden.

En kollega ställde förundrad frågan om allt bröd och vin som placeras på en vit duk nu är att betraktas som konsekrerade. Ja, så blir det ju, och om det är Kristi kropp och blod redan innan, så behövs inte instiftelseorden. Dock kan det väl vara bra om vi får veta när brödet och vinet i så fall förvandlas. Är det när oblaten lämnar oblatröret? När vinet hälls upp? Eller är hela Systembolaget fyllt med Kristi blod..?

Jag bara undrar.

Och nej, jag är inte ute efter att förta gudstjänstglädjen för handboksförslagets anhängare. Men jag vill veta hur man har tänkt. Har man tänkt alls? Har man gjort en teologisk konsekvensanalys? För konsekvenser blir det: Om nattvardsbönens formulering återfinns i en kyrkohandbok, så innebär det att Svenska kyrkan anser att instiftelseorden inte har någon funktion. Vad är instiftelseorden då? En fin liten ramsa? Förväntas vi leka nattvard?

Om Kristus inte är avgörande för konsekreringen av nattvardsgåvorna, så är han det väl i alla fall vi dopet?

Jag är inte så säker på det. Vad betyder det egentligen när vi, i dopet, kan välja mellan den nuvarande befrielsebönen ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv hennes/hans namn i Livets bok och bevara henne/honom i ditt ljus, nu och alltid” mot orden ”Gud, du som helar världens brustenhet, bevara NN i din kärlek, nu och alltid.”?

Är det ens en befrielsebön kommittén formulerat, eller en försäkran om att allt är väl – och är det i så fall en sådan försäkran vi mest av allt behöver? Möjligen ur ett humanistiskt perspektiv, men inte ur ett kristet.

Låt oss nu göra ett litet experiment som visar hur långt kyrkohandbokskommittén egentligen ville gå. I det nu föreliggande förslaget till kyrkohandbok korstecknar prästen dopbarnet med samma ord som finns i den nuvarande Kyrkohandboken:

”Ta emot korsets tecken (på din (+) panna,

på din (+) mun och på ditt (+) hjärta).

Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge.”

I det förra kyrkohandboksförslaget, det som handbokskommittén ursprungligen presenterade och som därför kan antas utgöra den formulering kommittén själv ansåg vara att föredra, löd samma passus:

”Ta emot korsets tecken (på din (+) panna,

på din (+) mun och på ditt (+) hjärta).

Jesus Kristus kallar dig att vara hans lärjunge.”

Märkte ni skillnaden? Fyra ord saknas, nämligen de ord som beskriver hur den kristna kyrkan definierar Jesus Kristus – ”den korsfäste och uppståndne”.

Det är ingen bagatell. Om Jesus Kristus inte längre är den korsfäste och uppståndne, vem är han då? Vem är det som kallar barnet att bli sin lärjunge, och vad innebär då det lärjungaskapet? Till synes omärkligt har man detroniserat Jesus. Han som nu är den som har korsfästs, dött och uppstått (och med denna seger över döden bekräftat sig som Guds Son) får se sig begränsad till sitt mänskliga jag, en profet bland många.

Hur var det nu förordet till Sann mot dig själv – öppen mot andra löd? ”Vad är skillnaden mellan Jesus som frälsare och Jesus som profet?” I kyrkohandbokskommitténs ursprungliga förslag var det ingen skillnad alls. (Läs del 3 i denna serie.)

Efter att ha mött kraftfulla protester genom remisserna 2012 såg man sig dock nödgad att stoppa in de fyra orden igen. De fyra saknade orden var ett litet för stort steg och väckte reaktion, i alla fall denna gång. Men i nästa revision?

Det nya ska kokas långsamt, så vi inte märker det förrän det är för sent.

Den dagen får den Gud som är densamme från evighet till evighet se sig ersatt av en ny. De små glidningarnas gud.

Helena Edlund

Helena

Läs också del 1 Remissyttranden av Guds nåde, del  2 Kritik undanbedes och del 3 En ny religion?  i denna serie.

Annonser