Målet är underkastelse

Den islamistiska/jihadistiska terrorn normaliseras och kryper allt närmre. Bara under de senaste dagarna har vi bevittnat det bestialiska massmördandet av nationaldagsfirande familjer i Nice, en yxattack mot tågresenärer i tyska Würzburg och en knivattack mot en mamma och hennes tre döttrar i franska skidorten Garda-Colombe. Gärningsmannen uppger att han attackerade familjen eftersom de var för lättklädda.

Men det som hade chockerat oss för bara några år sedan, möts nu närmast av sorgsna konstateranden. Jag märker det på mina egna reaktioner och på andras – terrorn är väntad. Vi vet att det kommer att hända igen men hoppas att det inte drabbar oss eller våra nära och kära. Att terrorn håller sig på behörigt avstånd, eller mer korrekt att terroristerna väljer att mörda andra människor än våra egna familjer. Better you than me.

Reaktionerna på terrordåden blir oftast desamma: På sociala media uttrycks solidaritet med de drabbade och deras familjer, profilbilder byts och hashtaggar skapas. Ljuständandet fortsätter men manifestationernas tid tycks förbi.

Samhället tycks ha kapitulerat inför det islamistiska/jihadistiska våldet.

Istället för att med kraft bekämpa terrorister och religiös extremism, stannar polismakten vid att dela ut armband samtidigt som våra folkvalda talar om hur Sverige måste stå upp för frihet och öppenhet. Artister och media upprepar att det viktiga är att vi inte låter terrorns närvaro påverka våra liv. Vi uppmanas att fortsätta leva precis som vanligt, för att på så sätt visa dem som hatar vår kultur och vår frihet att vi inte låter dem vinna.

Men så talar bara den som inom sig är övertygad om att den inte själv kommer att drabbas. Problemet med terror är nämligen att det är ett oslagbart vapen.

Historien visar att det inte behövs särskilt mycket för att ett samhälles medborgare ska förändra sina liv genom att drivas ner i fruktan och skräck. Ett relativt nutida exempel är Iran, där ayatollah Khomeinis krav på att kvinnorna skulle beslöja sig fick tiotusentals iranska kvinnor att tåga genom Teheran för att protestera. Men vi vet hur det ser ut på Teherans gator idag. När arrestering och straff drabbade allt fler, åkte chadorerna på.

I Afghanistan mötte jag föräldrar som inget hellre önskade än att barnen skulle få en god utbildning, men som ändå hade slutat skicka sina barn till skolan eftersom de riskerade att bli våldtagna på vägen.

Här hemma i Sverige har rädslan för sexuella övergrepp fått många unga kvinnor att välja bort musikfestivaler och stora folksamlingar denna sommar. De prioriterar sin säkerhet framför sin frihet, en frihet som hittills varit så självklar.

Logiken är enkel: När risken för negativa konsekvenser bedöms vara för stor, ändrar man sitt beteende.

Sohelia Fors skrev i ett inlägg på Facebook den 25 februari i år: ”För mer än trettio år sedan var jag tonåring i Iran. Den militanta islamismen hade inget större intresse av Gud men däremot en brinnande passion att kontrollera, underkuva, döma och straffa människor. Därför mötte den oss först i gestalt av män som attackerade oss för vår klädsel, hår och smink. Vi lärde oss att alltid ha en sjal i väskan som vi kunde sätta på oss för att inte bli antastade av de män som lärt sig att den kvinna som inte är rätt klädd inte är värd respekt. Vi anpassade oss snabbt till dem och förstod först för sent att det inte var anpassning – det var underkastelse.”

Att säga att vi inte ska ändra oss utan leva som vanligt, är enklare sagt än gjort när sexuella övergrepp är så vanliga att de i bästa fall renderar notiser, samtidigt som terrorister angriper och dödar oskyldiga människor med vad som närmast kan liknas vid målmedvetenheten och hatet hos en dödskult.

Målet är underkastelse – att du och jag aldrig ska känna oss säkra och att vår rädsla ska få oss att ändra våra beteenden så att vi minimerar risken för att attackeras. När hotet kommer närmre, kryper också rädslan under skinnet. Då anpassar vi oss. Anpassar oss intill underkastelse.

En nationaldagsmassaker kanske inte får fransmännen att välja bort utelivet, men om mönstret upprepas? Hur många krossade barnvagnar ska vi se på nyhetssändningarna eller i vår hemstad innan vi väljer att stanna hemma med våra barn? Hur många kvinnor och barn ska huggas med knivar i bröstet på grund av att urringningen anses för djup eller kjolen för kort innan vi tar på oss långärmat och långbyxor? Hur många unga kvinnor ska våldtas innan vi håller våra döttrar hemma om kvällarna och eskorterar dem när de måste mellan punkt A och punkt B?

För många kvinnor i Sveriges utanförskapsområden är det redan idag självklart att lägga ner en sjal i handväskan innan de går ut. När blir det naturligt även för oss andra?

 

Helena Edlund

Helena

 

Annonser