Johanna Andersson: Jag har begärt utträde ur Svenska kyrkan

Till sist har jag fått nog. Svenska kyrkans förenklade ställningstaganden i komplexa sakpolitiska frågor har länge utgjort en källa till djup besvikelse. Också de ständiga utfallen mot Israel från kyrkans ledning har varit en prövning. Men till sist blev det oviljan att uttrycka stöd för förföljda kristna som blev det avgörande. Jag har sett kyrkliga solidaritetsuttryck i form av färger på kläder, sockar, knappar och sjalar samt klockringningar och paradmedverkan för och emot en rad olika grupper. Men något så enkelt som en uppmaning att bära ett kors i solidaritet med förföljda kristna har lett till upprepade misstänkliggöranden och kampanjer!

Kyrkoledningen har i flera veckor drivit just en kampanj mot oss som startade gruppen ”Mitt Kors”. I denna kampanj har jag misstänkliggjorts, kallats ”tvivelaktig”, ”solkig”, ”uppviglare”, ”okristlig” och tillskrivits främlingsfientliga dolda agendor. Det började med kommunikationschefen och prästen Gunnar Sjöberg och stiftsadjunkten och prästen Anna-Karin Hammar, sedan har det fortsatt med ytterligare kyrklig personal i en rad olika sammanhang. Dit hör inte minst ärkebiskopens obehagliga insinuationer om en ”kulturkamp”. Jag har jämförts med IS, förklarats stå nära SD, hetsa mot muslimer och önska ett religionskrig. En del av dessa kommentarer är av sådan art att jag ska diskutera dem med en advokat. På ett känslomässigt plan är det mest smärtsamma att jag inte uppfattas vara värdig att bära mitt kors runt halsen.

Som enskild person har jag naturligtvis varken möjlighet eller lust längre att bemöta påhopp. Semestern är slut och jag har ett heltidsarbete att sköta. Eller enklare uttryckt: mobbning i flock är mig motbjudande, särskilt när den utövas professionellt av avlönad personal i en organisation som påstår sig rymma mångfald och särskild dialogkompetens. Jag har därför begärt utträde ur Svenska kyrkan. Jag vill inte längre bidra med mitt engagemang eller mina pengar för att stödja Svenska kyrkan under nuvarande ledning. Nu går jag.

Mitt utträde innebär att jag lämnar mina förtroendeuppdrag för POSK i församling och kyrkomöte. Gruppledaren är informerad. Jag vill här tacka er som visade mig förtroende att representera er. Jag har också informerat biskopen i Göteborgs stift om mitt utträde och förklarat att jag är medveten om dess konsekvenser för mig som präst. Rent konkret innebär ett utträde att jag inte längre kan tjänstgöra som präst, naturligtvis. Kragen åker av. Är man inte medlem i Svenska kyrkan kan man inte vara präst i Svenska kyrkan.

Känslan av tomhet är just nu större än känslan av frihet. Det var med tunga steg maken och jag gick till pastorsexpeditionen i Haga med våra utträdesblanketter. Vi vet inte i vilken församling vi kommer att fira gudstjänst nu.

Uppmaningen att bära kors har problematiserats och svärtats ner av ledande kyrkliga företrädare för att det är just vi, jag, som uppmanar. De har påstått att det kan tolkas som ”mot” och inte ”för”, leda till polarisering och ställa ett ”vi” mot ett ”de”. Jag vill betona att detta handlar om rena spekulationer, inga konkreta exempel har hittills anförts. Den som går in i Facebook-gruppen ”Mitt Kors” kommer istället att mötas av vackra bilder och många personliga berättelser om tron på Jesus Kristus. Gå gärna in och se! Gruppen har i skrivande stund över 5500 medlemmar. Jag är tacksam över att alla försök att misstänkliggöra bl. a. mig inte skrämt människor från att gå in och dela och delta.

Jag skulle önska att åtminstone präster som fortsatt angriper ”Mitt Kors” visar något mått av pastoral omsorg om gruppens många medlemmar.

Johanna Andersson

Johanna KO

 

Annonser

#mittkors visar på hoppet

Åtta dagar har gått sedan lanseringen av Facebookgruppen Mitt Kors. Responsen har varit enorm. I skrivande stund har gruppen över 3 600 medlemmar.

Den som besöker sidan möts av mer än 800 bilder av kors – i halsband, örhängen, armband, radband, dekaler, flaggor, statyer. Tatuerade kors. Målade kors. Snidade kors. Smidda kors. Snirkliga kors. Bastanta kors. Keltiska kors, vikingakors, afrikanska kors, uppståndelsekors, krucifix, arabiska kors, kors med en davidsstjärna. Små kors som med varsamma händer måste hållas upp mot kameran för att ses, bredvid kors som tronar som meterhöga monument. Kors i guld och ädelstenar som formats av skickliga mästarhänder, bredvid kors som barnafingrar pillrat ihop av plastpärlor och garn.

Alla lika älskade.

Från bilderna blickar människorna. Individer, lika olika som lika. Män och kvinnor, gamla och unga, ur alla tänkbara etniciteter och ekonomiska grupper. Skäggiga mc-knuttar och prydliga damer. Välsminkade unga kvinnor och opolerade knegare. Militärer, konstnärer, räddningspersonal, lärare, sjukpensionärer, akademiker, företagare, kroppsbyggare, arbetslösa. Friska och sjuka. Helt säkert finns bland oss både hetero och homo och bi och trans och queer. Vissa kända namn och de flesta helt anonyma. Där finns biskopar, präster och diakoner, munkar och nunnor. Vissa definierar sig som svenskkyrkliga, andra som lutheraner eller katoliker. Åter andra som ortodoxa, baptister, pingstvänner eller sökare. Vi utgör en brokig skara, men med det gemensamt, att vi vill stå upp för korset och det hopp, den kärlek och den solidaritet som kristen tro förespråkar.

Och alla dessa berättelser! Det vi trodde skulle stanna vid en samling hashtags, blev till evangelium när människor började berätta. Om sina kors – och sin tro. Om kors som varit gåvor vid en konfirmation eller skänkts vid en dödsbädd, som köpts på en resa i ett land långt borta eller gått i arv i generationer. Om kors som påminner om heliga platser och speciella möten. Om kors som naturen under miljarder år format i en sten, eller kors som skymtar i en flyktig molnformation. Om kors som förlorats på flyktens väg och kors som är det enda som finns kvar. Om kors som burits natt och dag i decennier och kors som plockats upp efter decennier i en byrålåda. Om kors som gett kraft genom ångestridna nätter och kors som påminner om sprudlande glädje. Om kors som vittnar om en stark och välgrundad övertygelse om frälsaren Jesus Kristus och kors som bär en flämtande längtan efter det ännu odefinierade.

Tillsammans visar alla som ställt sig bakom #mittkors hur vi kan vara tusentals individer med olika bakgrunder, erfarenheter, språk, traditioner och tolkningar – men ändå förenas genom korset.

Under dagarna som passerat har vi insett vilken gåva alla medlemmar skapat åt varandra. Genom bilderna på våra kors har vi stärkts i att vi är många och genom att dela varandras berättelser har vi fått ta del av andras tankar och tro. Det har varit en tid av uppbyggelse för oss, och genom era berättelser har vi förstått att även många av er har fått glädje och kraft av denna ständigt växande gemenskap.

Så tack till er alla. Tack för era bilder och era berättelser. Tack för att ni delar med er och visar på korsets närvaro i er vardag. Tack för att ni bär korset synligt för att visa på hoppets, kärlekens och nådens tecken som ett tyst motstånd mot mörker och våld.

Berättelser och bilder strömmar in. Välkommen med din!

https://www.facebook.com/groups/1746487298941396/

Johanna Andersson
Annika Borg
Helena Edlund

UPPDATERING: LÖRDAGEN DEN 13 AUGUSTI PASSERADE #MITTKORS (MITT KORS) 5500 MEDLEMMAR! FANTASTISKT!