Om det bruna

En gång i mitt liv har jag anmält en präst till domkapitlet. Händelsen ligger några år tillbaka i tiden. Det handlade om en präst som menade att en annan präst rörde sig nära det ”bruna” i samband med en teologisk debatt. Det hela uttrycktes på Facebook. Jag prövade anklagelsen om att var nära det bruna på några sekulära vänner. De blev chockade över nazistanspelningen. Idag, när ”avliva-bruna-råttor-retorik” släpps igenom på en stor dagstidning, ter sig prästens nazistanklagelser naturligtvis som närmast oförargliga.

Men, så var det inte för några år sedan. Så jag skrev en anmälan och hade i min naivitet en förhoppning om att Uppsala domkapitel skulle säga något vägledande i detta ärende. Kanske påtala det olämpliga i att kleta grova epitet på meningsmotståndare, kanske till och med utfärda någon slags varning till den präst som gjorde så. Argumentera gärna i sak men spara på invektiven, dra inte långtgående historiska paralleller lättvindigt, tänk ett varv till innan du jämför med historiens värsta förbrytelse mot människor. Någon i den stilen hoppades jag att domkapitlet skulle svara. Men, förgäves.

Nu när det gått några år kan jag inte låta bli att fundera över hur utvecklingen i det svenskkyrkliga debattklimatet påverkades av det där domkapitelsbeslutet. Det var som om alla hämningar släppte efteråt. Kan man antyda – eller rakt ut påstå – att meningsmotståndare är nazister utan att det renderar en varning, då är allt möjligt. Och det är väl den utvecklingen vi har sett. Så, med facit i hand, ångrar jag den där anmälan djupt. Det hade varit bättre att leva i tron att det finns en yttersta gräns för hur man kan uttala sig om en annan människa, med prästkragen i behåll. Nu vet vi att det inte gör det, och debatten har blivit därefter. Det har i sin tur lett till tystnad och ängslighet. De som uttalar sig är antingen de som åtnjuter ledningens förtroende och kan formulera sina inlägg på betald arbetstid. Eller så är det vi som inte har så mycket att förlora längre i de svenskkyrkliga sammanhangen.

Socialdemokraternas kampanj för att värva kyrkopolitiker är ett tydligt exempel på vad som har hänt i den kyrkliga debatten. Visserligen bytte de snabbt omslagsbild och tog bort bilden på kvinnan som protesterade mot en nazistdemonstration. Men vi är tillräckligt många som hann se den och förstå associationen till de kyrkopolitiska och teologiskt misshagliga. Internet never forgets. Och S pekar sedan i kampanjmaterialet uttryckligen ut kvinnoprästmotståndare och homofober som det stora hotet mot Svenska kyrkans uppdrag och människosyn. Egentligen är jag mest förvånad över att jag fortfarande blir förvånad.

Johanna Andersson

Johanna KO

 

 

Annonser