Påvebesök, patriarkatets kvinnor och Aftonbladets förvirring

Jag har den största respekt för de teologiska, dogmatiska skillnaderna mellan den romersk-katolska kyrkan och den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan. Jag har djup förståelse för den glädje och den betydelse påven Franciskus besök har haft för mina katolska systrar och bröder. De som betytt mest för min andliga utveckling är Birgittasystrarna i Vadstena. Med det sagt: jag innehar ett prästämbete i Svenska kyrkan och det är utifrån den teologiska och trosmässiga positionen jag skriver. Det är min egen kyrkas yta och spektakel som är i fokus.

Det är svårt att räkna hur många gånger Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén på twitter sänt ut bilden av då hon och påven Franciskus omfamnar varandra. Hon vill låta oss tro att det på något sätt undantar det faktum att hon på intet sätt erkänns som ämbetsbärare av den romersk-katolska kyrkan.

I intervju efter intervju refererar hon till sig själv som individ när hon får frågan om inte detta är problematiskt: ”Påven har sänt mejl där han hälsat henne som ärkebiskop”, ”Påven har i en intervju sagt att han träffat ärkebiskopen och hennes man”. Det tar Jackelén som ett erkännande av hennes ämbete. Det är det inte. Möjligen är det en personlig kick. Men vad har det med Svenska kyrkan att göra? Kan man inte lyfta sig från det privata, den personliga referensen?

Biskopen i Stockholm, Eva Brunne, själv öppet lesbisk och med stort engagemang i hbtq-frågor, twittrar också ut bilden av omfamningen på twitter med orden ”större än så här kan det inte bli i vår ekumeniska värld!”. En biskop som själv skulle vägra att prästviga de som motsatta sig samkönade relationer och kvinnliga ämbetsbärare, legitimerar och bekräftar därmed dess motsats. Man är således patriarkatets kvinnor när det passar? Men inte i det egna stiftet och inte i den egna kyrkan. Det som är tabu i den egna kyrkan, omfamnas uppenbarligen när det finns hos andra.

Så vad är det som är stort? Att vår ärkebiskop får stå tillbaka i den ekumeniska gudstjänsten och inte kan vara en av dem som leder den för att hon är kvinna (och att hon accepterar det)? Att nattvard inte kan firas, eftersom man inte delar de filosofiska och teologiska grunderna för det? Att Svenska kyrkans representanter bråkat om hur, var när, katolikerna ska få fira sin mässa (vilket i sig är ovärdigt och oekumeniskt).

Ärkebiskopen har i varje intervju jag hört eller läst problematiserat Luther. Det är en märklig hållning i relation till att hon är ärkebiskop i en av världens största lutherska kyrkor och det är ett reformationsjubileum i vardande. En av förklaringarna är att hennes egen bakgrund inte återfinns i den lutherska kyrkan i Tyskland. Det är olika traditioner, och hennes är reformert. Det finns teologiska skillnader.

Det är klyftor som ska överbryggas och en försonad mångfald som ska framträda, har Kyrkokansliets kommunikationsavdelning trummat ut. Detta ska nu ha manifesterats. Men hur är det i den egna kyrkan, i den Svenska kyrkan? Där män med påvens uppfattningar aldrig skulle kunna bli kyrkoherdar eller drömma om att omfamnas och komma in från kylan?

Om det ska omfamnas finns det väl en hel del i Svenska kyrkan – eller till exempel med Missionsprovinsen – att söka försoning med innan man äntrar vägen mot Rom (om det nu är den vägen man tänkt sig, vilket liksom allt annat av substantiellt värde och intresse är oklart och totalt ogenombearbetat teologiskt.)

Svenska kyrkans Överklagandenämnd, som högsta överprövningsinstans, beslutade i våras att avvisa ett beslut från Göteborgs domkapitel (där Tro och Solidaritets Ulf Bjereld sitter och biskopen heter Per Eckerdal) om att frånta präster i Missionsprovinsen deras ämbete som präster i Svenska kyrkan. Jag delar inte Missionsprovinsens ämbetssyn, men deras gudstjänster följer Svenska kyrkans gudstjänstordning från 1986. Som präster måste de kunna få leda gudstjänster i denna ordning, beslutade Överklagandenämnden.

Men vad hände? Biskopen i Göteborg motionerade till kyrkomötet (beslut fattas i november) om att detta beslut/dom ska ”kväljas”(om man hårdrar det). Man ska helt enkelt avskaffa legitimiteten för Svenska kyrkans Överklagandenämnd/Högsta domstol när man inte gillar beslutet och för att kunna ta prästämbetet ifrån pensionerade kvinnoprästmotståndare. Biskopen och kyrkomötet ska således sätta sig över Svenska kyrkans högsta överprövningsinstans. Biskoparna har dock inte rösträtt i kyrkomötet, men kan motionera till detsamma. Med det upplägget kan biskoparna skjuta kyrkopolitikerna framför sig, men själva slippa ta ansvar för beslutet.

Samtidigt som detta är Svenska kyrkans linje omfamnar ärkebiskopen påven och går med på att osynliggöra sitt eget ämbete (men tror säkert själv att det framhävs).

*   *   *

Det märkliga läget och tonläget i samband med påvebesöket fick bitvis sin förklaring i en ledare i Aftonbladet av Anders Lindberg(1/11). I hans värld var nu Antje Jackelén, påven och muslimer (läs islamister/Muslimska brödraskapet) samt Angela Merkel de som stod för humaniteten i världen. Mot dessa kontrasterade han Facebook-gruppen Mitt Kors, som han påstod användes av högerkristna som slagträ mot andra. Den kampanjen mot Mitt Kors har bland andra Kyrkokansliets tjänstemän och ärkebiskopen tidigare försökt föra.

Vilka dessa högerkristna skulle vara verkar vara mycket oklart för Anders Lindberg. Det kan knappast syfta på mig, som är en av initiativtagarna till Mitt Kors. Jag är teologiskt liberal (ej politisk term): Jag viger samkönade par, är kvinnlig präst och har som väldigt få i det här landet (och överhuvudtaget) disputerat i feministteologi. En annan av initiativtigarna är jämställdhetskoordinator på en högskola samt håller på med en avhandling med inriktning på gender, närmare bestämt maskulinitetsforskning. Den tredje är också kvinnlig präst med samma teologiska grundsyn kring kvinnor, rätten till abort och homosexualitet/hbtq.

Anders Lindberg har svårt med begreppen och verkligheten. Det beror på att han inte gör åtskillnad mellan tro och politik. En person kan vara teologiskt liberal och borgerlig eller vänster. En borgerlig kan vara teologiskt konservativ, men det kan en politiskt vänster också vara. Han slänger sig med begrepp han inte förmår placera eller hantera.

Är det då medlemmarna i gruppen som är någon sorts kristen höger? Denna mångfald av etnicitet och livsåskådning? Knappast. Så, vilka använder #mittkors för mörka agendor? Name and Numbers. (På den frågan svarar dock inte de som slänger ur sig påståendet.)

Men det är inte Anders Lindberg och Aftonbladet som ska skyllas för att de försöker göra politik av något som inte är det. De har hämtat inspirationen från Svenska kyrkans ledning, vars reaktion på Mitt Kors var helt politisk. Inte för ett ögonblick verkade denna kyrkliga ledning förstå att Mitt Kors handlade och handlar om tro och engagemang. För det politiska, aktivistiska rastret överskuggar allt för dem, till och med korset.

*   *   *

En av aktörerna under dessa dagars ekumeniska möte var Lutherska Världsförbundets president (som precis som Antje Jackelén har verkat vid Lutheran School of Theology i Chicago) Munib Younan, en palestinsk biskop med starka politiska engagemang mot Israel.

2007 drev prästen Anna Karin Hammar igenom i Svenska kyrkans kyrkomöte att bostäder skulle byggas till palestinier. Kyrkomötet beslutade om 30 miljoner kronor. Pengar som nu, enligt tidigare utlandschefen Margareta Grape, finns hos Munib Younan och Lutherska Världsförbundet. Några bostäder är ännu inte byggda.

”Tro som politisk kraft”, ”Kyrkan ska bli mer aktivistisk”, det är mantran från den svenskkyrkliga ledningen. De betyder något även i detta sammanhang.

Avslutningsvis några intressanta och kloka citat ur den katolska tidskriften Signums senaste nummer:

Fredrik Heiding apropå den ekumeniska gudstjänsten i Lund:

Av en kort gudstjänst kan man inte kräva att alla nyanser ska göras rättvisa. Men i något sammanhang och vid något tillfälle kunde det vara välgörande att precisera vad man menar.”

 Philip Geister apropå det ekumeniska mötet:

Men Svenska kyrkans besvikelse över katolikernas bristande ekumeniska intresse kan inte dölja de stora problem som hon själv brottas med. Sexton år efter skilsmässan från staten kvarstår intrycket att man möter en tonåring som försöker komma underfund med vem hon är. Det höga antalet utträden ur Svenska kyrkan, bristen på egna andliga källor och teologiska rötter och en fortskridande förlust av legitimitet som kulturbärande institution i ett land där under tiden andra krafter har lagt beslag på begreppet ”svenskhet” är några av ingredienserna som bidrar till försvagat självförtroende och ett motsvarande uppblåst ego.”

Annika Borg

Annika KO

 

Advertisements