Kyrkohandboksförslaget – en länklista

Det tycks aldrig ta slut. Ännu en gång debatteras Kyrkohandboksförslaget i media. Ännu en gång är det kyrkomusikerna som protesterar, i nuläget har var fjärde kyrkomusiker skrivit på den senaste protestlistan mot handboksförslagets nuvarande utformning och protesterna börjar anta formerna av ett uppror.

Ändå vägrar de ansvariga att lyssna och turerna runt handboksförslaget börjar nu framstå som närmast löjeväckande i omvärldens ögon, vilket härom dagen uppmärksammades i DN Kultur.  Inom Svenska kyrkan har det protesterats länge, men efter något som mest kan betecknas som en utnötnings-strid – ingen orkar lägga energi och tid på att formulera saklig och konstruktiv kritik, bara för att belönas med ännu en undermålig produkt att bemöta – har många helt enkelt resignerat.

Även präster som, på goda teologiska grunder, är starka motståndare till handboksförslaget tröstar sig nu ofta med att ”det kanske ska gå att fira en hyfsad mässa ändå”. Man behöver kanske inte bry sig om vansinnet? Kanske finns det sätt att navigera sig igenom handboksförslagets innerskärgård av teologiska grynnor och floskel-skär?

Det är självfallet en inställning, men frågan som jag menar måste ställas är var vi kommer att befinna oss om, låt oss säga, tio eller tjugo år om det nuvarande Kyrkohandboksförslaget antas av Kyrkomötet under 2017?

Det går nämligen inte att komma runt det faktum, att det som återfinns i Kyrkohandboken är Svenska kyrkans lära. Förändras Kyrkohandboken så förändras teologin. Just därför är det så oändligt viktigt att en ny Kyrkohandbok inte är ett ogenomtänkt hastverk.

Låt mig ge ett alldeles sant exempel: Om det står i Kyrkohandboken att ”Gud är vår Moder” (vilket det gör i handboksförslaget) betyder det att Svenska kyrkans präster förväntas bekänna och förkunna att Gud är vår Moder. Punkt.

Är vi beredda att göra det?

Det kommer inte att gå att bortförklara innehållet i Kyrkohandboken med att något ”inte ska tolkas bokstavligen” eller att man ”egentligen menar något annat” eller att ”språket ska vara inklusivt”. Kyrkohandboken anger hur vi firar gudstjänst och därigenom hur vi tror och vad vi tror på.

Dessutom: Förutsatt att vi anser att Svenska kyrkan är en del av den världsvida kristna kyrkan så måste Svenska kyrkans teologi vara i samklang med övriga kristna kyrkors. I det nuvarande handboksförslagets utformning är den inte det.

När DN:s Maria Schottenius frågar sig vem det egentligen är som så hett längtar efter denna sönderkritiserade kyrkohandbok, så är det en berättigad fråga hon ställer. Ja, vem? Och frågan måste ännu en gång ställas: Varför är det så bråttom? Strunta i Luther-jubileet – en kyrkohandbok har ett långt större värde än som en snygg presentation under ett reformationsjubileum!

De ansvariga, med ärkebiskopen i spetsen, måste upphöra med sitt kategoriska avfärdande av kritiken och istället pausa arbetet, lyssna och öppna en respektfull dialog. Det finns ingen annan väg nu.

Helena Edlund

Helena

 

För dig som vill uppdatera dig i några av de teologiska frågeställningar som varit aktuella här på Kristen Opinion, postar vi nu en sammanställning av Helena Edlunds texter om Kyrkohandboksförslaget:

 Remissyttranden av Guds nåde. Kyrkohandboksförslaget del 1.

 Kritik undanbedes. Kyrkohandboksförslaget del 2.

En ny religion? Kyrkohandboksförslaget del 3.

De små glidningarnas gud. Kyrkohandboksförslaget del 4.

En försmak om vad som komma skall. Kyrkohandboksförslaget del 5.

Hyddbygge pågår. Kyrkohandboksförslaget del 6.

 

Härskartekniker del 2: Tekniska finter

Wanja Lundby Wedin (S)* vill inte kännas vid några härskartekniker och har kommenterat mitt förra blogginlägg på Facebook. Hon skriver:

”Jag upptäckte att det stod fel i betänkandet och var på väg att begära ordet för att klargöra det. I samma stund redogjorde utskottets föredragande för att han just fått information om detta, vilket gjorde att jag avstod från att upprepa det. Så enkel är förklaringen – härskartekniker handlade det inte om. Kanske vore snyggt med en ursäkt efter en sådan fullkomlig utskåpning?”

Angående detta kan man reflektera över att Lundby Wedin tydligen inte läst utskottets betänkande innan debatten i plenum: ”Jag upptäckte att det stod fel i betänkandet och var på väg att begära ordet för att klargöra detta”. Betänkandet är daterat till den 29 september, så det torde ha handlat mer om motivationsbrist än tidsbrist för Lundby Wedin. Man kan också notera att utskottets föredragande ”just fått information om detta”. Varför så sent? Behövde kyrkans hus flera veckor på sig för att informera utskottet om att de skrivit sitt betänkande baserat på felaktig information?

I en replik till Dag Sandahl sade sedan utskottets föredragande:

”Då kan jag ju ge ett konkret svar på frågan om det här förslaget då. Det står på sidan två i betänkandet här att ärendet behandlades av kyrkostyrelsen den 14 juni 2016 som återremitterade det till arbetsutskottet för vidare beredning. Och då är det så att efter kontakter i dag med kyrkans hus har jag fått höra det att den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen så du kommer att få möta det på nytt igen när du kommer på möte med kyrkostyrelsen och då kan du ju lägga fram önskemål och synpunkter. Men jag tror att det här som kommer fram blir då en kanske en förkortning lite grand av det som ju lades fram när du träffade kyrkostyrelsen tidigare här i år.”

Av detta inlägg framgår inte att det står fel i betänkandet. Intressant är också följande passage: ”Och då är det så att efter kontakter i dag med kyrkans hus har jag fått höra det att den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen…”. Kontakter idag! Utskottets föredragande hade alltså samma dag som ärendet varit uppe i plenum fått nya uppgifter från kyrkans hus. Varför så sent när betänkandet varit klart länge? Och hur tolka formuleringen att ”den frågan finns med nu i arbetsformerna för kyrkostyrelsen”? Det var knappast ett svar på min motion. Knappast heller en redogörelse för att frågan om en policy för förtroendevalda trots allt är aktuell och att yttrandefrihetsfrågan för förtroendevalda fortsatt är hotad.

Jag ser i detta mest tekniska finter och hade önskat att ett ja kunde vara ett ja. Och ett nej ett nej.* Att Lundby Wedin har en rad lojala supportrar på Facebook som ironiserar över oss som vågar oss på kritik är kanske inte ägnat att förvåna.

Det hela kan följas här: https://www.facebook.com/groups/239957022707/10154793524077708/?comment_id=10154794182792708&notif_t=like&notif_id=1480613247529285

Johanna Andersson

Johanna KO

*Wanja Lundby Wedin är Kyrkostyrelsens förste vice ordförande *Matteusevangeliet 5:37

Härskartekniker på ny nivå

En av de härskartekniker den norska socialpsykologen Berit Ås identifierade på 1970-talet kom att kallas ”undanhållande av information”. Genom att inte delge personer den information de behövde för att kunna fatta informerade beslut kunde den som satt inne med informationen manipulera och driva ärenden i önskad riktning. Jag har stött på en del sådant genom åren, men insåg här om dagen att jag hittills bara mött amatörer. I kyrkomötesdebatten såg jag så ett verkligt proffs i full aktion: Wanja Lundby Wedin (S), Kyrkostyrelsens förste vice ordförande. Hon skulle kunna hålla fördjupningskurser i denna genre!

Bakgrunden var frågan om att införa en policy för hur förtroendevalda inom Svenska kyrkan ska agera på sociala medier. I en motion om saken, skrev jag så här:

”Istället för att uppställa krångliga regler för förtroendevalda, vilket kan komma i konflikt med yttrandefriheten i Sverige, bör Svenska kyrkan ställa rimliga krav på de skribenter man avlönar eller på andra sätt stödjer ekonomiskt för att uttrycka åsikter. Förtroendevaldas övertramp bör överlämnas till nomineringsgrupperna att hantera, när listorna på valbara kandidater tas fram i samband med kyrkoval. Till sist är detta en sak för kyrkans medlemmar i fria val.”

Utskottet föreslog avslag på motionen, bland annat med följande motivering:

”Vidare konstaterar utskottet att frågan om Policy för förtroendevalda och den debatten inte längre är aktuell och föreslår därför avslag på motionens samtliga punkter.”

Så långt var allt väl. I debatten i plenum talade Roland Johansson för utskottet och beskrev att det inte längre var aktuellt att ta fram en sådan policy. Dag Sandahl ifrågasatte detta, men fick upprepat höra att frågan inte var aktuell. Så hände det märkliga: Lundby Wedin begärde ordet, men gick aldrig upp i talarstolen. Det blev ingen särskild debatt.

I stället valde Lundby Wedin att i en intervju för Kyrkans tidning säga att det stod fel i utskottets betänkande och att en sådan policy visst var aktuell! Varför gick hon inte upp i plenum och redde ut hur det förhöll sig? Hur kunde hon se Roland Johansson stå där i talarstolen och vara lurad att framföra felaktigheter? Finns det ingen respekt för kyrkomötesledamöternas tid och engagemang? Vad kostar det att nästan 300 personer ska läsa betänkanden som bygger på felaktiga sakuppgifter och sedan dessutom lägga tid på att lyssna på en fullständig pseudodebatt? Och hur är det med respekten för utskottens arbete och tid?

Lundby Wedins agerande, eller rättare sagt brist på agerande, är skandalöst. Går det att ha förtroende för en person som undanhåller viktig information från kyrkomötet? Härskartekniker som sagt, på en ny nivå.

Kanske kan du, Wanja Lundby Wedin, ändå nu i efterhand kan berätta hur det kom sig att du inte berättade hur det förhöll sig. Du var ju på väg upp i talarstolen, men ändrade dig. Varför?

Motioner och annat finns här: https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2016

Johanna Andersson

Johanna KO