Den legitima rädslan

Några påskdagstankar om den legitima rädslan:

Varför är det legitimt att vara rädd för Marine Le Pen, Trump, högerextremister och Sverigedemokrater, men inte för islamistisk terror? Det sistnämnda ska bemötas med blommor och nallar, rädsla ses inte som en legitim respons. Men vad gäller det förstnämnda betraktas rädsla som en absolut legitim reaktion. Den så kallade diskursen i det offentliga samtalet just nu är sannerligen fullständigt paradoxal. Jag är rädd för allt det ovan uppräknade. Och en hel rad saker till.

Annika Borg

Annika KO

Jag lämnade Svenska kyrkan för att jag är kristen

En vän var bekymrad. ”- Hur ska det gå med min begravning nu när du inte längre är med i Svenska kyrkan Johanna. Vem ska begrava mig?” Sedan visade det sig att vännen talat med en (annan) präst i bekantskapskretsen om problemet. Denne präst hade sagt något trösterikt om att han kunde ju ta de ”kristna” delarna av begravningen och överlåta de andra till mig. Detta gjorde mig naturligtvis rasande. Varför blev jag rasande? Jo, för att jag INTE lämnat Svenska kyrkan för att jag inte längre är kristen. Jag har lämnat för att jag är kristen.

Med kännedom om den tröstande prästen, som ville handha det kristna och överlåta de övriga begravningsbestyren till mig, gör jag följande enkla reflektioner: Jag har hört denne prästs lagiska förkunnelse om vilket ansvar vi som individer har för att agera i frågor om klimat, skapelse, integration, rasism och HBTQ. Viktiga frågor. Men mer lag än evangelium, om vi säger så. Mitt förslag angående vännens begravning blir därför istället följande: Jag tar de kristna delarna. Så kan han ta resten.

Johanna Andersson

Johanna KO

Johanna Andersson: Därför lämnade jag Svenska kyrkan.