Dåligt pastoralt omdöme på twitter, Limhamns kyrka!

På olika nivåer i Svenska kyrkan twittras det flitigt. Inte sällan är den bakomliggande meningen med denna aktivitet svår att greppa, undantaget möjligen att det verkar bottna i en allmän uppfattning om att det är ”bra att synas”. Anspråken på legitimitet bakom olika twitterkonton kan också vara förvirrande. Ett exempel på det senare utgörs av de kommunikatörer på kyrkokansliet hos ärkebiskopen i Uppsala, som twittrar en blandning av banaliteter och bibeltexter, i Svenska kyrkans namn. En twitterläsande allmänhet kan få uppfattningen att det är Karin, Lotta och Fredrik på kyrkokansliet som har att uttala sig å Svenska kyrkans vägnar. I regel är det hela dock harmlöst, om än ibland generande. (Man kan undra hur biskoparna uppfattar twittren om tron som en resväska eller strumpbyxor.)

Önskan om att synas, i kombination med en otydlig uppfattning om syfte och uppdrag –samt den redan påtalade banaliteten – må vara besvärande, men detta utgör inte pastorala problem. Det gör dock nedanstående twitter från Limhamns kyrka:

170804 Limhamns kyrka

 

Här används en enskild, namngiven och utpekad person för att synliggöra ett ”erbjudande” från Limhamns kyrka. Limhamns kyrka menar alltså att personen i fråga –som i skrivande stund är föremål för rubriker i samtliga större svenska medier – behöver samtalshjälp.

Twittret kan, om man är välvillig, tolkas som att Limhamns kyrka – vem som nu talar å deras vägnar – tycker synd om personen i fråga, och vill erbjuda sin hjälp. Men då är verkligen inte twitter den lämpliga kontaktvägen. Om Limhamns kyrka hyser oro för en enskild person och vill erbjuda stöd är det rimliga istället att vända sig direkt till denna person, inte att gå via ett offentligt twitterkonto.

Det finns roliga poänger att göra av offentliga skandaler, naturligtvis. Politiker, idrottare, ateister, näringslivstoppar, USA:s president – twittret från Limhamns kyrka kan återanvändas gång på gång. Erbjudande om stöd rymmer också en maktdimension. Någon behöver stöd och någon anser att denna person behöver stöd och borde använda sig av den möjligheten. Tänk exempelvis att någon offentligt skriver: ”Du som ansvarar för Limhamns kyrkas twitterkonto; akutpsykiatrin finns till också för dig.” Detta kan givetvis vara en helt riktig iakttagelse, men det pekar ut en person som i varande i behov av hjälp. Detta sätt att måla ut någon som hjälpbehövande kan vara roligt, och Limhamns kyrka avsåg säkert också att vara lustiga. Men det är ett stort avsteg från kyrkans själavårdstradition och vittnar om dåligt pastoralt omdöme.

Själavård är ett erbjudande, inte ett offentligt utpekande. Den strikta tystnadsplikten ska garantera integritet och anonymitet. Som ung präst lärde jag mig att aldrig anteckna namn i min kalender på personer som kom för själavård. Jag skulle inte bekräfta att samtal överhuvudtaget ägt rum, om någon frågade. Möter jag en konfident på stan hälsar jag naturligtvis inte, om inte den personen hälsar först. Det hela ska vara en sak strikt mellan Gud, konfident och präst.

Om det hela kan följande reflektioner göras: Varför skulle någon i känsligt läge vända sig till Limhamns kyrka för ”samtalsstöd”? Varför lita till att en församling, som pekar ut enskilda personer som hjälpbehövande, skulle kunna bevara djupa förtroenden och vägleda i känsliga situationer? Limhamns kyrka förefaller använda pastorala erbjudanden för att göra en lustig och politisk poäng. Annorlunda uttryckt: Limhamns kyrka gör politik av en pastoral situation. Om församlingar hanterar människor i svåra livssituationer så här, kommer tilliten till Svenska kyrkan att urholkas snabbt. Om församlingar offentligt börjar namnge personer de menar är i behov av samtalsstöd, inträder en ny era i Svenska kyrkans själavårdstradition.

Limhamns kyrka borde avsätta en arbetsdag, eller många, till att ha en rejäl diskussion om människosyn, omdöme och integritet på nätet. Snarast. Jag hoppas att biskopen i fråga också funderar över sitt episkopala ansvar i denna situation.

Johanna Andersson

Johanna KO