Hårdvinklad källa med sanningsanspråk

Svenska kyrkan på nationell nivå har startat en hemsida för att tillrättalägga olämpliga påståenden om sig själv. Dessa påståenden beskrivs vara falska eller, i mildare form, uttryck för missförstånd. På sidan, kallad #gåtillkällan, presenteras alltså fakta på ett tillrättalagt och maktvänligt sätt. Det innebär att en viss tolkning företräds, att långa och nyansrika debatter förenklas och att tongivande kyrkoetablissemangsföreträdares mindre lyckade utspel i en sakfråga inte redovisas utan behändigt nog utelämnas.

Två av ”gå-till-källan-faktaredovisningarna” har jag en viss inblick i. Opartiska kan jag inte uppfatta dem vara, snarare hårdvinklade. Den första handlar Svenska kyrkans inställning till Israel. Det som står på källanhemsidan är starkt förenklat och selekterat. Påståendet som där bemöts formuleras så här: ”Ibland har det felaktigt påståtts att Svenska kyrkan är emot Israels rätt att existera.”

Jag kan här ge kompletterande alternativa förslag på påståenden, som är lika sanna som det som lyfts fram på #gåtillkällan.

Exempel 1:

#Är det sant att Svenska kyrkan spridit antisemitism på sin hemsida?

Svar ja. Svenska kyrkan har varnat för en världsomspännande, illvillig judisk lobby, vilket är en klassisk antisemitisk tankefigur. Det aktuella dokumentet togs inte bort förrän saken uppmärksammades i en kyrkomötesmotion 2015.

Påstående 2:

#Är det sant att Svenska kyrkans högsta beslutande organ – kyrkomötet – trots detta inte tyckte att de behövde se över sina rutiner för vad man publicerade på sin hemsida?

Svar ja. Rutinerna uppgavs fungera fint, trots att ingen på kyrkokansliet uppmärksammade texten som varnade för en judisk lobby.

Denna typ av ställningstaganden har funnits länge i Svenska kyrkan. I detta sammanhang kan jag hänvisa till Marek Zytos bok I väntan på Messias. Att överleva Förintelsen (1998) där han ger följande exempel från ett svenskt seminarium om fred i Mellanöstern, med kyrklig medverkan:

En kvinnlig präst, djupt engagerad för rättvisa åt palestinierna, tillfrågades om vart då det judiska folket i Israel skulle ta vägen. Som om det vore naturligast i världen svarade hon: ’Jag vet inte… Till Tyskland och där bygga upp en egen stat. Det var ju tyskarna som ville förinta er, inte palestinierna.’

På #källan-hemsidan hänvisas i denna fråga till dokumentet ”Guds vägar”, ett sällan använt och kortfattat dokument om relationen judendom – kristendom som Svenska kyrkan alltid hänvisar till vid kritik för ensidiga ställningstaganden mot Israel.

Det andra exemplet handlar om #mitt kors. När det begav sig var en rad företrädare för Svenska kyrkan ute och misstänkliggjorde detta initiativ. Bland andra varnade ärkebiskopen för det antiislamiska tankekomplexet som doldes bakom initiativet. Biskopen i Härnösand kallade det hela ”en storm i ett vattenglas” och beskrev oss initiativtagare enligt följande:

” – Det som utspelas på sociala medier berör ofta en ganska snäv krets av personer som är vana att torgföra sina åsikter.” Här anar vi en klassisk härskarteknik som består i att förlöjliga människor och beskriva dem som på samma gång betydelselösa och uppblåsta. Men dessa perspektiv omnämns inte på ”gåtillkällan” när det handlar om #mitt kors. Istället återfinns där överslätande formuleringar, som följande:

Inom Svenska kyrkan ryms många olika åsikter och några personer, bland dem dåvarande kommunikationschefen på kyrkokansliet i Uppsala, menade att #mittkors-kampanjen riskerade att bidra till att grupper ställs emot varandra. Andra, präster, biskopar och lekfolk, inom Svenska kyrkan såg ingen fara med initiativet. Många deltog med bilder på sina kors och många skrev om vad det betyder för dem att bära korset.

Kort sagt: att gå till denna tillrättalagda #gåtillkällan-källa ger en tydlig bild av vilken hållning Svenska kyrkan på nationell nivå ser som den önskvärda i olika kontroversiella frågor. Felsteg försvinner behändigt, nyanser likaså. De kritiserades hållning reduceras till en förenklat formulerad fråga vars svar är givet på förhand. Den som vill gå till denna källa bör alltså förhålla sig synnerligen källkritiskt.

https://www.svenskakyrkan.se/ga-till-kallan/om-israel-palestinafragan

https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/diskussionen-forsvaras-av-det-islamfientliga-tankekomplexet/

http://www.dagen.se/biskop-debatten-kring-mitt-kors-ar-en-storm-i-ett-vattenglas-1.768905

Johanna Andersson

Johanna KO

 

Annonser

Svenska kyrkan och islamisterna

Under många år har jag skrivit om Svenska kyrkans lednings flört med islamister. Min enkla analys är att det är vänstern som känner igen sig i en ideologi om det totalitära samhället, världsordningen och kampen för världsherraväldet. Sedan finns det säkert ren naivitet, okunskap och dumhet också.

Salahuddin Barakat, imamen som i DN i helgen inte tog avstånd från dödsstraff om någon lämnar islam, har för kyrkan varit en samarbetspartner. Barakat säger i DN att i det perfekta islamistiska samhället, med rätt sanning, rätt tolkning, så vill ingen lämna islam. Diktatur kallas det. I samma cocktail som religion blir det riktigt riktigt giftigt. Trots det budskapet har han ändå lyckats förbli rumsren så länge.

Reportaget i DN, 2018 (!), beskriver det många av oss hävdat i decennier: Det går inte att skilja religion från kultur, religion kan bokstavligt talat vara på liv och död, religion kan vara fullständigt förtryckande och islams helveteslära tolkas bokstavligt. Jag är inte imponerad av Niklas Orrenius, men det säger väl något om DN att de nu publicerar en sådan text från verkligheten och förtrycket i Sverige.

Salahuddin Barakat, således. Som Svenska kyrkan odlat. Som ärkebiskop Antje Jackelén skrivit tillsammans med i DN. Religion kan hjälpa människor ur våldsbejakande extremism, skrev de tillsammans 2017, Barakat och Jackelén. Inte ett ord om att han anser att dödstraff för att lämna islam är ett alternativ eller förespråkar ett totalitärt teokratiskt samhälle. Hur kan man se så fel? Eller väljer Svenska kyrkan sällskapet? Oavsett vilket, kyrkan har bidragit till att legitimera klart uttalade totalitära ideologier.

När jag och två kollegor startade Facebook-gruppen Mitt Kors 2016 ansåg Barakat att det var ett korståg mot islam. Hans text på Facebook var mycket obehaglig. Svenska kyrkan nationellt lade ut den på kyrkomötets officiella facebooksida och kyrkligt anställda på kyrkokansliet skrev positiva kommentarer om Barakats inlägg. Svenska kyrkan spred således att vårt initiativ att sätta på sig ett kors, ta en bild och lägga ut den på Facebook i solidaritet med de kristna som utplånas i Mellanöstern var ett korståg mot islam.

Never forget.

Barakat Mitt Kors 2

Annika Borg

Annika KO

 

Om att ta kvinnor i hand

Apropå de återkommande diskussionerna om män som vägrar ta kvinnor i hand återpublicerar jag här en krönika jag skrev i Kyrkans tidning 2011. Att inte anse sig kunna vidröra kvinnor handlar om ett helt paket föreställningar. Med ibland dödlig utgång. Läs här:

I en paneldiskussion på Kulturhuset i Stockholm om religionskritik sa journalisten Sakine Madon att det har blivit svårare att tala om kvinnoförtryck.

Hon exemplifierade med att de som arbetar mot hedersrelaterat våld ofta blir anklagade för främlingsfientlighet eller islamofobi och tystnar.
Jag blev påmind om Sakine Madons dystra konstaterande när jag med stigande obehag tog till mig innehållet i Räddningsverkets handbok för jämställdhet. Det dör nämligen betydligt fler kvinnor än män i många av världens naturkatastrofer. Skälet är att de just är kvinnor.

Ett exempel är jordbävningen i Pakistan 2005. Det könssegregerade samhället gör att kvinnor måste vistas inomhus, i byggnader som rasade samman. Det Räddningsverket beskriver som landets ”klädkod”, alltså att kvinnor av kulturella och religiösa skäl är beslöjade på olika sätt, utgjorde ett hinder för kvinnorna att röra sig och förflytta sig.
Ett annat skäl är de synsätt på kroppen som genomsyrar könsrollstänkandet. En man får inte röra vid en okänd kvinna. Därför underlät män att rädda kvinnor som var fastklämda och skadade. Det fanns även kvinnor som avböjde hjälp, alltså hellre dog, än att bli berörda av en man och därmed förlora sin heder.

När västerländska feminister diskuterar andra kulturers och religioners krav på särskild och täckande klädsel för kvinnor använder man ofta argument som ”frivillighet” eller kvinnors rätt att få ”definiera sig själva” och göra ”egna val”. Om dessa feminister öppnade ett fönster mot världen, skulle de antagligen inse vilken kort räckvidd denna västerländska syn på frivillighet och val har. För några år visade sig samma aningslöshet när Diskrimineringsombudsmannen fastslog att det är rätt att en man med annan kulturell bakgrund än svensk ska slippa vidröra en främmande kvinna. Fallet handlade om en man som ville slippa skaka hand med sin kvinnliga chef.

Men kroppslig beröringsskräck på grund av ett könsrollstänkande som bygger på uppfattningar om renhet, orenhet och sexualitet, får konsekvenser. Könssegregation och täckande klädsel för kvinnor får konsekvenser. Svart på vitt kan man läsa om dessa i Räddningsverkets handbok. Konsekvenserna i skarpt läge är död. Flosklerna om tolerans för sedvänjor och religiösa uppfattningar upplöses i mötet med naturkatastrofernas verklighet. Om vi nu ska låtsas om den, vill säga. Och om vi nu får benämna den utan att kallas fientliga.”

Annika Borg

Annika KO