Svenska kyrkans Israelfientlighet – a never ending story

Bild logga rätt

Så var det dags igen. Svenska kyrkan bekostar ytterligare en publikation som sprider Kairos Palestina nätverkets (Kairos Palestine) propaganda mot Israel. Denna gång är det biskop Munib Younans föredrag som sammanställts i en bok, med förord av ärkebiskop Antje Jackelén och inledning av direktor Maria Leppäkari vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Svenska kyrkan finansierar boken, trycker den och sprider den utan kostnad. Svenska Teologiska Institutet, en gång kronjuvelen i Svenska kyrkans judisk-kristna dialog, anordnade en stor mottagning när boken lanserades. På kyrkostyrelsens (Svenska kyrkans högsta verkställande organ) senaste sammanträde delades boken ut till alla ledamöter.

Bok Younan bild

Kairos Palestina nätverket, som Younan stödjer och är en del av, utgör en infrastruktur för den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (Boycott, Sanctions and Divestements) som driver totalbojkotter – ekonomiska, akademiska, kulturella, sociala – av Israel. Den tyska lutherska kyrkan, EKD, menar att dessa kampanjer ekar nazismens ”Kauft Nicht bei Juden”. Annan kritik har påvisat likheterna mellan BDS’ kampanjer och de nazistiska lagar som förbjöd judar att forska och inneha akademiska positioner. Rörelsen är förbjuden på flera håll i den fria världen och Tysklands förbundskansler Angela Merkel har definierat BDS som en antisemitisk rörelse.

BDS är en rörelse ingen kristen kyrka, eller annan institution, naturligtvis överhuvudtaget borde eller vilja ha med att göra, än mindre legitimera genom att sprida företrädarnas skrifter eller finansiera rörelsens verksamheter. Men genom att hänvisa till palestinska kristnas rop på hjälp och svåra situation, har Svenska kyrkans ledning och andra aktivister lagt ut dimridåer runt de politiska syften Kairos Palestina nätverket har som aktörer för BDS. De dimridåerna kan givetvis enbart virvla runt så länge okunskapen om Kairos Palestina nätverket, om BDS och om den moderna antisemitismen består.

Under Svenska kyrkans kyrkomöte 2012 bifölls motioner som förordade utvidgade bojkotter, BDS, av Israel och utmålade Israel som en apartheidstat. Det var under kyrkomötet 2012 som ett genomfattande och långsiktigt arbete för att sprida Kairos Palestina nätverkets propaganda fick sin startpunkt. Inte mindre än tre motioner uppmanade kyrkomötet att hörsamma nätverkets appeller för BDS-bojkotter, ersättningsteologi och legitimering av terror. Och i kärnfrågorna bifölls motionerna. Kairos-dokumentet från 2009, som uppmanar till BDS, proklamerar staten Israels bildande som ett rasistiskt projekt från början och som en apartheidstat, ser judendomen som döda bokstäver och obsolet och ersatt av kristendomen samt rättfärdigar terror, har sedan dess varit ett centralt dokument för Svenska kyrkans ledning.

Kyrkoetablissemanget är djupt involverad i Kairos Palestina nätverkets aktiviteter, som befrämjar och legitimerar BDS-rörelsens syften. Några exempel är att Svenska kyrkan 2015 bjöd in en av den mest tongivande företrädaren, Mitri Raheb, till den så kallade Teologifestivalen. Kyrkan bekostade publiceringen av en av hans böcker och spred propagandan. Varje år är Svenska kyrkan med och finansierar nätverket och rörelsens sommarläger i Sverige. Kairos Palestina nätverket har fått Svenska kyrkan att i en julkampanj sprida budskap om en ”judisk lobby” och vid andra högtider uppmana till bojkotter. Exemplen kan mångfaldigas.

En av BDS´ ambitioner har varit att bedriva lobbying för att sätta likhetstecken mellan Israel och apartheidtidens Sydafrika. Det är därför ingen tillfällighet att ärkebiskop Antje Jackelén, i ett svar på en artikel av Israels ambassadör Ilan Ben-Dov nyligen, räknar upp Israel vid sidan av stater som Colombia, Pakistan och Sydafrika. Hon jämför således Mellanösterns enda demokrati med stater som Pakistan och Colombia, men hennes utsagas fokus är att sätta likhetstecken mellan Israel och Sydafrika. Det är genom att nöta in en sådan (falsk) parallell som BDS väckt fientlig opinion mot Israel.

Och nu var det således dags igen, med en satsning på Kairos Palestina nätverket och därmed BDS från Svenska kyrkan. Ärkebiskop Antje Jackelén skriver ett lovprisande förord till boken:

”Det är en glädje att biskop Munib Younans tal nu görs tillgängliga på svenska. Mitt hopp och min bön är att den mission och passion som de uttrycker berör varje läsare. Att de väcker, utmanar, tröstar och uppmuntrar. Och kanske vill läsaren instämma i psalmens ord:

Tack för den styrka, det liv du här gav oss,

gör något nytt, något brinnande av oss,

led oss att bygga en värld av rättfärdighet –

handling och bön må bli ett.

Pris vare Gud, pris vare Fadern, hans Ande, hans Son.”

Direktor Maria Leppäkaris ord är likaledes hyllande:

”Genom begrepp som rättvisa och jämlikhet vill han (biskop Younan, min kursiv) uppmuntra oss till försoning.”

Men hon känner sig ändå föranledd att nämna Kairosdokumentet:

”Biskop Younan och tolv andra kyrkoledare i Jerusalem skrev ett brev för att visa sitt stöd till insatsen. Kairosdokumentet kräver ett slut på den israeliska ockupationen och förespråkar en rättvis fred. Kairos Palestina-rörelsen som föddes ur Kairos-dokumentet har genom åren varit föremål för teologisk kritik och debatt.”

Leppäkari undviker att nämna att Kairosdokumentet ingår i BDS infrastruktur för att svälta ut staten Israel. Hon signalerar ingen medvetenhet om hur protestantiska kyrkor uppträder som villiga brickor i spelet för att driva denna fientliga politik. Ändå har jag svårt att tro att hon är omedveten om det. Mycket svårt är dock att respektera att hon som forskare lånar sig till att osynliggöra vad det egentligen handlar om.

Vad får vi då läsa i biskop Younans texter?

Om Kairosdokumentet, som Younan ställer sig bakom, står till exempel:

”Det formulerar med kraft och tydlighet i en profetisk anda, utan tvetydigheter, och framhåller att den lösning som kan leda till rättvis fred måste innebära ett slut på den israeliska ockupationen av palestinsk mark liksom alla former av diskriminering.” (sid 43-44)

Kairos Younan bild

Det finns återkommande teman i hans föredrag. Några av dem: Kärnkonflikten i hela regionen är för Younan konflikten mellan Israel och Palestina. För den bär Israel den största skulden och Israel bär huvudansvar för att lösa den. Om Israel slutade att vara en ockupationsmakt så skulle alla arabstater erkänna Israel. Alla palestiniers rätt till återvändande formuleras och slås fast. Religionsdialogen handlar för Younan om kristna och muslimer. Problemen i de palestinska områdena tillskrivs i huvudsak ockupationen, arbetslöshet och den tilltagande extremismen bland palestinier och israeler. Vad gäller det sistnämnda tycks Younan likställa utvecklingen i demokratiska Israel med extrema grupper som Islamiska Jihad och Hamas. Younan lyfter frågan om palestinska och israeliska läromedel som ger en främmandegörande bild av ”den andre”. Men ingenstans finner jag att han tar upp att palestinska läromedel och barnprogram sprider hat mot Israel, antisemitism och även uppmanar till våld.

Younan är kristen i ett sammanhang där islamism och extremistisk islamism dominerar. Jag har förståelse för att han som minoritet inte vågar och kan förlägga någon tydlig, uttalad skuld för sin situation på de egna regimerna, utan att han måste göra Israel till huvudfiende. Precis som de egna extrema regimerna gör. Ockupationen är den viktigaste frågan för dialogen mellan muslimer och kristna, menar han. Israel blir ”the scapegoat”. På så sätt slipper de egna regimerna granskas och ansvarsutkrävas. Utifrån hans kontext kan jag, som jag påpekat, förstå det. Men att Svenska kyrkan legitimerar och sprider denna ensidighet är direkt oansvarigt. Det cementerar och späder på polariseringen, orden om försoning till trots. Kyrkor, NGO:s och västerländska intellektuella bidrar till denna polarisering och profiterar på olika sätt på konflikten.

Munib Younan grundade efter den andra, mycket blodiga, intifadan i början av 2000-talet följeslagarprogrammet EAPPI (Ecumenical Accompaniment Programme In Palestine and Israel) inom ramen för Kyrkornas världsråd (WCC World Council of Churches). Under den andra intifadan pumpade WCC ut den narrativ som legitimerar palestinskt våld genom att ge Israel hela skulden för konflikten och den avstannade fredsprocessen. Yonan beskriver i boken den andra intifadan som att Israel genomförde en ”extrem upptrappning av våld”. De civila israeliska offer som sprängdes i terrordåd ingår inte i hans beskrivning.

*Jag kommer i en uppföljande blogg ta upp den centrala del av kyrkornas Israelfientliga infrastruktur som Kyrkornas världsråd (WCC) utgör.

Syftet med EAPPI var och är att rekrytera volontärer som ett slags övervakare av Israels agerande vid skilda checkpoints. Volontärerna ska inte ha någon kontakt alls med de israeliska unga soldaterna. Den politiska utgångspunkt de arbetar efter är helt ensidig vad gäller fördelning av skuld och i synen på offer och förövare. EAPPI samarbetar med organisationer som kräver och är involverade i BDS´ totalbojkotter av Israel och har en delegitimerande syn på statens Israels rätta att existera.

”Det är en glädje att biskop Munib Younans tal nu görs tillgängliga på svenska. Mitt hopp och min bön är att den mission och passion som de uttrycker berör varje läsare. Att de väcker, utmanar, tröstar och uppmuntrar.”, skriver ärkebiskopen i förordet.

Bakom trons kodord förs en Israelfientlig politik. Tron korrumperas än mer genom kyrkoledningens försök till förnekelse, som i ärkebiskopens svar till Israels ambassadör, och dimridåer. Vad är det egentligen missionen och passionen ska väcka och uppmuntra?

Fotnot 1: Den som vill förstå något av Svenska kyrkans religionsdialogprojekt och syn på interreligiös samverkan, behöver veta att idéerna och ideologin är direkt hämtade från palestinska kristna som Munib Younan och Mitri Raheb.

Fotnot 2: Younan skriver om byggprogram på Olivberget. Svenska kyrkans kyrkomöte beslutade 2007 om 30 miljoner till det programmet. Pengarna överfördes till Lutherska Världsförbundet där Younan var ordförande. Att projektet inte kommit vidare har skyllts på Israel.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

 

Annonser

Den nya orientalismen

Bild logga rätt

(Under vinjetten #fredagsbloggen kommer jag regelbundet skriva om det jag ser i samtiden.)

Med visst darr på rösten och med emfas berättade Sveriges radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén i en krönika nyligen (31/5) om hur hon och hennes vänner åt ”drypande honungsostkaka i basarkvarteren under fullmånen” när dagens fasta brutits i Kairo under ramadan. I vanlig ordning samspråkade hon enbart med män och målade upp en bild av sammanhanget som inte var olik Disneys föreställningar om ”de andra”. Hon beskrev känslosamt den blå timmen av tystnad, en ”magisk stund”, i väntan på det böneutrop som är signalen att fastan är bruten och måltiden iftar kan börja. I kvarteren hördes sedan slamret av porslin och aluminium eller av ”händer som skopar upp en vitlöksdoftande röra med bröd”, fortsatte Uddén. Hon beskrev den dagliga feststämningen med dadlar, nötter, fikon och aprikoser.

Uddén ondgjorde sig över européer som inte förstår att inte ens cigarettrök får passera strupen mellan soluppgång och solnedgång och såg med sned blick på den kristna familj som åt synligt innan ramadan var bruten för dagen. Så skulle hon själv aldrig göra. Samtidigt visste hon att berätta att muslimer sätter en ära i att utsätta sig för prövning och truga andra att dricka i värmen, medan de själva avstår.

Ett parti i Cecilia Uddéns krönika är mycket anmärkningsvärd och speglar hur hon utvecklat ryggmärgsreflexer för att hantera och anpassa sig till den miljö hon arbetar i. Eller hur hon internaliserat ett synsätt. Hon beskrev att hon inte vågar ha samma råa skämtsamma ton mot muslimer som en av hennes kristna (givetvis manliga) vänner har och berättade: Vid ett tillfälle när den muslimske vännen Ali trugade både Uddén och den kristne vännen med drycker under dagen och de båda avböjt hans erbjudande om vatten, juicer och te, sa den kristne vännen: Lägg av, försök inte att skaffa poäng hos Gud bakom min nacke. Uddén återgav hur hon ryckte till av obehag, men andades ut när den muslimske Ali reagerade med att skratta.

Orientalism är ett ord som allt sedan Edward Saids bok med samma namn utkom (1978) förknippas med hur västvärlden beskriver den muslimska världen genom schabloniserande och stereotypiserande föreställningar. Till det hör romantiserande, endimensionella och ensidiga bilder som främmandegör istället för att skapa en fördjupad, mer komplex, förståelse för muslimers kulturella och religiösa världar. Said menar att västvärldens blick på den muslimska världen är kolonial.

Även om Said senare kritiserades för såväl faktafel som för att själv bidra med en endimensionell analys, är det han uppmärksammade värt att lyfta fram när en utrikeskrönika om ramadan i public service flaggskepp Sveriges radio kan innehålla just sådana föreställningar och förmedla stereotypiserande, romantiserande bilder av muslimers liv.

Den ännu allvarligare aspekten är att Uddéns krönika implicerar att muslimer inte kan hantera en kritisk kommentar om sin religionsutövning från en kristen och kräver att andra av annan tro ska anpassa sig till dem. Hon beskriver hur ett skämt om Gud får henne att rycka till av obehag, men blir lättad när muslimske Ali accepterar den kristne vännens kommentar. Vad hade annars hänt? Vad fruktade hon? Passagen i krönikan borde ge upphov till en diskussion inom public service om anpassning och vad det gör med det journalistiska uppdraget. Likaså behöver public service reflektera över förmedlade stereotyper och ansvaret för att inte sprida den orientalism Said påtalade.

Det finns många exempel på hur viljan att visa samhörighet med muslimer har drag av orientalism och blir en förmedling av stereotyper som låser in muslimer i en av den västerländska betraktaren konstruerad värld av beteenden, uppfattningar och val. Stereotyperna fungerar främmandegörande och segregerande istället för inkluderande.

I Dagens nyheters lördagsbilaga publicerades nyligen ett reportage (15/6) med recept på måltider för eid al-fitr, högtiden som avslutar ramadan. Här är det inte som i Uddéns radiokrönikor män som är i fokus, utan kvinnor. En bild visar de tre kvinnorna, som alla bär tätt sittande hijab. Alldeles oavsett att de är dessa tre kvinnors recept och att de väljer att manifestera sin religiösa tro och könsuppfattning genom att bära plagget, borde större redaktioner inom svensk media reflektera över hur man istället skulle kunna bidra till att göra bilden av muslimska kvinnor mer mångfacetterad och nyanserad. Det publicerade fotot förstärker synsättet att muslimska kvinnor deltar i det religiösa livet genom att vara i köket och genom att täcka sig. Det borde 2018 vara hög tid att låta dessa stereotyper utmanas rejält.

DN

Ett tredje exempel är en tecknad hälsning som Sveriges regering officiellt spred på twitter och Facebook genom generalkonsulatet i Östra Jerusalem (bilden är nu borttagen). Det säger något om den svenska politiska blicken på den muslimska världen att man vill framställa islam som hämtad från filmen om Aladdin (med tillagda blå ögon). Karikatyren befinner sig långt ifrån gatulivet i Jerusalem och förstärker en alienerande bild av och ett särartstänkande vad gäller muslimskt liv.

Konslutatet bild

Den västerländska orientalismen är tillbaka med full kraft. Vad man än anser om teoribildningen angående västvärldens koloniala blick, så finns det anledning att kritiskt analysera den ”välvilliga” västerländska blicken på den muslimska världen och vilka värderingar den utgår ifrån, förmedlar och befäster.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen kommer jag regelbundet skriva om det jag ser i samtiden.