Den nya orientalismen

Bild logga rätt

(Under vinjetten #fredagsbloggen kommer jag regelbundet skriva om det jag ser i samtiden.)

Med visst darr på rösten och med emfas berättade Sveriges radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén i en krönika nyligen (31/5) om hur hon och hennes vänner åt ”drypande honungsostkaka i basarkvarteren under fullmånen” när dagens fasta brutits i Kairo under ramadan. I vanlig ordning samspråkade hon enbart med män och målade upp en bild av sammanhanget som inte var olik Disneys föreställningar om ”de andra”. Hon beskrev känslosamt den blå timmen av tystnad, en ”magisk stund”, i väntan på det böneutrop som är signalen att fastan är bruten och måltiden iftar kan börja. I kvarteren hördes sedan slamret av porslin och aluminium eller av ”händer som skopar upp en vitlöksdoftande röra med bröd”, fortsatte Uddén. Hon beskrev den dagliga feststämningen med dadlar, nötter, fikon och aprikoser.

Uddén ondgjorde sig över européer som inte förstår att inte ens cigarettrök får passera strupen mellan soluppgång och solnedgång och såg med sned blick på den kristna familj som åt synligt innan ramadan var bruten för dagen. Så skulle hon själv aldrig göra. Samtidigt visste hon att berätta att muslimer sätter en ära i att utsätta sig för prövning och truga andra att dricka i värmen, medan de själva avstår.

Ett parti i Cecilia Uddéns krönika är mycket anmärkningsvärd och speglar hur hon utvecklat ryggmärgsreflexer för att hantera och anpassa sig till den miljö hon arbetar i. Eller hur hon internaliserat ett synsätt. Hon beskrev att hon inte vågar ha samma råa skämtsamma ton mot muslimer som en av hennes kristna (givetvis manliga) vänner har och berättade: Vid ett tillfälle när den muslimske vännen Ali trugade både Uddén och den kristne vännen med drycker under dagen och de båda avböjt hans erbjudande om vatten, juicer och te, sa den kristne vännen: Lägg av, försök inte att skaffa poäng hos Gud bakom min nacke. Uddén återgav hur hon ryckte till av obehag, men andades ut när den muslimske Ali reagerade med att skratta.

Orientalism är ett ord som allt sedan Edward Saids bok med samma namn utkom (1978) förknippas med hur västvärlden beskriver den muslimska världen genom schabloniserande och stereotypiserande föreställningar. Till det hör romantiserande, endimensionella och ensidiga bilder som främmandegör istället för att skapa en fördjupad, mer komplex, förståelse för muslimers kulturella och religiösa världar. Said menar att västvärldens blick på den muslimska världen är kolonial.

Även om Said senare kritiserades för såväl faktafel som för att själv bidra med en endimensionell analys, är det han uppmärksammade värt att lyfta fram när en utrikeskrönika om ramadan i public service flaggskepp Sveriges radio kan innehålla just sådana föreställningar och förmedla stereotypiserande, romantiserande bilder av muslimers liv.

Den ännu allvarligare aspekten är att Uddéns krönika implicerar att muslimer inte kan hantera en kritisk kommentar om sin religionsutövning från en kristen och kräver att andra av annan tro ska anpassa sig till dem. Hon beskriver hur ett skämt om Gud får henne att rycka till av obehag, men blir lättad när muslimske Ali accepterar den kristne vännens kommentar. Vad hade annars hänt? Vad fruktade hon? Passagen i krönikan borde ge upphov till en diskussion inom public service om anpassning och vad det gör med det journalistiska uppdraget. Likaså behöver public service reflektera över förmedlade stereotyper och ansvaret för att inte sprida den orientalism Said påtalade.

Det finns många exempel på hur viljan att visa samhörighet med muslimer har drag av orientalism och blir en förmedling av stereotyper som låser in muslimer i en av den västerländska betraktaren konstruerad värld av beteenden, uppfattningar och val. Stereotyperna fungerar främmandegörande och segregerande istället för inkluderande.

I Dagens nyheters lördagsbilaga publicerades nyligen ett reportage (15/6) med recept på måltider för eid al-fitr, högtiden som avslutar ramadan. Här är det inte som i Uddéns radiokrönikor män som är i fokus, utan kvinnor. En bild visar de tre kvinnorna, som alla bär tätt sittande hijab. Alldeles oavsett att de är dessa tre kvinnors recept och att de väljer att manifestera sin religiösa tro och könsuppfattning genom att bära plagget, borde större redaktioner inom svensk media reflektera över hur man istället skulle kunna bidra till att göra bilden av muslimska kvinnor mer mångfacetterad och nyanserad. Det publicerade fotot förstärker synsättet att muslimska kvinnor deltar i det religiösa livet genom att vara i köket och genom att täcka sig. Det borde 2018 vara hög tid att låta dessa stereotyper utmanas rejält.

DN

Ett tredje exempel är en tecknad hälsning som Sveriges regering officiellt spred på twitter och Facebook genom generalkonsulatet i Östra Jerusalem (bilden är nu borttagen). Det säger något om den svenska politiska blicken på den muslimska världen att man vill framställa islam som hämtad från filmen om Aladdin (med tillagda blå ögon). Karikatyren befinner sig långt ifrån gatulivet i Jerusalem och förstärker en alienerande bild av och ett särartstänkande vad gäller muslimskt liv.

Konslutatet bild

Den västerländska orientalismen är tillbaka med full kraft. Vad man än anser om teoribildningen angående västvärldens koloniala blick, så finns det anledning att kritiskt analysera den ”välvilliga” västerländska blicken på den muslimska världen och vilka värderingar den utgår ifrån, förmedlar och befäster.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen kommer jag regelbundet skriva om det jag ser i samtiden.

Annonser