Babblande dvärgar, sa ärkebiskopen från predikstolen

Bild logga rätt

Om domkyrkklockorna i Visby är ett tecken på att något inte står rätt till i kyrkoledningens, med omnejds, maktutövning är behandlingen av den nya kyrkohandboken ett exempel som skakar Svenska kyrkan inifrån.

Svenska kyrkan har de senaste åren blivit mer och mer uppmärksammad i den allmänna samhällsdebatten. Det är givetvis av stor vikt att en så stor samhällsinstitution, sett till ekonomi, antalet arbetsplatser, personal och medlemmar samt, inte minst, som varande ett av kulturarvets fundament, granskas och analyseras i det offentliga samtalet.

Det är dock angeläget att komma ihåg att mycket av kritiken av exempelvis (sak)politiseringen inom Svenska kyrkan i sin kärna är teologisk och trosmässig (om det skrev jag t ex HÄR). De inomkyrkliga diskussionerna, debatterna och samtalen är många.

Det är således viktigt att vara medveten om de inomkyrkliga, teologiska och trosmässiga debatterna och utgångspunkterna för kritiken. Diskussionen om kyrkan handlar inte om en snäv höger-vänsterskala (det är som bekant bara för vänstern allt är politik). 

En av de riktigt omfattande diskussionerna inom kyrkan på senare år har varit den om den nya svenska kyrkohandboken, som togs i bruk denna pingsthelg, efter år av konflikter och kvalificerad kritik av såväl arbetet med handboken som av det musikaliska och teologiska innehållet. Diskussionen har även sträckt sig utanför kyrkan, men har i huvudsak böljat inom den och har alstrat kyrklig splittring. Handboken skapar ramarna för Svenska kyrkans gudstjänster, så här rör vi oss i själva hjärtat av kyrkan: Gudstjänsten. Och i själva den kristna trons själ: Vad vi uttrycker om Jesus Kristus, kyrkans Herre, om Gud och om den Heliga Anden. (Det är mycket skrivet i kyrkohandboksdebatten, så googla på Kyrkans tidning, Svenska Dagbladet, Dagens nyheter. Här finns allt från svidande kritik och expertutlåtanden till mörkade utredningar.)

Nu var det ju inte alls meningen att det överhuvudtaget skulle bli en ny kyrkohandbok. Det som beslutades i Svenska kyrkan var att en varsam översyn av 1986-års kyrkohandbok (den senaste) skulle göras. Det har ju bland annat kommit en ny bibelöversättning av Gamla testamentet (den hebreiska bibeln) vid millennieskiftet och det fanns andra språkliga aspekter som behövde överses. Men det i kyrkans ordning fattade beslutet, havererades genom att en grupp tjänstemän vid Kyrkokansliet i Uppsala och andra intressenter gav sig själva ett självpåtaget uppdrag att inom sitt nätverk skapa en ny kyrkohandbok. Så gick det som det gick. Experter på kyrkomusik drog i nödbroms, handbroms och fotbroms. Hela den på området kunniga musikaliska expertisen i Sverige (och utanför) lade in sina veton. Akademier och Akademier. Teologer drog i sina bromsar och undrade vad det var för teologi, eller snarare brist på luthersk och istället kalvinistisk, som gudstjänsten post 2018 skulle förmedla. Och vad var det för styrgrupp för kyrkohandboken med enbart kvinnor som var kompisar från förr? Om domkyrkklockorna i Visby är ett tecken på att något inte står rätt till i kyrkoledningens, med omnejds, maktutövning är den nya kyrkohandboken ett exempel som skakar Svenska kyrkan inifrån.

Det finns ett talande, övertydligt, exempel. Det är den predikan ärkebiskop Antje Jackelén höll på pingstdagen när den nya, sönderkritiserade och splittrande, kyrkohandboken tas i bruk. Socialdemokraterna i kyrkomötet ville ha den. Kyrkoledningen ville ha den. Kyrkokansliets tjänstemän ville mer än ha den. Så, vad behöver pingstdagens predikan göra? Fjärma kritikerna, uppenbarligen. Kalla dem babblande dvärgar. Ni tror att jag skämtar? Ni tror inte att kritiker, experter och alldeles vanliga undrande präster, musiker, diakoner, församlingspedagoger, barntimmeledare och församlingsbor kan utpekas som ”babblande dvärgar” i en predikan från predikstolen i Uppsala domkyrka på pingstdagen 2018? Att den typen av (makt)missbruk av predikstol och fördunkling av prästlöftena att förkunna Ordet rent och klart tillhör svunna tider? Nej då, att värna människovärdet kan för kyrkoledningen stundtals vara på mycket långt avstånd och inte gälla dem på närmare håll.

HÄR kan ärkebiskop Antje Jackeléns, utlagd på Svenska kyrkans officiella hemsida läsas. Jag vill kommentera några saker.

Pingstens texter är såväl Babels torn med språkförbistringar som Apostlagärningarnas beskrivningar om hur människor med olika språk och sammanhang förstår varandra (i Jesus Kristus). Ärkebiskopen vill likna pingstundret, då de Heliga Anden utgjuts och människorna förstår varandra, med samsynen kring handboken. De som analyserat, varit oroliga för att det är en uppluckring av kulturarv och gudstjänstgemenskap, avfärdas som om de inte är på Jesu och Apostlarnas sida. Hon kallar det ”svekdebatt” och tycks sätta sig i Jesu ställe, som blev sviken av sina närmaste. Hennes kritiker är ”felfinnare”, de som alltid hittar hårstrået i soppan. Bland de egna, de som är med henne och Jesus och Apostlarna, ska inte finnas sådana. De ska inte tillhöra den egna gruppen, men ”felfinnarna” kan finnas i den egna gruppen. Men de hör inte hemma där. Vi och dem.

ÄB: ”Men även pingstundret skapar förvåning och förvirring: Hur är detta möjligt? Vi vet ju något om bakgrunden; den var egentligen inte så lovande alls. De där människorna som satt samlade i det där huset denna speciella pingstmorgon var ju mer som en kyrka i kris än som en frimodig kyrka. Mer som en ängslig minoritet än som en kyrka med friskt gudsförtroende och därmed också ett sunt självförtroende.

De hade varit med om avhopp och svekdebatt. De skulle också ha varit med om en infekterad debatt om en kyrkohandbok om en sådan hade varit aktuell just då. De hade definitivt brottats med övergivenhet och politiska utmaningar. De hade ställt sig frågan: är det här med Jesus verkligen värt det? Och undrat: hur kommer det sig att det bland våra egna finns de som misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan? (min fetstil)

Felfinnare fanns nämligen också denna pingstmorgon, trots eld och helig ande. Och låt oss alltid komma ihåg: felfinnare är inte alltid ”de andra”, ibland finns vi själva i den gruppen! Lukas tacklar det med lite humor när han – strax efter de verser som vi läste som episteltext idag – låter dem bortförklara pingstundret med orden: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.” Och visst hittar finn-fem-fel-folket gott om material när pingstens kyrka rör på sig: De har druckit sig fulla; det här med många språk och internationellt engagemang är det inte politik snarare än Jesus? Den här långa listan med alla möjliga främlingar, parther, meder, elamiter, Frygien, Pamfylien – är det inte gullande med minoriteter istället for att lyssna på folket? Och hela det här firandet av Anden är det inte effektsökeri och show som skyler över allvaret i kris och kritik?”

Så används en predikan för att med ärkebiskopsämbetets status från domkyrkan i landets ärkebiskopssäte tala om vilka som är utanför. Att de som är utanför inte har Jesus och apostlarna på sin sida. Men det stannar inte där. Nej, det stannar inte där.

ÄB: ”Vad är då pingst? Pingst är glädje och allvar i en förening som trotsar det som vill riva isär och så splittring. Det är djärva drömmar om en värld där barriärer faller och rättvis fred byggs – i Jerusalem och överallt i världen. Det är djärva drömmar om människor som oavsett modersmål kan arbeta tillsammans så att barn och vuxna kan blomstra. Det är djärva drömmar om att mänskligheten, alla trumpna tornbyggande och babblande dvärgar till trots (min fetstil), ska värna skapelsen och den planet som är vårt hem.”

Den nya kyrkohandboken tas emot i Uppsala domkyrka med en predikan som pekar ut, förlöjligar och splittrar. Är du med eller mot? Innanför eller utanför? Budskapet är: Kyrkan är ett ”vi”, har du synpunkter, expertinvändningar, kritik, ingår du inte i detta ”vi”.

Att utmåla sina kritiker eller människor med annan uppfattning än den egna som ”babblande dvärgar” är självfallet en människosyn få skriver under på. Men, vad värre är, här används en grupp som har en funktionsvariation i förhållande till längd, en grupp som hånats och ställts ut genom historien, för att beskriva den som  är utanför och/eller värd förakt. Det säger mycket. Och det säger väldigt mycket om maktutövning i en institution vars ledning kallar sig öppen och tolerant.

ÄB:” Den Heliga Andens verk fortsätter i världen, i glädje och allvar, i kamp och fest – och visst är du med?”

Annika Borg

Annika KO

Fotnot 1: Ärkebiskopens och de andra biskoparnas uppdrag i den kristna kyrkan är att vara enhetens tecken.

Fotnot 2: Pingstpredikan spreds flitigt på Svenska kyrkans officiella twitterkonton.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

 

 

Annonser