Svenska kyrkan som valarbetare

Bild logga rätt

Valpåverkan handlar inte enbart om ”botar” i sociala medier och andra aktiviteter i cyberspace, utan också om att en av världens största lutherska kyrkor försöker påverka de svenska väljarna. Svenska kyrkan bedriver runt om i stiften valkampanj i en av samtidens mest polariserade frågor: migration. Och kallar samarbetet med #vistårinteut/ #röstamermänskligt, som driver på för amnesti för dem som fått avslag i asylprocessen, för politiskt ”obundet”.

Om 9 dagar är det val i Sverige. En av de frågor som polariserat den politiska debatten såväl i Sverige som i Europa är migrationsfrågan. I sakfrågorna finns olika uppfattningar bland människor, bland partierna och även inom partierna.

Det är i den frågan Svenska kyrkan valt att ta tydlig ställning för sina närmare sex miljoner medlemmars räkning. Runt om i stiften i Svenska kyrkan sker, genom signaler från biskopsmötet, politisk påverkan inför valet.

I klartext handlar det om den åsikt som företräds av de partier som röstade för den så kallade gymnasielagen. En lag som avvisades av Lagrådet och som just nu är under överprövning, då flera domstolar bedömer att den strider mot våra och EU:s grundläggande lagar, alltså är grundlagsstridig. Att också kräva amnesti för dem som i en svensk asylprocess inte bedömt ha flyktingskäl, är den andra sakpolitiska fråga som Svenska kyrkan vill utöva politisk påtryckning i tillsammans med rörelsen #vistårinteut/#röstamermänskligt.

Mer:vi står inte.jpeg

Denna påverkan har intensifierats inför valet. Kyrkliga företrädare använder den kristna plattformen för att utmåla dem som tänker på ett annat sätt – en stor del av de folkvalda i Sveriges riksdag – som omänskliga. Den kyrkliga kampanjen sker genom en rad aktiviteter i församlingarna och genom uppmaning till politiskt agerande. Svenska kyrkan väljer partipolitisk valsedel.

Så här ser denna kampanj ut i en församling i Göteborg.

Mer mänskligt Gbg

Längre ned på sidan kan man läsa:

 ” #röstamermänskligt Göteborg

En riksomfattande kampanj som är partipolitiskt och religiöst obunden. Rörelsen består av privatpersoner som vill bidra till en valrörelse där vi uppmuntrar att rösta för ett samhälle med mer mänsklighet den 9 september 2018.

Genom att bemanna valbyråer runt om i Göteborg kan du stödja ett demokratisk samtal om demokratins väsen, mänskliga rättigheter, jämställdhet, hållbar utveckling och allas lika värde. 

I denna grupp vill vi samla människor från olika aktörer med syftet att peppa, tipsa och mobilisera kring valkampanjen och bemanning av valbyråer i Göteborg.

Vill du hjälpa till?

UPPSTARTSMÖTE

 Den 20 augusti  kl 18–20 har vi vårt uppstartsmöte. Under kvällen kommer vi få höra mer kom valkampanjen #röstamermänskligt och konceptet med valbyråer. ”

 Vad betyder det att mobilisera ”kring valkampanjen och bemanning av valbyrårer”?

Rörelsen i Skövde ger besked:

”Valbyråerna som nämns kan vem som helst starta upp i kampanjens namn. Tanken är att valstugor ska sättas upp två veckor innan valet och parallellt med de politiska partierna informera lokalbefolkningen om hur deras röst påverkar mänskliga rättigheter.”

Svenska kyrkan ska således mobilisera för att påverka väljare i valet av politiskt parti.

I Dalarna kan det se ut så här:

Bild LeksandsBild Leksand

”Eventet arrangeras av #röstamermänskligt, ett partipolitiskt obundet initiativ från Vistårinteut, i samarbete med Svenska kyrkan i Leksand Djura och Siljansnäs pastorat och Nedansiljans FN-förening”, kan vi läsa.

Vad är det då #röstamermänskligt, den nya kampanjen från #vistårinteut, kräver?

” #vistårinteut ser ensamkommande barn och unga som bärare av rättigheter enligt FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, FNs barnkonvention och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.  

Vi står inte ut

Vi kräver:

  1. Att stat och kommuner omedelbart stoppar omflyttningarna av ensamkommande barn och unga som befinner sig i asylprocess, i suicidpreventivt syfte.
  2. Att Migrationsverket fryser alla utvisningar för ensamkommande barn och unga omedelbart utifrån den rättsosäkerhet och brist på kunskap om barnperspektivet som råder på Migrationsverket.
  3. Att våra politiker tar beslut om amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år.

The network #vistårinteut, ”We can’t stand it”, contents 11 000 teachers, psychologists, social workers, lawyers, nurses, aid workers and volunteers. Our Facebookpage has 75 000 followers. We are not affiliated to any political party or religious group.

The movement #vistårinteut demands

  1. That the Swedish Migration Agency immediately freezes all deportations of all unaccompanied minors and youth due to the legal uncertainty and lack of knowledge of the United Nations Convention on the Rights of the Child (UNCRC) which currently is predominant at the Swedish Migration Agency
  2. That our politicians grant a refugee amnesty giving asylum to all children and youth who have been in Sweden for more than a year
  3. That the state and local governments immediately stop the relocation within Sweden of thousands of unaccompanied minors and youth during their asylum process as a mean to prevent more suicides in Sweden by young refugees

We are not politically affiliated to any political party and we are not affiliated to any religious group.” (Min fetstil)

Hur denna rörelse fullständigt cyniskt utnyttjar personer (unga män) för sina politiska syften belyste jag i en krönika i Axess (6/2017):

”En del av det som bekymrar mig i samtiden är exploateringen av hjälpbehövande människor. Jag har exempelvis blivit rasande över att de migranter och flyktingar som uppgetts ha uttryckt självmordstankar efter avvisningsbeslut eller andra beslut används som kortsiktig politisk hårdvaluta och exploateras i medierna. Allt detta sker under en förment godhets mantel och anses vara uttryck för högtstående moral.

 Men det finns inget moraliskt med att göra politik eller mediedramaturgi av panik och självmordsbenägenhet. En människa med självmordstankar kan aldrig garanteras att livet som genom ett trollslag kommer att bli som han eller hon vill. Inte heller kan någon annan ta på sig ansvaret för en annan människas liv, i detta fall genom löften om att deras politiska påverkan för förändring kommer att ge resultat.

 Det är cyniskt att väcka förhoppningar som inte säkert kan infrias och det kan skada den enskilda människan. Att använda människors självmordstankar för att driva en politisk linje och på så sätt öka på den utsatta människans panik genom att själv dras med i den och förstärka den, är huvudlöst.

 En människa med självmordstankar behöver hjälp och även vård. Han eller hon ska inte användassom en bricka i ett spel och göras till ett exempel i en pågående kamp, oavsett om den kampen gäller amnesti eller något annat.

 Självmordsbenägenhet är komplext. Att få tillbaka lusten att leva handlar om något mer och djupare än att ett enskilt beslut kan göra all skillnad. Att invagga en människa i att allting kommer att bli bra om bara det ena eller det andra går hennes väg, vittnar om en farlig brist på förståelse för det livshotande tillstånd en önskan om att ta sitt liv är.

 Självmordstankar ska tas på största allvar och den människa som plågas av dem ska mötas av professionell hjälp och inte av självutnämnda godhetsapostlar. ”Det här handlar om människor” är ett argument som dessa apostlar ofta framför. Det är sant och därför ska de behandlas som människor och inte som exempel eller policyverktyg.”

Genom att kyrkliga företrädare cyniskt, hand i hand med #vistårinteut och deras olika kampanjer, politiserar och exploaterar själslig nöd, som självmordstankar, har man vänt en av kyrkans kärnfunktioner ryggen: Den pastorala omsorgen.

När Svenska kyrkan agerar valarbetare för partipolitiken resulterar det i att man fördömer andra människor och deras uppfattningar genom att peka ut dem och döma dem som omänskliga. Då sviker man sitt kärnuppdrag som kristen kyrka.

Svenska kyrkan bidrar till politisk splittring och ytterligare polarisering i samhället genom sina sakpolitiska kampanjer. Att utmåla en stor del av den svenska väljarkåren som omänsklig, är ett ovärdigt övertramp som kan få för Svenska kyrkan svårläkta konsekvenser.

Mer läsning: När biskoparna hoppade in i realpolitiska frågor om migration försökte jag få dem att ge svar och ta ansvar för det de krävde. Men istället för svar drog de sig tillbaka till sin kyrkliga plattform. Biskopar har inget större eller djupare politiskt förnuft än andra. De behöver heller inte ta hänsyn till väljare och mandatperioder. De behöver inte ta något som helst ansvar för sitt politiska påverkansarbete.

Annika Borg

Annika KO

 Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

Annonser

Till den liberala demokratins försvar

GÄSTSKRIBENT Inför utmaningen från de nationalpopulistiska rörelserna, som SD, behöver vi stärka och säkra den liberala demokratin. Maktbalans, självständiga medier och domstolar samt skydd för individers och minoriteters rättigheter, är bärande principer i en liberal demokrati. Ulf Öfverberg, liberal debattör och tidigare ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, skriver om faran med majoritetens förtryck.

Enligt vår vanliga uppfattning – den liberala – är demokratins poäng att ingen ska vara suverän, varken kung eller ett politiskt parti som har majoritet. Demokratins syfte är att kontrollera dem som innehar makten. Eller med den liberale filosofen Karl Poppers ord, då han skriver att det inte är vemsom ska styra som är den fråga vi ska ställa oss utan snarare: ”hur skall vi organisera samhället så att dåliga härskare gör så liten skada som möjligt? /…/ genom att se till att härskarnas makt balanseras och kontrolleras och att de själva kan bytas ut i fria val.

Den i särklass allra vanligaste metoden för maktskifte under den mänskliga artens historia är våldet. Men demokratin ersätter giljotinen eller ett skott i nacken med röstsedeln och rättigheter. Ytterst är demokratin den enda fredliga metoden för att byta ut dem som styr utan våld.

Men demokratin är en skör planta, en sen uppfinning i mänsklighetens historia, och inget – vilket vår samtida historia visat oss – som vi kan ta för givet.

Under demokratins korta period har det också funnits olika uppfattningar om vad demokratin är. Den vanliga, som vi alla i den fria världen lever under, är just den liberala demokratin.

I vår demokrati är politiska beslut alltid provisoriska och kan alltid justeras genom nya politiska majoriteter. Alla demokratier har olika grader av maktbalans mellan demokratins olika funktioner: Domstolar som är oberoende av staten och den politiska majoriteten, fria medier som även de är oberoende av den tillfälliga politiska majoriteten och konstitutionella garantier för individer och minoriteters rättigheter, som är till just för att skydda den enskilda människan från majoritetens maktutövning.

Pressfrihet, yttrandefrihet, mötes- och föreningsfrihet och religionsfrihet garanterar individer och minoriteters rättigheter. Majoriteten styr, men alltid med omfattande hänsyn till olika minoriteter. Detta är också till ömsesidig nytta för olika grupper; när majoriteten skiftar skyddas de nya minoriteterna, precis som den gamla skyddades tidigare.

Sverigedemokratern har en annan demokratisyn, som kan kallas för majoritetsdemokrati. Den har ungefär en lika lång historia som den liberala demokratisynen, men skiljer sig från denna. Majoritetsdemokratin anser att den viktigaste funktionen för demokratin är att majoriteten ska förverkliga den så kallade folkviljan. Det vill säga att majoriteten har rätt eftersom den påstås vila på folkets vilja.

I den demokratitraditionen spelar minoriteters rättigheter och maktbalansen mellan samhällets olika institutioner – som en fri press och ett oberoende domstolsväsende – mindre, ringa eller ingen roll alls. 

I SD:s principprogram från 2011, som fortfarande är det gällande, tar partiet tydligt ställning för demokrati som majoritetsprincip. Inte någonstans i kapitlet om demokrati förs resonemang om politiska rättigheter som skydd för minoriteter eller om maktbalans mellan statens olika funktioner. Det är istället ”folket” och ”nationen” som betonas.

Ett stycke är värt att citeras i sin helhet:
Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.”

SD nämner inte ens det begrepp som alltsedan franska revolutionen 1789 har varit vägledande för demokratin, nämligen ”medborgare”. Istället talar de om det kollektiva begreppet ”folk”.

Uppfattningen om ”folket” eller ”nationen”, som SD talar om, kommer från den idétradition som var en reaktion mot franska revolutionen och Upplysningens idéer om frihet och jämlikhet, nämligen romantiken och mot-upplysningen. Det är från tyska 1700- och 1800-talsfilosofer som Herder och Fichte som SD hämtar sitt begrepp om folk. Och de ställer det i motsats till individen, medborgarskapet och mänskliga rättigheter.

Men med begreppet folk avser inte SD alla medborgare eller majoriteten av medborgarna. Alla vi som inte stödjer SD är inte folket, vi är det liberala etablissemanget eller något liknande. Folket är dem som av SD ska räknas till folket. Det är en av förklaringarna till varför SD är besatta av till vilka (folk)grupper eller nationer alla ska räknas; besatta av alla andras rötter förutom sina egna.

Detta blir särskilt tydligt i Björn Söders (SD) resonemang i en intervju i Dagens Nyheter 14 december 2014. DN:s journalist Niklas Orrenius frågar Björn Söder om innebörden i det av SD ofta upprepade påståendet att folket måste vara enhetligt för att demokratin ska fungera (ungefär som det uttrycks i citatet ovan från SD:s principprogram) och om människor endast kan ha en nationell identitet.

Björn Söder lägger ut texten om judar och kurder och påstår bland annat (utan belägg) att de allra flesta med judisk bakgrund har ”lämnat sin judiska identitet” och därför kan de räknas som svenskar. Och om de inte har gjort det ”behöver det inte vara ett problem” eftersom judar kan få vara svenskar även om de inte tillhör den svenska nationen. Återigen: upptagenheten med vilka som tillhör vilken grupp. Här är vi inte endast medborgare i samma stat med likhet inför lagen och med samma rätt till hänsyn och respekt. Nej, först måste det utredas (enligt SDs definitioner) vilka som hör till vilken ”nation”. En uppfattning som är den rakt motsatta till den människosyn som ligger till grund för den liberala demokratin.

Ytterligare citat på samma tema är SD:s partisekreterare Richard Jomshof som intervjuades den 9 april 2015 av Expressen om religionsfrihet, islam och judar. På frågan om han anser att det är ett problem att det finns en judisk minoritet i Sverige svarar han: ”Jag har aldrig sett det som ett problem eftersom den judiska gruppen är så pass liten”.

Den vanliga innebörden av religionsfrihet är annars att politiker och politiska majoriteter inte ska bry sig om vilken religion människor har utan att låta var och en själv ta ställning. Ända sedan trettioåriga kriget på 1600-talet har liberaler och andra förstått att religionen gör sig bäst som en privatsak, bortom suveräners eller politiska majoriteters domän.

Inför utmaningen från de nationalpopulistiska rörelserna behöver vi stärka och säkra den liberala demokratin. I dag är idéer som tidigare avvisats av den socialistiska vänstern och av socialdemokraterna nödvändiga att diskutera. Författningsdomstol eller andra åtgärder som gör det svårare att ändra grundlagen och som stärker skyddet för individers rättigheter är sådana förslag som skulle säkra Sverige för de förändringar av oberoende institutioner som media och domstolar som vi ser i exempelvis Polen och Ungern. Förändringar som SD vill göra även här.

SD är ett idéparti som har en genomtänkt syn på demokrati som grundar sig på en bestämd människouppfattning. Det är en uppfattning och en människosyn som leder till en politik som undergräver den liberala demokratin med maktbalans, självständiga medier och domstolar samt skydd för individers och minoriteters rättigheter. Deras politik innebär det som brukar kallas för majoritetens förtryck.

Ulf Öfverberg, liberal debattör och tidigare ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel
fverberg-e1427304542486

 

De kyrkliga 68:orna i motvind

Bild logga rätt

68-kyrkan och dess efterföljare tycker inte om att förlora tolkningsföreträdet. Det har sommarens debatter visat, skriver jag. Och vad har tidigare ärkebiskop Anders Wejryd, biskop Eva Brunne och tidigare ordförande i Tro och Solidaritet Peter Weiderud gemensamt? Jo, Kyrkornas världsråd, World Council of Churches (WCC). En politisk verksamhet under kyrklig täckmantel att hålla ögonen på. Och vad WCC brukar hålla ögonen på? Israel. Så klart.

Ett och ett halvt år efter att docent Johan Sundeens forskningsinsats om 68-kyrkan publicerades, har ett antal personer som är obekväma med forskningsresultaten tagit till orda. Man kan fundera på varför det tagit så lång tid för dem att reagera. En enkel förklaring är Bommersviksstrategin: Tig ihjäl dem som synar maktutövningen/ideologin, och när inte det går, förneka och går inte det heller, så misskreditera avsändaren. Sommarens debatter har visat prov på den strategin.

En av dem som representerar det kyrkopolitiska tolkningsföreträde som varit förhärskande, men som mer och mer löses upp, är tidigare ärkebiskop Anders Wejryd. I en stort uppslagen artikel i DN i juli ansåg han att hans personliga upplevelser av 68-kyrkan bevisade att det inte funnits en av 68-marxismen influerad vänster, som såg kyrkorna som lukrativa och nyttiga plattformar för den politiska omformningen av samhället.

I den tidigare facktidskriften för präster, Svensk Kyrkotidning (jag var själv redaktionsmedlem under 1990-talet, när tidskriften hade en sådan inriktning) – en tidning med mer oklar ambition idag – skriver Wejryd på samma tema i det senaste numret.

Jag noterar att den vänsterpolitiska tankesmedjan Seglora*, som Svenska kyrkan finansierat, fortfarande annonserar i SKT.

SKT:Seglora bild

Det enda Wejryd lyckas med i artikeln är att leverera exempel på det som forskningen om 68-kyrkan visat: Hur ett nätverk, en krets, en generationselit, blinda för sitt eget tolkningsföreträde, sätter likhetstecken mellan sig själva och Svenska kyrkan.

Att Wejryd inte tycks begripa något idéhistoriskt om marxismen och dess förgreningar är besvärande. Att han visar upp den bristen såväl i Dagens Nyheter som i Svensk Kyrkotidning är informationsbärande. Om det är ett uttryck för Wejryds blindhet för det egna tolkningsföreträdet, ren okunskap eller maktarrogans, eller en kombination av denna treenighet, låter jag vara osagt.

Några nyckelcitat ur Wejryds artikel i SKT:

Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Uppsala sommaren 1968 öppnade kyrkan för samhället och för många i samhället öppnade den ögonen för kyrkan. Så här femtio år efteråt finns försök att sprida en bild att mötet stängde kyrkan för många, i och med att ”marxisterna” skulle ha tagit över och liksom kidnappat kyrkan.

 Unga människor, påverkade av sextiotalets frihetlighet, kom påfallande snabbt att kliva in på de kyrkliga arenorna. För det fanns många skäl. Dels att de faktiskt hade idéer som de ville förverkliga, dels att många av dem (oss) fostrats i ett (utgående) folkrörelsesverige. Vi kunde skriva motioner, göra propositionsordningar och var vana vid tröga sammanträden. Dessutom var det, åtminstone i Svenska kyrkan, ett stort generationsskifte bland prästerna med många lediga tjänster. 

 Det är lättare att göra nyheter av politik och uppenbarligen också lättare att skriva modern historia utifrån ställningstaganden mot rasism, stöd till befrielserörelser, ifrågasättande av ekonomiska ordningar eller överförsiktighet mot Sovjet, vars murkenhet och svaghet inte var uppenbar för just någon vid denna tid.

Wejryd ägnar sig, fortfarande, åt den historierevisionism och eufemism om kommunistiska diktaturer som var signifikant i 68-rörelsen. Så här skriver han om Sovjet: ”vars murkenhet och svaghet inte var uppenbar för just någon vid denna tid”. 1968 och tiden som följde skulle alltså inte Sovjets aggressioner, Gulag, Stalin och Berlinmuren vara kända verkligheter?

Intressant är att Wejryd i sin artikel förfäktar att kampen mot ersättningsteologin, det vill säga den teologi där judendomen ses som upphävd av kristendomen, fanns som en viktig punkt på agendan vid Kyrkornas världsrådsmöte i Uppsala 68. Det speglar snarare 68-kyrkans anhängares önskan att förknippa sin politiska uppfattning med allt gott och riktigt. Wejryd försöker med manövern bemöta den samtida kritiken mot Svenska kyrkans lednings flathet inför att att avstånd från allersättningsteologin, även den som palestinska kristna förkunnar. Frågan om Israel och Palestina var och är central för 68-kyrkan, men då ur ett politiskt perspektiv.

Professor emeritus och prästen Carl-Henric Grenholm, tongivande i 68-rörelsen, speglar i boken Palestinafrågan och den kristna opinionen(1972) generationselitens uppfattning: den judiska staten Israel är ett uttryck för imperialistisk kolonialism. Nu intog Grenholm en extrem position och menade att palestiniers politiska kamp för att utplåna Israel borde stödjas. Men han var dock inte ensam om den synen. Precis som Wejryd ser Grenholm tillbaka på 68-tiden som djupt formande. Så här uttryckte Grenholm det i tidningen Dagen 2016:

– Jag tänker på de frågor som diskuterades vid Uppsala 68 varje dag. Det har präglat hela mitt liv, säger Carl-Henric Grenholm, präst och professor emeritus i etik vid Uppsala universitet.

Tidigare biskopen Martin Lind, som i likhet med biskop Eva Brunne och tidigare ärkebiskop KG Hammar (som uttalat sig på liknande sätt om inflytandet från 68) är anhängare av Ship to Gaza, beskrev formandet under 68-rörelsen på liknande sätt i samma artikel:

– Hela mitt liv fick ett nytt förtecken, som jag fortfarande bär. Det har gjort mitt liv rikare, mer spännande och definitivt närmare livets källåder, säger Martin Lind med syfte på vad 68-rörelsen har betytt för honom.

– Men jag skulle inte säga att dagens kyrka uppfyller våra drömmar, fortsätter han.

– Även om Svenska kyrkan och en rad andra kyrkor i vårt land har radikaliserats, ja till och med nuvarande påven får inkluderas bland de radikala så återstår mycket att förändra.

Wejryd skriver också om det radikala engagemanget. Analysen av, diskussionen om och kritiken av 68-kyrkan betecknar Anders Wejryd som ”aggressivitet mot Svenska kyrkan”. Tydligare än så här kan det inte uttryckas att han uppfattar det som att hans och 68-generations påverkan och deras tolkningsföreträde utgör och är Svenska kyrkan:

När det nu väckts en aggressivitet mot Svenska kyrkans utveckling av olika, sinsemellan oförenliga, anledningar, så funderar jag på vad som skulle varit annorlunda utan förändringarna som började på sextiotalet.

Anders Wejryd lyfter fram Kyrkornas världsråd möte i Uppsala 68. World Council of Churches (WCC), med säte i Genève, bildades 1948 och är en stor ekumenisk organisation med i huvudsak protestantiska och ortodoxa kyrkor som medlemmar. Det rör sig om över trehundra medlemskyrkor från fler än hundra länder. För Svenska kyrkan är Kyrkornas världsråd en viktig aktör. Kyrkornas världsråd bedriver påverkansarbete och särskilt tydligt har det varit och är det i frågan om Israel och Palestina.

Kyrkornas världsråd grundade följeslagarprogrammet (EAPPI) efter den andra intifadan i början av 2000-talet. EAPPI sänder volontärer för att bevaka Israels agerande. I själva verket är EAPPI en pro-palestinsk politisk rörelse under kyrklig täckmantel, som samarbetar med organisationer som företräder den antisemitiska bojkottrörelsen BDS.

PIEF (Palestine Israel Ecumenical Forum) är en annan del av Kyrkornas världsråds förgrenigar. PIEF har bland annat varit aktiva i publiceringen av det så kallade Kairosdokumentet, som är produkt från BDS-nätverket.

Anders Wejryd blev 2013 Kyrkornas världsråds president i Europa, efter att ha haft en position i exekutivkommittén. Samma år, 2013, valdes biskop Eva Brunne in i Kyrkornas världsråds centralkommitté.

Peter Weiderud, tidigare ordförande för Tro och Solidaritet/Broderskap och utrikeschef i Svenska kyrkan, blev direkt efter tiden som utrikeschef i Svenska kyrkan chef för Kyrkornas världsråds internationella avdelning (2002-2006). Hans intresse då var att bedriva påverkansarbete för ekonomiska bojkotter mot Israel.

Kyrkornas världsråds nuvarande generalsekreterare Olav Fykse Tveit fullföljer linjen och det har hänt att Kyrkornas världsråds representanter inte släpps in i Israel då de anklagas för att stödja BDS.

Kyrkornas världsråds fixering vid Israel går långt tillbaka i tiden. I en omfattande rapport beskrivs hur Kyrkornas världsråd, likt FN, har långtgående kritiskt fokus på Israel. Politik spelar en central roll i världsrådets agerande och aktiviteter. De arabiska kristna fick världsrådet att tona ned sitt stöd för staten Israels bildande. De rysk-ortodoxa medlemmarna fick Kyrkornas världsråd att avstå från att fördöma Sovjets invasion i Afghanistan. Kyrkornas världsråd har haft en överslätande hållning i förhållande till PLO:s och PFPL:s våld. Problemet med terrorn var enligt Kyrkornas världsråd att det kunde försämra palestiniernas sak.

Rapporten är en skakande läsning om Kyrkornas världsråd fixering vid Israel och överseende med totalitära regimer. Kyrkornas världsråd, WCC, är en organisation, en plattform, en infrastruktur, med en politisk agenda under en kyrklig täckmantel – och med sedvanlig retorik om fred och rättvisa.

Det här är första avsnittet på Kristen Opinion om Kyrkornas världsråd.

Mer om sommarens 68-debatter: Johan Sundeen DN. och Kristen Opinion.  Annika Borg/Johanna Andersson Kyrkans tidning, HÄR och HÄR.  Mer om kyrkliga 68:or och Kyrkornas världsråds möte 68 Smedjan/Timbro.

Annika Borg 

Annika KO

*I en krönika av prästen Anna Karin Hammar på sajten Dagens Seglora 2014 uppmanades kyrkorna till BDS.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

 

 

 

 

 

 

Fokus på Peter Weiderud

Bild logga rätt

#fredagsbloggen idag består av ett miniporträtt av Peter Weiderud, politiker (S), tidigare ordförande för Broderskap, Tro och Solidaritet. Att han som ordförande för Broderskap, sedermera Tro och Solidaritet, drev på för legitimering av islamister och gav efter för dessa muslimers icke-erkännande av homosexuellas rättigheter är känt. Hans politiska karriär som parhäst med Carin Jämtin (S) är även den välkänd. Mindre känt är hur han har varit en nyckelspelare för fusionen mellan Svenska kyrkans maktskikt och den socialdemokrati, läs Broderskapsrörelsen, han representerar.

Som utrikeschef i Svenska kyrkan 1999-2002 drev han exempelvis på för bojkotter mot Israel, tillsammans med dåvarande biskopen i Västerås Claes-Bertil Ytterberg.

Ur texten ”Bojkotta varor från Israel” i DN (2002)

”Men de enskilda medborgarna kan också agera genom att inleda en bojkott mot israeliska varor från ockuperade områden. Om inte våldspolitiken ändras är nästa steg att en generell bojkott mot Israel övervägs. Sverige bör verka för att handelsavtalet mellan EU och Israel avbryts, kräver 34 publicister, akademiker och kulturarbetare.”

Det kan vara intressant att ta del av vilka som i övrigt undertecknade.

Dn Weiderud

En titt på Weideruds CV på sajten ”kristen vänster” är belysande.

Weiderud

Ett annat engagemang Weiderud haft är att tillsammans med Carin Jämtin legitimera Hamas. Till det ska läggas att Svenska kyrkans ärkebiskop 2014, Anders Wejryd, besökte Hamasledaren Ismail Haniyeh. I ett textstycke nedan beskriver Weiderud hur han i sin egenskap som chef för Kyrkornas världsråd var fri att föra dialog med Hamas. Så kontakterna mellan (S)venska kyrkans företrädare och Hamas har upparbetats.

”Peter Weiderud, ordförande i Broderskapsrörelsen med en bakgrund på UD och som utrikeschef för Kyrkornas världsråd, var mycket kritisk till omvärldens, inte minst EU:s, beslut att bojkotta Hamasregeringen efter valet.”

Citatet speglar uppfattning han även driver i sin roll som ordförande i MR-rådet. Förutom Hamas, vill han legitimera islamistiska Muslimska brödraskapet även i dess andra former. I textstycket nedan beskriver han det, som ordförande i MR-fonden.

”Det palestinska valet 2006 vanns av det islamistiska Hamas. Trots att valet var fritt och rättvist vägrade först Israel och USA, sedan också grannländerna och EU, däribland Sverige, att erkänna valresultatet och att kom isolera både den valda regeringen och senare även den samlingsregering som den palestinske presidenten försökte rädda situationen med.

De flesta som agerade för en isolering av Hamas hade egna skäl. Ett besegrat Fatah ville försöka hänga sig kvar vid makten. Israel hade maktpolitiska skäl att försvaga sin politiska motståndare. Jordanien och Egypten fruktade framväxande islamister i sina egna länder och USA sökte sortera in aktörer i det krig mot terrorism man inlett efter 11 september 2001.

Endast EU, och däribland den svenska regeringen, gick emot sina egna demokratiska principer utan egna intressen.

Jag arbetade som utrikespolitisk chef för Kyrkornas Världsråd vid denna tid och stod fri att ha dialog med företrädare för Hamas. Det var då en mycket brokig och omogen samling, en del extremister, men också många välvilliga pragmatiker, om än oerfarna.

Min bedömning var att om Europa valt att följa sina egna demokratiska principer, och inlett dialog och samarbete, så hade de demokratiska krafterna kunnat växa till och marginalisera extremisterna.

 Men då är det ett Hamas utan någon som helst demokratisk legitimitet och utvecklingspotential som erkänns. Och i mellantiden har vi haft 7 år av krig, splittring och isolering.

Det enda positiva är att erfarenheten har fått omvärlden att agera med större eftertänksamhet efter det muslimska brödraskapets valseger i Egypten.

Vi som tror på demokrati behöver lära oss att ta folkviljan på allvar och vara beredda på dialog även med dem som tycker annorlunda och stå upp för mänskliga rättigheter i den dialogen. Där ingår den Allmänna förklaringens Artikel 21 om varje människas rätt att vara delaktig i sitt lands regering.

Vi måste också inse att islamismen rymmer allt från extrema individer, som behöver bli föremål för polisiära och rättsliga åtgärder, till pragmatiska demokrater som närmast måste beskrivas som muslimska länders motsvarighet till Europas kristdemokrater.

Vi är många, som inspirerade av vår tro, vill engagera oss politiskt. De flesta av oss föredrar att göra det i ett sekulärt parti, snarare än ett parti som har en specifik religion som utgångspunkt, intressebas och begränsning. Men precis som vi i Europa kommit att acceptera och uppskatta den kristdemokratiska traditionen i vårt demokratiska samtal, bör vi söka ett fungerande förhållningssätt till islamismen. Brott från individer måste beivras, men vi måste vara varsamma med att terroriststämpla rörelser med brett folkligt stöd.” (Min fetstil)

Att skapa en falsk parallell genom att jämföra islamism med Kristdemokraterna, är en konstruktion även de apologetiska islamologerna Mattias Gardell och Jan Hjärpe*  brukar ägna sig åt. Under vetenskaplig täckmantel. Det är ett sätt att lägga ut dimridåer för de anti-demokratiska fundament islamismen i alla dess former har.

 2005-2015 var Weiderud ordförande för Broderskap/Tro och Solidaritet.

”Peter Weiderud var tidigare Svenska kyrkans utrikeschef på Kyrkans Hus i Uppsala innan han utnämndes till chef för den utrikespolitiska avdelningen vid Kyrkornas världsråd i Geneve, Schweiz, våren 2002. Uppdraget innebär bland annat att arbeta som utrikespolitiskt ansvarig för Kyrkornas världsråd och företräda kyrkorna gentemot regeringar och FN-organ.

 Anna Berger-Kettner har suttit i sex år och gjort stora insatser för förbundet samtidigt som hon haft andra krävande uppdrag som i princip innebär mer än heltid”, skriver valberedningen. Förbundssekreterare Olle Burell (tills nyligen gruppledare för S i kyrkomötet, min kommentar) lämnade sitt uppdrag förra hösten, efter fyra år, och Samuel Stengård utsågs till förbundssekreterare fram till kongressen.”

Ordförande för Broderskaparna, Peter Weiderud i en text från januari 2011:

”Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen – har i 15 år fört dialog och samarbete med muslimska organisationer i syfte att förstå deras perspektiv och skapa intresse för ett seriöst politiskt engagemang bland praktiserande muslimer.

Inspiration för arbetet var det manifest för en kristen vänster som Broderskapsrörelsen antog vid kongressen 2009. Det är naturligt, eftersom många frågor är gemensamma. Samtidigt finns en del olika betoningar, vilket gör att dokumenten skiljer sig åt på några punkter. En sådan punkt, som de senaste dagarna vållat en del debatt, är att rörelsens normalt starka skrivningar om att inte diskrimineras på grund av sexuell läggning saknas i Manifest för muslimska socialdemokrater.

Skälet att HBT-rättigheterna inte lyftes fram är inte att muslimer i Broderskap har en annan hållning. Man har medvetet sökt sig till en rörelse som genom åren har varit drivande i alla rättighetsfrågor, och inte minst dessa, såväl i relation till det politiska som till det religiösa Sverige.

Däremot har muslimer som grupp inte haft samma möjligheter att arbeta med frågan. Sverige ligger i världens framkant vad gäller lagstiftning och HBT-rättigheter. Det har varit en lång kamp, som ännu inte är färdig. I Afrika, Asien, Mellanöstern och Östeuropa har dessa frågor bara börjat diskuteras. Det innebär att nya svenskar – både kristna och muslimer – på kort tid behöver processa denna och många andra frågor.

 Självklart måste det finnas gränser för de gamla svenskarnas tålamod. Människor som söker sig till Sverige har ett eget intresse att förstå det svenska sammanhanget. Men det måste också finnas gränser för den etnocentriska arrogansens otålighet, annars riskerar Sverige att hamna i liknande bekymmer som Danmark, Holland och några ytterligare av våra Europiska grannar som kämpar med ännu större spänningar i integrationspolitiken.

 Mitt eget samfund, Svenska kyrkan, är förmodligen den kyrka – eller religiösa organisation – i världen som kommit längst vad gäller likabehandling oavsett sexuell läggning. Jag är stolt över detta och har genom åren varit drivande för den hållning som häromåret blev kyrkomötets.

Samtidigt missade Svenska kyrkan att kommunicera en teologisk reflektion och det ideologiska resonemanget bakom kursförändringen till en förundrad omvärld, framför allt de ortodoxa kyrkorna, som i några fall blev skarpt kritiska och även övervägde bryta relationen med Svenska kyrkan.

Globalisering och det mångkulturella samhället har fört in världen i Sverige, vilket är enormt rikt. Men det kräver en viss känslighet för andras erfarenheter, om vi fullt ut ska kunna njuta denna rikedom.”

Judars minoritetssituation och Svenska kyrkan utnyttjas i texterna som murbräcka för att legitimera en islamisk grupps religiösa krav.

Vad Weiderud har för agenda genom och i den roll han erhöll av den rödgröna regeringen 2015 vid Svenska Institutet i Alexandria, behöver utrönas.

Svenska kyrkans lednings utrikespolitiska hållning mot Israel, samarbete med islamister och legitimering av desamma är en fusion, politiskt och genom personkopplingar, med socialdemokraternas Tro och Soldaritet (Broderskap). Och det går långt tillbaka i tiden. Peter Weiderud och Svenska kyrkans roll i Kyrkornas världsråd är ett stort tema som jag återkommer till.

*Jan Hjärpe översatte Kairos-dokumentet, ett dokument som är är en del av den antisemitiska bojkottrörelsen BDS´nätverk. Om dokumentet och kretsen runt det skrev jag på denna sajt HÄR. Har även skrivit om nätverket i bl.a. DN , SvD och Kyrkans tidning.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen.

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

Blir även nästa biskop i Stockholm en 68:a?

Bild logga rätt

Nästa år är det biskopsval i Stockholms stift, Sveriges yngsta stift. Det finns anledning att redan nu börja reflektera över vilka tänkbara kandidater som kommer att föreslås och drivas fram av kyrkliga nomineringsgrupper. Efter 2017-års kyrkoval ökade de politiska partierna, med S i spetsen, sin representation i och därmed sin makt över Svenska kyrkan. Men alla nomineringsgrupper är på olika sätt indragna i det partipolitiska spelet om Svenska kyrkan. Kommer även nästa biskop i Stockholm att väljas ur dagens 68-nätverk? Sök i Seglora smedjas krets, skriver jag. 

Det har redan börjat surra om kandidater till nästa års biskopsval i Stockholm. Många känner sig kallade, men få blir utvalda. Allt är med andra ord som det brukar. I Stockholms stift är över hälften av prästerna kvinnor och stiftet fick genom valet av Eva Brunne sin andra kvinnliga biskop 2009. Brunnes tre föregångare, Caroline Krook, Krister Stendahl och Henrik Svenungsson drev inte i den aktivistiska linje som Brunne fört.

Sedan Eva Brunnes tid som ordförande i den kristna studentrörelsen KRISS på 1980-talet, har hon haft samma programförklaring: Kyrkan är politisk (läs mer HÄR). För Brunne och hennes krets, sprungna ur 68-rörelsen, är kyrkans existensberättigande att vara politisk och aktivistisk.

Det har stormat en del kring Eva Brunne under hennes tid som biskop och flera gånger har hon anmälts till biskoparnas ansvarsnämnd. I samband med riksdagens öppnande 2010 talade hon från predikstolen på ett sätt som fick Sverigedemokraterna att tåga ut ur Storkyrkan. Många tyckte Brunne gjorde rätt som markerade mot rasism och för alla människors lika värde i predikstolen. Och i sak är det naturligtvis helt i sin människosynsmässiga ordning. Men problemet var att hon hänvisade till en manifestation, som ägde rum på den politiska vänsterytterkanten, för att underbygga sina argument.

Debatten om Brunnes predikan kom därmed att handla om, och bli en del av, den dagspolitiska polariseringen, istället för ett resonemang om den teologiska kvaliteten på hennes predikan eller hur hon hanterat den pastorala omsorgen från predikstolen.

När Brunne under ett möte med Sjömanskyrkan i Stockholm föreslog att man skulle kunna ta bort kors och andra kristna symboler ur deras kapell och märka ut vädersträcket för Mecka, för att det skulle kunna användas av muslimska trosbekännare, skapade det debatt. Och som en del debatter började denna leva sitt eget liv, med rubriker som att Svenska kyrkan tog bort kors ur kyrkan. Just det skedde inte, men förslaget om Sjömanskyrkan levererade hon dock.

Palestina-frågan är, som för andra i den politiska generation hon representerar, en central politisk fråga för Brunne och hon har exempelvis deltagit i upprop för Ship to Gaza. Brunne har även en lång och gedigen erfarenhet som församlingspräst, det ska påpekas.

Det som under flera år i början på 2010-talet skapade splittring i Stockholms stift och Svenska kyrkan, var den vänsterpolitiska tankesmedjan Seglora smedja. Under Eva Brunnes ledning av stiftet, fick Seglora såväl ekonomisk som moralisk uppbackning. Smedjan och nättidningen – man hade för avsikt att konkurrera med Kyrkans tidning om läsare – Dagens Seglora erhöll medel från Stockholms stift och Lunds stift. Stiftet och Svenska kyrkan understödde Seglora genom att involvera tankesmedjan i olika uppdrag, genom legitimering, moraliskt stöd och ekonomiska medel. Att kollekt togs upp varje år till den vänsterpolitiska Segloras aktiviteter, gav upphov till återkommande kritik.

Seglora smedja är i rakt nedstigande led arvtagare till KRISS. De tongivande cheferna för smedjan, som Helle Klein och pastorn Arne Carlsson, var KRISS:are. Den uppfattning Arne Carlsson hade under 1970-talet, att kyrkans uppdrag var att förkunna budskapet om Jesus Kristus i byggandet av det socialistiska framtidssamhället, visar flera hans texter på Seglora smedja att han bevarat.

I Segloras spalter dök alltfler 68:or upp, som tidigare biskopen Jonas Jonson. Likaså fanns de representerade i styrelsen för Seglora, här fanns exempelvis prästen Ann-Catrin Jarl. Om KRISS och om Arne Carlsson, Jonas Jonson och Ann-Catrin Jarl m.fl kan man läsa i docent Johan Sundeens bok ”68-kyrkan”.

Seglora smedja återuppväckte KRISS´programförklaring ”I kritisk solidaritet med kyrkan”. Bland texterna på sajten fanns teman som kampen mot kapitalismen (och USA) och om att den konsumistiska diktaturen enbart kan bekämpas genom revolution. Teologiska och politiska motståndare stämplades regelmässigt med epitet som började med SD och sedan fortsatte ut till ”extremist” och ”Behring Breivik”. Smedjan såg sig som en politisk ”watchdog” och sprang lös och härjade i Svenska kyrkan under flera år.

Sedan hände något och Helle Klein hoppade av. Så småningom ordnades en kyrkligt finansierad snabbdoktorandtjänst vid Åbo akademi åt Kleins parhäst på Seglora smedja, prästen Ewa Lindqvist Hotz. Seglora smedjas verksamhet och angrepp på dem som tänkte och tyckte annorlunda klingade av.

Det är i Seglora smedjas krets, som man bör hålla utkik efter den biskopskandidat som grupper kan tänkas mobilisera som kandidat för att ta över efter Eva Brunne.

Blir Helle Klein nästa biskop i Stockholm? Är det så hon tänkt göra comeback i kyrkan efter att projektet Seglora smedja havererade? Eller Ewa Lindqvist Hotz? Prästen Helena Myrstener från Lund stift? Prästen Kent Wisti, mångårig medarbetare på sajten Seglora?

Är professor Bengt Kristensson Uggla, som satt i Segloras styrelse och är ansvarig för snabbdoktorandutbildningen i Åbo, en biskopskandidat? Förvisso är inte Kristensson Uggla präst och han har frikyrklig bakgrund, men det är inte omöjligt att han kan komma att lanseras.

Under decennier har många haft med sig en frikyrklig bakgrund in i Svenska kyrkan och de har nått ledande positioner. Reformert teologi och politisk aktivism gifter sig bra. Flera av förklaringarna till kyrkans teologiska förändring från evangelisk-luthersk kyrka till en alltmer reformert (calvinsk), finns i de parallella spåren 68-ideologi och reformert teologi.

Så här skrev Kristensson Uggla, Ann-Catrin Jarl m.fl. 2013, efter en våg av kritik mot Seglora smedja:

Vi som styrelse är stolta över Ewa Lindqvist Hotz, Helle Kleins och Mattias Irvings idoga arbete mot främlingsfientlighet och för en teologi för människors värdighet.

Många av 68:orna och generationen närmast efter dem är för gamla för att greppa biskopsstaven och ikläda sig mitra idag, men avnämarna till dem är det inte. Seglora smedja är den kyrkliga vänsterpolitiska plattform de formade och där de samlades under ett antal intensiva år. Alldeles nyss.

Annika Borg 

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen.

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Historien är inte ”fake news”

Bild logga rätt

Vi lever i uppgörelsernas tid. Det är 50 år sedan 1968 och Sverige är i internationell jämförelse sent ute med att göra upp med vurmen för kommunistiska diktaturer och idéer. Uppgörelsen med nazismen är inte heller den ett avslutat kapitel. Få känner till att det på Kungliga biblioteket i Stockholm finns kapslar med tyskkritiska publikationer, som censurerades i Sverige under nazitiden. En propagandafilm från SD om Socialdemokraternas historia har väckt frågor i samhällsdebatten om det kollektiva minnet – och om glömskan.

Nyligen publicerade SD-kretsen en film om Socialdemokraterna och Sverige, med en rubrik som är tänkt att väcka precis de associationer den skapar: ”Ett land, ett folk”. Filmen är drygt en timme och fyrtio minuter lång och fick snabbt spridning. Filmen lades ut via sajten Youtube, men något dygn senare avpublicerades den av sajten. Det kan man finna anmärkningsvärt och händelsen har redan gett SD-kretsen ytterligare grogrund för etablissemangskritik och konspirationsteorier. (Även om Youtube efter en tid lät publicera filmen igen, har grogrunden fått näring.)

Filmen tillhör genren politisk propagandafilm och har som syfte att visa på Socialdemokraternas historia. Det propagandistiska syftet upphäver dock inte det faktum att det i filmen finns kända uppgifter om mörka kapitel i Socialdemokraternas och Sveriges historia.

Grundtesen i filmen är att generationer av Sveriges befolkning inte känner till att neutraliteten under andra världskriget är ifrågasatt inom forskningen, att Sverige var först med ett rasbiologiskt institut, att de socialdemokratiska regeringarna drev steriliseringskampanjer och att paret Myrdahls elitiska och rasistiska sociala ingenjörskonst var en del av folkhemmet.

Idéerna om ”rasproblem” och ”raselement”, som såväl det regeringsbärande partiet som andra uttryckte, hade utvecklats under lång tid och fått fäste. Sverige var naturligtvis inget undantag vad gäller denna människosyn (eller brist på människosyn). Forskarna Mattias Tydén och Gunnar Broberg behandlar detta mörka kapitel av vår historia i boken ”Oönskade i folkhemmet: rashygien och sterilisering i Sverige” och ger en idéhistorisk fond till föreställningsvärlden. Boken gavs ut 1991 och var den första studie som avslöjade den svenska steriliseringspolitiken från 1930-talet fram till så sent som 1970-talet (den trycktes igen 2005).

Tyden sterilisering

Så här skriver Tydén och Broberg i en artikel i DN 1997, då Socialdemokraterna och steriliseringarna diskuterades livligt i samhällsdebatten :

Steriliseringslagarnas idémässiga bakgrund var den rashygieniska rörelsen under 1900-talets början, vilken i sin tur var ett försök att praktiskt tillämpa 1800-talets och det tidiga 1900-talets rasistiskt präglade rasvetenskap. (Och med rasistisk avser vi föreställningen att mänskligheten består av olika ”raser”, att dessa går att rangordna efter ”kvalitets”-kriterier, och att ”rastillhörighet” förklarar en individs psykiska och fysiska egenskaper.

I artikeln faktagranskar de (föredömligt) överdrifter och bortförklaringar i debatten, så här skriver de:

”Steriliseringarna hade ingenting med rasism att göra”Även denna åsikt, som reflexmässigt framförts av några socialdemokratiska debattörer de senaste veckorna, är en grov förenkling. Steriliseringarna var sprungna ur en rasistisk diskurs, även om 30-talets förespråkare oftast drevs av ett annat tänkande. Och i debatten – även den politiska – var de rasistiska argumenten mera seglivade än bland de forskare och byråkrater som var involverade i steriliseringsprogrammet.

Det var bland annat en artikelserie om de tvångssteriliseringar som utfördes i ”reformeugenikens” namn, som i folkhemmet beskrevs som en icke-rasistisk befolkningspolitik, av journalisten Maciej Zaremba i slutet av 1990-talet som fick fart på debatten. Syftet med steriliseringarna var att minska antalet människor som skulle ligga samhället till last genom att ”de olönsamma skars bort” med resultatet att färre människor med ärftliga sjukdomar föddes. Det är enligt forskningen falskt att tolka den svenska rashygienen som väsensskild från den nazistiska.

Även Tydén och Broberg har lyft den samhällsekonomiska aspekten:

Sterilisering motiverades inte av ambitionen att ”förbättra rasen” utan av att i ett specifikt fall förhindra graviditet, då eventuella barn kunde förväntas få en genetiskt överförbar sjukdom eller ett handikapp. Här gick man hand i hand med sociala myndigheter och ekonomiskt kalkylerande politiker som hoppades att steriliseringar skulle minska barnomhändertagande och anstaltsvård. (Artikeln 1997, länk ovan.)

Forskningen och den grävande journalistiken har således utforskat denna del av historien under lång tid, men också påpekat att dessa ämnesområden inte har varit okomplicerade att diskutera i Sverige (vilket debatten under slutet av 1990-talet tydligt visade).

Universitetens tredje uppgift, det vill säga att pedagogiskt förmedla forskningsresultat och bidra till det offentliga samtalet, är viktig och tyvärr eftersatt. Ifall en uppfattning om att Socialdemokraternas och Sveriges 1900-tals historia aldrig berättats kan spridas och komma att få fäste, är det en väckarklocka för att forskningens tredje uppgift måste uppvärderas inom akademierna. Man behöver bli bättre, både innehållsligt och rent kommunikativt, på att förmedla forskningsresultat, fakta samt analyser och bidra i det offentliga idésamtalet. Och det utan någon politisk hänsyn.  

En annan aspekt är att propagandafilmens kritiker menar att i stort sett allt som påstås i filmen är lögn, ”fake news”. Men så är det inte, filmen innehåller historiska och kända fakta ur arkiv och andra källor. Historien är inte ”fake news”. Det behövs dock generellt sett mer kunskap om hur politisk propaganda av detta slag fungerar, att den använder sanningen för egna syften. Mixar, trixar och serverar historien som politiskt slagträ.

Även andra delar av det offentliga Sverige behöver bli bättre på att presentera fakta om de mörka kapitlen i Sveriges samtids- och nutidshistoria. På riksarkivets hemsida kan man läsa om det faktum att Sverige 1941 införde en ny paragraf i tryckfrihetsförordningen, paragraf 3:9. Känsliga och kritiska uppfattningar om andra länder kunde därmed censureras. På hemsidan finns även ett brev från 1942, i vilket Svenska Norgehjälpen skriver att de avstår från att uttala sig mot den terrorvåg som pågår mot norska judar i Norge. Det skulle försvåra deras arbete, menar det. Diskussionsfrågan som ställs av Riksarkivet är om det var ”smart eller fegt” att agera som Norgehjälpen gjorde. Givet den brutala verklighet brevet speglar studsar man över frågans formulering.

Tittar man på en annan av riksarkivets sidor, beskrivs vårt lands agerande under andra världskriget så här:

För att lyckas med att hålla Sverige utanför kriget, tvingades den svenska regeringen att begränsa enskilda människors rätt och möjlighet att uttrycka sina åsikter. Man ville förhindra att information som kunde skada Sverige kom fram till fienden. Eftersom det var svårt att veta vem som var fiende och inte, innebar detta att man behövde vara mycket försiktig med vad man sa till vem. Det var också viktigt att Sverige inte visade sig ta ställning för någon annan makt, utan att man hela tiden höll sig neutral.

Kungliga biblioteket (KB) i Stockholm finns en samling med de skrifter som censurerades under andra världskriget, i enlighet med den lag som införts. Skälet var att de var tyskkritiska. Det handlade om att förhindra att uppgifter om nazisternas mord och härjande spreds, men också om politiska texter som man fann ”känsliga”. En bok som censurerades var läkaren, antifascisten och politikern Israel Holmgrens ”Nazisthelvetet”. Holmgren dömdes till fängelse.

Bild bok Nazisthelvetet

Israel Holmgren gav sedan ut boken igen under titeln ”Nazistparadiset” och den tycks då ha passerat censuren. I en fotnot till boken ska Holmgren, enligt arkivarien på KB, ha skrivit:

Stommen i denna skrift är ungefär densamma som i en förut av mig utgiven, betitlad ‘Nazisthelvetet’. Då emellertid Svea hovrätt funnit denna titel smädlig mot nazismen och dess koryféer och förty brottslig, har jag ändrat den till ‘Nazistparadiset’, i förhoppning att däri ha funnit en form, tillbörligt anpassad efter de nazistiska makthavandes smakorgan.

Skriften ”… om detta må ni berätta …”, från 1998, var en stor och viktig folkbildande kampanj för att öka kunskapen om nazismens och Förintelsens fasor. Initiativet var Göran Perssons (S) 1997 och myndigheten Forum för levande historia bildades 2003. Tittar man på avsnitten om Sveriges roll under andra världskriget i publikationen ser man att de behöver kompletteras och att de bitvis har en apologetisk, förmildrande ton. I ett avsnitt (sidan 57) påstås det exempelvis om Sverige, som vägrat ta emot judiska flyktingar efter kristallnatten 1938:

Någon ideologisk antisemitism förekom inte utom bland nazistiska och närstående grupper.

Påståendet är falsk historieskrivning och det är riktigt uppseendeväckande att det kunnat passera.

Likaså kan man reflektera över hur ansvar och skuld fördelas när man formulerar sig så här om att Sverige vägrade ta emot judar som flydde:

Landets lilla judiska minoritet misslyckades med att sätta hårdare press på de ledande politikerna att öppna dörrarna.

Publicisten Torgny Segerstedt kamp mot nazismen lyfts fram i skriften ”… om detta må ni berätta…”. Men det som inte nämns är att Segerstedt, för sina antinazistiska texter och kamp mot barbariet, utsattes för påtryckningar av såväl statsminister Per Albin Hansson som av kung Gustav den V för att tystas ned. Tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning konfiskerades tre gånger på grund av Segerstedts svidande kritik av nazismen och den svenska flatheten. Om detta skrev jag HÄR.

I beskrivningen av dem som i Sverige kämpade mot nazismen underlåter man således att beskriva censur, påtryckningar och till vilket pris dessa personer förde kampen. Bilderna man förmedlar i ”… om detta må ni berätta …” behöver ses över och kompletteras.

I år är det 50 år sedan 1968 och den svenska uppgörelsen med kommunismen och hur 68:s idéer påverkade samhället har påbörjats, men kommit sent. Uppgörelsen pågår och kommer att göra så under lång tid framöver. De svenska arkiven är dock inte öppnade, något historikern Birgitta Almgren, som skrivit om Sverige och Stasi, fått erfara.

I offentligt material, varav jag här bara har gjort några nedslag, speglas den ambivalens som finns angående Sveriges roll under andra världskriget. Bara genom några nedslag finner jag en upputsad bild av Sverige. Uppgörelsen med nazismen är inte heller den färdig.

Sverige och -ismerna är ett område som kommer fortsätta vara högaktuellt.

  • Kunskapen finns.
  • Historien är inte ”fake news”.
  • Historielösheten är en av mänsklighetens största (och farligaste) fiender.

Annika Borg

Annika KO

Några olika lästips (förutom de länkade i texten):

Henrik Bachner, ”Judefrågan : Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige”

Henrik Bachner, ”Återkomsten: antisemitism i Sverige efter 1945″

Elin Bommenel ”Sockerförsöket: kariesexperiment 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa”

Annika Borg: Nazikvinnornas historia gör om med myten om kvinnlig godhet, Dagens samhälle

Kjell Espmark, ”Glömskans tid”

Karin Johannesson, ”Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-du-siècle”

Karin Johannesson, ”Den sårade divan”

Björn Lindahl Minnesmärket som glömdes bort, SvD

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen.

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight