Fokus på Peter Weiderud

Bild logga rätt

#fredagsbloggen idag består av ett miniporträtt av Peter Weiderud, politiker (S), tidigare ordförande för Broderskap, Tro och Solidaritet. Att han som ordförande för Broderskap, sedermera Tro och Solidaritet, drev på för legitimering av islamister och gav efter för dessa muslimers icke-erkännande av homosexuellas rättigheter är känt. Hans politiska karriär som parhäst med Carin Jämtin (S) är även den välkänd. Mindre känt är hur han har varit en nyckelspelare för fusionen mellan Svenska kyrkans maktskikt och den socialdemokrati, läs Broderskapsrörelsen, han representerar.

Som utrikeschef i Svenska kyrkan 1999-2002 drev han exempelvis på för bojkotter mot Israel, tillsammans med dåvarande biskopen i Västerås Claes-Bertil Ytterberg.

Ur texten ”Bojkotta varor från Israel” i DN (2002)

”Men de enskilda medborgarna kan också agera genom att inleda en bojkott mot israeliska varor från ockuperade områden. Om inte våldspolitiken ändras är nästa steg att en generell bojkott mot Israel övervägs. Sverige bör verka för att handelsavtalet mellan EU och Israel avbryts, kräver 34 publicister, akademiker och kulturarbetare.”

Det kan vara intressant att ta del av vilka som i övrigt undertecknade.

Dn Weiderud

En titt på Weideruds CV på sajten ”kristen vänster” är belysande.

Weiderud

Ett annat engagemang Weiderud haft är att tillsammans med Carin Jämtin legitimera Hamas. Till det ska läggas att Svenska kyrkans ärkebiskop 2014, Anders Wejryd, besökte Hamasledaren Ismail Haniyeh. I ett textstycke nedan beskriver Weiderud hur han i sin egenskap som chef för Kyrkornas världsråd var fri att föra dialog med Hamas. Så kontakterna mellan (S)venska kyrkans företrädare och Hamas har upparbetats.

”Peter Weiderud, ordförande i Broderskapsrörelsen med en bakgrund på UD och som utrikeschef för Kyrkornas världsråd, var mycket kritisk till omvärldens, inte minst EU:s, beslut att bojkotta Hamasregeringen efter valet.”

Citatet speglar uppfattning han även driver i sin roll som ordförande i MR-rådet. Förutom Hamas, vill han legitimera islamistiska Muslimska brödraskapet även i dess andra former. I textstycket nedan beskriver han det, som ordförande i MR-fonden.

”Det palestinska valet 2006 vanns av det islamistiska Hamas. Trots att valet var fritt och rättvist vägrade först Israel och USA, sedan också grannländerna och EU, däribland Sverige, att erkänna valresultatet och att kom isolera både den valda regeringen och senare även den samlingsregering som den palestinske presidenten försökte rädda situationen med.

De flesta som agerade för en isolering av Hamas hade egna skäl. Ett besegrat Fatah ville försöka hänga sig kvar vid makten. Israel hade maktpolitiska skäl att försvaga sin politiska motståndare. Jordanien och Egypten fruktade framväxande islamister i sina egna länder och USA sökte sortera in aktörer i det krig mot terrorism man inlett efter 11 september 2001.

Endast EU, och däribland den svenska regeringen, gick emot sina egna demokratiska principer utan egna intressen.

Jag arbetade som utrikespolitisk chef för Kyrkornas Världsråd vid denna tid och stod fri att ha dialog med företrädare för Hamas. Det var då en mycket brokig och omogen samling, en del extremister, men också många välvilliga pragmatiker, om än oerfarna.

Min bedömning var att om Europa valt att följa sina egna demokratiska principer, och inlett dialog och samarbete, så hade de demokratiska krafterna kunnat växa till och marginalisera extremisterna.

 Men då är det ett Hamas utan någon som helst demokratisk legitimitet och utvecklingspotential som erkänns. Och i mellantiden har vi haft 7 år av krig, splittring och isolering.

Det enda positiva är att erfarenheten har fått omvärlden att agera med större eftertänksamhet efter det muslimska brödraskapets valseger i Egypten.

Vi som tror på demokrati behöver lära oss att ta folkviljan på allvar och vara beredda på dialog även med dem som tycker annorlunda och stå upp för mänskliga rättigheter i den dialogen. Där ingår den Allmänna förklaringens Artikel 21 om varje människas rätt att vara delaktig i sitt lands regering.

Vi måste också inse att islamismen rymmer allt från extrema individer, som behöver bli föremål för polisiära och rättsliga åtgärder, till pragmatiska demokrater som närmast måste beskrivas som muslimska länders motsvarighet till Europas kristdemokrater.

Vi är många, som inspirerade av vår tro, vill engagera oss politiskt. De flesta av oss föredrar att göra det i ett sekulärt parti, snarare än ett parti som har en specifik religion som utgångspunkt, intressebas och begränsning. Men precis som vi i Europa kommit att acceptera och uppskatta den kristdemokratiska traditionen i vårt demokratiska samtal, bör vi söka ett fungerande förhållningssätt till islamismen. Brott från individer måste beivras, men vi måste vara varsamma med att terroriststämpla rörelser med brett folkligt stöd.” (Min fetstil)

Att skapa en falsk parallell genom att jämföra islamism med Kristdemokraterna, är en konstruktion även de apologetiska islamologerna Mattias Gardell och Jan Hjärpe*  brukar ägna sig åt. Under vetenskaplig täckmantel. Det är ett sätt att lägga ut dimridåer för de anti-demokratiska fundament islamismen i alla dess former har.

 2005-2015 var Weiderud ordförande för Broderskap/Tro och Solidaritet.

”Peter Weiderud var tidigare Svenska kyrkans utrikeschef på Kyrkans Hus i Uppsala innan han utnämndes till chef för den utrikespolitiska avdelningen vid Kyrkornas världsråd i Geneve, Schweiz, våren 2002. Uppdraget innebär bland annat att arbeta som utrikespolitiskt ansvarig för Kyrkornas världsråd och företräda kyrkorna gentemot regeringar och FN-organ.

 Anna Berger-Kettner har suttit i sex år och gjort stora insatser för förbundet samtidigt som hon haft andra krävande uppdrag som i princip innebär mer än heltid”, skriver valberedningen. Förbundssekreterare Olle Burell (tills nyligen gruppledare för S i kyrkomötet, min kommentar) lämnade sitt uppdrag förra hösten, efter fyra år, och Samuel Stengård utsågs till förbundssekreterare fram till kongressen.”

Ordförande för Broderskaparna, Peter Weiderud i en text från januari 2011:

”Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen – har i 15 år fört dialog och samarbete med muslimska organisationer i syfte att förstå deras perspektiv och skapa intresse för ett seriöst politiskt engagemang bland praktiserande muslimer.

Inspiration för arbetet var det manifest för en kristen vänster som Broderskapsrörelsen antog vid kongressen 2009. Det är naturligt, eftersom många frågor är gemensamma. Samtidigt finns en del olika betoningar, vilket gör att dokumenten skiljer sig åt på några punkter. En sådan punkt, som de senaste dagarna vållat en del debatt, är att rörelsens normalt starka skrivningar om att inte diskrimineras på grund av sexuell läggning saknas i Manifest för muslimska socialdemokrater.

Skälet att HBT-rättigheterna inte lyftes fram är inte att muslimer i Broderskap har en annan hållning. Man har medvetet sökt sig till en rörelse som genom åren har varit drivande i alla rättighetsfrågor, och inte minst dessa, såväl i relation till det politiska som till det religiösa Sverige.

Däremot har muslimer som grupp inte haft samma möjligheter att arbeta med frågan. Sverige ligger i världens framkant vad gäller lagstiftning och HBT-rättigheter. Det har varit en lång kamp, som ännu inte är färdig. I Afrika, Asien, Mellanöstern och Östeuropa har dessa frågor bara börjat diskuteras. Det innebär att nya svenskar – både kristna och muslimer – på kort tid behöver processa denna och många andra frågor.

 Självklart måste det finnas gränser för de gamla svenskarnas tålamod. Människor som söker sig till Sverige har ett eget intresse att förstå det svenska sammanhanget. Men det måste också finnas gränser för den etnocentriska arrogansens otålighet, annars riskerar Sverige att hamna i liknande bekymmer som Danmark, Holland och några ytterligare av våra Europiska grannar som kämpar med ännu större spänningar i integrationspolitiken.

 Mitt eget samfund, Svenska kyrkan, är förmodligen den kyrka – eller religiösa organisation – i världen som kommit längst vad gäller likabehandling oavsett sexuell läggning. Jag är stolt över detta och har genom åren varit drivande för den hållning som häromåret blev kyrkomötets.

Samtidigt missade Svenska kyrkan att kommunicera en teologisk reflektion och det ideologiska resonemanget bakom kursförändringen till en förundrad omvärld, framför allt de ortodoxa kyrkorna, som i några fall blev skarpt kritiska och även övervägde bryta relationen med Svenska kyrkan.

Globalisering och det mångkulturella samhället har fört in världen i Sverige, vilket är enormt rikt. Men det kräver en viss känslighet för andras erfarenheter, om vi fullt ut ska kunna njuta denna rikedom.”

Judars minoritetssituation och Svenska kyrkan utnyttjas i texterna som murbräcka för att legitimera en islamisk grupps religiösa krav.

Vad Weiderud har för agenda genom och i den roll han erhöll av den rödgröna regeringen 2015 vid Svenska Institutet i Alexandria, behöver utrönas.

Svenska kyrkans lednings utrikespolitiska hållning mot Israel, samarbete med islamister och legitimering av desamma är en fusion, politiskt och genom personkopplingar, med socialdemokraternas Tro och Soldaritet (Broderskap). Och det går långt tillbaka i tiden. Peter Weiderud och Svenska kyrkans roll i Kyrkornas världsråd är ett stort tema som jag återkommer till.

*Jan Hjärpe översatte Kairos-dokumentet, ett dokument som är är en del av den antisemitiska bojkottrörelsen BDS´nätverk. Om dokumentet och kretsen runt det skrev jag på denna sajt HÄR. Har även skrivit om nätverket i bl.a. DN , SvD och Kyrkans tidning.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen.

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

Annonser