Till den liberala demokratins försvar

GÄSTSKRIBENT Inför utmaningen från de nationalpopulistiska rörelserna, som SD, behöver vi stärka och säkra den liberala demokratin. Maktbalans, självständiga medier och domstolar samt skydd för individers och minoriteters rättigheter, är bärande principer i en liberal demokrati. Ulf Öfverberg, liberal debattör och tidigare ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, skriver om faran med majoritetens förtryck.

Enligt vår vanliga uppfattning – den liberala – är demokratins poäng att ingen ska vara suverän, varken kung eller ett politiskt parti som har majoritet. Demokratins syfte är att kontrollera dem som innehar makten. Eller med den liberale filosofen Karl Poppers ord, då han skriver att det inte är vemsom ska styra som är den fråga vi ska ställa oss utan snarare: ”hur skall vi organisera samhället så att dåliga härskare gör så liten skada som möjligt? /…/ genom att se till att härskarnas makt balanseras och kontrolleras och att de själva kan bytas ut i fria val.

Den i särklass allra vanligaste metoden för maktskifte under den mänskliga artens historia är våldet. Men demokratin ersätter giljotinen eller ett skott i nacken med röstsedeln och rättigheter. Ytterst är demokratin den enda fredliga metoden för att byta ut dem som styr utan våld.

Men demokratin är en skör planta, en sen uppfinning i mänsklighetens historia, och inget – vilket vår samtida historia visat oss – som vi kan ta för givet.

Under demokratins korta period har det också funnits olika uppfattningar om vad demokratin är. Den vanliga, som vi alla i den fria världen lever under, är just den liberala demokratin.

I vår demokrati är politiska beslut alltid provisoriska och kan alltid justeras genom nya politiska majoriteter. Alla demokratier har olika grader av maktbalans mellan demokratins olika funktioner: Domstolar som är oberoende av staten och den politiska majoriteten, fria medier som även de är oberoende av den tillfälliga politiska majoriteten och konstitutionella garantier för individer och minoriteters rättigheter, som är till just för att skydda den enskilda människan från majoritetens maktutövning.

Pressfrihet, yttrandefrihet, mötes- och föreningsfrihet och religionsfrihet garanterar individer och minoriteters rättigheter. Majoriteten styr, men alltid med omfattande hänsyn till olika minoriteter. Detta är också till ömsesidig nytta för olika grupper; när majoriteten skiftar skyddas de nya minoriteterna, precis som den gamla skyddades tidigare.

Sverigedemokratern har en annan demokratisyn, som kan kallas för majoritetsdemokrati. Den har ungefär en lika lång historia som den liberala demokratisynen, men skiljer sig från denna. Majoritetsdemokratin anser att den viktigaste funktionen för demokratin är att majoriteten ska förverkliga den så kallade folkviljan. Det vill säga att majoriteten har rätt eftersom den påstås vila på folkets vilja.

I den demokratitraditionen spelar minoriteters rättigheter och maktbalansen mellan samhällets olika institutioner – som en fri press och ett oberoende domstolsväsende – mindre, ringa eller ingen roll alls. 

I SD:s principprogram från 2011, som fortfarande är det gällande, tar partiet tydligt ställning för demokrati som majoritetsprincip. Inte någonstans i kapitlet om demokrati förs resonemang om politiska rättigheter som skydd för minoriteter eller om maktbalans mellan statens olika funktioner. Det är istället ”folket” och ”nationen” som betonas.

Ett stycke är värt att citeras i sin helhet:
Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.”

SD nämner inte ens det begrepp som alltsedan franska revolutionen 1789 har varit vägledande för demokratin, nämligen ”medborgare”. Istället talar de om det kollektiva begreppet ”folk”.

Uppfattningen om ”folket” eller ”nationen”, som SD talar om, kommer från den idétradition som var en reaktion mot franska revolutionen och Upplysningens idéer om frihet och jämlikhet, nämligen romantiken och mot-upplysningen. Det är från tyska 1700- och 1800-talsfilosofer som Herder och Fichte som SD hämtar sitt begrepp om folk. Och de ställer det i motsats till individen, medborgarskapet och mänskliga rättigheter.

Men med begreppet folk avser inte SD alla medborgare eller majoriteten av medborgarna. Alla vi som inte stödjer SD är inte folket, vi är det liberala etablissemanget eller något liknande. Folket är dem som av SD ska räknas till folket. Det är en av förklaringarna till varför SD är besatta av till vilka (folk)grupper eller nationer alla ska räknas; besatta av alla andras rötter förutom sina egna.

Detta blir särskilt tydligt i Björn Söders (SD) resonemang i en intervju i Dagens Nyheter 14 december 2014. DN:s journalist Niklas Orrenius frågar Björn Söder om innebörden i det av SD ofta upprepade påståendet att folket måste vara enhetligt för att demokratin ska fungera (ungefär som det uttrycks i citatet ovan från SD:s principprogram) och om människor endast kan ha en nationell identitet.

Björn Söder lägger ut texten om judar och kurder och påstår bland annat (utan belägg) att de allra flesta med judisk bakgrund har ”lämnat sin judiska identitet” och därför kan de räknas som svenskar. Och om de inte har gjort det ”behöver det inte vara ett problem” eftersom judar kan få vara svenskar även om de inte tillhör den svenska nationen. Återigen: upptagenheten med vilka som tillhör vilken grupp. Här är vi inte endast medborgare i samma stat med likhet inför lagen och med samma rätt till hänsyn och respekt. Nej, först måste det utredas (enligt SDs definitioner) vilka som hör till vilken ”nation”. En uppfattning som är den rakt motsatta till den människosyn som ligger till grund för den liberala demokratin.

Ytterligare citat på samma tema är SD:s partisekreterare Richard Jomshof som intervjuades den 9 april 2015 av Expressen om religionsfrihet, islam och judar. På frågan om han anser att det är ett problem att det finns en judisk minoritet i Sverige svarar han: ”Jag har aldrig sett det som ett problem eftersom den judiska gruppen är så pass liten”.

Den vanliga innebörden av religionsfrihet är annars att politiker och politiska majoriteter inte ska bry sig om vilken religion människor har utan att låta var och en själv ta ställning. Ända sedan trettioåriga kriget på 1600-talet har liberaler och andra förstått att religionen gör sig bäst som en privatsak, bortom suveräners eller politiska majoriteters domän.

Inför utmaningen från de nationalpopulistiska rörelserna behöver vi stärka och säkra den liberala demokratin. I dag är idéer som tidigare avvisats av den socialistiska vänstern och av socialdemokraterna nödvändiga att diskutera. Författningsdomstol eller andra åtgärder som gör det svårare att ändra grundlagen och som stärker skyddet för individers rättigheter är sådana förslag som skulle säkra Sverige för de förändringar av oberoende institutioner som media och domstolar som vi ser i exempelvis Polen och Ungern. Förändringar som SD vill göra även här.

SD är ett idéparti som har en genomtänkt syn på demokrati som grundar sig på en bestämd människouppfattning. Det är en uppfattning och en människosyn som leder till en politik som undergräver den liberala demokratin med maktbalans, självständiga medier och domstolar samt skydd för individers och minoriteters rättigheter. Deras politik innebär det som brukar kallas för majoritetens förtryck.

Ulf Öfverberg, liberal debattör och tidigare ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel
fverberg-e1427304542486

 

Annonser