Den legitima rädslan

Några påskdagstankar om den legitima rädslan:

Varför är det legitimt att vara rädd för Marine Le Pen, Trump, högerextremister och Sverigedemokrater, men inte för islamistisk terror? Det sistnämnda ska bemötas med blommor och nallar, rädsla ses inte som en legitim respons. Men vad gäller det förstnämnda betraktas rädsla som en absolut legitim reaktion. Den så kallade diskursen i det offentliga samtalet just nu är sannerligen fullständigt paradoxal. Jag är rädd för allt det ovan uppräknade. Och en hel rad saker till.

Annika Borg

Annika KO

Svenska kyrkan och Muslimska brödraskapet

Paulina Neudings intervju med forskaren och en av experterna på Muslimska brödraskapet (MB) Lorenzo Vidino är – och kommer att förbli – en av årets viktigaste intervjuer. https://www.svd.se/islamister-i-kostym-ar-ocksa-ett-hot/om/ledarintervjun

Lorenzo Vidino beskriver hur MB försöker komma nära europeiska politiska eliter för att få dem att verka för MB:s syften. MB:s arbete för inflytande och legitimitet är målmedvetet och, tyvärr, framgångsrikt. Målet är att förändra våra samhällen i grunden. Deras agenda är samhällsomstörtande. Frågan om våld besvaras olika inom MB:s olika skiktningar som Vidino beskriver, men det är viktigt att påminna sig om att Hamas ses som MB:s palestinska gren och att MB är terrorstämplat i flera länder.

Vidino sammanfattar:

”MB-nätverk har historiskt visat en enorm förmåga att få monopol på den muslimska debatten och att få status som representanter för muslimska minoriteter. Myndigheter ska inte ge dem inflytande – det vill säga upphöja dem till grindvakter för den muslimska gruppen i ett land, ge dem legitimitet eller finansiellt stöd för att driva sin agenda.”

Sverige är ett tydligt exempel på hur just detta skett. Den förra nationella samordnaren mot extremism kunde – aningslöst eller medvetet – i SVT Opinion hylla projekt som utformats och genomdrevs av MB:s krets i Sverige. Om det projektet skrev jag här: http://www.barometern.se/ledare/vilka-ar-islams-foretradare/

Den nyligen utnämnda samordnaren ger samma krets legitimitet och MB har hennes öra. Det skrev jag om här: http://www.expressen.se/debatt/sparka-samordnaren-och-kalla-in-experterna/

Jag har intresserat mig för detta under ganska många år. Muslimska brödraskapets seger i Egypten sades vara starten för frihet och demokrati. Men MB och demokrati är inte kompatibla. Det gjordes många försök att legitimera MB. Jag skrev om ett försök här: http://www.fritanke.se/annika-borg-”de-andras”-langtan/

2011 var vi flera som fick upp ögonen för att Svenska kyrkan är en spelare när det gäller att legitimera MB, öppna dörrar och ge dem utrymme. För mig var det en rubrik i Kyrkans tidning och i ett pressmeddelande som väckte en rad frågor. Rubriken löd: ”Svenska kyrkan har anställt sin första imam”. Om man nu bortser från att Svenska kyrkan givetvis inte ska anställa imamer, så var den oroväckande huvudfrågan för mig varför Svenska kyrkan valde att initiera ett samarbete med representanter för MB i Sverige.

2011 var det inte en enkel diskussion att föra, då kunskapen om MB var låg. Det är den fortfarande. Därför är Paulina Neudings intervju så viktig. Att kyrkorna öppnar dörren för denna rörelse är inte ett svenskt fenomen, utan sker till exempel även i Storbritannien.

2015 motionerade Johanna Andersson och jag till kyrkomötet om att Svenska kyrkan nationellt behöver tillsätta en oberoende utredning om Svenska kyrkans kontakter och relationer med islamister. Det är inte enbart MB utan också andra radikala grupper som Svenska kyrkan – aningslöst eller medvetet – upparbetar kontakter med och på så sätt bidrar till legitimitet. Motionen kan laddas ned här: https://www1.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1301198&ptid=863186

Johanna Andersson återkom med ytterligare en motion i frågan 2016. Båda gångerna har motionerna avslagits. Relationsbyggandet pågår. Svenska kyrkan gör exakt det motsatta i förhållande till hur Vidino säger att MB ska hanteras. Frågan är varför. Självklart finns det ett svar på den frågan och lika självklart är det att det går att få fram det.

Annika Borg

Annika KO

Wanja Lundby-Wedin är jävig

I en viktig debattartikel i det senaste numret av Kyrkans tidning pekar domkyrkoorganisten i Kalmar Jan H Börjesson på allvarliga missförhållanden i de allt mer bisarra turerna kring arbetet med en ny kyrkohandbok.

Det handlar om frågan om jäv. Situationen är följande:

Wanja Lundby-Wedin sitter som förste vice ordförande i Kyrkostyrelsen – det organ som ska verkställa kyrkomötets beslut -, som bland annat beslutar om den nya kyrkohandboken. Hon är även ledamot av mediekoncernen Berling Medias styrelse. I koncernen ingår bokförlaget Verbum som ska trycka och sälja jätteupplagan av nya kyrkohandböcker.

Börjesson påtalar, mycket riktigt, att jäv föreligger. Lundby-Wedin kan inte delta i beslut i de båda styrelserna, beslut som gör henne till såväl uppdragsgivare som uppdragstagare. Det är en klassisk jävssituation och självklart även en fråga om den enskildas omdöme.

I ett svar till Börjesson snurrar Lundby-Wedin (samt prästen Mats Hagelin) in sig i ett resonemang om att man inte bryter mot reglerna och påstår att ”frågan om ett eventuellt jävsförhållande inte aktuellt”. Det är felaktigt och det vet förstås Wanja Lundby-Wedin. Om inte annat borde hon lärt sig det genom tidigare händelser i yrkeslivet där hon anklagats för att sitta på flera stolar.

Förutom juridik och regler, så handlar jäv om moral och integritet. Det är bättre att avstå en gång för mycket än en gång för lite. Lundby-Wedin kan inte både besluta om kyrkohandboken och sitta i en koncernstyrelse och delta i beslut om frågan och andra relaterade frågor där. Det är jäv. Om hon inte tar reglerna på allvar eller förstår dem, så borde hennes moral, omdöme och integritet signalera rött ljus och få henne att tvärnita.

Lundby-Wedin sitter dessutom på fler än två stolar vad gäller kyrkohandboken: Hon är ute och opinionsbildar för den, fast kyrkomötet ännu inte tagit ställning. Dessutom har Kyrkostyrelsen med henne i spetsen föregått kyrkomötets beslut och den demokratiska processen genom att redan nu bestämma att Svenska kyrkan nationellt ska ta hela kostnaden för att den nya mässboken (musiken i kyrkohandboken) köps in och sänds ut till alla kyrkor i Sverige. Men något beslut om att överhuvudtaget anta denna nya mässbok har alltså ännu inte behandlats och fattats av kyrkomötet eller Kyrkostyrelsen. Verbum (i vars moderbolags styrelse hon alltså sitter) gynnas av beslutet, det handlar om mycket stora summor pengar för stora upplagor av påkostade böcker.

För några månader sedan påpekade jag i en kommentar i den Facebook-grupp som diskuterar kyrkohandboksförslaget, att det ekonomiska skälet till att man förhastar och forcerar processen med kyrkohandboken kommit i skymundan. För Svenska kyrkans bokförlag Verbum är kyrkohandboken en kassako som man räknat med, skrev jag i kommentaren. Det dröjde inte länge förrän jag blev uppringd av Verbums utgivningschef Jonas Eek (vid 19-tiden på kvällen). Jag uppfattade honom som upprörd och han ville att jag skulle förstå att Verbum inte alls hade räknat med att få intäkterna. Det där är rent nonsens, givetvis. Verbum är ett vinstdrivande företag som behöver och räknar med sin kassako. Det inträffade visar att frågan är känslig och att hela processen brister i transparens. Det här är sammantaget en cirkus som behöver få ett slut.

Det är nämligen en hel del som står på spel: trovärdigheten, kyrkans inre liv – hennes gudstjänstliv- och det svenska kulturarvet. Jag är inte bekväm med att allt detta tycks vara i händerna på helt andra än experter och sakkunniga i teologi, liturgi och kyrkomusik i en process som saknar transparens, där det trixas med dokument (se Överklagandenämnden) och i vilken det väcks jävsfrågor. Förutom då de brister i det nya förslaget som gång efter annan i åratal påtalats  av experter, i debatten och i remissvar (Kyrkokansliet har dessutom använt en oortodox metod för remiss, med färdiga frågor).

Kyrkomusikerna har gjort – och gör – ett enormt arbete för att uppmärksamma de stora och allvarliga bristerna i förslaget. Kyrkomusikeruppropet på Facebook, som har samlat hundratals deltagare, är ett exempel på det engagemang och den djupa kunskap som finns hos Sveriges kyrkomusiker i frågan.

Nu kan man tycka att det är prästernas tur och ansvar att göra sina röster hörda, för de teologiska bristerna är även de avsevärda och allvarliga. Är det inte dags för ett Prästupprop med några Teser om kyrkohandboken detta reformationsår 2017? Teserna kan med fördel tejpas upp på glaset på dörren in till Kyrkokansliet i Uppsala och spikas upp på porten till ärkebiskopsgården. Det är enkelt att skapa en Facebook-grupp, vet jag av erfarenhet. #Teser2017 #Prästuppropet. Kom ihåg var ni läste det först.

Sedan kan man önska att biskopsmötet tog sig samman. Det är nog ingen som tror att de fjorton biskoparna är överens och ”gillar lika”. Den illusoriska enade fasaden beror på att det kostar att ”gilla olika”. En besvärande omständighet är att en av biskoparna sitter i, precis, Verbums styrelse och koncernstyrelsen.

Frågorna Svenska kyrkans biskopar behöver ställa sig är vad det kommer att stå om dem i de kyrko- och teologihistoriska böckerna. Vad hände med Svenska kyrkans gudstjänst och det svenska kulturarvet under ”their watch”? Är det verkligen värt att låtsas konsensus i kyrkohandboksfrågan i det perspektivet, även om det kortsiktigt är bekvämast?

Annika Borg

Annika KO

Den som vill läsa om teologisk kyrkokritik, kan göra det i min essä om Martin Luther i Axess magasin.

Påvebesök, patriarkatets kvinnor och Aftonbladets förvirring

Jag har den största respekt för de teologiska, dogmatiska skillnaderna mellan den romersk-katolska kyrkan och den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan. Jag har djup förståelse för den glädje och den betydelse påven Franciskus besök har haft för mina katolska systrar och bröder. De som betytt mest för min andliga utveckling är Birgittasystrarna i Vadstena. Med det sagt: jag innehar ett prästämbete i Svenska kyrkan och det är utifrån den teologiska och trosmässiga positionen jag skriver. Det är min egen kyrkas yta och spektakel som är i fokus.

Det är svårt att räkna hur många gånger Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén på twitter sänt ut bilden av då hon och påven Franciskus omfamnar varandra. Hon vill låta oss tro att det på något sätt undantar det faktum att hon på intet sätt erkänns som ämbetsbärare av den romersk-katolska kyrkan.

I intervju efter intervju refererar hon till sig själv som individ när hon får frågan om inte detta är problematiskt: ”Påven har sänt mejl där han hälsat henne som ärkebiskop”, ”Påven har i en intervju sagt att han träffat ärkebiskopen och hennes man”. Det tar Jackelén som ett erkännande av hennes ämbete. Det är det inte. Möjligen är det en personlig kick. Men vad har det med Svenska kyrkan att göra? Kan man inte lyfta sig från det privata, den personliga referensen?

Biskopen i Stockholm, Eva Brunne, själv öppet lesbisk och med stort engagemang i hbtq-frågor, twittrar också ut bilden av omfamningen på twitter med orden ”större än så här kan det inte bli i vår ekumeniska värld!”. En biskop som själv skulle vägra att prästviga de som motsatta sig samkönade relationer och kvinnliga ämbetsbärare, legitimerar och bekräftar därmed dess motsats. Man är således patriarkatets kvinnor när det passar? Men inte i det egna stiftet och inte i den egna kyrkan. Det som är tabu i den egna kyrkan, omfamnas uppenbarligen när det finns hos andra.

Så vad är det som är stort? Att vår ärkebiskop får stå tillbaka i den ekumeniska gudstjänsten och inte kan vara en av dem som leder den för att hon är kvinna (och att hon accepterar det)? Att nattvard inte kan firas, eftersom man inte delar de filosofiska och teologiska grunderna för det? Att Svenska kyrkans representanter bråkat om hur, var när, katolikerna ska få fira sin mässa (vilket i sig är ovärdigt och oekumeniskt).

Ärkebiskopen har i varje intervju jag hört eller läst problematiserat Luther. Det är en märklig hållning i relation till att hon är ärkebiskop i en av världens största lutherska kyrkor och det är ett reformationsjubileum i vardande. En av förklaringarna är att hennes egen bakgrund inte återfinns i den lutherska kyrkan i Tyskland. Det är olika traditioner, och hennes är reformert. Det finns teologiska skillnader.

Det är klyftor som ska överbryggas och en försonad mångfald som ska framträda, har Kyrkokansliets kommunikationsavdelning trummat ut. Detta ska nu ha manifesterats. Men hur är det i den egna kyrkan, i den Svenska kyrkan? Där män med påvens uppfattningar aldrig skulle kunna bli kyrkoherdar eller drömma om att omfamnas och komma in från kylan?

Om det ska omfamnas finns det väl en hel del i Svenska kyrkan – eller till exempel med Missionsprovinsen – att söka försoning med innan man äntrar vägen mot Rom (om det nu är den vägen man tänkt sig, vilket liksom allt annat av substantiellt värde och intresse är oklart och totalt ogenombearbetat teologiskt.)

Svenska kyrkans Överklagandenämnd, som högsta överprövningsinstans, beslutade i våras att avvisa ett beslut från Göteborgs domkapitel (där Tro och Solidaritets Ulf Bjereld sitter och biskopen heter Per Eckerdal) om att frånta präster i Missionsprovinsen deras ämbete som präster i Svenska kyrkan. Jag delar inte Missionsprovinsens ämbetssyn, men deras gudstjänster följer Svenska kyrkans gudstjänstordning från 1986. Som präster måste de kunna få leda gudstjänster i denna ordning, beslutade Överklagandenämnden.

Men vad hände? Biskopen i Göteborg motionerade till kyrkomötet (beslut fattas i november) om att detta beslut/dom ska ”kväljas”(om man hårdrar det). Man ska helt enkelt avskaffa legitimiteten för Svenska kyrkans Överklagandenämnd/Högsta domstol när man inte gillar beslutet och för att kunna ta prästämbetet ifrån pensionerade kvinnoprästmotståndare. Biskopen och kyrkomötet ska således sätta sig över Svenska kyrkans högsta överprövningsinstans. Biskoparna har dock inte rösträtt i kyrkomötet, men kan motionera till detsamma. Med det upplägget kan biskoparna skjuta kyrkopolitikerna framför sig, men själva slippa ta ansvar för beslutet.

Samtidigt som detta är Svenska kyrkans linje omfamnar ärkebiskopen påven och går med på att osynliggöra sitt eget ämbete (men tror säkert själv att det framhävs).

*   *   *

Det märkliga läget och tonläget i samband med påvebesöket fick bitvis sin förklaring i en ledare i Aftonbladet av Anders Lindberg(1/11). I hans värld var nu Antje Jackelén, påven och muslimer (läs islamister/Muslimska brödraskapet) samt Angela Merkel de som stod för humaniteten i världen. Mot dessa kontrasterade han Facebook-gruppen Mitt Kors, som han påstod användes av högerkristna som slagträ mot andra. Den kampanjen mot Mitt Kors har bland andra Kyrkokansliets tjänstemän och ärkebiskopen tidigare försökt föra.

Vilka dessa högerkristna skulle vara verkar vara mycket oklart för Anders Lindberg. Det kan knappast syfta på mig, som är en av initiativtagarna till Mitt Kors. Jag är teologiskt liberal (ej politisk term): Jag viger samkönade par, är kvinnlig präst och har som väldigt få i det här landet (och överhuvudtaget) disputerat i feministteologi. En annan av initiativtigarna är jämställdhetskoordinator på en högskola samt håller på med en avhandling med inriktning på gender, närmare bestämt maskulinitetsforskning. Den tredje är också kvinnlig präst med samma teologiska grundsyn kring kvinnor, rätten till abort och homosexualitet/hbtq.

Anders Lindberg har svårt med begreppen och verkligheten. Det beror på att han inte gör åtskillnad mellan tro och politik. En person kan vara teologiskt liberal och borgerlig eller vänster. En borgerlig kan vara teologiskt konservativ, men det kan en politiskt vänster också vara. Han slänger sig med begrepp han inte förmår placera eller hantera.

Är det då medlemmarna i gruppen som är någon sorts kristen höger? Denna mångfald av etnicitet och livsåskådning? Knappast. Så, vilka använder #mittkors för mörka agendor? Name and Numbers. (På den frågan svarar dock inte de som slänger ur sig påståendet.)

Men det är inte Anders Lindberg och Aftonbladet som ska skyllas för att de försöker göra politik av något som inte är det. De har hämtat inspirationen från Svenska kyrkans ledning, vars reaktion på Mitt Kors var helt politisk. Inte för ett ögonblick verkade denna kyrkliga ledning förstå att Mitt Kors handlade och handlar om tro och engagemang. För det politiska, aktivistiska rastret överskuggar allt för dem, till och med korset.

*   *   *

En av aktörerna under dessa dagars ekumeniska möte var Lutherska Världsförbundets president (som precis som Antje Jackelén har verkat vid Lutheran School of Theology i Chicago) Munib Younan, en palestinsk biskop med starka politiska engagemang mot Israel.

2007 drev prästen Anna Karin Hammar igenom i Svenska kyrkans kyrkomöte att bostäder skulle byggas till palestinier. Kyrkomötet beslutade om 30 miljoner kronor. Pengar som nu, enligt tidigare utlandschefen Margareta Grape, finns hos Munib Younan och Lutherska Världsförbundet. Några bostäder är ännu inte byggda.

”Tro som politisk kraft”, ”Kyrkan ska bli mer aktivistisk”, det är mantran från den svenskkyrkliga ledningen. De betyder något även i detta sammanhang.

Avslutningsvis några intressanta och kloka citat ur den katolska tidskriften Signums senaste nummer:

Fredrik Heiding apropå den ekumeniska gudstjänsten i Lund:

Av en kort gudstjänst kan man inte kräva att alla nyanser ska göras rättvisa. Men i något sammanhang och vid något tillfälle kunde det vara välgörande att precisera vad man menar.”

 Philip Geister apropå det ekumeniska mötet:

Men Svenska kyrkans besvikelse över katolikernas bristande ekumeniska intresse kan inte dölja de stora problem som hon själv brottas med. Sexton år efter skilsmässan från staten kvarstår intrycket att man möter en tonåring som försöker komma underfund med vem hon är. Det höga antalet utträden ur Svenska kyrkan, bristen på egna andliga källor och teologiska rötter och en fortskridande förlust av legitimitet som kulturbärande institution i ett land där under tiden andra krafter har lagt beslag på begreppet ”svenskhet” är några av ingredienserna som bidrar till försvagat självförtroende och ett motsvarande uppblåst ego.”

Annika Borg

Annika KO

 

Magplask, Kyrkans tidning

I ledaren i det senaste numret av Kyrkans tidning (nr 40/2016) tas ett viktigt ämne upp: Att ta avstånd från och stå upp mot nazism. Appellen är självklar och kan knappast hos någon läsare mötas med något annat än ett rungande och starkt bifall (även om man kan ha olika åsikter om hur man på bästa sätt gör det).

Men ledare är märkligt nog bildsatt med vad som förefaller vara en anti-nazistisk motdemonstration där maskerade deltagare från den autonoma vänstern deltar.

Saken blir inte bättre längre in i tidningen, där man kan ta del av en artikel om Svenska kyrkans motstånd mot att Nya tider deltagit i bokmässan. Kyrkan ska nu ställa ultimatum om man ska medverka nästa år. Det är en uppfattning man kan hysa i den pågående debatten om Nya tider och många har argumenterat för att utesluta Nya tider.

Men när sedan författaren Maria Küchen tillfrågas om saken, säger hon så här, apropå en demonstration mot nynazister i Jönköping 2014:

”Då enades alla genom att acceptera varandras olikheter. Man möttes långt i förväg och hade en strategi. Det moderata kommunalrådet hade till exempel tidigare gått ut med kraft mot den autonoma vänstern. Nu stod de sida vid sida med Frälsningsarmén. Det var oerhört inspirerande!”

Efter utropstecknet är det punkt även för artikeln.

Låt mig påminna om den autonoma vänstern, som tillsammans med högextremism och religiös extremism går under samlingsnamnet ”våldsbejakande extremism” och är en angelägenhet för Säpo. Enligt Säpo är den autonoma vänstern ett stort hot. Ett problem är också att den legitimeras i samhället på ett annat sätt högextremism. Bildsättningen och artikeln i Kyrkans tidning är ett exempel på det.

Låt mig även påminna om vad den autonoma vänstern sysslar med i landets Prideparader: att hota och trakassera deltagare från borgerligheten, från Polisen och från Försvaret, för att nämna några. De har även försökt förbjuda människor, som Liberaler, och avskräcka från att delta i Prideparaden.

Men det är således ”inspirerande” att verka gemensamt med  dessa extrema grupper enligt Küchen och de promotas genom bilden ovanför ledaren. Är våldsbejakande vänstergrupper enbart ”olikheter” man ska ”acceptera”? Är inte det en extrem eufemism?

Hur är det möjligt att man okritiskt legitimerar den autonoma vänstern i Kyrkans tidning?

Ett svar kan vara att det inte ens är någon i kyrkoledningen som höjer på ögonbrynet om en präst finns med i sammanhang med den autonoma vänstern (läs HÄR).

Tar Svenska kyrkan avstånd från extremism eller inte, är frågan man tyvärr får ställa sig.Vad är det för kultur och klimat som råder när man framställer den autonoma vänstern som goda samarbetspartners?  Det är allvarligt att dessa frågor ens behöver ställas.

Annika Borg

Annika KO

En ny reformation

Nästa år är det reformationsjubileum, eller rättare sagt Lutherjubileum. Det är då 500 år sedan Luther formulerade sina 95 teser om avlaten och den kristna tron.

Här på Kristen Opinion är vi av den uppfattning att det inte enbart är ett firande av reformationen och Luther som behövs, utan en ny reformation.

Den politiserade kyrkostrukturen har nått vägs ände, de partipolitiska utspelen och aktivismen hos kyrkoledningen har satts under lupp och kritiserats under lång tid, Jesus Kristus har åkt i marginalen och till detta kan man lägga avslöjanden om missbruket med kyrkans pengar.

Det finns således ett flertal beröringspunkter med det som var startpunkterna för reformationen för 500 år sedan.

Hade Luther haft tillgång till dagens mediala landskap hade rörelsen och förändringen skett snabbare. Idag finns alla möjligheter att få igång en rörelse för en ny reformation, som återför Svenska kyrkan till kärnuppdraget, som ÄR och definieras utifrån korset, evangeliet och uppenbarelsen: Jesus Kristus.

I Confessio Augustana (från 1530), som är en av Svenska kyrkans och lutherdomens viktigaste bekännelseskrifter, beskrivs vilken makt biskopar har – och inte har. Här görs en skarp åtskillnad mellan andlig och världslig makt.

Det är andlig makt biskoparna tillskrivs och den har ingenting med den världsliga makten att göra. Den andliga och den världsliga makten får inte sammanblandas. Om biskoparna gör anspråk på världslig makt, får de göra det i en annan roll än som biskopar. Deras myndighet och auktoritet är andlig, inte världslig. Perspektivet är evigheten.

Vidare är inte biskopar för reformatorerna en förutsättning för kyrkan. Biskopar har sitt existensberättigande endast om de klart förkunnar evangeliet och rätt förvaltar sakramenten. När biskopar leder fel är det församlingarnas, och prästernas, uppgift att påtala detta och att inte följa dem.

När Svenska kyrkans biskopar 500 år senare gör anspråk på makt att uttala sig i partipolitiska frågor om hur samhället ska organiseras och vill göra tron dagspolitisk, är det således inte förenligt med den lutherska traditionen. När biskopar hoppar över på den världsliga arenan och låtsas biskoplig auktoritet även där orsakar de kyrklig splittring. De politiska utspelen fungerar polariserande och exkluderande.

Det kan vara intressant att titta närmare på några formuleringar i Confessio Augustana om det andliga ståndet.

Om biskoparna:

”Denna makt utövas allenast genom att lära eller förkunna evangelium och genom att utdela sakramenten /…/ Ty genom dessa ting skänkas icke lekamliga, utan eviga gåvor, evig rättfärdighet, helig Ande och evigt liv.”

”Ty den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. /…/ Den andliga och den världsliga makten böra för den skull inte sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten.”

”Om biskoparna hava någon världslig makt, hava det den icke såsom biskopar, i kraft av evangeliets befallning, utan i kraft av mänsklig rätt, förlänad av konungar och kejsare för den världsliga förvaltningen sin egendom. Men detta är ett annat uppdrag än evangelii ämbete.”

”Men när de lära eller föreskriva något, som strider mot evangeliet, då ha församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem.”

I biskopsbrevet ”Biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan. Ett biskopsbrev om ämbetet” från biskopsmötet 1990 återges en del av dessa skrivningar från Confessio Augustana när det gäller biskoparnas uppgift.

I brevet lyfts återkommande fram att biskoparna ska verka för enhet. I en viktig passage i biskopsbrevet om ämbetet beskrivs biskoparnas roll i samhällsdebatten:

”I sin ämbetsutövning står biskopen i en ofrånkomlig relation till samtid och samhälle. En inte oviktig del av biskopens tillsynsansvar gäller också allmänna samhällsfrågor med anknytning till kristen tro och etik. En viktig förutsättning för att biskopen med frimodighet och integritet skall kunna fullgöra sina åligganden är att han står helt fri från politiska bindningar i den samhälleliga maktapparaten. Biskopen är kyrkans talesman med Guds ord som den enda avgörande auktoriteten.”

Det är detta som gäller, men inte det som efterlevs. #nyreformation

Annika Borg

Annika KO

Läs också rapporten om kyrkans politisering Omvägen om Gud.

Ett  belysande citat av ärkebiskop emeritus KG Hammar från GP 18/9: ”Jag var ju traditionellt uppfostrad i gammal prästgårdsanda, men det politiska året 1968 förändrade mig. Vi var en hel generation där tron blev mer politisk och internationell, för oss blev det något av en test för att se om kyrka tålde oss som tänkte så här. Det var väl lite si och så i början och många av oss åkte utomlands några år men sen kom vi hem och så småningom satt vi som biskopar allihop.”

 

 

Damage control inom S

Vilka krav kan vi ställa på företrädare för de svenska regeringspartierna? Var går gränsen för de sammanhang de kan medverka i ? En Palestina-konferens i Malmö i helgen, där en riksdagsledamot för S skulle ha talat, ställer frågorna på sin spets. Igen.

Det har knappt gått en dag den senaste tiden utan att nya uppgifter om våra folkvaldas tveksamma umgängen och intoleranta åsikter eller praktiker kommit upp. Flera värderingskollisioner har blivit synliga. En av dem är den mellan västerländska värderingar och en islamistisk samhällsvision, där kvinnosynen är en bärande ingrediens. En annan har visat hur Mellanösterns konflikter skapar polariseringar även i Sverige.

Anti-judiska och antisemitiska föreställningar är tyvärr inte ovanliga i Mellanösterns länder. Att våra folkvalda, som tidigare bostadsminister Mehmet Kaplan (MP), håller sig med sådana uppfattningar och offentligt uttrycker dem, visar att dessa synsätt normaliserats i kretsar i det svenska samhället. När statsråd härbärgerar och uttrycker dessa idéer är det inte en fråga om enskildheter, utan ett tecken på en farlig värderingsförskjutning. Denna utveckling måste tas på största allvar och motverkas.

Synsätten Mehmet Kaplan och andra gett uttryck för existerar inte i ett vakuum. Navet i denna föreställningsvärld är att staten Israel inte har något existensberättigande. Eller rättare: judar har ingen hemvist i Jerusalem eller i landet, i regionen, överhuvudtaget. Det är detta som var underströmmen när Kaplan 2014 på Medborgarplatsen i Stockholm ropade ”Vi ska befria Jerusalem”.

I helgen arrangeras den fjortonde Palestinians in Europe Conference. Denna gång i Malmö. Konferensen är ett tillfälle att uppmärksamma palestiniernas situation och utvecklingen i Mellanöstern. Men en av arrangörerna är organisationen Palestinian Return Center (PRC). Enligt bland andra tyska myndigheter har organisationen band till terrororganisationen Hamas och Muslimska brödraskapet. Hamas erkänner som bekant inte Israels rätt att existera. Under tidigare konferenser har terrororganisationens ledare Ismail Haniyeh talat via länk.

En av årets talare var enligt programmet den svenska riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S). När frågor började dyka upp i sociala medier om hennes medverkan nu på lördag valde hon att hoppa av. Det valet gör dock inte att kritiska frågor inte behöver ställas om hur det kan komma sig att Larsson återkommande hamnar i liknande sällskap.

2014 uppmärksammades hon när hon poserade på en bild med en karta över regionen, en karta där Israel saknas. Larsson kritiserades 2015 för att ha talat under en Palestina-demonstration i Malmö där det skanderades ”Intifada kom och låt fredliga lösningar gå”. Hillevi Larsson tog avstånd från ropen och försvarade sig med att hon inte förstår arabiska.

Men inte heller denna gång tycktes Hillevi Larsson ha undersökt sitt umgänge innan hon tackade ja. I år hade hon enligt konferensinformationen fått sällskap av Sheik Ekrima Said Sabri, tidigare stormuftin av Jerusalem. Han har tidigare portats från att komma in i Holland på grund av sina extrema åsikter om judar och väst. Innan elfte september, exempelvis, uttalade han sig hätskt om USA och menade att landet borde ”förstöras” och ”Vita huset täckas i svart”.

Ett grundkrav på företrädare för de regeringsbärande partierna, och på våra folkvalda i vidare mening, är att de inte deltar i och legitimerar sammanhang som otvetydigt underblåser konflikter och motsättningar i Sverige och i världen.

En fråga som också behöver ställas är det kloka i att en konferens med en sådan slagsida alls arrangeras i Malmö, en stad som judar flyttar ifrån och där de som bor kvar är otrygga. Redan i början av 2000-talet kom rapporter om ökande antisemitism bland den del av befolkning som har rötter i Mellanöstern (Tossavainen/Oredsson 2003). Vad det är för budskap som kommer att spridas i helgen är en fråga som behöver svar. Varför en representant för ett av Sveriges regeringspartier överhuvudtaget fanns med på talarlistan är en annan.

Vänsterpartiets Daniel Sestrajcic skulle också ha talat under konferensen. Även han har valt att hoppa av.

Annika Borg

Annika KO

 

 

Terrorns offer

STOCKHOLM-BRYSSEL: Annika Borgs tal hölls vid en samling till minne och stöd för terrorns offer efter attentaten i Bryssel. Raoul Wallenbergs torg, Stockholm, den 24 mars 2016. 

Den här kvällen ville jag försöka förmedla hopp, men när jag tänkte på hur, så insåg jag att läget är för allvarligt. Det är allvaret vi behöver tala om.

Jag vill börja med några strofer ur en dikt av författarinnan Karin Boye. Dikten heter Rädda barnen och utkom i en postum diktsamling 1941. Hon skrev den när våldet blossat upp i Europa:

Jämmer i vinden, gråt i regnet

bryter freden i tigande kvällar.

Mitt ibland självtillräckliga stater

tvingas mänskorna bittert lära:

jorden har krympt och blivit liten;

aldrig var hela Europa så nära.

Våra tankar går i kväll till terrorns offer och till alla de anhöriga som i denna stund förtvivlar eller ännu inte vet vad som hänt sina anhöriga, som inte har hörts av sedan morgonen den 22 mars.

Paris. Köpenhamn. Paris. Bryssel. Bara det senaste året. Extremisternas attacker riktar sig mot våra samhällens hjärtan: mot de människor som bär upp våra samhällen, som tror på dem. Men attentaten riktar sig också mot yttrandefriheten, och den judiska minoriteten har vid flera attacker varit hatets måltavlor. Attackerna, med vapen och bomber konstruerade för att trasa sönder så mycket som möjligt, riktar sig mot vår livsstil, vår värld och de värden vi håller för heliga: frihet, jämlikhet, broderskap och systerskap.

Frankrikes president Francois Hollande säger att vi befinner oss i krig. Bara för att krigets dramaturgi inte följts är det många som inte förstått det. Det kommer ta tid för hans ord att sjunka in, det är starka ord. Men det är sanna ord.

Och våra ledares ansvar är inte bara att upprepa samma ord som efter Paris, Köpenhamn, Paris, när nu Bryssel drabbats av attentat. Det räcker inte att EU:s inrikesministrar träffas idag för att uttrycka solidaritet. Solidaritet uttrycker vi här i kväll. Deras uppgift och uppdrag är inte att tala om det öppna samhället utan att möjliggöra det.

Terror är inget nytt. Kunskapen om de miljöer som utgör grogrund för radikalisering är inte ny. Hotbilden är inte ny.

I torsdags hade en av vår tids viktigaste och mest aktuella filmer premiär: Watching the Moon at Night av filmarna Bo Persson och Joanna Helander. I filmen intervjuas anhörig till offer för terrorism, i Algeriet, i Nordirland, i Israel, i Spanien – över hela världen där denna farsot skördat liv. Terrorismens, hatets och antisemitismens mekanismer friläggs. Flera experter medverkar i filmen och förmedlar lager efter lager av kunskap. Två lärdomar kan vi dra av historien: Det första är att förbereda oss för det värsta. Det andra att aldrig tro att någonting löser sig av sig själv.

Det är nu detta Europas ledare och våra svenska beslutsfattare behöver ta till sig och agera utifrån.

I Sverige är vi ständigt nyvakna, yrvakna och naiva. Miljöer där extremism gror har vuxit, trots stora sociala insatser under många år. Statliga medel har gått till att finansiera religiös verksamhet där hat mot väst grott.

Anna Kinberg Batra sa i en intervju i dag i Svenska Dagbladet att hon inte hade kunnat förställa att terror skulle fortsätta att ta så stort politisk fokus efter attentatet mot Charlie Hebdo. Det är mer än naivt, det är djupt okunnigt. Där hon ser enstaka händelser, visar experter på mönster. Där hon ser ett slut, ser de som är insatta en upptrappning och som Hollande sa: ett krig.

Och inrikesminister Anders Ygeman talar om det öppna samhället och om solidaritet.

Men det öppna samhället förblir inte öppet för att vi säger det. Nu krävs att lagstiftning kommer på plats.

Inte ens det som EU:s ledare kom överens om efter dåden i Paris, om att utbyta information om passagerarlistor, har ännu realiserats. Ännu en gång talas om att säkerhetstjänsterna måste bli bättre på att utbyta information. För vilken gång i ordningen hör vi det?

I Sverige har vi inte ens en nationell säkerhetsstrategi. Vi har ett politiskt säkerhetsråd som ingen vet vad det gör. Ännu finns ingen lagstiftning på plats mot terrorresor. Och ändå ligger Sverige tvåa efter Belgien vad gäller antalet som rest för att begå terrorbrott i Mellanöstern, trots att man talat om att det behövs i åratal.

Det vi har lyckats med är en hjälptelefon.

Att visa solidaritet med terrorns är för oss som medmänniskor att kräva av våra makthavare att de nu agerar och ser till att genom lagar, resurser, samarbeten, expertgrupper, och genom att ta till sig den kunskap som finns, ser till att bevara det öppna, fria samhället.

Det är så, och endast så, våra ledare kan göra anspråk på att de visar solidaritet med terrorns offer.

Karin Boyes dikt Rädda barnen, som jag läste ur inledningsvis, slutar med en strof om att vi inte kan veta vad som sker, hur långt vi räcker till, men det vi kan veta är att vi kämpar på livets sida. Vi kämpar på livets sida.

Tack.

Annika Borg

Annika KO

Andra talare var Bo Persson, filmare, Fredrik Malm riksdagsledamot (L), Alan Adler, skådespelare, vars bror journalisten Martin Adler mördades i Mogadishu 2006. Arrangerade gjorde Maria Halkiewicz från Liberal Mångfald. Assyrisk TV var på plats och filmade. Samlingen avslutades med ljuständning för terrorns offer.

 

 

 

 

Ett könssegregerat Sverige?

Uppgifterna om att kvinnor – och även småflickor – sextrakasseras av gäng med killar och män med utomeuropeisk bakgrund har skapat en polariserad debatt i Sverige. Diskussionen liknar den om hedersvåld och hederskultur, som pågick i över ett decennium. Oviljan att diskutera skillnader i värderingar och beteenden osynliggjorde förtrycket av kvinnor, flickor och pojkar. Förnekelsen bidrog, och bidrar tyvärr fortfarande, till att könsnormer som kolliderar med vårt samhälles frihetliga värdegrund kunde växa sig starka och skapade lidande för dem som utsattes, och utsätts, för gruppens kollektiva kontroll och våld. Det är olyckligt om sådana låsningar ska komma att prägla även den nu uppkomna och angelägna debatten om kulturellt – och religiöst – formade uppfattningar om sexualitet och kön.

Ett skäl till att debatten polariseras mellan dem som menar att det finns kulturella skillnader och dem som hävdar att kvinnoförtryck är detsamma överallt, är att en genusteoretisk modell tillämpas på ett förenklat sätt. Det är riktigt att man inom forskningen kan se att kontroll av kvinnor och en lägre värdering av kvinnligt kön är en företeelse som skär genom tid och rum, genom klass, religion och kultur. Därför talar genusteoretiker om att kvinnoförtryck handlar om gradskillnader och inte artskillnader. I diskussionen sker dock en missuppfattning av teorin genom att likhetstecken sätts mellan alla uttryck för en underordnad kvinnoroll. Men att man kan känna igen olika fenomen innebär inte överensstämmelse eller att det inte finns stora skillnader.

Den kvinnosyn som sexualiserar även små flickor har sin grund i starkt essentialistiska föreställningar om kön. Könen ses som två olika behållare som inte ska blandas, konkret uttryckt i att könen segregeras i det offentliga rummet. I kulturer där flickor täcks från tidig ålder baseras denna praktik mindre på en tänkt gudsrelation än på uppfattningen om mannens blick. Till och med en flickkropp anses uppväcka mäns begär, och det är flickan och kvinnan som får vidta mått och steg för att inte väcka det begäret. Om hon underlåter att göra det får hon för det första skylla sig själv om hon råkar ut får sexuellt våld, för det andra räkna med att bli utsatt för trakasserier och för det tredje bli betraktad som ett lovligt byte. Att kvinnor inte får gå ut ensamma och inte kan röra sig i det offentliga rummet utan att täcka sig, kan i dessa kulturer uppfattas som omsorg om kvinnan. Trakasserier och sexualiseringen även av flickor är således kulturellt – och även religiöst – sanktionerat. Det genomsyrar hela samhällskroppen.

En återkommande uppfattning som uttryckts i den svenska diskussionen är att alla män är potentiella våldtäktsmän. Denna essentialistiska uppfattning om kön skulle samma debattörer däremot aldrig applicera på kvinnor och i alla andra sammanhang värja sig mot. Liknande stereotypa generaliseringar om kvinnor, som att de är passiva och omhändertagande, skulle väcka ramaskri på många håll. Att förknippa alla män med sexuell aggression är i själva verket en retorik som används för att förminska de särskilda problem med kollektiva och kollektivt sanktionerade övergrepp som vi nu bevittnat. Den som drar paralleller mellan kvinnoförtrycket i exempelvis Afghanistan och i Sverige har inte enbart missuppfattat teorin, utan bidrar aktivt till att relativsera en kvinnosyn det svenska samhället med kraft måste motverka.

Forskning har även visat att föreställningar om kön är oerhört svårruckbara. Hur det svenska samhället på bästa sätt ska ta sig an den stora grupp unga män och män, där många sannolikt är präglade av värderingar där kvinnan betraktas som underordnad, utan sexuellt självbestämmande och med starkt begränsad egenmakt i det privata livet och i det offentliga rummet, blir ingen lätt sak. Men om detta inte tas på allvar och adresseras i klartext kommer kvinnor och flickor i Sverige successivt att ändra sina beteenden, göra sig ansvariga för mannens blick och börja ta konsekvenserna av en eskalerande otrygghet i samhällets alla rum. Resultatet blir ett mer och mer könssegregerat Sverige, som kompromissat med kvinnors frihet och gett mannens blick tolkningsföreträde.

This is Sweden. Fortsättning följer.

Annika Borg

Annika KO

 

 

Wallström inte alls missförstådd

Nyligen fick ett seminarium om judiska och andra minoriteter i Mellanöstern, som arrangerades i Sveriges riksdag, ställas in av säkerhetsskäl. Samma vecka skulle jag deltagit vid ett annat arrangemang på liknande tema, också det fick skjutas på framtiden på grund av oro för säkerheten.

Att inte Sveriges riksdag klarar av att hantera säkerheten för ett evenemang med fokus på den judiska minoriteten är i sig alarmerande. Hotbilden mot judar är hög. I den terrorvåg som drabbat Europa i år har flera av attackerna varit riktade mot judar. I Paris i november var det ingen tillfällighet att Bataclan attackerades. Teatern har tills nyligen haft judiska ägare, som haft arrangemang med kopplingar till judiskt liv och till Israel. Efter upprepade hot sålde de teatern.

I samband med terrorattentaten i år har verksamhet fått ställas in. I februari fick exempelvis Judiska församlingen i Stockholm ställa in sin traditionella sportlovsresa. Runt om i Sverige ställdes judiska gudstjänster in. I november likadant.

Just nu pågår en insamling för att säkra skyddet för rabbinen i Malmö och hans familj. Trots åratal av larm och varningar om hur utsatta judar är i Malmö har läget förvärrats. Nu alltså så pass mycket att privata initiativ behövs för att ge familjen skydd. Det svenska samhället har fallerat i skyddet av sina medborgare.

Ett av skälen till undfallenheten är att trakasserier av och hot mot judar oftast kommer från personer med bakgrund i Mellanöstern. Rädslan för att bli stämplad som fientlig mot andra grupper har gjort att man – samhället, politiker, många medier – valt att se genom fingrarna med hatet mot judar.

Israel-Palestina konflikten används som skäl av grupper från Mellanöstern för att ge legitimitet åt sitt agerande. Israel-Palestina konflikten utnyttjas för att underblåsa hatet mot judar, därför är det oerhört viktigt att se vilken retorik och vilka argument som används. Denna problematik har tagits på allvar av exempelvis Siovash Derakthi, som grundade ”Unga muslimer mot antisemitism”.

I januari i år visade Uppdrag granskning i SVT hur judar trakasseras på gator och torg i Malmö, i huvudsak av personer med bakgrund i Mellanöstern. Detta sker inte enbart i Malmö. Läget har varit alarmerande i många år. Två särskilda sändebud har sänts från USA till Sverige, Hanna Rosenthal 2012 och Ira Forman tidigare i år, för att varna om situationen och få Sverige att förstå allvaret. Tidigare kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu använde i ett uttalande ett av de mest spridda uttrycken i konspiratorisk anti-judisk och antisemitisk propaganda; att det finns en världsomfattande judisk lobby. Om orden faller ”israelisk lobby” eller ”judisk lobby”, gör här ingen skillnad i sak.

När Margot Wallström, för att täcka för sina senaste utspel mot Israel, säger att ”Israel missförstår allt jag säger”, är detta en mildare variant på samma tema: en kollektiv beskyllning för en medveten agenda. Uttalandet har ett sammanhang. Sedan terrorattentaten i november har Wallström upprepade gånger dragit in Israel-Palestina konflikten i sina uttalanden, i ett läge där israelerna själva befinner sig mitt i en terrorvåg mot sina judiska medborgare. En mer neutral bedömning hade istället varit att se det som händer i Israel som en del i den terrorvåg som skakar såväl Europa som hela världen och uppmärksamma hur Israel-Palestina konflikten används för att ge legitimitet åt våld och hat. Istället gör Wallström precis detsamma: Skyller på Israel. Skyller på judarna. Dessa går inte i sammanhanget att hålla isär.

Och istället för att se hur terror mot israeler hänger ihop med den islamistiska extremistiska terror som andra grupper utsätts för (även palestinier), isoleras denna terror till att bli något annat, till terror som ges legitima skäl. Ja, den blir inte ens terror. I SR:s och TT:s tappning blir attackerna till ”knivdåd” och förövarna blir ”knivmördare”, även om en viss korrigering av ordvalet har kunnat skönjas på senare tid. Det är till och med så att det i SR kallats ”utomrättsliga avrättningar” när polis och militär avvärjer terrorattacker i just Israel. När SR:s korrespondent tagit sig för att försöka lansera denna ideologiskt färgade retorik, fick dock ledningen backa ifrån uttalandet. Igen. Tidigare i år fick SR be om ursäkt för frågan till Israels ambassadör i Sverige, Isaac Bachman, om vad judarna själva hade för ansvar för antisemitismen. En fråga som ställdes efter attentaten i Köpenhamn och Paris, då judars oro för situationen i Europa ökade.

Det är möjligt att Margot Wallström inte följt med i efterspelet av korrespondenten Cecilia Uddéns försök att inpränta ”utomrättsliga avrättningar” som begrepp när just israeler försvarar sig mot terror, det vill säga att SR backade, för utrikesministern använde nyligen uttrycket. Wallström har en linje och denna är att kritisera Israel och att förminska den terror som palestinier utövar. Hon är inte ensam om den linjen, man kan säga att det är en svensk linje, även om vi är många svenskar som å det skarpaste motsätter oss den.

Istället för att reservationslöst fördöma terrorvågen i Israel gick Wallström för en tid sedan ut i tidningen Haaretz med en överseende attityd och gav ”goda” råd om hur Israel ska skapa fred med palestinierna. Det är Israel-Palestina konflikten som skapar det ”men” som gör att hon inte entydigt kan fördöma terrorn. På så sätt förstärker hon uppfattningen hos de som använder konflikten som legitimitet för hat och våld. Det talar också sitt tydliga språk att Sverige erkände Palestina – och pumpade in ännu mer pengar – utan minsta krav på motprestation, som att man ska hålla val (Mahmoud Abbas sitter nu på sitt elfte av fyra år) avskaffa dödsstraffet och stifta lagar mot diskriminering och våld mot kvinnor, för att ta några exempel.

Wallström driver en linje och har en uppfattning. Det är den vi möter i hennes uttalanden. När hon för en tid sedan sa till en representant för judar i Sverige att ”judarna kampanjar mot mig”, är det ett skrämmande uttryck för hennes synsätt och värderingar. Läs mer om det HÄR.

Stefan Löfven har även han haft svårt att ta avstånd från terrorn. Häromdagen fick han ringa upp TT för att ta tillbaka ett uttalande om att knivterrorn inte var terror. Han kunde nu se det som enskilda terrorhandlingar, men inte som organiserad terror. Men terrorn i Israel uppviglas av ledare inom olika palestinska grupper, det är inte isolerade galningar som utför den. Den våg av antisemitism som sköljde över Löfvens Facebook-sida förra året, när han uttalat att Israel har rätt att försvara sig, borde ha fått larmklockorna att ringa hos honom. Istället gjorde han tvärtom: mildrade det uttalandet.

Den svenska vänstern och de grupper från Mellanöstern som när hat mot judar finner varandra i sin ensidiga förståelse av Israel-Palestina konflikten. Denna görs till fokus och Israel och judar görs till den stora fienden. I denna kontext finner vi även Svenska kyrkan. Svenska kyrkans bojkott-kampanjer och politiska utspel är ofta mindre för palestinier än vad de är mot Israel. Från julen 2014 fram till augusti i år spred Svenska kyrkan på sin hemsida ett dokument skrivet av palestinier, Christmas Alert, som, förutom att förmildra terror och ensidigt propagera mot Israel, innehåller formuleringar om en ”judisk lobby”. En motion till årets kyrkmöte ville att det skulle redas ut i grunden hur ett dokument innehållande antisemitism har kunnat spridas av Svenska kyrkan. Motionen avslogs. Svenska kyrkan håller sig också med ytterst tveksamma kontaktytor i regionen. 2014 besökte tidigare ärkebiskop Anders Wejryd ledaren för terrororganisationen Hamas, Ismael Haniyeh.

This is Sweden. Fortsättning följer.

Annika Borg

Annika KO

För den som vill går alla uppgifter lätt att hitta via google, utom den om Margot Wallströms uttalande om ”judarna kampanjar mot mig”, länk finns i texten.