SVT:s Agenda har en agenda

Eminente och kunnige Erik Helmerson kommer att göra en lysande insats i debatten mellan honom och Anna Karin Hammar, som kandiderar till kyrkomötet för partipolitiska nomineringsgruppen S, om Svenska kyrkan i kvällens Agenda.

Efter visst övervägande har jag nu beslutat att berätta om mina egna turer med SVT:s Agenda inför kvällens sändning. Jag tror det kanske kan vara intressant för er som kommer att se programmet.

I början av veckan ringde Agendas redaktion till mig och undrade om jag kunde tänka mig att vara med i en studiodebatt om Svenska kyrkan och vänstervridningen, politiseringen. Jag svarade som jag brukar: Det vill jag gärna. Redaktionen sa att det var mig de ringde först för att försäkra sig om att jag kunde på söndag. Den jag talade med sa att de nu skulle söka meningsmotståndare och hade tänkt börja med biskop Brunné (ja, precis, uttalat så). Jag insåg då att Svenska kyrkan kanske inte var redaktionens expertområde och frågade om jag skulle sända några texter om saken. Svenska kyrkan, strukturen, frågorna, kotterier och nätverk är inte så enkla att tränga igenom och få överblick över. I ett av mina samtal med redaktionen nämnde jag att frågan om vänstervridning inte var en åsikt, utan att detta finns klarlagt i forskningen genom Johan Sundeens omfattande genomlysning i boken 68-kyrkan.

Det gick någon dag och så hörde de av sig igen och sa att de hade lite svårt att få någon meningsmotståndare att ställa upp. Det där är jag van vid. Kyrkoledningen vill sällan mötas i debatter, trots att de talar sig röda om ”dialog”, om att de ”gillar olika” och vill tala ”med och inte om” andra. Jag minns hur många redaktioner (bl a Aktuellt) ärkebiskop Antje Jackelén nobbade innan hon slutligen gick med på att möta mig för ett direktsänt samtal om Facebook-gruppen Mitt kors förra året. Av någon outgrundlig anledning valde hon och kyrkokansliets kommunikationsavdelning att debatten skulle ske i det bisarra programmet Opinion Live (går att se klipp på nätet). Det blev ett ganska bra samtal tyckte jag nog, trots det gapiga programformatet. Minus det faktum att ärkebiskopen inte var sanningsenlig vad gäller hur hon agerat när det gällde #mittkors förstås. Men det är en annan historia.

Hur som helst, det gick någon dag till och så blev det torsdag i en för mig oerhört intensiv arbetsvecka i det världsliga regementet (för att tala teologispråk). Då hade jag missade samtal i båda mina telefoner samt sms och mejl om att redaktionen vill komma i kontakt med mig. I en kort lucka ringde jag och fick då veta att de istället för en direktsänd debatt nu ville göra en bandad intervju med mig och undrade om jag kunde det, samma dag. Tidsmässigt visste jag att det inte fanns en chans för mig denna torsdag. Men nu är det ju så att jag varit med länge i medierna. Jag ställde därför vidare frågor om upplägget. Vem var det tänkt de skulle ställa upp mig mot? Det var inte så att svaret kom som ett rinnande vatten, utan jag fick ställa några frågor till. Då visade det sig att de redan intervjuat biskop Eva Brunne och Helle Klein. Jag sa då att detta blir väl ändå assymetriskt. Jag frågade om de kände till att detta är två kompisar i det täta kyrkliga maktnätverket av likasinnade. Eftersom jag ändå inte kunde göra någon intervju avslutade vi samtalet. Efter någon timme ringde redaktionen igen. Uppenbarligen hade de inte kommunicerat internt, för den som ringde undrade om jag kan ställa upp på en intervju. De hade ”bubbat om” lite i upplägget. Personen hade inte klart för sig att jag mycket väl visste hur de ”bubbat om” det hela.

På torsdagens kväll meddelade en nära vän att det blir en studiodebatt i Agenda i alla fall. Mellan Anna Karin Hammar (S) och Erik Helmerson (som jag skrev ovan: han kommer att göra en lysande insats). Eftersom jag vid det här laget börjat tröttna på det hela och på den uppenbara vinkling Agenda höll på med, så sms:ade jag redaktionen. Så det blev en studiodebatt, skrev jag. Ja, så blev det, blev svaret. Jag undrade då hur de tänkte. Brunne och Klein intervjuade och så Hammar i studion? Jag meddelade att de som kan något om Svenska kyrkan kommer att tro: a) Agenda har inte en susning om ämnet b) Agenda väljer medvetet att låta en tät vänkrets inom makkotteriet dominera. Redaktionen menade att vi fick höras efter sändningen, när jag sett vad de gör av det på söndag. Jag svarade: ”NN, jag har varit med mycket länge. Jag förstår vad ett upplägg är och vad en vinkel är”.

Det blev fredag och nya turer. Redaktionen var angelägen om att ”få med min åsikt” i en intervju får jag veta via sms. Fredagen såg likadan ut för mig arbetsmässigt, men jag hade tio minuter så jag kunde ringa och den här gången ta ett rejält samtal med dem. Jag undrade om de visste att Brunne, trots att många i stiftsstyrelsen försökt få stopp på det, i åratal drivit igenom bidrag och kollekt till vänstersmedjan Seglora smedja som Klein driver och där Hammar publicerar alster. Seglora smedja skulle således få total överrepresentation. Hur kan en redaktion komma fram till ett sådant beslut? Nu när Hammar kommer till studion kunde jag ju komma, jag hade ändå vikt min söndag, föreslog jag för att testa upplägget. Men självklart var det som jag trodde: Hammar vägrade möta mig. Jag undrade då varför de lät detta kyrkliga maktnätverk sätta Agendas agenda, rent publicistiskt. Man kunde istället tänkt sig ett upplägg där jag var i studion och kommenterade intervjuerna. Om Brunne och Klein inte ville komma till studion, och ingen annan representant för kyrkoledningen heller, kunde det meddelas tittarna och jag få kommentera intervjuerna. Och självklart svara på kritiska frågor från programledaren. Ja, så hade man kunnat göra sa redaktionen och drog lite på det. Precis. Så, hur tänker ni kring maktperspektiv, att granska makten och ert upplägg och vilka ni låter sätta Agendas agenda, undrade jag. Inga tydliga svar på det.

Det är ett problem att maktkotteriet i Svenska kyrkan inte ställer upp i offentliga och öppna samtal med sina meningsmotståndare inom kyrkan. Det är ett publicistiskt problem och för kyrkan är det helt förödande. Genom Agendas agerande att gå dem till mötes går public service tyvärr också den kyrkliga nomenklaturens ärenden.

Jodå, Agenda, vi kan höras efter sändningen och tala om ert upplägg och era vinklar. Nu har ni några timmar på er. Överraska mig!

(Nu kanske någon tror att det är min högsta önskan att ta den här direktsända debatten. Det är det inte, det har varit och är en ansträngande debatt på alla sätt under många år. Men jag har sett det som min plikt, ett slags värnplikt. Pudelns kärna är att jag inte gillar att bli dribblad med och att jag är urless på att medierna själva ser till att förtroendet för dem urholkas.)

Annika Borg

Annika KO

Texten publicerades först på min Facebook-sida.

Annonser

Partipolitik viktigare än ämbetet för biskop Brunne

Under torsdagen twittrade biskopen i Stockholm Eva Brunne och tackade statsminister Stefan Löfven (S) för ett starkt och ansvarstagande agerande.

170727 Brunne-Löfven-tweeten

Hyllningen till statsministern från biskopens officiella twitterkonto, där hon stoltserar på bild med mitra och kräkla utanför kyrkmurarna och tittar upp mot himlen, väckte snabbt en stark våg av kritik. En våg som fortfarande pågår.

När jag spred bilden av biskop Brunnes partipolitiska hyllning till S på twitter och skrev att hon (samt Växjös biskop Fredrik Modéus och biskop emeritus i Karlstad Esbjörn Hagberg som hakade på hennes uttalande) nu startat S valrörelse, fick jag kort där efter ett direktmeddelande.

170727 Brunne-Löfven konv

Det här är kyrkliga företrädare som är så marinerade i S- och vänsterpolitik att de inte ens förstår när en utsaga speglar en viss partifärgad politisk uppfattning. S och vänsterpolitik som kyrklig utgångspunkt, sanning och konsekvensen av kristen tro är helt normaliserad i många kyrkliga kretsar. Diskursen är politisk och politiserad, istället för kyrklig, trosmässig och teologisk. Så illa ställt är det i Svenska kyrkan.

Det är också så att det är kyrkoval om en och en halv månad drygt, den 17 september. S är en av de partipolitiska grupperna – Sveavägen 68 har alltså direkt inflytande över Svenska kyrkan – som ställer upp. S är kyrkomötets största grupp. Att kyrkovalet närmar sig gör biskop Brunnes hyllning till den socialdemokratiske statsministern ännu olämpligare.

Eva Brunne, som förut var aktiv inom S, har inte heller vid tidigare tillfällen då hon gjort politiska utspel förstått att hennes ämbete och roll inte alls är att företräda något politiskt parti eller hävda en färgad åsikt.

Hon har tagit på sig uppdraget att vara biskop i Svenska kyrkan. Som sådan ska hon vara enhetens tecken och hålla sig borta från andra lojaliteter och sammanslutningar som kan äventyra eller skada förtroendet för det uppdrag hon innehar. Hon ska vara Stockholms stifts andliga ledare.

Det går givetvis för henne att som för alla andra ta steget ut i det världsliga regementet och ägna sig åt partipolitiken. Men det ingår inte i uppdraget att vara biskop att göra sig till språkrör för en politisk riktning och göra kyrkan till plattform för det egna partipolitiska engagemanget och lojaliteten med S.

Att hon inte förstår sin roll och sitt uppdrag framgår av hur hon svarar tidningen Dagen under den storm av kritik där människor lämnar Svenska kyrkan på grund av hennes agerande. Istället för att ta till sig av kritiken, reflektera, idka självkritik och visa ödmjukhet inför att hon som biskop ska vara enhetens tecken, förstärker hon istället sitt politiska ställningstagande för S-regeringen, fortsätter den politiska diskursen och polariserar därmed situationen ytterligare:

”När Dagen talar med Eva Brunne förklarar hon att inlägget inte ska tolkas som att hon nu bekänner politisk färg.

– Den typen av tankar går alltid igång när jag uttalar mig något som närmar sig politiken. Men det går inte att komma ifrån att jag är en politisk varelse, precis som alla människor. Det hade lika gärna kunnat vara en helt annan regering, och jag hade uppfattat det på samma sätt.

Brunne säger att hon står fast vid att hon tycker att Löfven fattat det bästa valet för Sverige. Därför rörde det även henne personligen när hon lyssnade till presskonferensen.

– Jag är tacksam att han valde det han valde annars hade vi hamnat i en mycket svår politisk situation. Och det rör oss alla. Även mig som biskop. Han hade kunnat avgå med hela regeringen eller utlysa nyval. Inget av de alternativen hade varit bra för landets stabilitet.

Hur vanligt är det att biskopar uttalar sig i politiska frågor?

– Vi uttalar oss ofta i olika politiska frågor för att vi i vår lutherska kyrka är satta att leva i detta samhälle som alla andra. Därför kan vi inte vara utan åsikter.

Men den här gången uttalade du dig om statsministern.

– Det har inte funnits anledning att göra det tidigare. Men jag ville uppmärksamma detta. Jag har ett uppdrag att läsa och tolka samhället, som människa.

Någon tolkar det som ett närmande mellan kyrka och stat, vad tänker du kring det?

– Jag är stark förespråkare för en fri kyrka. Samtidigt går inte att dela upp alla delar av samhället i olika boxar.” (Dagen 28/7)

Hon är alltså inte förstått, trots att människor upprepat påpekat det, att hon tar en tydlig partipolitisk ställning för S. Eller så försöker hon bara blanda bort korten.

Och, nej, hon har inte uppdraget ”att läsa och tolka samhället, som människa”. Förutom att biskopar inte har något bättre politiskt förnuft eller klarsyn vad gäller dagspolitiska frågor än andra människor, så är hon biskop och företrädare för en kyrka och för kristen tro. Det är hennes mandat som biskop i Svenska kyrkan att tolka ”samhället och livet” utifrån den kristna trons kärna. Denna kärna har inte någon dagspolitisk färg. Hon talar som biskop i rollen som Stockholms stifts andliga ledare, till vilken alla med förtroende ska kunna vända sig, inte som politikens förlängda arm in i och ut ur kyrkan.

Samma arrogans, och vad som är den starkaste drivkraften, visade Brunne för några år sedan när en undersökning beskrev att Svenska kyrkans medlemmar inte vill att kyrkan ska ägna sig åt partipolitiska frågor och politisk verksamhet. Medlemmarnas uppfattning viftade hon bort och menade hon att det för henne var avgörande att vara politisk.

Trovärdighet, integritet samt lojalitet med roller och uppdrag handlar inte heller om ”boxar i samhället” som Brunne påstår i intervjun. Det finns även andra uppdrag i samhällslivet där de som innehar ett ämbete  inte kan vara partipolitiska eller aktivistiska i den rollen.

Jag tänker inte ens kommentera det teologiskt undermåliga uttalandet i Dagen om vad en luthersk kyrka är. Men det är symptomatiskt och avslöjande att det alltid tycks bli vagt och svepande när det teologiska kommer på tal för de politiserade kyrkliga ledarna. Behovet av det personliga och politiska engagemanget uttrycks alltid klarare och med betydligt större emfas än tro och teologi.

Avslutningsvis vill jag återge ett stycka ur det biskopsbrev om ämbetet jag uppmanade biskop Eva Brunne att läsa. Det är detta uppdraget att vara biskop i Svenska kyrkan innebär. Det är detta sätt ”att läsa samhället och livet” som det innebär att inneha ett biskopsämbete, inget annat:

”I sin ämbetsutövning står biskopen i en ofrånkomlig relation till samtid och samhälle. En inte oviktig del av biskopens tillsynsansvar gäller också allmänna samhällsfrågor med anknytning till kristen tro och etik. En viktig förutsättning för att biskopen med frimodighet och integritet skall kunna fullgöra sina åligganden är att han står helt fri från politiska bindningar i den samhälleliga maktapparaten. Biskopen är kyrkans talesman med Guds ord som den enda avgörande auktoriteten.”

Jag vill också påminna om det som står om biskoparna i Svenska kyrkans lutherska bekännelseskrifter, här ur Confession Augustana:

”Ty den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. /…/ Den andliga och den världsliga makten böra för den skull inte sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten.”

”Om biskoparna hava någon världslig makt, hava det den icke såsom biskopar, i kraft av evangeliets befallning, utan i kraft av mänsklig rätt, förlänad av konungar och kejsare för den världsliga förvaltningen sin egendom. Men detta är ett annat uppdrag än evangelii ämbete.”

”Men när de lära eller föreskriva något, som strider mot evangeliet, då ha församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem.”

För Brunne tycks partipolitik vara viktigare än ämbetet.

Annika Borg

Annika KO

*Genom att vara medlem i Svenska kyrkan är man självklart röstberättigad i kyrkovalet. På så sätt kan man påverka Svenska kyrkans utveckling och framtid. 

 

 

Medlem i Svenska kyrkan – tvångsansluten till S?

”Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.”

Det säger statsminister Stefan Löfven i en stort uppslagen intervju i Kyrkans tidning lagom till midsommar (22/6). Socialdemokraternas kyrkovalskampanj har dragit igång. Men i statsministerns svar på de välvilliga frågorna från reportern lyser anomalierna och motsägelsefulheterna igenom. I den här lite längre texten ska jag resonera om det och om varför S kidnappar Svenska kyrkan. En process som pågått en stor del av 1900-talet och som tyvärr – och motsägelsefullt nog – har accelererat efter millennieskiftet.

En grundläggande fråga är varför statsministern och hans fru Ulla Löfven, tidigare kyrkopolitisk ombudsman för S och förtroendevald för S i Stockholms stift (kyrkoråd samt tidigare stiftsstyrelsen) och nu även kandidat på S-listan inför kyrkovalet i år, som inte själva är troende ska engagera sig i Svenska kyrkan och styra och ställa med den. Med vilket mandat då? En skarp fråga om det borde Kyrkans tidning ställt. Det är uppenbart att Löfven själv har svårt att förklara och försvara det.

En annan fråga är varför paret engagerar sig i Svenska kyrkans vigslar, då de själva valde att gifta sig borgerligt.

En tredje fråga är hur statsministern samtidigt vill verka för en minskning av konfessionella inslag i skolan och värna Svenska kyrkan. Det blir ganska svårt med dessa olika hattar. Återigen, här hade det behövts skarpa frågor av reportern.

En fjärde fråga är varför statsministern bekymrar sig över de fåtal som inte viger samkönade par i Svenska kyrkan. Verkligheten är tvärtom den att det inte finns tillräckligt med samkönade par som vill vigas för alla oss präster som med glädje bejakar samkönade vigselpar.

Präster i Svenska kyrkan har dessutom ingen vigselplikt överhuvudtaget, utan vigselrätt, och vigseln är inget sakrament i Svenska kyrkan. En präst kan neka vigsel av en mängd skäl. Detta är dock extremt ovanligt. Och som sagt: det finns inte tillräckligt med samkönade par för alla präster som väntar på en förfrågan om vigsel och som med glädje bejakar den.

Bakgrunden till att Löfven tar upp frågan om att ingen ska kunna bli präst utan att viga samkönade par, och att också rubriken drar på det, är en motion i förra årets kyrkomöte där S driver vigselplikt för alla präster. Biskopsmötet uttalade sig mot motionens förslag på tvångsåtgärder och underströk vad vigselrätten innebär. Motionen avslogs. Wanja Lundby Wedin (S) lovade återkomma med en ny motion i saken. Och nu har således Löfven dragit igång vallokomotivet åt henne och S i kyrkomötet i frågan. Det blir intressant att se i höst om S i kyrkomötet kör över biskopsmötets uttalande. Löfven, som icke-troende, vill här skramla inför kyrkomötet och tala om var skåpet ska stå i Svenska kyrkan. Det är en maktdemonstration. Politikens värld som tränger sig in i kyrkans sfär.

Statsministern borde istället sopa rent i de egna hörnen. Tidigare Broderskapsrörelsen numera Tro och Solidaritet, som tyvärr har ett stort inflytande i Svenska kyrkan och som precis som kyrkoledningen legitimerar och bygger upp kontakter med Muslimska Brödraskapet, tog bort sin bejakande formulering om samkönade relationer när de övergick till att bli interreligiösa. Tidigare ledaren för Tro och Solidaritet Peter Weideruds paternalistiska förklaring var att muslimerna inte var mogna för detta. Det är något att ta tag i för Stefan Löfven, istället för att ha åsikter på kraven för att bli präst i Svenska kyrkan. Statsministern borde se till att den egna rörelsen Tro och Solidaritet står upp för den egna devisen ”alla människors lika värde” istället för att föregripa årets kyrkomötesbeslut i Svenska kyrkan och trycka till biskoparna.

Wanja Lundby Wedin svingade sig från ingenstans (kyrkligt sett) upp till en riktig maktposition i Svenska kyrkan i samband med kyrkovalet 2013 när hon valdes in i kyrkomötet. Då fick hon platsen som förste vice ordförande i Kyrkostyrelsen. Där har hon, som hon enligt uppgifter från andra håll brukar, konstruerat ett presidium. I praktiken är det hon och ärkebiskop Antje Jackelén, som är ordförande, som utgör maktkoncentrationen.

Svenska kyrkan har en kvinnlig generalsekreterare också. Samt en kvinnlig ordförande i kyrkomötet. Andelen män och kvinnor i ämbetet är totalt sett jämn. Kvinnoprästmotståndare blir inte prästvigda och de som redan är det enligt äldre ordningar och överenskommelser kan inte göra karriär, som kyrkoherdar till exempel. Så kvinnoprästmotståndarkortet torde S ha svårt att dra inför valet 2017, men det har inte hindrat dem från att försöka.

Den kyrkligt orienterade höjer på ögonbrynet inför Löfvens avslutande kommentar i intervjun om att han gärna vill tala mer och djupare med ärkebiskop Antje Jackelén. De har bara träffats ett par gånger, säger Löfven.

Men tillräckligt djupt har de i alla fall talat eftersom den kyrkopolitik den socialdemokratiske statsministern bedriver kan läggas som ett karbonpapper på de frågor som med emfas kommuniceras ut från ärkebiskopen, ärkebiskopens kansli och Kyrkokansliet i Uppsala: som flyktingkrisen, den interreligiösa dialogen och hyllningar till påvebesöket i höstas. Därav det höjda ögonbrynet från kyrkligt initierade läsare.

Löfven får i intervjun även med det citat från ärkebiskopen där hon retoriskt försökte komma runt och undan den starka kritiken mot Svenska kyrkans monumentala svek mot utsatta kristna. Kyrkan har exempelvis vägrat att ta de tidiga larmen om kristnas utsatthet på asylboende i Sverige på allvar och hjälpa till med säkra platser för dem. Svenska kyrkan drev inte heller på för att folkmordet på kristna och andra minoriteter ska benämnas just folkmord, utan avstod från kampanjer. När det gällde de egna trossyskonens lidande underlät således Svenska kyrkan att bedriva så kallat ”påverkansarbete”, till skillnad från när det gäller andra rent politiska frågor. Ärkebiskopens retoriska räddningsförsök var att formulera sig om att ”vi inte ska hjälpa de utsatta kristna för att de är kristna, utan för att vi är kristna”. Det var starkt sagt, menar Löfven. Men satt i sin kontext uppfattades ärkebiskopens uttalande som ett hån, som ytterligare ett sätt att vägra benämna kristnas utsatthet. I sin självdefinition inkluderar sig statsministern inte heller i ”vi kristna”, så vad han egentligen menar är inte glasklart. Det kunde reporten frågat om.

Intervjun är ett övertydligt exempel på den samsyn och de intensiva kontakter som råder mellan kyrkoledningen och Partiet. Sverige är ensamt i den demokratiska världen om att ha en kyrka vars tro, teologi och lära påverkas av ett statsbärande parti och ett biskopsmöte som tillåter det. Sveavägen 68 ska givetvis inte utforma något alls i Svenska kyrkan. Det är en fullständig anomali i den kyrkliga världen. Men med ett biskopsmöte där vissa är fusionerade med Partiet, rödgrön politik och allmän aktivism, andra för fega för att säga något och en tredje kategori knyter näven i fickan fortsätter politiseringen. Ett biskopsmöte som inte hade varit så kastrerat skulle kunnat göra skillnad för Svenska kyrkans och svensk kristenhets framtid.

Ett problem är att biskoparna så att säga avskaffat sig själva i kyrkomötet och inte har rösträtt. En del biskopar anser att det är bra. Skälet är att de då kan låta de förtroendevalda driva frågorna och själva som biskopar slippa ta ansvar för besluten.

Det behövs en ny reformation där hela det nuvarande kyrkopolitiska systemet rivs upp. Dagens system har byggts upp efter politisk modell och metod och har nått vägs ände. Lagen om Svenska kyrkan behöver ändras så att medlemmarna får välja församling, då skulle de församlingar som bedrev kristen tro och kyrkligt arbete växa och de som ville vara filialer till den rödgröna politiken eller allmän aktivism få det svårare. Studie efter studie har visat att medlemmarna inte vill att Svenska kyrkan ska vara partipolitisk.

Men S vill partipolitiseringen eftersom Partiet anser att kyrkan, precis som Löfven säger, är en intressant arena. Svenska kyrkan är rik och rikstäckande, en utmärkt plattform för att föra ut Partiets budskap, en folkrörelse till och med. Det är så socialdemokratiska kyrkopolitiker talar om kyrkan, som en folkrörelse och ser Svenska kyrkan som en del av den egna rörelsen.

Socialdemokraterna efterlevde inte den kyrka-statreform de själva drev igenom där kyrkan och staten skulle åtskiljas. I efterhand kan det ses som ett smart drag, då flertalet andra kyrkopolitiska gruppers formella kopplingar till moderpartierna kapades när de tog konsekvenserna av reformen. Kvar som parti höll sig den största gruppen i kyrkomötet: Partiet S. Och Partiet fick ännu större och eget spelrum för att göra kyrkan till sin politiska arena.

En sidoeffekt var dock att S agerande öppnade för partiet SD att göra sitt intåg i kyrkopolitiken. Det är viktigt att hålla det i minnet när S ånyo kommer att gå till kyrkoval i september på den konstruerade nidbilden att Svenska håller på att tas över av mörka krafter som SD, homofober och kvinnoprästmotståndare. För det första är bilden inte sann och för det andra var det S som gav SD möjligheten och därmed utrymmet. Hade S lämnat Svenska kyrkan i fred och efterlevt den egna reformen hade inte dagens situation med SD i kyrkomötet uppkommit. Den frågan borde Kyrkans tidning ställt till Löfven.

Redan valet 2013 skulle denna polarisering och stämpling av kristna som är motståndare till partipolitiseringen ge S röster i kyrkovalet. S såg sig då och ser sig nu som en garant för att kyrkan håller sig på rätt etisk och demokratisk kurs. Om inte S fanns i Svenska kyrkan skulle mörkerkrafter, homofober och kvinnoprästmotståndare ta över, tror man om kyrkan och om sig själv. Nidbilden av Svenska kyrkan stämde inte då och den stämmer inte nu heller. Kyrkovalen är för S ett slags övningsval ett år innan riksdagsvalen. Kyrkan blir den politiska övningsarenan.

Och den egna synen på Partiet som moralgarant är anakronistisk och högmodig. Kristen tro och det judiskt-kristna kulturarvet i vid mening har format den västerländska etiken under årtusenden, för att ge lite perspektiv på Socialdemokraternas självbild. Partiet vill således vinna medlemmarnas röster i kyrkovalet för att de är det etiska alternativ som står för alla människors lika värde (en felöversättning av deklarationen om mänskliga rättigheter, där står ”värdighet”).

Man kan hoppas att högmod går före kyrkopolitiskt fall.

Kritiska röster inom S finns naturligtvis också. De resonerar sansat och logiskt: S ska vara ett religiöst neutralt parti, därför kan Partiet inte vara lierat med en kyrka. Självklart kan och ska partipolitiskt aktiva engagera sig i kyrkan, men inte som företrädare för ett moderparti, utan som kyrkligt engagerade med en enda agenda: Kyrkan, Tron, Teologin, det uppdrag som den brokiga skaran av Jesu lärjungar kallats till.

De grupper i kyrkomötet som tar avstånd från partipolitiken och är fristående (kyrkliga om man så vill) är POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan) och Frimodig kyrka. ÖKA (Öppen kyrka) är en annan grupp som anger sig vara partipolitiskt fristående.

Sedan finns de kyrkopolitiska grupper som tidigare hade formella kopplingar till moderpartierna, men vars partier lämnat kyrkopolitiken i enlighet med den reform som trädde i kraft vid millennieskiftet. Nu heter de grupper vars partier lämnat kyrkopolitiken Borgerligt Alternativ, FiSK (Fria liberaler i Svenska kyrkan) och Kristdemokrater för en levande kyrka, ViSK (Vänstern i Svenska kyrkan) och Miljöpartister i Svenska kyrkan.

De kyrkopolitiska grupper som vill hålla Svenska kyrkan kvar i den partipolitiska tvångströjan och är politiska partier är S, C och SD.

Valdeltagandet i kyrkovalet är oerhört lågt, ungefär 12 procent. De flesta förstår vad som kan hända med så lågt valdeltagande och vad som skedde när S i det närmaste kuppartat tvingade sig kvar i kyrkan efter reformen.

Den medlem i Svenska kyrkan som vill förhindra det fortsatta socialdemokratiska maktövertagandet behöver således rösta på andra grupper i kyrkovalet än de tre partipolitiska.

Det finns givetvis, som jag tidigare nämnde, ett övergripande svar på S ”engagemang”, som Löfven omskriver det socialdemokratiska maktövertagandet, i Svenska kyrkan: S vill ha Svenska kyrkan som en rik och rikstäckande plattform för Partiets budskap.

Om inte denna utveckling stoppas kommer ett medlemskap i Svenska kyrkan snart att vara synonymt med en tvångsanslutning till S.

Annika Borg

Annika KO

För övrigt, några påpekanden:

 *Kritiken av partipolitisering är teologiskt motiverad.

 *Att alla arenor i tillvaron också är politiska är en ideologisk uppfattning på vänsterkanten, inte en sanning.

*Jag förutsätter att Kyrkans tidning levererar stort uppslagna intervjuer utan kritiska frågor och med många porträttbilder även med företrädare för alla andra kyrkopolitiska grupper. (Förtydligande: Stefan Löfven är inte förtroendevald i Svenska kyrkan, men görs i intervjun till kyrkopolitisk talesperson. Det är hans fru som kandiderar till kyrkomötet och hon som varit kyrkopolitisk ombudsman för S samt även tidigare och nu förtroendevald i Stockholms stift. Tidigare LO-ordförande redan på plats, statsministern som kyrkovalslokomotiv och hans fru snart i kyrkomötet. S har sannerligen ambitioner för Svenska kyrkan.)

Mer läsning (intervjun samt texter på temat av mig.)

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par

http://www.barometern.se/ledare/s-sprider-propaganda-om-svenska-kyrkan/

http://www.smp.se/ledare/tron-en-forutsattning-for-levande-kulturarv/

Socialism som evangelium: https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3293#.WU-goBT7Zfg

Evangeliet glöms, Luther göms: https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3218#.WU-g9RT7Zfghttps://

timbro.se/allmant/omvägen-om-gud-svenska-kyrkan-och-opinionsbildningen/

 

 

 

Den legitima rädslan

Några påskdagstankar om den legitima rädslan:

Varför är det legitimt att vara rädd för Marine Le Pen, Trump, högerextremister och Sverigedemokrater, men inte för islamistisk terror? Det sistnämnda ska bemötas med blommor och nallar, rädsla ses inte som en legitim respons. Men vad gäller det förstnämnda betraktas rädsla som en absolut legitim reaktion. Den så kallade diskursen i det offentliga samtalet just nu är sannerligen fullständigt paradoxal. Jag är rädd för allt det ovan uppräknade. Och en hel rad saker till.

Annika Borg

Annika KO

Svenska kyrkan och Muslimska brödraskapet

Paulina Neudings intervju med forskaren och en av experterna på Muslimska brödraskapet (MB) Lorenzo Vidino är – och kommer att förbli – en av årets viktigaste intervjuer. https://www.svd.se/islamister-i-kostym-ar-ocksa-ett-hot/om/ledarintervjun

Lorenzo Vidino beskriver hur MB försöker komma nära europeiska politiska eliter för att få dem att verka för MB:s syften. MB:s arbete för inflytande och legitimitet är målmedvetet och, tyvärr, framgångsrikt. Målet är att förändra våra samhällen i grunden. Deras agenda är samhällsomstörtande. Frågan om våld besvaras olika inom MB:s olika skiktningar som Vidino beskriver, men det är viktigt att påminna sig om att Hamas ses som MB:s palestinska gren och att MB är terrorstämplat i flera länder.

Vidino sammanfattar:

”MB-nätverk har historiskt visat en enorm förmåga att få monopol på den muslimska debatten och att få status som representanter för muslimska minoriteter. Myndigheter ska inte ge dem inflytande – det vill säga upphöja dem till grindvakter för den muslimska gruppen i ett land, ge dem legitimitet eller finansiellt stöd för att driva sin agenda.”

Sverige är ett tydligt exempel på hur just detta skett. Den förra nationella samordnaren mot extremism kunde – aningslöst eller medvetet – i SVT Opinion hylla projekt som utformats och genomdrevs av MB:s krets i Sverige. Om det projektet skrev jag här: http://www.barometern.se/ledare/vilka-ar-islams-foretradare/

Den nyligen utnämnda samordnaren ger samma krets legitimitet och MB har hennes öra. Det skrev jag om här: http://www.expressen.se/debatt/sparka-samordnaren-och-kalla-in-experterna/

Jag har intresserat mig för detta under ganska många år. Muslimska brödraskapets seger i Egypten sades vara starten för frihet och demokrati. Men MB och demokrati är inte kompatibla. Det gjordes många försök att legitimera MB. Jag skrev om ett försök här: http://www.fritanke.se/annika-borg-”de-andras”-langtan/

2011 var vi flera som fick upp ögonen för att Svenska kyrkan är en spelare när det gäller att legitimera MB, öppna dörrar och ge dem utrymme. För mig var det en rubrik i Kyrkans tidning och i ett pressmeddelande som väckte en rad frågor. Rubriken löd: ”Svenska kyrkan har anställt sin första imam”. Om man nu bortser från att Svenska kyrkan givetvis inte ska anställa imamer, så var den oroväckande huvudfrågan för mig varför Svenska kyrkan valde att initiera ett samarbete med representanter för MB i Sverige.

2011 var det inte en enkel diskussion att föra, då kunskapen om MB var låg. Det är den fortfarande. Därför är Paulina Neudings intervju så viktig. Att kyrkorna öppnar dörren för denna rörelse är inte ett svenskt fenomen, utan sker till exempel även i Storbritannien.

2015 motionerade Johanna Andersson och jag till kyrkomötet om att Svenska kyrkan nationellt behöver tillsätta en oberoende utredning om Svenska kyrkans kontakter och relationer med islamister. Det är inte enbart MB utan också andra radikala grupper som Svenska kyrkan – aningslöst eller medvetet – upparbetar kontakter med och på så sätt bidrar till legitimitet. Motionen kan laddas ned här: https://www1.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1301198&ptid=863186

Johanna Andersson återkom med ytterligare en motion i frågan 2016. Båda gångerna har motionerna avslagits. Relationsbyggandet pågår. Svenska kyrkan gör exakt det motsatta i förhållande till hur Vidino säger att MB ska hanteras. Frågan är varför. Självklart finns det ett svar på den frågan och lika självklart är det att det går att få fram det.

Annika Borg

Annika KO

Wanja Lundby-Wedin är jävig

I en viktig debattartikel i det senaste numret av Kyrkans tidning pekar domkyrkoorganisten i Kalmar Jan H Börjesson på allvarliga missförhållanden i de allt mer bisarra turerna kring arbetet med en ny kyrkohandbok.

Det handlar om frågan om jäv. Situationen är följande:

Wanja Lundby-Wedin sitter som förste vice ordförande i Kyrkostyrelsen – det organ som ska verkställa kyrkomötets beslut -, som bland annat beslutar om den nya kyrkohandboken. Hon är även ledamot av mediekoncernen Berling Medias styrelse. I koncernen ingår bokförlaget Verbum som ska trycka och sälja jätteupplagan av nya kyrkohandböcker.

Börjesson påtalar, mycket riktigt, att jäv föreligger. Lundby-Wedin kan inte delta i beslut i de båda styrelserna, beslut som gör henne till såväl uppdragsgivare som uppdragstagare. Det är en klassisk jävssituation och självklart även en fråga om den enskildas omdöme.

I ett svar till Börjesson snurrar Lundby-Wedin (samt prästen Mats Hagelin) in sig i ett resonemang om att man inte bryter mot reglerna och påstår att ”frågan om ett eventuellt jävsförhållande inte aktuellt”. Det är felaktigt och det vet förstås Wanja Lundby-Wedin. Om inte annat borde hon lärt sig det genom tidigare händelser i yrkeslivet där hon anklagats för att sitta på flera stolar.

Förutom juridik och regler, så handlar jäv om moral och integritet. Det är bättre att avstå en gång för mycket än en gång för lite. Lundby-Wedin kan inte både besluta om kyrkohandboken och sitta i en koncernstyrelse och delta i beslut om frågan och andra relaterade frågor där. Det är jäv. Om hon inte tar reglerna på allvar eller förstår dem, så borde hennes moral, omdöme och integritet signalera rött ljus och få henne att tvärnita.

Lundby-Wedin sitter dessutom på fler än två stolar vad gäller kyrkohandboken: Hon är ute och opinionsbildar för den, fast kyrkomötet ännu inte tagit ställning. Dessutom har Kyrkostyrelsen med henne i spetsen föregått kyrkomötets beslut och den demokratiska processen genom att redan nu bestämma att Svenska kyrkan nationellt ska ta hela kostnaden för att den nya mässboken (musiken i kyrkohandboken) köps in och sänds ut till alla kyrkor i Sverige. Men något beslut om att överhuvudtaget anta denna nya mässbok har alltså ännu inte behandlats och fattats av kyrkomötet eller Kyrkostyrelsen. Verbum (i vars moderbolags styrelse hon alltså sitter) gynnas av beslutet, det handlar om mycket stora summor pengar för stora upplagor av påkostade böcker.

För några månader sedan påpekade jag i en kommentar i den Facebook-grupp som diskuterar kyrkohandboksförslaget, att det ekonomiska skälet till att man förhastar och forcerar processen med kyrkohandboken kommit i skymundan. För Svenska kyrkans bokförlag Verbum är kyrkohandboken en kassako som man räknat med, skrev jag i kommentaren. Det dröjde inte länge förrän jag blev uppringd av Verbums utgivningschef Jonas Eek (vid 19-tiden på kvällen). Jag uppfattade honom som upprörd och han ville att jag skulle förstå att Verbum inte alls hade räknat med att få intäkterna. Det där är rent nonsens, givetvis. Verbum är ett vinstdrivande företag som behöver och räknar med sin kassako. Det inträffade visar att frågan är känslig och att hela processen brister i transparens. Det här är sammantaget en cirkus som behöver få ett slut.

Det är nämligen en hel del som står på spel: trovärdigheten, kyrkans inre liv – hennes gudstjänstliv- och det svenska kulturarvet. Jag är inte bekväm med att allt detta tycks vara i händerna på helt andra än experter och sakkunniga i teologi, liturgi och kyrkomusik i en process som saknar transparens, där det trixas med dokument (se Överklagandenämnden) och i vilken det väcks jävsfrågor. Förutom då de brister i det nya förslaget som gång efter annan i åratal påtalats  av experter, i debatten och i remissvar (Kyrkokansliet har dessutom använt en oortodox metod för remiss, med färdiga frågor).

Kyrkomusikerna har gjort – och gör – ett enormt arbete för att uppmärksamma de stora och allvarliga bristerna i förslaget. Kyrkomusikeruppropet på Facebook, som har samlat hundratals deltagare, är ett exempel på det engagemang och den djupa kunskap som finns hos Sveriges kyrkomusiker i frågan.

Nu kan man tycka att det är prästernas tur och ansvar att göra sina röster hörda, för de teologiska bristerna är även de avsevärda och allvarliga. Är det inte dags för ett Prästupprop med några Teser om kyrkohandboken detta reformationsår 2017? Teserna kan med fördel tejpas upp på glaset på dörren in till Kyrkokansliet i Uppsala och spikas upp på porten till ärkebiskopsgården. Det är enkelt att skapa en Facebook-grupp, vet jag av erfarenhet. #Teser2017 #Prästuppropet. Kom ihåg var ni läste det först.

Sedan kan man önska att biskopsmötet tog sig samman. Det är nog ingen som tror att de fjorton biskoparna är överens och ”gillar lika”. Den illusoriska enade fasaden beror på att det kostar att ”gilla olika”. En besvärande omständighet är att en av biskoparna sitter i, precis, Verbums styrelse och koncernstyrelsen.

Frågorna Svenska kyrkans biskopar behöver ställa sig är vad det kommer att stå om dem i de kyrko- och teologihistoriska böckerna. Vad hände med Svenska kyrkans gudstjänst och det svenska kulturarvet under ”their watch”? Är det verkligen värt att låtsas konsensus i kyrkohandboksfrågan i det perspektivet, även om det kortsiktigt är bekvämast?

Annika Borg

Annika KO

Den som vill läsa om teologisk kyrkokritik, kan göra det i min essä om Martin Luther i Axess magasin.

Påvebesök, patriarkatets kvinnor och Aftonbladets förvirring

Jag har den största respekt för de teologiska, dogmatiska skillnaderna mellan den romersk-katolska kyrkan och den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan. Jag har djup förståelse för den glädje och den betydelse påven Franciskus besök har haft för mina katolska systrar och bröder. De som betytt mest för min andliga utveckling är Birgittasystrarna i Vadstena. Med det sagt: jag innehar ett prästämbete i Svenska kyrkan och det är utifrån den teologiska och trosmässiga positionen jag skriver. Det är min egen kyrkas yta och spektakel som är i fokus.

Det är svårt att räkna hur många gånger Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén på twitter sänt ut bilden av då hon och påven Franciskus omfamnar varandra. Hon vill låta oss tro att det på något sätt undantar det faktum att hon på intet sätt erkänns som ämbetsbärare av den romersk-katolska kyrkan.

I intervju efter intervju refererar hon till sig själv som individ när hon får frågan om inte detta är problematiskt: ”Påven har sänt mejl där han hälsat henne som ärkebiskop”, ”Påven har i en intervju sagt att han träffat ärkebiskopen och hennes man”. Det tar Jackelén som ett erkännande av hennes ämbete. Det är det inte. Möjligen är det en personlig kick. Men vad har det med Svenska kyrkan att göra? Kan man inte lyfta sig från det privata, den personliga referensen?

Biskopen i Stockholm, Eva Brunne, själv öppet lesbisk och med stort engagemang i hbtq-frågor, twittrar också ut bilden av omfamningen på twitter med orden ”större än så här kan det inte bli i vår ekumeniska värld!”. En biskop som själv skulle vägra att prästviga de som motsatta sig samkönade relationer och kvinnliga ämbetsbärare, legitimerar och bekräftar därmed dess motsats. Man är således patriarkatets kvinnor när det passar? Men inte i det egna stiftet och inte i den egna kyrkan. Det som är tabu i den egna kyrkan, omfamnas uppenbarligen när det finns hos andra.

Så vad är det som är stort? Att vår ärkebiskop får stå tillbaka i den ekumeniska gudstjänsten och inte kan vara en av dem som leder den för att hon är kvinna (och att hon accepterar det)? Att nattvard inte kan firas, eftersom man inte delar de filosofiska och teologiska grunderna för det? Att Svenska kyrkans representanter bråkat om hur, var när, katolikerna ska få fira sin mässa (vilket i sig är ovärdigt och oekumeniskt).

Ärkebiskopen har i varje intervju jag hört eller läst problematiserat Luther. Det är en märklig hållning i relation till att hon är ärkebiskop i en av världens största lutherska kyrkor och det är ett reformationsjubileum i vardande. En av förklaringarna är att hennes egen bakgrund inte återfinns i den lutherska kyrkan i Tyskland. Det är olika traditioner, och hennes är reformert. Det finns teologiska skillnader.

Det är klyftor som ska överbryggas och en försonad mångfald som ska framträda, har Kyrkokansliets kommunikationsavdelning trummat ut. Detta ska nu ha manifesterats. Men hur är det i den egna kyrkan, i den Svenska kyrkan? Där män med påvens uppfattningar aldrig skulle kunna bli kyrkoherdar eller drömma om att omfamnas och komma in från kylan?

Om det ska omfamnas finns det väl en hel del i Svenska kyrkan – eller till exempel med Missionsprovinsen – att söka försoning med innan man äntrar vägen mot Rom (om det nu är den vägen man tänkt sig, vilket liksom allt annat av substantiellt värde och intresse är oklart och totalt ogenombearbetat teologiskt.)

Svenska kyrkans Överklagandenämnd, som högsta överprövningsinstans, beslutade i våras att avvisa ett beslut från Göteborgs domkapitel (där Tro och Solidaritets Ulf Bjereld sitter och biskopen heter Per Eckerdal) om att frånta präster i Missionsprovinsen deras ämbete som präster i Svenska kyrkan. Jag delar inte Missionsprovinsens ämbetssyn, men deras gudstjänster följer Svenska kyrkans gudstjänstordning från 1986. Som präster måste de kunna få leda gudstjänster i denna ordning, beslutade Överklagandenämnden.

Men vad hände? Biskopen i Göteborg motionerade till kyrkomötet (beslut fattas i november) om att detta beslut/dom ska ”kväljas”(om man hårdrar det). Man ska helt enkelt avskaffa legitimiteten för Svenska kyrkans Överklagandenämnd/Högsta domstol när man inte gillar beslutet och för att kunna ta prästämbetet ifrån pensionerade kvinnoprästmotståndare. Biskopen och kyrkomötet ska således sätta sig över Svenska kyrkans högsta överprövningsinstans. Biskoparna har dock inte rösträtt i kyrkomötet, men kan motionera till detsamma. Med det upplägget kan biskoparna skjuta kyrkopolitikerna framför sig, men själva slippa ta ansvar för beslutet.

Samtidigt som detta är Svenska kyrkans linje omfamnar ärkebiskopen påven och går med på att osynliggöra sitt eget ämbete (men tror säkert själv att det framhävs).

*   *   *

Det märkliga läget och tonläget i samband med påvebesöket fick bitvis sin förklaring i en ledare i Aftonbladet av Anders Lindberg(1/11). I hans värld var nu Antje Jackelén, påven och muslimer (läs islamister/Muslimska brödraskapet) samt Angela Merkel de som stod för humaniteten i världen. Mot dessa kontrasterade han Facebook-gruppen Mitt Kors, som han påstod användes av högerkristna som slagträ mot andra. Den kampanjen mot Mitt Kors har bland andra Kyrkokansliets tjänstemän och ärkebiskopen tidigare försökt föra.

Vilka dessa högerkristna skulle vara verkar vara mycket oklart för Anders Lindberg. Det kan knappast syfta på mig, som är en av initiativtagarna till Mitt Kors. Jag är teologiskt liberal (ej politisk term): Jag viger samkönade par, är kvinnlig präst och har som väldigt få i det här landet (och överhuvudtaget) disputerat i feministteologi. En annan av initiativtigarna är jämställdhetskoordinator på en högskola samt håller på med en avhandling med inriktning på gender, närmare bestämt maskulinitetsforskning. Den tredje är också kvinnlig präst med samma teologiska grundsyn kring kvinnor, rätten till abort och homosexualitet/hbtq.

Anders Lindberg har svårt med begreppen och verkligheten. Det beror på att han inte gör åtskillnad mellan tro och politik. En person kan vara teologiskt liberal och borgerlig eller vänster. En borgerlig kan vara teologiskt konservativ, men det kan en politiskt vänster också vara. Han slänger sig med begrepp han inte förmår placera eller hantera.

Är det då medlemmarna i gruppen som är någon sorts kristen höger? Denna mångfald av etnicitet och livsåskådning? Knappast. Så, vilka använder #mittkors för mörka agendor? Name and Numbers. (På den frågan svarar dock inte de som slänger ur sig påståendet.)

Men det är inte Anders Lindberg och Aftonbladet som ska skyllas för att de försöker göra politik av något som inte är det. De har hämtat inspirationen från Svenska kyrkans ledning, vars reaktion på Mitt Kors var helt politisk. Inte för ett ögonblick verkade denna kyrkliga ledning förstå att Mitt Kors handlade och handlar om tro och engagemang. För det politiska, aktivistiska rastret överskuggar allt för dem, till och med korset.

*   *   *

En av aktörerna under dessa dagars ekumeniska möte var Lutherska Världsförbundets president (som precis som Antje Jackelén har verkat vid Lutheran School of Theology i Chicago) Munib Younan, en palestinsk biskop med starka politiska engagemang mot Israel.

2007 drev prästen Anna Karin Hammar igenom i Svenska kyrkans kyrkomöte att bostäder skulle byggas till palestinier. Kyrkomötet beslutade om 30 miljoner kronor. Pengar som nu, enligt tidigare utlandschefen Margareta Grape, finns hos Munib Younan och Lutherska Världsförbundet. Några bostäder är ännu inte byggda.

”Tro som politisk kraft”, ”Kyrkan ska bli mer aktivistisk”, det är mantran från den svenskkyrkliga ledningen. De betyder något även i detta sammanhang.

Avslutningsvis några intressanta och kloka citat ur den katolska tidskriften Signums senaste nummer:

Fredrik Heiding apropå den ekumeniska gudstjänsten i Lund:

Av en kort gudstjänst kan man inte kräva att alla nyanser ska göras rättvisa. Men i något sammanhang och vid något tillfälle kunde det vara välgörande att precisera vad man menar.”

 Philip Geister apropå det ekumeniska mötet:

Men Svenska kyrkans besvikelse över katolikernas bristande ekumeniska intresse kan inte dölja de stora problem som hon själv brottas med. Sexton år efter skilsmässan från staten kvarstår intrycket att man möter en tonåring som försöker komma underfund med vem hon är. Det höga antalet utträden ur Svenska kyrkan, bristen på egna andliga källor och teologiska rötter och en fortskridande förlust av legitimitet som kulturbärande institution i ett land där under tiden andra krafter har lagt beslag på begreppet ”svenskhet” är några av ingredienserna som bidrar till försvagat självförtroende och ett motsvarande uppblåst ego.”

Annika Borg

Annika KO

 

Magplask, Kyrkans tidning

I ledaren i det senaste numret av Kyrkans tidning (nr 40/2016) tas ett viktigt ämne upp: Att ta avstånd från och stå upp mot nazism. Appellen är självklar och kan knappast hos någon läsare mötas med något annat än ett rungande och starkt bifall (även om man kan ha olika åsikter om hur man på bästa sätt gör det).

Men ledare är märkligt nog bildsatt med vad som förefaller vara en anti-nazistisk motdemonstration där maskerade deltagare från den autonoma vänstern deltar.

Saken blir inte bättre längre in i tidningen, där man kan ta del av en artikel om Svenska kyrkans motstånd mot att Nya tider deltagit i bokmässan. Kyrkan ska nu ställa ultimatum om man ska medverka nästa år. Det är en uppfattning man kan hysa i den pågående debatten om Nya tider och många har argumenterat för att utesluta Nya tider.

Men när sedan författaren Maria Küchen tillfrågas om saken, säger hon så här, apropå en demonstration mot nynazister i Jönköping 2014:

”Då enades alla genom att acceptera varandras olikheter. Man möttes långt i förväg och hade en strategi. Det moderata kommunalrådet hade till exempel tidigare gått ut med kraft mot den autonoma vänstern. Nu stod de sida vid sida med Frälsningsarmén. Det var oerhört inspirerande!”

Efter utropstecknet är det punkt även för artikeln.

Låt mig påminna om den autonoma vänstern, som tillsammans med högextremism och religiös extremism går under samlingsnamnet ”våldsbejakande extremism” och är en angelägenhet för Säpo. Enligt Säpo är den autonoma vänstern ett stort hot. Ett problem är också att den legitimeras i samhället på ett annat sätt högextremism. Bildsättningen och artikeln i Kyrkans tidning är ett exempel på det.

Låt mig även påminna om vad den autonoma vänstern sysslar med i landets Prideparader: att hota och trakassera deltagare från borgerligheten, från Polisen och från Försvaret, för att nämna några. De har även försökt förbjuda människor, som Liberaler, och avskräcka från att delta i Prideparaden.

Men det är således ”inspirerande” att verka gemensamt med  dessa extrema grupper enligt Küchen och de promotas genom bilden ovanför ledaren. Är våldsbejakande vänstergrupper enbart ”olikheter” man ska ”acceptera”? Är inte det en extrem eufemism?

Hur är det möjligt att man okritiskt legitimerar den autonoma vänstern i Kyrkans tidning?

Ett svar kan vara att det inte ens är någon i kyrkoledningen som höjer på ögonbrynet om en präst finns med i sammanhang med den autonoma vänstern (läs HÄR).

Tar Svenska kyrkan avstånd från extremism eller inte, är frågan man tyvärr får ställa sig.Vad är det för kultur och klimat som råder när man framställer den autonoma vänstern som goda samarbetspartners?  Det är allvarligt att dessa frågor ens behöver ställas.

Annika Borg

Annika KO

En ny reformation

Nästa år är det reformationsjubileum, eller rättare sagt Lutherjubileum. Det är då 500 år sedan Luther formulerade sina 95 teser om avlaten och den kristna tron.

Här på Kristen Opinion är vi av den uppfattning att det inte enbart är ett firande av reformationen och Luther som behövs, utan en ny reformation.

Den politiserade kyrkostrukturen har nått vägs ände, de partipolitiska utspelen och aktivismen hos kyrkoledningen har satts under lupp och kritiserats under lång tid, Jesus Kristus har åkt i marginalen och till detta kan man lägga avslöjanden om missbruket med kyrkans pengar.

Det finns således ett flertal beröringspunkter med det som var startpunkterna för reformationen för 500 år sedan.

Hade Luther haft tillgång till dagens mediala landskap hade rörelsen och förändringen skett snabbare. Idag finns alla möjligheter att få igång en rörelse för en ny reformation, som återför Svenska kyrkan till kärnuppdraget, som ÄR och definieras utifrån korset, evangeliet och uppenbarelsen: Jesus Kristus.

I Confessio Augustana (från 1530), som är en av Svenska kyrkans och lutherdomens viktigaste bekännelseskrifter, beskrivs vilken makt biskopar har – och inte har. Här görs en skarp åtskillnad mellan andlig och världslig makt.

Det är andlig makt biskoparna tillskrivs och den har ingenting med den världsliga makten att göra. Den andliga och den världsliga makten får inte sammanblandas. Om biskoparna gör anspråk på världslig makt, får de göra det i en annan roll än som biskopar. Deras myndighet och auktoritet är andlig, inte världslig. Perspektivet är evigheten.

Vidare är inte biskopar för reformatorerna en förutsättning för kyrkan. Biskopar har sitt existensberättigande endast om de klart förkunnar evangeliet och rätt förvaltar sakramenten. När biskopar leder fel är det församlingarnas, och prästernas, uppgift att påtala detta och att inte följa dem.

När Svenska kyrkans biskopar 500 år senare gör anspråk på makt att uttala sig i partipolitiska frågor om hur samhället ska organiseras och vill göra tron dagspolitisk, är det således inte förenligt med den lutherska traditionen. När biskopar hoppar över på den världsliga arenan och låtsas biskoplig auktoritet även där orsakar de kyrklig splittring. De politiska utspelen fungerar polariserande och exkluderande.

Det kan vara intressant att titta närmare på några formuleringar i Confessio Augustana om det andliga ståndet.

Om biskoparna:

”Denna makt utövas allenast genom att lära eller förkunna evangelium och genom att utdela sakramenten /…/ Ty genom dessa ting skänkas icke lekamliga, utan eviga gåvor, evig rättfärdighet, helig Ande och evigt liv.”

”Ty den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. /…/ Den andliga och den världsliga makten böra för den skull inte sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten.”

”Om biskoparna hava någon världslig makt, hava det den icke såsom biskopar, i kraft av evangeliets befallning, utan i kraft av mänsklig rätt, förlänad av konungar och kejsare för den världsliga förvaltningen sin egendom. Men detta är ett annat uppdrag än evangelii ämbete.”

”Men när de lära eller föreskriva något, som strider mot evangeliet, då ha församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem.”

I biskopsbrevet ”Biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan. Ett biskopsbrev om ämbetet” från biskopsmötet 1990 återges en del av dessa skrivningar från Confessio Augustana när det gäller biskoparnas uppgift.

I brevet lyfts återkommande fram att biskoparna ska verka för enhet. I en viktig passage i biskopsbrevet om ämbetet beskrivs biskoparnas roll i samhällsdebatten:

”I sin ämbetsutövning står biskopen i en ofrånkomlig relation till samtid och samhälle. En inte oviktig del av biskopens tillsynsansvar gäller också allmänna samhällsfrågor med anknytning till kristen tro och etik. En viktig förutsättning för att biskopen med frimodighet och integritet skall kunna fullgöra sina åligganden är att han står helt fri från politiska bindningar i den samhälleliga maktapparaten. Biskopen är kyrkans talesman med Guds ord som den enda avgörande auktoriteten.”

Det är detta som gäller, men inte det som efterlevs. #nyreformation

Annika Borg

Annika KO

Läs också rapporten om kyrkans politisering Omvägen om Gud.

Ett  belysande citat av ärkebiskop emeritus KG Hammar från GP 18/9: ”Jag var ju traditionellt uppfostrad i gammal prästgårdsanda, men det politiska året 1968 förändrade mig. Vi var en hel generation där tron blev mer politisk och internationell, för oss blev det något av en test för att se om kyrka tålde oss som tänkte så här. Det var väl lite si och så i början och många av oss åkte utomlands några år men sen kom vi hem och så småningom satt vi som biskopar allihop.”

 

 

Damage control inom S

Vilka krav kan vi ställa på företrädare för de svenska regeringspartierna? Var går gränsen för de sammanhang de kan medverka i ? En Palestina-konferens i Malmö i helgen, där en riksdagsledamot för S skulle ha talat, ställer frågorna på sin spets. Igen.

Det har knappt gått en dag den senaste tiden utan att nya uppgifter om våra folkvaldas tveksamma umgängen och intoleranta åsikter eller praktiker kommit upp. Flera värderingskollisioner har blivit synliga. En av dem är den mellan västerländska värderingar och en islamistisk samhällsvision, där kvinnosynen är en bärande ingrediens. En annan har visat hur Mellanösterns konflikter skapar polariseringar även i Sverige.

Anti-judiska och antisemitiska föreställningar är tyvärr inte ovanliga i Mellanösterns länder. Att våra folkvalda, som tidigare bostadsminister Mehmet Kaplan (MP), håller sig med sådana uppfattningar och offentligt uttrycker dem, visar att dessa synsätt normaliserats i kretsar i det svenska samhället. När statsråd härbärgerar och uttrycker dessa idéer är det inte en fråga om enskildheter, utan ett tecken på en farlig värderingsförskjutning. Denna utveckling måste tas på största allvar och motverkas.

Synsätten Mehmet Kaplan och andra gett uttryck för existerar inte i ett vakuum. Navet i denna föreställningsvärld är att staten Israel inte har något existensberättigande. Eller rättare: judar har ingen hemvist i Jerusalem eller i landet, i regionen, överhuvudtaget. Det är detta som var underströmmen när Kaplan 2014 på Medborgarplatsen i Stockholm ropade ”Vi ska befria Jerusalem”.

I helgen arrangeras den fjortonde Palestinians in Europe Conference. Denna gång i Malmö. Konferensen är ett tillfälle att uppmärksamma palestiniernas situation och utvecklingen i Mellanöstern. Men en av arrangörerna är organisationen Palestinian Return Center (PRC). Enligt bland andra tyska myndigheter har organisationen band till terrororganisationen Hamas och Muslimska brödraskapet. Hamas erkänner som bekant inte Israels rätt att existera. Under tidigare konferenser har terrororganisationens ledare Ismail Haniyeh talat via länk.

En av årets talare var enligt programmet den svenska riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S). När frågor började dyka upp i sociala medier om hennes medverkan nu på lördag valde hon att hoppa av. Det valet gör dock inte att kritiska frågor inte behöver ställas om hur det kan komma sig att Larsson återkommande hamnar i liknande sällskap.

2014 uppmärksammades hon när hon poserade på en bild med en karta över regionen, en karta där Israel saknas. Larsson kritiserades 2015 för att ha talat under en Palestina-demonstration i Malmö där det skanderades ”Intifada kom och låt fredliga lösningar gå”. Hillevi Larsson tog avstånd från ropen och försvarade sig med att hon inte förstår arabiska.

Men inte heller denna gång tycktes Hillevi Larsson ha undersökt sitt umgänge innan hon tackade ja. I år hade hon enligt konferensinformationen fått sällskap av Sheik Ekrima Said Sabri, tidigare stormuftin av Jerusalem. Han har tidigare portats från att komma in i Holland på grund av sina extrema åsikter om judar och väst. Innan elfte september, exempelvis, uttalade han sig hätskt om USA och menade att landet borde ”förstöras” och ”Vita huset täckas i svart”.

Ett grundkrav på företrädare för de regeringsbärande partierna, och på våra folkvalda i vidare mening, är att de inte deltar i och legitimerar sammanhang som otvetydigt underblåser konflikter och motsättningar i Sverige och i världen.

En fråga som också behöver ställas är det kloka i att en konferens med en sådan slagsida alls arrangeras i Malmö, en stad som judar flyttar ifrån och där de som bor kvar är otrygga. Redan i början av 2000-talet kom rapporter om ökande antisemitism bland den del av befolkning som har rötter i Mellanöstern (Tossavainen/Oredsson 2003). Vad det är för budskap som kommer att spridas i helgen är en fråga som behöver svar. Varför en representant för ett av Sveriges regeringspartier överhuvudtaget fanns med på talarlistan är en annan.

Vänsterpartiets Daniel Sestrajcic skulle också ha talat under konferensen. Även han har valt att hoppa av.

Annika Borg

Annika KO