Babblande dvärgar, sa ärkebiskopen från predikstolen

Bild logga rätt

Om domkyrkklockorna i Visby är ett tecken på att något inte står rätt till i kyrkoledningens, med omnejds, maktutövning är behandlingen av den nya kyrkohandboken ett exempel som skakar Svenska kyrkan inifrån.

Svenska kyrkan har de senaste åren blivit mer och mer uppmärksammad i den allmänna samhällsdebatten. Det är givetvis av stor vikt att en så stor samhällsinstitution, sett till ekonomi, antalet arbetsplatser, personal och medlemmar samt, inte minst, som varande ett av kulturarvets fundament, granskas och analyseras i det offentliga samtalet.

Det är dock angeläget att komma ihåg att mycket av kritiken av exempelvis (sak)politiseringen inom Svenska kyrkan i sin kärna är teologisk och trosmässig (om det skrev jag t ex HÄR). De inomkyrkliga diskussionerna, debatterna och samtalen är många.

Det är således viktigt att vara medveten om de inomkyrkliga, teologiska och trosmässiga debatterna och utgångspunkterna för kritiken. Diskussionen om kyrkan handlar inte om en snäv höger-vänsterskala (det är som bekant bara för vänstern allt är politik). 

En av de riktigt omfattande diskussionerna inom kyrkan på senare år har varit den om den nya svenska kyrkohandboken, som togs i bruk denna pingsthelg, efter år av konflikter och kvalificerad kritik av såväl arbetet med handboken som av det musikaliska och teologiska innehållet. Diskussionen har även sträckt sig utanför kyrkan, men har i huvudsak böljat inom den och har alstrat kyrklig splittring. Handboken skapar ramarna för Svenska kyrkans gudstjänster, så här rör vi oss i själva hjärtat av kyrkan: Gudstjänsten. Och i själva den kristna trons själ: Vad vi uttrycker om Jesus Kristus, kyrkans Herre, om Gud och om den Heliga Anden. (Det är mycket skrivet i kyrkohandboksdebatten, så googla på Kyrkans tidning, Svenska Dagbladet, Dagens nyheter. Här finns allt från svidande kritik och expertutlåtanden till mörkade utredningar.)

Nu var det ju inte alls meningen att det överhuvudtaget skulle bli en ny kyrkohandbok. Det som beslutades i Svenska kyrkan var att en varsam översyn av 1986-års kyrkohandbok (den senaste) skulle göras. Det har ju bland annat kommit en ny bibelöversättning av Gamla testamentet (den hebreiska bibeln) vid millennieskiftet och det fanns andra språkliga aspekter som behövde överses. Men det i kyrkans ordning fattade beslutet, havererades genom att en grupp tjänstemän vid Kyrkokansliet i Uppsala och andra intressenter gav sig själva ett självpåtaget uppdrag att inom sitt nätverk skapa en ny kyrkohandbok. Så gick det som det gick. Experter på kyrkomusik drog i nödbroms, handbroms och fotbroms. Hela den på området kunniga musikaliska expertisen i Sverige (och utanför) lade in sina veton. Akademier och Akademier. Teologer drog i sina bromsar och undrade vad det var för teologi, eller snarare brist på luthersk och istället kalvinistisk, som gudstjänsten post 2018 skulle förmedla. Och vad var det för styrgrupp för kyrkohandboken med enbart kvinnor som var kompisar från förr? Om domkyrkklockorna i Visby är ett tecken på att något inte står rätt till i kyrkoledningens, med omnejds, maktutövning är den nya kyrkohandboken ett exempel som skakar Svenska kyrkan inifrån.

Det finns ett talande, övertydligt, exempel. Det är den predikan ärkebiskop Antje Jackelén höll på pingstdagen när den nya, sönderkritiserade och splittrande, kyrkohandboken tas i bruk. Socialdemokraterna i kyrkomötet ville ha den. Kyrkoledningen ville ha den. Kyrkokansliets tjänstemän ville mer än ha den. Så, vad behöver pingstdagens predikan göra? Fjärma kritikerna, uppenbarligen. Kalla dem babblande dvärgar. Ni tror att jag skämtar? Ni tror inte att kritiker, experter och alldeles vanliga undrande präster, musiker, diakoner, församlingspedagoger, barntimmeledare och församlingsbor kan utpekas som ”babblande dvärgar” i en predikan från predikstolen i Uppsala domkyrka på pingstdagen 2018? Att den typen av (makt)missbruk av predikstol och fördunkling av prästlöftena att förkunna Ordet rent och klart tillhör svunna tider? Nej då, att värna människovärdet kan för kyrkoledningen stundtals vara på mycket långt avstånd och inte gälla dem på närmare håll.

HÄR kan ärkebiskop Antje Jackeléns, utlagd på Svenska kyrkans officiella hemsida läsas. Jag vill kommentera några saker.

Pingstens texter är såväl Babels torn med språkförbistringar som Apostlagärningarnas beskrivningar om hur människor med olika språk och sammanhang förstår varandra (i Jesus Kristus). Ärkebiskopen vill likna pingstundret, då de Heliga Anden utgjuts och människorna förstår varandra, med samsynen kring handboken. De som analyserat, varit oroliga för att det är en uppluckring av kulturarv och gudstjänstgemenskap, avfärdas som om de inte är på Jesu och Apostlarnas sida. Hon kallar det ”svekdebatt” och tycks sätta sig i Jesu ställe, som blev sviken av sina närmaste. Hennes kritiker är ”felfinnare”, de som alltid hittar hårstrået i soppan. Bland de egna, de som är med henne och Jesus och Apostlarna, ska inte finnas sådana. De ska inte tillhöra den egna gruppen, men ”felfinnarna” kan finnas i den egna gruppen. Men de hör inte hemma där. Vi och dem.

ÄB: ”Men även pingstundret skapar förvåning och förvirring: Hur är detta möjligt? Vi vet ju något om bakgrunden; den var egentligen inte så lovande alls. De där människorna som satt samlade i det där huset denna speciella pingstmorgon var ju mer som en kyrka i kris än som en frimodig kyrka. Mer som en ängslig minoritet än som en kyrka med friskt gudsförtroende och därmed också ett sunt självförtroende.

De hade varit med om avhopp och svekdebatt. De skulle också ha varit med om en infekterad debatt om en kyrkohandbok om en sådan hade varit aktuell just då. De hade definitivt brottats med övergivenhet och politiska utmaningar. De hade ställt sig frågan: är det här med Jesus verkligen värt det? Och undrat: hur kommer det sig att det bland våra egna finns de som misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan? (min fetstil)

Felfinnare fanns nämligen också denna pingstmorgon, trots eld och helig ande. Och låt oss alltid komma ihåg: felfinnare är inte alltid ”de andra”, ibland finns vi själva i den gruppen! Lukas tacklar det med lite humor när han – strax efter de verser som vi läste som episteltext idag – låter dem bortförklara pingstundret med orden: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.” Och visst hittar finn-fem-fel-folket gott om material när pingstens kyrka rör på sig: De har druckit sig fulla; det här med många språk och internationellt engagemang är det inte politik snarare än Jesus? Den här långa listan med alla möjliga främlingar, parther, meder, elamiter, Frygien, Pamfylien – är det inte gullande med minoriteter istället for att lyssna på folket? Och hela det här firandet av Anden är det inte effektsökeri och show som skyler över allvaret i kris och kritik?”

Så används en predikan för att med ärkebiskopsämbetets status från domkyrkan i landets ärkebiskopssäte tala om vilka som är utanför. Att de som är utanför inte har Jesus och apostlarna på sin sida. Men det stannar inte där. Nej, det stannar inte där.

ÄB: ”Vad är då pingst? Pingst är glädje och allvar i en förening som trotsar det som vill riva isär och så splittring. Det är djärva drömmar om en värld där barriärer faller och rättvis fred byggs – i Jerusalem och överallt i världen. Det är djärva drömmar om människor som oavsett modersmål kan arbeta tillsammans så att barn och vuxna kan blomstra. Det är djärva drömmar om att mänskligheten, alla trumpna tornbyggande och babblande dvärgar till trots (min fetstil), ska värna skapelsen och den planet som är vårt hem.”

Den nya kyrkohandboken tas emot i Uppsala domkyrka med en predikan som pekar ut, förlöjligar och splittrar. Är du med eller mot? Innanför eller utanför? Budskapet är: Kyrkan är ett ”vi”, har du synpunkter, expertinvändningar, kritik, ingår du inte i detta ”vi”.

Att utmåla sina kritiker eller människor med annan uppfattning än den egna som ”babblande dvärgar” är självfallet en människosyn få skriver under på. Men, vad värre är, här används en grupp som har en funktionsvariation i förhållande till längd, en grupp som hånats och ställts ut genom historien, för att beskriva den som  är utanför och/eller värd förakt. Det säger mycket. Och det säger väldigt mycket om maktutövning i en institution vars ledning kallar sig öppen och tolerant.

ÄB:” Den Heliga Andens verk fortsätter i världen, i glädje och allvar, i kamp och fest – och visst är du med?”

Annika Borg

Annika KO

Fotnot 1: Ärkebiskopens och de andra biskoparnas uppdrag i den kristna kyrkan är att vara enhetens tecken.

Fotnot 2: Pingstpredikan spreds flitigt på Svenska kyrkans officiella twitterkonton.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

 

 

Annonser

Nazism är inget skämt och kyrkklockor ska ringa till gudstjänst

Bild logga rätt

Två ämnen för dagens #fredagsbloggen.

1: Nazismen, Almedalen och samhällsdebatten.

2: Jag kommenterar domprosten i Visbys försök att tysta det fria ordet ur ett kyrkligt och prästerligt perspektiv.

1. För några år sedan skrev jag en text med den dramatiska rubriken ”Vi driver fram odjuret”. Upprinnelsen till den ganska dystopiska texten var att jag hade ägnat mig åt att skaffa en överblick över skilda publikationer och rörelser inom nazistiska och fascistiska miljöer i Sverige. Jag skrev texten i ett samtalsklimat anno 2015, som jag tror de flesta av oss minns. Då brunstämplar sedan flera år ven besinningslöst och orättfärdigt drabbade oss grundmurade demokrater och frihetligt sinnade på ett sätt som det för många av oss har tagit tid att läka ihop efter. Jag skrev om att samtalsklimatet måste bli friskare och klara av att urskilja vän från fiende:

”Det har länge varit min vilja att försöka värna det där området i mitten. Ibland har jag till och med trott att detta utrymme skulle gå att utvidga. Just nu är ett sådant ”ibland”. För om vi inte lyckas med det, och nu kommer min realistiska dystopi, om vi inte klarar det, så kommer polariseringen att öka ännu mer. I den polen som är långt högerut kommer grupper som idag är splittrade, och som får Sverigedemokraterna att verka välkammade, att växa. Det här förstår man, om man inte gjort det förut, genom att skaffa sig en bild av de olika grupper och tidningar – nu talar jag inte om den i jämförelse med detta milda sajten Avpixlat (nu Samnytt, min kursiv) – som finns. Många små sammanhang som av ett eller annat skäl knoppat av sig i nya grupper och nya tidningar.”

(Om vi nu bortser från att nationalsocialism också behöver placeras in på en annan plats på skalan än höger. Jag skrev det här 2015, utrymmet för just den diskussionen var noll.)

Tyvärr besannades min dystopi: I Almedalen hatar och hotar nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR). Och för bara något år sedan bildades Nordisk alternativhöger, med bland annat avhoppare från Sverigedemokraterna. Det är Nordisk alternativhöger som konstruerat de så kallade Finspång-memes. Jag återkommer till dem och till Finspång.

Den 11 juni släppte Segerstedtsinstitutet vid Göteborgs universitet en rapport med titeln Nordiska motståndsrörelsens ideologi, propaganda och livsåskådning. Det är forskaren Christer Mattson vid institutet som färdigställt rapporten, som gjorts på uppdrag av Svenska kyrkan i Västerås stift. I stiftet har diskussioner förts om NMR i relation till den egna organisationen och kyrkan vill ha mer kunskap. Rapporten är inte ny forskning, utan utgör en sammanställning av relevant kunskap om NMR och ger en lägesbild.

Av rapporten kan man dra slutsatsen att det funnits ett intresse från Svenska kyrkan att se om NMR har ett intresse av att använda kristendomen för sina syften. Under nazitidens 1930- och 1940-tal blev kyrkan (inte alla kristna) ett lydigt redskap i nazisternas vidriga ideologi och praktik. Men först efter att man rensat ut det judiska. Jesus var inte längre jude, utan arier. Gamla och Nya testamentets skulle separeras från varandra. Den slutgiltiga lösningen gällde såväl judar som judendomen.

Att det inom en kristen kyrka idag väcks tanken på om det kristna budskapet än en gång skulle gå att inkorporera med en bestialisk våldsideologi är därför, dessvärre, inte en orimlig undran. Rapporten konstaterar att NMR ser kristendomen som en av de falska och fientliga läror (demokrati är en annan) som – i enlighet med deras antisemitiska världsbild om en judisk världskonspiration – judar sprider för att manipulera.

NMR avser att med våld avskaffa demokratin, underkasta folket en essentialistisk, biologisk uppfattning om vilka som hör till och inte, deportera de människor som inte uppfattas som vita samt fängsla och mörda dem som samarbetat med den påstådda judiska ockupationen, det vill säga alla som förespråkar demokratiska och frihetliga värden. Att utplåna, förinta, världens judar är då som nu målet, drivkraften, hatet, fixeringen.

Homosexuella är en annan grupp NMR riktar sitt starka och dödliga hat mot. Den underliggande syn, som resulterar i uppmaning till förföljelse och mord på homosexuella, handlar om den nazistiska uppfattningen om manligt och kvinnligt. Kvinnans uppgift är att föda barn för att föra det ariska släktet vidare och till seger över alla de som besudlar det ariska blodet. Homosexualitet förstör könsrollerna och de som introducerat dessa liberala sätt att se på sexualitet är enligt den nazistiska ideologin – judarna.

I Almedalen attackerade NMR människor som bar eller symptiserade med regnbågsflaggor och med Israels flagga. Det är den nazistiska ideologins vidriga praktik. Det är djupgående hatiska drivkrafter som härbärgeras av medlemmar med starka våldskapital.

En del av de diskussioner som förts under den senaste tiden har mot denna bakgrund gjort mig ytterligt bekymrad. Det historierevisionistiska giftet har på allvar börjat sippra in i samhället när medier får för sig att under rubriken ”Faktakollen” undersöka om Zyklon B användes i Auschwitz. Det är fler än Svenska kyrkan som behöver ha insikt om att det är nödvändigt med mer kunskap samt lära sig analysera retoriken.

För några veckor sedan utbröt en debatt om de så kallade Finspång-memes. Finspång 2022 är benämningen på ett nazistisk narrativ om läger för och massavrättningar av politiska motståndare och lands- och rasförrädare (inte min terminologi). Det sprids i sociala medier med bilder, hashtags och filmer. Detta narrativ manifesteras bland annat i en videofilm om Finspång på drygt fem minuter, som fått stor spridning. (Man finner filmen med två knapptryckningar, jag tänker inte länka till den här.) Nordisk alternativhöger är upphovet till filmen och andra extrema grupper har spridit den och memes, exempelvis NMR.

Nordisk alternativhögers syfte är att påverka samhällsdebatten genom att få budskapen att uppfattas som satir. Rörelsen, som anser att nationalsocialister har hållit den vita nationalismen vid liv, vill förändra vårt sätt att se på världen, påverka språket och internetkulturen.

Videofilmen handlar om våld och är ett uttryck för en nazistisk ideologi. Till synes vardagliga situationer, som reklam för ett repslageri eller rullande grävmaskiner, åtföljs av en speakerröst som berättar om hur lätt det är hänga sina motståndare och gräva massgravar. En sekvens visar en blond och blåögd familj som bor i ett ombonat hus med rabatter. I närheten av lägret, säger speakerrösten. Precis som skedde under Förintelsen, då det bara var en promenad som skilde de överordnade nazisternas familjeliv i hus med trädgårdar från dödskamrarna. I Finspång finns duschar med både vatten och gas, fortsätter rösten, experiment utförs på levande personer som försökt förråda sitt eget folk. I Finspång finns aktiva dödsläger och arbete ger frihet. Här ser vi en negroid straffarbetare, säger rösten. Och runt omkring finns 1488 sjöar där det är lätt att ha ihjäl folk genom massdränkningar. Tradition är viktigt i Finspång, här tillverkas giljotinblad, fortsätter speakern.

Börjar dessa nazistiska budskap uppfattas och traderas som satir eller skämt i samhällsdebatten – vilket alltså har skett -, när det i själva verket är en medveten strategi av nazistiska rörelser för att påverka oss, luckra upp vår världsbild, våra värderingar och förvränga historien, då finns det anledning att vara djupt djupt bekymrad. 

Domkyrkan  2. Avslutningsvis, denna djupt allvarliga fredagsblogg, ska jag kommentera Svenska kyrkans klockringning mot den fria åsiktsbildningen, som skedde i Almedalen i onsdags. Domprosten Mats Hermanssons anti-demokratiska tilltag mot företagaren och debattören Thomas Gürs seminarium ter sig än mer absurt mot bakgrund av de verkliga, på riktigt, autentiska problem vi har med hat och hot i Almedalen – och i samhället.

Mycket klokt och skarpt har redan sagts. Först ut var PJ Anders Linder på Axess blogg, som liksom jag var närvarande. Läsvärda är också Martin Tunström på Barometern och Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladet, med flera.

Jag vill här kommentera försöket att tysta andra människor ur ett prästerligt och kyrkligt perspektiv. Kyrkklockor ringer människor samman till gudstjänst. Även den som inte har möjlighet, eller vilja, att vara med kan höra klockornas klang och veta att nu sker snart bön och sakrament. Nu döps ett barn. Nu knäfaller konfirmanderna vid altarrunden och tar emot välsignelsen. Nu ger två människor varandra trohetslöften. Nu lyses frid över den som gått till den sista vilan. Och i orostider kan människor lita på att kyrkan vakar och kyrkklockorna varnar.

Genom sitt tilltag skymmer Mats Hermansson Kristus och gör Kyrkan till sin egen mänskliga domän och till sitt eget fögderi. Det är motsatsen till prästens uppdrag, som är att rent förkunna ordet, rätt förvalta sakramenten och att föra människor till Kristus. Djupast sett har Hermansson skadat förtroendet för institutionen Svenska kyrkan. Det är mycket allvarligt. I vår tid behöver vi en kyrka vi kan lita på. Det får inte tas ifrån oss av självsvåldiga aktivister som inte begriper sin uppgift och inte förstår vad kyrkan djupast sett förvaltar och är.

Dessutom har Svenska kyrkans Överklagandenämnd (Högsta domstol, om man så vill) redan 2007 klarlagt att en kyrkoherde (en domprost är kyrkoherde i en domkyrka) inte får använda kyrkklockorna om det inte är i samband med gudstjänst:

”Enligt vad som redogjorts för ovan kan kyrkoherdens beslut även tolkas så att det kan anses innefatta ett förbud mot klockningar som inte sker i direkt anslutning till huvudgudstjänsten. Enligt Överklagandenämndens mening kan sådana klockringningar däremot inte anses ha ett sådant omedelbart samband med huvudgudstjänsten att de kan anses vara en del därav. Det ingår därmed inte i kyrkoherdens befogenheter att fatta beslut därom utan skall bestämmas av kyrkorådet inom ramen för det i 2 kap. 5 § kyrkoordningen angivna kompetensområdet.”

Mats Hermansson får således överhuvudtaget inte använda Visby domkyrkas klockor för att markera sina sakpolitiska uppfattningar.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

Svenska kyrkans Israelfientlighet – a never ending story

Bild logga rätt

Så var det dags igen. Svenska kyrkan bekostar ytterligare en publikation som sprider Kairos Palestina nätverkets (Kairos Palestine) propaganda mot Israel. Denna gång är det biskop Munib Younans föredrag som sammanställts i en bok, med förord av ärkebiskop Antje Jackelén och inledning av direktor Maria Leppäkari vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Svenska kyrkan finansierar boken, trycker den och sprider den utan kostnad. Svenska Teologiska Institutet, en gång kronjuvelen i Svenska kyrkans judisk-kristna dialog, anordnade en stor mottagning när boken lanserades. På kyrkostyrelsens (Svenska kyrkans högsta verkställande organ) senaste sammanträde delades boken ut till alla ledamöter.

Bok Younan bild

Kairos Palestina nätverket, som Younan stödjer och är en del av, utgör en infrastruktur för den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (Boycott, Sanctions and Divestements) som driver totalbojkotter – ekonomiska, akademiska, kulturella, sociala – av Israel. Den tyska lutherska kyrkan, EKD, menar att dessa kampanjer ekar nazismens ”Kauft Nicht bei Juden”. Annan kritik har påvisat likheterna mellan BDS’ kampanjer och de nazistiska lagar som förbjöd judar att forska och inneha akademiska positioner. Rörelsen är förbjuden på flera håll i den fria världen och Tysklands förbundskansler Angela Merkel har definierat BDS som en antisemitisk rörelse.

BDS är en rörelse ingen kristen kyrka, eller annan institution, naturligtvis överhuvudtaget borde eller vilja ha med att göra, än mindre legitimera genom att sprida företrädarnas skrifter eller finansiera rörelsens verksamheter. Men genom att hänvisa till palestinska kristnas rop på hjälp och svåra situation, har Svenska kyrkans ledning och andra aktivister lagt ut dimridåer runt de politiska syften Kairos Palestina nätverket har som aktörer för BDS. De dimridåerna kan givetvis enbart virvla runt så länge okunskapen om Kairos Palestina nätverket, om BDS och om den moderna antisemitismen består.

Under Svenska kyrkans kyrkomöte 2012 bifölls motioner som förordade utvidgade bojkotter, BDS, av Israel och utmålade Israel som en apartheidstat. Det var under kyrkomötet 2012 som ett genomfattande och långsiktigt arbete för att sprida Kairos Palestina nätverkets propaganda fick sin startpunkt. Inte mindre än tre motioner uppmanade kyrkomötet att hörsamma nätverkets appeller för BDS-bojkotter, ersättningsteologi och legitimering av terror. Och i kärnfrågorna bifölls motionerna. Kairos-dokumentet från 2009, som uppmanar till BDS, proklamerar staten Israels bildande som ett rasistiskt projekt från början och som en apartheidstat, ser judendomen som döda bokstäver och obsolet och ersatt av kristendomen samt rättfärdigar terror, har sedan dess varit ett centralt dokument för Svenska kyrkans ledning.

Kyrkoetablissemanget är djupt involverad i Kairos Palestina nätverkets aktiviteter, som befrämjar och legitimerar BDS-rörelsens syften. Några exempel är att Svenska kyrkan 2015 bjöd in en av den mest tongivande företrädaren, Mitri Raheb, till den så kallade Teologifestivalen. Kyrkan bekostade publiceringen av en av hans böcker och spred propagandan. Varje år är Svenska kyrkan med och finansierar nätverket och rörelsens sommarläger i Sverige. Kairos Palestina nätverket har fått Svenska kyrkan att i en julkampanj sprida budskap om en ”judisk lobby” och vid andra högtider uppmana till bojkotter. Exemplen kan mångfaldigas.

En av BDS´ ambitioner har varit att bedriva lobbying för att sätta likhetstecken mellan Israel och apartheidtidens Sydafrika. Det är därför ingen tillfällighet att ärkebiskop Antje Jackelén, i ett svar på en artikel av Israels ambassadör Ilan Ben-Dov nyligen, räknar upp Israel vid sidan av stater som Colombia, Pakistan och Sydafrika. Hon jämför således Mellanösterns enda demokrati med stater som Pakistan och Colombia, men hennes utsagas fokus är att sätta likhetstecken mellan Israel och Sydafrika. Det är genom att nöta in en sådan (falsk) parallell som BDS väckt fientlig opinion mot Israel.

Och nu var det således dags igen, med en satsning på Kairos Palestina nätverket och därmed BDS från Svenska kyrkan. Ärkebiskop Antje Jackelén skriver ett lovprisande förord till boken:

”Det är en glädje att biskop Munib Younans tal nu görs tillgängliga på svenska. Mitt hopp och min bön är att den mission och passion som de uttrycker berör varje läsare. Att de väcker, utmanar, tröstar och uppmuntrar. Och kanske vill läsaren instämma i psalmens ord:

Tack för den styrka, det liv du här gav oss,

gör något nytt, något brinnande av oss,

led oss att bygga en värld av rättfärdighet –

handling och bön må bli ett.

Pris vare Gud, pris vare Fadern, hans Ande, hans Son.”

Direktor Maria Leppäkaris ord är likaledes hyllande:

”Genom begrepp som rättvisa och jämlikhet vill han (biskop Younan, min kursiv) uppmuntra oss till försoning.”

Men hon känner sig ändå föranledd att nämna Kairosdokumentet:

”Biskop Younan och tolv andra kyrkoledare i Jerusalem skrev ett brev för att visa sitt stöd till insatsen. Kairosdokumentet kräver ett slut på den israeliska ockupationen och förespråkar en rättvis fred. Kairos Palestina-rörelsen som föddes ur Kairos-dokumentet har genom åren varit föremål för teologisk kritik och debatt.”

Leppäkari undviker att nämna att Kairosdokumentet ingår i BDS infrastruktur för att svälta ut staten Israel. Hon signalerar ingen medvetenhet om hur protestantiska kyrkor uppträder som villiga brickor i spelet för att driva denna fientliga politik. Ändå har jag svårt att tro att hon är omedveten om det. Mycket svårt är dock att respektera att hon som forskare lånar sig till att osynliggöra vad det egentligen handlar om.

Vad får vi då läsa i biskop Younans texter?

Om Kairosdokumentet, som Younan ställer sig bakom, står till exempel:

”Det formulerar med kraft och tydlighet i en profetisk anda, utan tvetydigheter, och framhåller att den lösning som kan leda till rättvis fred måste innebära ett slut på den israeliska ockupationen av palestinsk mark liksom alla former av diskriminering.” (sid 43-44)

Kairos Younan bild

Det finns återkommande teman i hans föredrag. Några av dem: Kärnkonflikten i hela regionen är för Younan konflikten mellan Israel och Palestina. För den bär Israel den största skulden och Israel bär huvudansvar för att lösa den. Om Israel slutade att vara en ockupationsmakt så skulle alla arabstater erkänna Israel. Alla palestiniers rätt till återvändande formuleras och slås fast. Religionsdialogen handlar för Younan om kristna och muslimer. Problemen i de palestinska områdena tillskrivs i huvudsak ockupationen, arbetslöshet och den tilltagande extremismen bland palestinier och israeler. Vad gäller det sistnämnda tycks Younan likställa utvecklingen i demokratiska Israel med extrema grupper som Islamiska Jihad och Hamas. Younan lyfter frågan om palestinska och israeliska läromedel som ger en främmandegörande bild av ”den andre”. Men ingenstans finner jag att han tar upp att palestinska läromedel och barnprogram sprider hat mot Israel, antisemitism och även uppmanar till våld.

Younan är kristen i ett sammanhang där islamism och extremistisk islamism dominerar. Jag har förståelse för att han som minoritet inte vågar och kan förlägga någon tydlig, uttalad skuld för sin situation på de egna regimerna, utan att han måste göra Israel till huvudfiende. Precis som de egna extrema regimerna gör. Ockupationen är den viktigaste frågan för dialogen mellan muslimer och kristna, menar han. Israel blir ”the scapegoat”. På så sätt slipper de egna regimerna granskas och ansvarsutkrävas. Utifrån hans kontext kan jag, som jag påpekat, förstå det. Men att Svenska kyrkan legitimerar och sprider denna ensidighet är direkt oansvarigt. Det cementerar och späder på polariseringen, orden om försoning till trots. Kyrkor, NGO:s och västerländska intellektuella bidrar till denna polarisering och profiterar på olika sätt på konflikten.

Munib Younan grundade efter den andra, mycket blodiga, intifadan i början av 2000-talet följeslagarprogrammet EAPPI (Ecumenical Accompaniment Programme In Palestine and Israel) inom ramen för Kyrkornas världsråd (WCC World Council of Churches). Under den andra intifadan pumpade WCC ut den narrativ som legitimerar palestinskt våld genom att ge Israel hela skulden för konflikten och den avstannade fredsprocessen. Yonan beskriver i boken den andra intifadan som att Israel genomförde en ”extrem upptrappning av våld”. De civila israeliska offer som sprängdes i terrordåd ingår inte i hans beskrivning.

*Jag kommer i en uppföljande blogg ta upp den centrala del av kyrkornas Israelfientliga infrastruktur som Kyrkornas världsråd (WCC) utgör.

Syftet med EAPPI var och är att rekrytera volontärer som ett slags övervakare av Israels agerande vid skilda checkpoints. Volontärerna ska inte ha någon kontakt alls med de israeliska unga soldaterna. Den politiska utgångspunkt de arbetar efter är helt ensidig vad gäller fördelning av skuld och i synen på offer och förövare. EAPPI samarbetar med organisationer som kräver och är involverade i BDS´ totalbojkotter av Israel och har en delegitimerande syn på statens Israels rätta att existera.

”Det är en glädje att biskop Munib Younans tal nu görs tillgängliga på svenska. Mitt hopp och min bön är att den mission och passion som de uttrycker berör varje läsare. Att de väcker, utmanar, tröstar och uppmuntrar.”, skriver ärkebiskopen i förordet.

Bakom trons kodord förs en Israelfientlig politik. Tron korrumperas än mer genom kyrkoledningens försök till förnekelse, som i ärkebiskopens svar till Israels ambassadör, och dimridåer. Vad är det egentligen missionen och passionen ska väcka och uppmuntra?

Fotnot 1: Den som vill förstå något av Svenska kyrkans religionsdialogprojekt och syn på interreligiös samverkan, behöver veta att idéerna och ideologin är direkt hämtade från palestinska kristna som Munib Younan och Mitri Raheb.

Fotnot 2: Younan skriver om byggprogram på Olivberget. Svenska kyrkans kyrkomöte beslutade 2007 om 30 miljoner till det programmet. Pengarna överfördes till Lutherska Världsförbundet där Younan var ordförande. Att projektet inte kommit vidare har skyllts på Israel.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna med hashtag #fredagsbloggen #Fridayblog

 

Den nya orientalismen

Bild logga rätt

(Under vinjetten #fredagsbloggen kommer jag regelbundet skriva om det jag ser i samtiden.)

Med visst darr på rösten och med emfas berättade Sveriges radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén i en krönika nyligen (31/5) om hur hon och hennes vänner åt ”drypande honungsostkaka i basarkvarteren under fullmånen” när dagens fasta brutits i Kairo under ramadan. I vanlig ordning samspråkade hon enbart med män och målade upp en bild av sammanhanget som inte var olik Disneys föreställningar om ”de andra”. Hon beskrev känslosamt den blå timmen av tystnad, en ”magisk stund”, i väntan på det böneutrop som är signalen att fastan är bruten och måltiden iftar kan börja. I kvarteren hördes sedan slamret av porslin och aluminium eller av ”händer som skopar upp en vitlöksdoftande röra med bröd”, fortsatte Uddén. Hon beskrev den dagliga feststämningen med dadlar, nötter, fikon och aprikoser.

Uddén ondgjorde sig över européer som inte förstår att inte ens cigarettrök får passera strupen mellan soluppgång och solnedgång och såg med sned blick på den kristna familj som åt synligt innan ramadan var bruten för dagen. Så skulle hon själv aldrig göra. Samtidigt visste hon att berätta att muslimer sätter en ära i att utsätta sig för prövning och truga andra att dricka i värmen, medan de själva avstår.

Ett parti i Cecilia Uddéns krönika är mycket anmärkningsvärd och speglar hur hon utvecklat ryggmärgsreflexer för att hantera och anpassa sig till den miljö hon arbetar i. Eller hur hon internaliserat ett synsätt. Hon beskrev att hon inte vågar ha samma råa skämtsamma ton mot muslimer som en av hennes kristna (givetvis manliga) vänner har och berättade: Vid ett tillfälle när den muslimske vännen Ali trugade både Uddén och den kristne vännen med drycker under dagen och de båda avböjt hans erbjudande om vatten, juicer och te, sa den kristne vännen: Lägg av, försök inte att skaffa poäng hos Gud bakom min nacke. Uddén återgav hur hon ryckte till av obehag, men andades ut när den muslimske Ali reagerade med att skratta.

Orientalism är ett ord som allt sedan Edward Saids bok med samma namn utkom (1978) förknippas med hur västvärlden beskriver den muslimska världen genom schabloniserande och stereotypiserande föreställningar. Till det hör romantiserande, endimensionella och ensidiga bilder som främmandegör istället för att skapa en fördjupad, mer komplex, förståelse för muslimers kulturella och religiösa världar. Said menar att västvärldens blick på den muslimska världen är kolonial.

Även om Said senare kritiserades för såväl faktafel som för att själv bidra med en endimensionell analys, är det han uppmärksammade värt att lyfta fram när en utrikeskrönika om ramadan i public service flaggskepp Sveriges radio kan innehålla just sådana föreställningar och förmedla stereotypiserande, romantiserande bilder av muslimers liv.

Den ännu allvarligare aspekten är att Uddéns krönika implicerar att muslimer inte kan hantera en kritisk kommentar om sin religionsutövning från en kristen och kräver att andra av annan tro ska anpassa sig till dem. Hon beskriver hur ett skämt om Gud får henne att rycka till av obehag, men blir lättad när muslimske Ali accepterar den kristne vännens kommentar. Vad hade annars hänt? Vad fruktade hon? Passagen i krönikan borde ge upphov till en diskussion inom public service om anpassning och vad det gör med det journalistiska uppdraget. Likaså behöver public service reflektera över förmedlade stereotyper och ansvaret för att inte sprida den orientalism Said påtalade.

Det finns många exempel på hur viljan att visa samhörighet med muslimer har drag av orientalism och blir en förmedling av stereotyper som låser in muslimer i en av den västerländska betraktaren konstruerad värld av beteenden, uppfattningar och val. Stereotyperna fungerar främmandegörande och segregerande istället för inkluderande.

I Dagens nyheters lördagsbilaga publicerades nyligen ett reportage (15/6) med recept på måltider för eid al-fitr, högtiden som avslutar ramadan. Här är det inte som i Uddéns radiokrönikor män som är i fokus, utan kvinnor. En bild visar de tre kvinnorna, som alla bär tätt sittande hijab. Alldeles oavsett att de är dessa tre kvinnors recept och att de väljer att manifestera sin religiösa tro och könsuppfattning genom att bära plagget, borde större redaktioner inom svensk media reflektera över hur man istället skulle kunna bidra till att göra bilden av muslimska kvinnor mer mångfacetterad och nyanserad. Det publicerade fotot förstärker synsättet att muslimska kvinnor deltar i det religiösa livet genom att vara i köket och genom att täcka sig. Det borde 2018 vara hög tid att låta dessa stereotyper utmanas rejält.

DN

Ett tredje exempel är en tecknad hälsning som Sveriges regering officiellt spred på twitter och Facebook genom generalkonsulatet i Östra Jerusalem (bilden är nu borttagen). Det säger något om den svenska politiska blicken på den muslimska världen att man vill framställa islam som hämtad från filmen om Aladdin (med tillagda blå ögon). Karikatyren befinner sig långt ifrån gatulivet i Jerusalem och förstärker en alienerande bild av och ett särartstänkande vad gäller muslimskt liv.

Konslutatet bild

Den västerländska orientalismen är tillbaka med full kraft. Vad man än anser om teoribildningen angående västvärldens koloniala blick, så finns det anledning att kritiskt analysera den ”välvilliga” västerländska blicken på den muslimska världen och vilka värderingar den utgår ifrån, förmedlar och befäster.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen kommer jag regelbundet skriva om det jag ser i samtiden.

Svenska kyrkan och islamisterna

Under många år har jag skrivit om Svenska kyrkans lednings flört med islamister. Min enkla analys är att det är vänstern som känner igen sig i en ideologi om det totalitära samhället, världsordningen och kampen för världsherraväldet. Sedan finns det säkert ren naivitet, okunskap och dumhet också.

Salahuddin Barakat, imamen som i DN i helgen inte tog avstånd från dödsstraff om någon lämnar islam, har för kyrkan varit en samarbetspartner. Barakat säger i DN att i det perfekta islamistiska samhället, med rätt sanning, rätt tolkning, så vill ingen lämna islam. Diktatur kallas det. I samma cocktail som religion blir det riktigt riktigt giftigt. Trots det budskapet har han ändå lyckats förbli rumsren så länge.

Reportaget i DN, 2018 (!), beskriver det många av oss hävdat i decennier: Det går inte att skilja religion från kultur, religion kan bokstavligt talat vara på liv och död, religion kan vara fullständigt förtryckande och islams helveteslära tolkas bokstavligt. Jag är inte imponerad av Niklas Orrenius, men det säger väl något om DN att de nu publicerar en sådan text från verkligheten och förtrycket i Sverige.

Salahuddin Barakat, således. Som Svenska kyrkan odlat. Som ärkebiskop Antje Jackelén skrivit tillsammans med i DN. Religion kan hjälpa människor ur våldsbejakande extremism, skrev de tillsammans 2017, Barakat och Jackelén. Inte ett ord om att han anser att dödstraff för att lämna islam är ett alternativ eller förespråkar ett totalitärt teokratiskt samhälle. Hur kan man se så fel? Eller väljer Svenska kyrkan sällskapet? Oavsett vilket, kyrkan har bidragit till att legitimera klart uttalade totalitära ideologier.

När jag och två kollegor startade Facebook-gruppen Mitt Kors 2016 ansåg Barakat att det var ett korståg mot islam. Hans text på Facebook var mycket obehaglig. Svenska kyrkan nationellt lade ut den på kyrkomötets officiella facebooksida och kyrkligt anställda på kyrkokansliet skrev positiva kommentarer om Barakats inlägg. Svenska kyrkan spred således att vårt initiativ att sätta på sig ett kors, ta en bild och lägga ut den på Facebook i solidaritet med de kristna som utplånas i Mellanöstern var ett korståg mot islam.

Never forget.

Barakat Mitt Kors 2

Annika Borg

Annika KO

 

Om att ta kvinnor i hand

Apropå de återkommande diskussionerna om män som vägrar ta kvinnor i hand återpublicerar jag här en krönika jag skrev i Kyrkans tidning 2011. Att inte anse sig kunna vidröra kvinnor handlar om ett helt paket föreställningar. Med ibland dödlig utgång. Läs här:

I en paneldiskussion på Kulturhuset i Stockholm om religionskritik sa journalisten Sakine Madon att det har blivit svårare att tala om kvinnoförtryck.

Hon exemplifierade med att de som arbetar mot hedersrelaterat våld ofta blir anklagade för främlingsfientlighet eller islamofobi och tystnar.
Jag blev påmind om Sakine Madons dystra konstaterande när jag med stigande obehag tog till mig innehållet i Räddningsverkets handbok för jämställdhet. Det dör nämligen betydligt fler kvinnor än män i många av världens naturkatastrofer. Skälet är att de just är kvinnor.

Ett exempel är jordbävningen i Pakistan 2005. Det könssegregerade samhället gör att kvinnor måste vistas inomhus, i byggnader som rasade samman. Det Räddningsverket beskriver som landets ”klädkod”, alltså att kvinnor av kulturella och religiösa skäl är beslöjade på olika sätt, utgjorde ett hinder för kvinnorna att röra sig och förflytta sig.
Ett annat skäl är de synsätt på kroppen som genomsyrar könsrollstänkandet. En man får inte röra vid en okänd kvinna. Därför underlät män att rädda kvinnor som var fastklämda och skadade. Det fanns även kvinnor som avböjde hjälp, alltså hellre dog, än att bli berörda av en man och därmed förlora sin heder.

När västerländska feminister diskuterar andra kulturers och religioners krav på särskild och täckande klädsel för kvinnor använder man ofta argument som ”frivillighet” eller kvinnors rätt att få ”definiera sig själva” och göra ”egna val”. Om dessa feminister öppnade ett fönster mot världen, skulle de antagligen inse vilken kort räckvidd denna västerländska syn på frivillighet och val har. För några år visade sig samma aningslöshet när Diskrimineringsombudsmannen fastslog att det är rätt att en man med annan kulturell bakgrund än svensk ska slippa vidröra en främmande kvinna. Fallet handlade om en man som ville slippa skaka hand med sin kvinnliga chef.

Men kroppslig beröringsskräck på grund av ett könsrollstänkande som bygger på uppfattningar om renhet, orenhet och sexualitet, får konsekvenser. Könssegregation och täckande klädsel för kvinnor får konsekvenser. Svart på vitt kan man läsa om dessa i Räddningsverkets handbok. Konsekvenserna i skarpt läge är död. Flosklerna om tolerans för sedvänjor och religiösa uppfattningar upplöses i mötet med naturkatastrofernas verklighet. Om vi nu ska låtsas om den, vill säga. Och om vi nu får benämna den utan att kallas fientliga.”

Annika Borg

Annika KO

 

Den smaklösa Akademien

Det var Akademiens vilja att jag skulle lämna mitt uppdrag som ständig sekreterare. (Sara Danius 12/4 2018)

Så är då ordningen återställd. Det kotteri runt Forum och Arnault/Frostenson som dominerat Akademien och svenskt kulturliv i decennier behåller sitt grepp. Ingen roll spelar det att missförhållanden, vänskapskorruption, relationer och utdelande av subsidier existerat lika länge. Ordningen är återställd. Det är remarkabelt och makabert.

Utredningen där alla ledamöters relation till Arnault skulle kontrolleras, som Sara Danius gav en advokatbyrå i uppdrag att utföra, är hemlig. Och kommer så förbli. Det som skulle publiceras var ett pressmeddelande med information silad genom Akademiens kotteri. Majoriteten av Akademiens ledamöter har kopplingar och band till Forum och Arnault. En del tätare än andra. Forum, stipendier, en relation, en stol, lojalitet och så börjar det om igen. Men i det ska vi, svenska folket, inte få full insyn. Den sekt som ska vårda Sveriges viktigaste varumärke, vår gemensamma symbol, och själva signuminstitution anser inte att vi förtjänar den insynen. Den enkla förklaringen är att det givetvis finns mer kladdigt och unket att visa upp.

Och nu är Sara Danius ute ur leken. Hon fattade två beslut som ledde till att hon tvingades bort: Hon gav uppdraget att utredningen om kopplingar skulle genomföras och hon såg till att allt samarbete med och alla subsidier till Arnault upphörde. Det är mot den bakgrunden man ska förstå Anders Olssons uttalande i P1-morgon i fredags (13 april).

Vi måste ha en mycket närmare kontakt med ledningen och ledamöterna. Vi måste ta beslut som ska vara förankrade i Akademien som helhet. Vi måste fungera som en stark gemenskap. (Min fetstil)

Beslut har tagits utan förankring och beredning av ärenden har varit förhastade, säger Olsson i intervjun. Ja, Sara Danius tog på sig ett ledarskap och drev igenom beslut. Självklart ville inte alla de som i decennier hållit Arnault om ryggen ha en genomlysning. Vi ska vara en stark gemenskap. Vi ska vara lojala, som innan det besvärliga #metoo. ”Forumflickorna” har gått så bra att vifta bort. Varför ändra på det? Varför riskera en genomlysning som visar alla kopplingar och att hela institutionen är korrupt? En korruption som dessutom har haft en fysisk plats som nav, en källare.

Sex, makt, pengar. Den eviga treenigheten. Sara Danius har själv berättat om att hon fått skamliga och närgångna förslag av Arnault. I Olssons värld är det dock Danius som är problemet (läs det andra citatet flera gånger):

Vi var ense om att vi har två stora problem. Det ena är Frostenson-problemet och det andra är ett en förtroendekris, som har skakat Akademien under våren. Och den måste man lösa på ett annat sätt än att bara utesluta en ledamot.

 – Nu har vi i alla fall fått också en lösning på Frostenson-problemet.

Ja, han säger så, Anders Olsson, Nu har vi i alla fall fått också en lösning på Frostenson-problemet. Det är Danius som är problem nummer ett, huvudproblemet. Det som går under benämningen ”förtroendekris”. Hon fattade beslut som inte är förankrade, det vill säga hon ägnade sig åt ledarskap och försökte komma till rätta med det som är de verkliga problemen. En kvinna göre sig icke besvär. Kvinnan tige i församlingen.

Under hela intervjun talar Olsson om ett ”vi”. Ett vi där inte Sara Danius ingår och där de som stöttat hennes arbete och ställning inte heller ingår. Så snabbt det gick att konstruera ett annat vi, en annan Akademien. Fast i själva verket är det väl så att detta vi existerat hela tiden. Cementerat och befäst sina positioner, bevakat sina intressen, haft ögonen på sina hållhakar på andra och på de hållhakar andra har på dem. Ordningen är återställd. Rättning i leden.

Anders Olsson:

– Det är en opinion inom Akademien som mognat.

 Vi tog två viktiga beslut.

 Vi försöker rekonstruera Akademien inifrån.

 Intervjun med Olsson är en studie i patriarkal arrogans och paternalism:

– Sara Danius är en enormt viktig ledamot som vi gärna lyssnar på i fortsättningen.

Som om hon vore en skolflicka som skrivit sin första uppsats. Vi lyssnar gärna på Sara. Sara är inte inkluderad i Akademiens vi. Vi. Nu stänger vi dörren och drar för gardinerna och rekonstruerar oss inifrån. Business as usual.

Vi vill inte vara domstol.

Säger Anders Olsson. Fast att Horace Engdahl tar ära och heder av Sara Danius offentligt i Expressen har han, den nu tillfällige ständige sekreteraren (den maskulina formen är nu återställd i den rent fysiska gestaltningen av ämbetet också) inte så stora problem med. Här glider han undan, Olsson. Vi ska tala sansat med varandra. Men ingen reprimand till Horace. Horace får vara domare över Sara. Men vi vill inte döma den och dem som är upphovet till att institutionen faller sönder. (Det skulle innebära att vi dömde oss själva.)

Det är fortfarande mycket som är höljt i dunkel och kommer sannolikt att förbli så om inte den grävande journalistiken ändrar på det. Olsson försöker skylla på Danius för att utredningen inte publicerades, fast det är ett pressmeddelande med silad information han syftar på. Det var det vi ville publicera. Kanske ville Danius öppna alla fönster och dörrar på vid gavel och vädra ut alltsammans en gång för alla. Vi försöker rekonstruera Akademien inifrån.

Akademiens skandal och smaklöshet handlar i allra högsta grad om kön. Från att det skapats en miljö där tafsande och trakasserier normaliserats till behandlingen av Sara Danius och beskyddet av de män – och kvinnor – som upprätthåller grava missförhållanden och inte är öppna med sina motiv.

Anders Olsson vill tona ned dramatiken som medierna speglar. Medierna blir problemet. Att Danius tvingas bort är i själva verket ingen våldsam dramatik. Ja, han säger så. Ur vems perspektiv då? Han vill tona ned, fortsätter han. Det klart han vill. Tona ned, osynliggöra. Det har fungerat bra i decennier. Vi försöker rekonstruera Akademien inifrån.

Förminskningen av Sara Danius, hennes person, position och uppdrag som ständig sekreterare genom att ”tona ned” och bestämma och definiera hur hon och vi ska uppfatta det som sker är klassisk härskarteknik. Hon har inte tvingats bort. Det är inte en så våldsam dramatik. Vi lyssnar gärna på Sara.

De som nu röstat för att tvinga ut Danius borde samtliga få frågan: Var det verkligen för Akademiens bästa eller var det för ditt eget? För att du stöttar det par som verkat för dina stipendier, din position? Har du i själva verket personliga motiv?

Om dessa relationer och kopplingar handlar den utredning vi aldrig lär få läsa. Men om ett uns av förtroende ska kunna finnas kvar för Akademien i framtiden, och om kotteriets ledamöter hade en droppe heder, skulle de innan de själva lämnade sina stolar öppet visa sina kopplingar, relationer, subsidier.

Ovidkommande hänsyn. Tvivelaktiga hänsyn. Obskyra hänsyn. Det var skälen till att tre ledamöter nyligen valde att lämna Svenska Akademien.

Akademien kan inte fortsätta och inte överleva i händerna på Arnaults och Frostensons kotteri.

Annika Borg

Annika KO

* Jag minns i slutet av 1990-talet när Expressen skrev om Arnault och unga flickor. Jag kommer ihåg att jag, som alltid haft poesin som själslig samtalspartner, blev väldigt besviken på och mycket konfunderad över Frostensons reaktion, det var något som var skevt. Frostensons poesi är dock fortfarande viktig för mig. Sedan kan det vara intressant för alla att läsa Maja Lundgrens bok ”Myggor och tigrar” samt Carina Rydbergs författarskap.

SVT:s Agenda har en agenda

Eminente och kunnige Erik Helmerson kommer att göra en lysande insats i debatten mellan honom och Anna Karin Hammar, som kandiderar till kyrkomötet för partipolitiska nomineringsgruppen S, om Svenska kyrkan i kvällens Agenda.

Efter visst övervägande har jag nu beslutat att berätta om mina egna turer med SVT:s Agenda inför kvällens sändning. Jag tror det kanske kan vara intressant för er som kommer att se programmet.

I början av veckan ringde Agendas redaktion till mig och undrade om jag kunde tänka mig att vara med i en studiodebatt om Svenska kyrkan och vänstervridningen, politiseringen. Jag svarade som jag brukar: Det vill jag gärna. Redaktionen sa att det var mig de ringde först för att försäkra sig om att jag kunde på söndag. Den jag talade med sa att de nu skulle söka meningsmotståndare och hade tänkt börja med biskop Brunné (ja, precis, uttalat så). Jag insåg då att Svenska kyrkan kanske inte var redaktionens expertområde och frågade om jag skulle sända några texter om saken. Svenska kyrkan, strukturen, frågorna, kotterier och nätverk är inte så enkla att tränga igenom och få överblick över. I ett av mina samtal med redaktionen nämnde jag att frågan om vänstervridning inte var en åsikt, utan att detta finns klarlagt i forskningen genom Johan Sundeens omfattande genomlysning i boken 68-kyrkan.

Det gick någon dag och så hörde de av sig igen och sa att de hade lite svårt att få någon meningsmotståndare att ställa upp. Det där är jag van vid. Kyrkoledningen vill sällan mötas i debatter, trots att de talar sig röda om ”dialog”, om att de ”gillar olika” och vill tala ”med och inte om” andra. Jag minns hur många redaktioner (bl a Aktuellt) ärkebiskop Antje Jackelén nobbade innan hon slutligen gick med på att möta mig för ett direktsänt samtal om Facebook-gruppen Mitt kors förra året. Av någon outgrundlig anledning valde hon och kyrkokansliets kommunikationsavdelning att debatten skulle ske i det bisarra programmet Opinion Live (går att se klipp på nätet). Det blev ett ganska bra samtal tyckte jag nog, trots det gapiga programformatet. Minus det faktum att ärkebiskopen inte var sanningsenlig vad gäller hur hon agerat när det gällde #mittkors förstås. Men det är en annan historia.

Hur som helst, det gick någon dag till och så blev det torsdag i en för mig oerhört intensiv arbetsvecka i det världsliga regementet (för att tala teologispråk). Då hade jag missade samtal i båda mina telefoner samt sms och mejl om att redaktionen vill komma i kontakt med mig. I en kort lucka ringde jag och fick då veta att de istället för en direktsänd debatt nu ville göra en bandad intervju med mig och undrade om jag kunde det, samma dag. Tidsmässigt visste jag att det inte fanns en chans för mig denna torsdag. Men nu är det ju så att jag varit med länge i medierna. Jag ställde därför vidare frågor om upplägget. Vem var det tänkt de skulle ställa upp mig mot? Det var inte så att svaret kom som ett rinnande vatten, utan jag fick ställa några frågor till. Då visade det sig att de redan intervjuat biskop Eva Brunne och Helle Klein. Jag sa då att detta blir väl ändå assymetriskt. Jag frågade om de kände till att detta är två kompisar i det täta kyrkliga maktnätverket av likasinnade. Eftersom jag ändå inte kunde göra någon intervju avslutade vi samtalet. Efter någon timme ringde redaktionen igen. Uppenbarligen hade de inte kommunicerat internt, för den som ringde undrade om jag kan ställa upp på en intervju. De hade ”bubbat om” lite i upplägget. Personen hade inte klart för sig att jag mycket väl visste hur de ”bubbat om” det hela.

På torsdagens kväll meddelade en nära vän att det blir en studiodebatt i Agenda i alla fall. Mellan Anna Karin Hammar (S) och Erik Helmerson (som jag skrev ovan: han kommer att göra en lysande insats). Eftersom jag vid det här laget börjat tröttna på det hela och på den uppenbara vinkling Agenda höll på med, så sms:ade jag redaktionen. Så det blev en studiodebatt, skrev jag. Ja, så blev det, blev svaret. Jag undrade då hur de tänkte. Brunne och Klein intervjuade och så Hammar i studion? Jag meddelade att de som kan något om Svenska kyrkan kommer att tro: a) Agenda har inte en susning om ämnet b) Agenda väljer medvetet att låta en tät vänkrets inom makkotteriet dominera. Redaktionen menade att vi fick höras efter sändningen, när jag sett vad de gör av det på söndag. Jag svarade: ”NN, jag har varit med mycket länge. Jag förstår vad ett upplägg är och vad en vinkel är”.

Det blev fredag och nya turer. Redaktionen var angelägen om att ”få med min åsikt” i en intervju får jag veta via sms. Fredagen såg likadan ut för mig arbetsmässigt, men jag hade tio minuter så jag kunde ringa och den här gången ta ett rejält samtal med dem. Jag undrade om de visste att Brunne, trots att många i stiftsstyrelsen försökt få stopp på det, i åratal drivit igenom bidrag och kollekt till vänstersmedjan Seglora smedja som Klein driver och där Hammar publicerar alster. Seglora smedja skulle således få total överrepresentation. Hur kan en redaktion komma fram till ett sådant beslut? Nu när Hammar kommer till studion kunde jag ju komma, jag hade ändå vikt min söndag, föreslog jag för att testa upplägget. Men självklart var det som jag trodde: Hammar vägrade möta mig. Jag undrade då varför de lät detta kyrkliga maktnätverk sätta Agendas agenda, rent publicistiskt. Man kunde istället tänkt sig ett upplägg där jag var i studion och kommenterade intervjuerna. Om Brunne och Klein inte ville komma till studion, och ingen annan representant för kyrkoledningen heller, kunde det meddelas tittarna och jag få kommentera intervjuerna. Och självklart svara på kritiska frågor från programledaren. Ja, så hade man kunnat göra sa redaktionen och drog lite på det. Precis. Så, hur tänker ni kring maktperspektiv, att granska makten och ert upplägg och vilka ni låter sätta Agendas agenda, undrade jag. Inga tydliga svar på det.

Det är ett problem att maktkotteriet i Svenska kyrkan inte ställer upp i offentliga och öppna samtal med sina meningsmotståndare inom kyrkan. Det är ett publicistiskt problem och för kyrkan är det helt förödande. Genom Agendas agerande att gå dem till mötes går public service tyvärr också den kyrkliga nomenklaturens ärenden.

Jodå, Agenda, vi kan höras efter sändningen och tala om ert upplägg och era vinklar. Nu har ni några timmar på er. Överraska mig!

(Nu kanske någon tror att det är min högsta önskan att ta den här direktsända debatten. Det är det inte, det har varit och är en ansträngande debatt på alla sätt under många år. Men jag har sett det som min plikt, ett slags värnplikt. Pudelns kärna är att jag inte gillar att bli dribblad med och att jag är urless på att medierna själva ser till att förtroendet för dem urholkas.)

Annika Borg

Annika KO

Texten publicerades först på min Facebook-sida.

Partipolitik viktigare än ämbetet för biskop Brunne

Under torsdagen twittrade biskopen i Stockholm Eva Brunne och tackade statsminister Stefan Löfven (S) för ett starkt och ansvarstagande agerande.

170727 Brunne-Löfven-tweeten

Hyllningen till statsministern från biskopens officiella twitterkonto, där hon stoltserar på bild med mitra och kräkla utanför kyrkmurarna och tittar upp mot himlen, väckte snabbt en stark våg av kritik. En våg som fortfarande pågår.

När jag spred bilden av biskop Brunnes partipolitiska hyllning till S på twitter och skrev att hon (samt Växjös biskop Fredrik Modéus och biskop emeritus i Karlstad Esbjörn Hagberg som hakade på hennes uttalande) nu startat S valrörelse, fick jag kort där efter ett direktmeddelande.

170727 Brunne-Löfven konv

Det här är kyrkliga företrädare som är så marinerade i S- och vänsterpolitik att de inte ens förstår när en utsaga speglar en viss partifärgad politisk uppfattning. S och vänsterpolitik som kyrklig utgångspunkt, sanning och konsekvensen av kristen tro är helt normaliserad i många kyrkliga kretsar. Diskursen är politisk och politiserad, istället för kyrklig, trosmässig och teologisk. Så illa ställt är det i Svenska kyrkan.

Det är också så att det är kyrkoval om en och en halv månad drygt, den 17 september. S är en av de partipolitiska grupperna – Sveavägen 68 har alltså direkt inflytande över Svenska kyrkan – som ställer upp. S är kyrkomötets största grupp. Att kyrkovalet närmar sig gör biskop Brunnes hyllning till den socialdemokratiske statsministern ännu olämpligare.

Eva Brunne, som förut var aktiv inom S, har inte heller vid tidigare tillfällen då hon gjort politiska utspel förstått att hennes ämbete och roll inte alls är att företräda något politiskt parti eller hävda en färgad åsikt.

Hon har tagit på sig uppdraget att vara biskop i Svenska kyrkan. Som sådan ska hon vara enhetens tecken och hålla sig borta från andra lojaliteter och sammanslutningar som kan äventyra eller skada förtroendet för det uppdrag hon innehar. Hon ska vara Stockholms stifts andliga ledare.

Det går givetvis för henne att som för alla andra ta steget ut i det världsliga regementet och ägna sig åt partipolitiken. Men det ingår inte i uppdraget att vara biskop att göra sig till språkrör för en politisk riktning och göra kyrkan till plattform för det egna partipolitiska engagemanget och lojaliteten med S.

Att hon inte förstår sin roll och sitt uppdrag framgår av hur hon svarar tidningen Dagen under den storm av kritik där människor lämnar Svenska kyrkan på grund av hennes agerande. Istället för att ta till sig av kritiken, reflektera, idka självkritik och visa ödmjukhet inför att hon som biskop ska vara enhetens tecken, förstärker hon istället sitt politiska ställningstagande för S-regeringen, fortsätter den politiska diskursen och polariserar därmed situationen ytterligare:

”När Dagen talar med Eva Brunne förklarar hon att inlägget inte ska tolkas som att hon nu bekänner politisk färg.

– Den typen av tankar går alltid igång när jag uttalar mig något som närmar sig politiken. Men det går inte att komma ifrån att jag är en politisk varelse, precis som alla människor. Det hade lika gärna kunnat vara en helt annan regering, och jag hade uppfattat det på samma sätt.

Brunne säger att hon står fast vid att hon tycker att Löfven fattat det bästa valet för Sverige. Därför rörde det även henne personligen när hon lyssnade till presskonferensen.

– Jag är tacksam att han valde det han valde annars hade vi hamnat i en mycket svår politisk situation. Och det rör oss alla. Även mig som biskop. Han hade kunnat avgå med hela regeringen eller utlysa nyval. Inget av de alternativen hade varit bra för landets stabilitet.

Hur vanligt är det att biskopar uttalar sig i politiska frågor?

– Vi uttalar oss ofta i olika politiska frågor för att vi i vår lutherska kyrka är satta att leva i detta samhälle som alla andra. Därför kan vi inte vara utan åsikter.

Men den här gången uttalade du dig om statsministern.

– Det har inte funnits anledning att göra det tidigare. Men jag ville uppmärksamma detta. Jag har ett uppdrag att läsa och tolka samhället, som människa.

Någon tolkar det som ett närmande mellan kyrka och stat, vad tänker du kring det?

– Jag är stark förespråkare för en fri kyrka. Samtidigt går inte att dela upp alla delar av samhället i olika boxar.” (Dagen 28/7)

Hon är alltså inte förstått, trots att människor upprepat påpekat det, att hon tar en tydlig partipolitisk ställning för S. Eller så försöker hon bara blanda bort korten.

Och, nej, hon har inte uppdraget ”att läsa och tolka samhället, som människa”. Förutom att biskopar inte har något bättre politiskt förnuft eller klarsyn vad gäller dagspolitiska frågor än andra människor, så är hon biskop och företrädare för en kyrka och för kristen tro. Det är hennes mandat som biskop i Svenska kyrkan att tolka ”samhället och livet” utifrån den kristna trons kärna. Denna kärna har inte någon dagspolitisk färg. Hon talar som biskop i rollen som Stockholms stifts andliga ledare, till vilken alla med förtroende ska kunna vända sig, inte som politikens förlängda arm in i och ut ur kyrkan.

Samma arrogans, och vad som är den starkaste drivkraften, visade Brunne för några år sedan när en undersökning beskrev att Svenska kyrkans medlemmar inte vill att kyrkan ska ägna sig åt partipolitiska frågor och politisk verksamhet. Medlemmarnas uppfattning viftade hon bort och menade hon att det för henne var avgörande att vara politisk.

Trovärdighet, integritet samt lojalitet med roller och uppdrag handlar inte heller om ”boxar i samhället” som Brunne påstår i intervjun. Det finns även andra uppdrag i samhällslivet där de som innehar ett ämbete  inte kan vara partipolitiska eller aktivistiska i den rollen.

Jag tänker inte ens kommentera det teologiskt undermåliga uttalandet i Dagen om vad en luthersk kyrka är. Men det är symptomatiskt och avslöjande att det alltid tycks bli vagt och svepande när det teologiska kommer på tal för de politiserade kyrkliga ledarna. Behovet av det personliga och politiska engagemanget uttrycks alltid klarare och med betydligt större emfas än tro och teologi.

Avslutningsvis vill jag återge ett stycka ur det biskopsbrev om ämbetet jag uppmanade biskop Eva Brunne att läsa. Det är detta uppdraget att vara biskop i Svenska kyrkan innebär. Det är detta sätt ”att läsa samhället och livet” som det innebär att inneha ett biskopsämbete, inget annat:

”I sin ämbetsutövning står biskopen i en ofrånkomlig relation till samtid och samhälle. En inte oviktig del av biskopens tillsynsansvar gäller också allmänna samhällsfrågor med anknytning till kristen tro och etik. En viktig förutsättning för att biskopen med frimodighet och integritet skall kunna fullgöra sina åligganden är att han står helt fri från politiska bindningar i den samhälleliga maktapparaten. Biskopen är kyrkans talesman med Guds ord som den enda avgörande auktoriteten.”

Jag vill också påminna om det som står om biskoparna i Svenska kyrkans lutherska bekännelseskrifter, här ur Confession Augustana:

”Ty den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. /…/ Den andliga och den världsliga makten böra för den skull inte sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten.”

”Om biskoparna hava någon världslig makt, hava det den icke såsom biskopar, i kraft av evangeliets befallning, utan i kraft av mänsklig rätt, förlänad av konungar och kejsare för den världsliga förvaltningen sin egendom. Men detta är ett annat uppdrag än evangelii ämbete.”

”Men när de lära eller föreskriva något, som strider mot evangeliet, då ha församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem.”

För Brunne tycks partipolitik vara viktigare än ämbetet.

Annika Borg

Annika KO

*Genom att vara medlem i Svenska kyrkan är man självklart röstberättigad i kyrkovalet. På så sätt kan man påverka Svenska kyrkans utveckling och framtid. 

 

 

Medlem i Svenska kyrkan – tvångsansluten till S?

”Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.”

Det säger statsminister Stefan Löfven i en stort uppslagen intervju i Kyrkans tidning lagom till midsommar (22/6). Socialdemokraternas kyrkovalskampanj har dragit igång. Men i statsministerns svar på de välvilliga frågorna från reportern lyser anomalierna och motsägelsefulheterna igenom. I den här lite längre texten ska jag resonera om det och om varför S kidnappar Svenska kyrkan. En process som pågått en stor del av 1900-talet och som tyvärr – och motsägelsefullt nog – har accelererat efter millennieskiftet.

En grundläggande fråga är varför statsministern och hans fru Ulla Löfven, tidigare kyrkopolitisk ombudsman för S och förtroendevald för S i Stockholms stift (kyrkoråd samt tidigare stiftsstyrelsen) och nu även kandidat på S-listan inför kyrkovalet i år, som inte själva är troende ska engagera sig i Svenska kyrkan och styra och ställa med den. Med vilket mandat då? En skarp fråga om det borde Kyrkans tidning ställt. Det är uppenbart att Löfven själv har svårt att förklara och försvara det.

En annan fråga är varför paret engagerar sig i Svenska kyrkans vigslar, då de själva valde att gifta sig borgerligt.

En tredje fråga är hur statsministern samtidigt vill verka för en minskning av konfessionella inslag i skolan och värna Svenska kyrkan. Det blir ganska svårt med dessa olika hattar. Återigen, här hade det behövts skarpa frågor av reportern.

En fjärde fråga är varför statsministern bekymrar sig över de fåtal som inte viger samkönade par i Svenska kyrkan. Verkligheten är tvärtom den att det inte finns tillräckligt med samkönade par som vill vigas för alla oss präster som med glädje bejakar samkönade vigselpar.

Präster i Svenska kyrkan har dessutom ingen vigselplikt överhuvudtaget, utan vigselrätt, och vigseln är inget sakrament i Svenska kyrkan. En präst kan neka vigsel av en mängd skäl. Detta är dock extremt ovanligt. Och som sagt: det finns inte tillräckligt med samkönade par för alla präster som väntar på en förfrågan om vigsel och som med glädje bejakar den.

Bakgrunden till att Löfven tar upp frågan om att ingen ska kunna bli präst utan att viga samkönade par, och att också rubriken drar på det, är en motion i förra årets kyrkomöte där S driver vigselplikt för alla präster. Biskopsmötet uttalade sig mot motionens förslag på tvångsåtgärder och underströk vad vigselrätten innebär. Motionen avslogs. Wanja Lundby Wedin (S) lovade återkomma med en ny motion i saken. Och nu har således Löfven dragit igång vallokomotivet åt henne och S i kyrkomötet i frågan. Det blir intressant att se i höst om S i kyrkomötet kör över biskopsmötets uttalande. Löfven, som icke-troende, vill här skramla inför kyrkomötet och tala om var skåpet ska stå i Svenska kyrkan. Det är en maktdemonstration. Politikens värld som tränger sig in i kyrkans sfär.

Statsministern borde istället sopa rent i de egna hörnen. Tidigare Broderskapsrörelsen numera Tro och Solidaritet, som tyvärr har ett stort inflytande i Svenska kyrkan och som precis som kyrkoledningen legitimerar och bygger upp kontakter med Muslimska Brödraskapet, tog bort sin bejakande formulering om samkönade relationer när de övergick till att bli interreligiösa. Tidigare ledaren för Tro och Solidaritet Peter Weideruds paternalistiska förklaring var att muslimerna inte var mogna för detta. Det är något att ta tag i för Stefan Löfven, istället för att ha åsikter på kraven för att bli präst i Svenska kyrkan. Statsministern borde se till att den egna rörelsen Tro och Solidaritet står upp för den egna devisen ”alla människors lika värde” istället för att föregripa årets kyrkomötesbeslut i Svenska kyrkan och trycka till biskoparna.

Wanja Lundby Wedin svingade sig från ingenstans (kyrkligt sett) upp till en riktig maktposition i Svenska kyrkan i samband med kyrkovalet 2013 när hon valdes in i kyrkomötet. Då fick hon platsen som förste vice ordförande i Kyrkostyrelsen. Där har hon, som hon enligt uppgifter från andra håll brukar, konstruerat ett presidium. I praktiken är det hon och ärkebiskop Antje Jackelén, som är ordförande, som utgör maktkoncentrationen.

Svenska kyrkan har en kvinnlig generalsekreterare också. Samt en kvinnlig ordförande i kyrkomötet. Andelen män och kvinnor i ämbetet är totalt sett jämn. Kvinnoprästmotståndare blir inte prästvigda och de som redan är det enligt äldre ordningar och överenskommelser kan inte göra karriär, som kyrkoherdar till exempel. Så kvinnoprästmotståndarkortet torde S ha svårt att dra inför valet 2017, men det har inte hindrat dem från att försöka.

Den kyrkligt orienterade höjer på ögonbrynet inför Löfvens avslutande kommentar i intervjun om att han gärna vill tala mer och djupare med ärkebiskop Antje Jackelén. De har bara träffats ett par gånger, säger Löfven.

Men tillräckligt djupt har de i alla fall talat eftersom den kyrkopolitik den socialdemokratiske statsministern bedriver kan läggas som ett karbonpapper på de frågor som med emfas kommuniceras ut från ärkebiskopen, ärkebiskopens kansli och Kyrkokansliet i Uppsala: som flyktingkrisen, den interreligiösa dialogen och hyllningar till påvebesöket i höstas. Därav det höjda ögonbrynet från kyrkligt initierade läsare.

Löfven får i intervjun även med det citat från ärkebiskopen där hon retoriskt försökte komma runt och undan den starka kritiken mot Svenska kyrkans monumentala svek mot utsatta kristna. Kyrkan har exempelvis vägrat att ta de tidiga larmen om kristnas utsatthet på asylboende i Sverige på allvar och hjälpa till med säkra platser för dem. Svenska kyrkan drev inte heller på för att folkmordet på kristna och andra minoriteter ska benämnas just folkmord, utan avstod från kampanjer. När det gällde de egna trossyskonens lidande underlät således Svenska kyrkan att bedriva så kallat ”påverkansarbete”, till skillnad från när det gäller andra rent politiska frågor. Ärkebiskopens retoriska räddningsförsök var att formulera sig om att ”vi inte ska hjälpa de utsatta kristna för att de är kristna, utan för att vi är kristna”. Det var starkt sagt, menar Löfven. Men satt i sin kontext uppfattades ärkebiskopens uttalande som ett hån, som ytterligare ett sätt att vägra benämna kristnas utsatthet. I sin självdefinition inkluderar sig statsministern inte heller i ”vi kristna”, så vad han egentligen menar är inte glasklart. Det kunde reporten frågat om.

Intervjun är ett övertydligt exempel på den samsyn och de intensiva kontakter som råder mellan kyrkoledningen och Partiet. Sverige är ensamt i den demokratiska världen om att ha en kyrka vars tro, teologi och lära påverkas av ett statsbärande parti och ett biskopsmöte som tillåter det. Sveavägen 68 ska givetvis inte utforma något alls i Svenska kyrkan. Det är en fullständig anomali i den kyrkliga världen. Men med ett biskopsmöte där vissa är fusionerade med Partiet, rödgrön politik och allmän aktivism, andra för fega för att säga något och en tredje kategori knyter näven i fickan fortsätter politiseringen. Ett biskopsmöte som inte hade varit så kastrerat skulle kunnat göra skillnad för Svenska kyrkans och svensk kristenhets framtid.

Ett problem är att biskoparna så att säga avskaffat sig själva i kyrkomötet och inte har rösträtt. En del biskopar anser att det är bra. Skälet är att de då kan låta de förtroendevalda driva frågorna och själva som biskopar slippa ta ansvar för besluten.

Det behövs en ny reformation där hela det nuvarande kyrkopolitiska systemet rivs upp. Dagens system har byggts upp efter politisk modell och metod och har nått vägs ände. Lagen om Svenska kyrkan behöver ändras så att medlemmarna får välja församling, då skulle de församlingar som bedrev kristen tro och kyrkligt arbete växa och de som ville vara filialer till den rödgröna politiken eller allmän aktivism få det svårare. Studie efter studie har visat att medlemmarna inte vill att Svenska kyrkan ska vara partipolitisk.

Men S vill partipolitiseringen eftersom Partiet anser att kyrkan, precis som Löfven säger, är en intressant arena. Svenska kyrkan är rik och rikstäckande, en utmärkt plattform för att föra ut Partiets budskap, en folkrörelse till och med. Det är så socialdemokratiska kyrkopolitiker talar om kyrkan, som en folkrörelse och ser Svenska kyrkan som en del av den egna rörelsen.

Socialdemokraterna efterlevde inte den kyrka-statreform de själva drev igenom där kyrkan och staten skulle åtskiljas. I efterhand kan det ses som ett smart drag, då flertalet andra kyrkopolitiska gruppers formella kopplingar till moderpartierna kapades när de tog konsekvenserna av reformen. Kvar som parti höll sig den största gruppen i kyrkomötet: Partiet S. Och Partiet fick ännu större och eget spelrum för att göra kyrkan till sin politiska arena.

En sidoeffekt var dock att S agerande öppnade för partiet SD att göra sitt intåg i kyrkopolitiken. Det är viktigt att hålla det i minnet när S ånyo kommer att gå till kyrkoval i september på den konstruerade nidbilden att Svenska håller på att tas över av mörka krafter som SD, homofober och kvinnoprästmotståndare. För det första är bilden inte sann och för det andra var det S som gav SD möjligheten och därmed utrymmet. Hade S lämnat Svenska kyrkan i fred och efterlevt den egna reformen hade inte dagens situation med SD i kyrkomötet uppkommit. Den frågan borde Kyrkans tidning ställt till Löfven.

Redan valet 2013 skulle denna polarisering och stämpling av kristna som är motståndare till partipolitiseringen ge S röster i kyrkovalet. S såg sig då och ser sig nu som en garant för att kyrkan håller sig på rätt etisk och demokratisk kurs. Om inte S fanns i Svenska kyrkan skulle mörkerkrafter, homofober och kvinnoprästmotståndare ta över, tror man om kyrkan och om sig själv. Nidbilden av Svenska kyrkan stämde inte då och den stämmer inte nu heller. Kyrkovalen är för S ett slags övningsval ett år innan riksdagsvalen. Kyrkan blir den politiska övningsarenan.

Och den egna synen på Partiet som moralgarant är anakronistisk och högmodig. Kristen tro och det judiskt-kristna kulturarvet i vid mening har format den västerländska etiken under årtusenden, för att ge lite perspektiv på Socialdemokraternas självbild. Partiet vill således vinna medlemmarnas röster i kyrkovalet för att de är det etiska alternativ som står för alla människors lika värde (en felöversättning av deklarationen om mänskliga rättigheter, där står ”värdighet”).

Man kan hoppas att högmod går före kyrkopolitiskt fall.

Kritiska röster inom S finns naturligtvis också. De resonerar sansat och logiskt: S ska vara ett religiöst neutralt parti, därför kan Partiet inte vara lierat med en kyrka. Självklart kan och ska partipolitiskt aktiva engagera sig i kyrkan, men inte som företrädare för ett moderparti, utan som kyrkligt engagerade med en enda agenda: Kyrkan, Tron, Teologin, det uppdrag som den brokiga skaran av Jesu lärjungar kallats till.

De grupper i kyrkomötet som tar avstånd från partipolitiken och är fristående (kyrkliga om man så vill) är POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan) och Frimodig kyrka. ÖKA (Öppen kyrka) är en annan grupp som anger sig vara partipolitiskt fristående.

Sedan finns de kyrkopolitiska grupper som tidigare hade formella kopplingar till moderpartierna, men vars partier lämnat kyrkopolitiken i enlighet med den reform som trädde i kraft vid millennieskiftet. Nu heter de grupper vars partier lämnat kyrkopolitiken Borgerligt Alternativ, FiSK (Fria liberaler i Svenska kyrkan) och Kristdemokrater för en levande kyrka, ViSK (Vänstern i Svenska kyrkan) och Miljöpartister i Svenska kyrkan.

De kyrkopolitiska grupper som vill hålla Svenska kyrkan kvar i den partipolitiska tvångströjan och är politiska partier är S, C och SD.

Valdeltagandet i kyrkovalet är oerhört lågt, ungefär 12 procent. De flesta förstår vad som kan hända med så lågt valdeltagande och vad som skedde när S i det närmaste kuppartat tvingade sig kvar i kyrkan efter reformen.

Den medlem i Svenska kyrkan som vill förhindra det fortsatta socialdemokratiska maktövertagandet behöver således rösta på andra grupper i kyrkovalet än de tre partipolitiska.

Det finns givetvis, som jag tidigare nämnde, ett övergripande svar på S ”engagemang”, som Löfven omskriver det socialdemokratiska maktövertagandet, i Svenska kyrkan: S vill ha Svenska kyrkan som en rik och rikstäckande plattform för Partiets budskap.

Om inte denna utveckling stoppas kommer ett medlemskap i Svenska kyrkan snart att vara synonymt med en tvångsanslutning till S.

Annika Borg

Annika KO

För övrigt, några påpekanden:

 *Kritiken av partipolitisering är teologiskt motiverad.

 *Att alla arenor i tillvaron också är politiska är en ideologisk uppfattning på vänsterkanten, inte en sanning.

*Jag förutsätter att Kyrkans tidning levererar stort uppslagna intervjuer utan kritiska frågor och med många porträttbilder även med företrädare för alla andra kyrkopolitiska grupper. (Förtydligande: Stefan Löfven är inte förtroendevald i Svenska kyrkan, men görs i intervjun till kyrkopolitisk talesperson. Det är hans fru som kandiderar till kyrkomötet och hon som varit kyrkopolitisk ombudsman för S samt även tidigare och nu förtroendevald i Stockholms stift. Tidigare LO-ordförande redan på plats, statsministern som kyrkovalslokomotiv och hans fru snart i kyrkomötet. S har sannerligen ambitioner för Svenska kyrkan.)

Mer läsning (intervjun samt texter på temat av mig.)

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par

http://www.barometern.se/ledare/s-sprider-propaganda-om-svenska-kyrkan/

http://www.smp.se/ledare/tron-en-forutsattning-for-levande-kulturarv/

Socialism som evangelium: https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3293#.WU-goBT7Zfg

Evangeliet glöms, Luther göms: https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3218#.WU-g9RT7Zfghttps://

timbro.se/allmant/omvägen-om-gud-svenska-kyrkan-och-opinionsbildningen/