Nästa #fredagsbloggen

Megafon
Kristen Opinion granskar och avslöjar

Nästa vecka fortsätter jag granska kyrkoledningens anti-israeliska agenda och följer upp kyrkostyrelsens resa.

Jag har fått en stor mängd reaktioner efter mitt avslöjande om kyrkostyrelsens politiska resa till de palestinska områdena och Israel och deras vistelse på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Tack till er läsare och till alla er som spridit min text! En debatt har även startat i Kyrkans tidning och på andra bloggar samt i sociala medier.

Nästa #fredagsbloggen kommer jag beskriva hur kronjuvelen i Svenska kyrkans judisk-kristna dialog, Svenska Teologiska Institutet på Profeternas gata (Rehov Haneviim) i Jerusalem förvandlades och kastade ut den judisk-kristna dialogen.

Jag kommer också borra djupare i kyrkostyrelsens program och de syften resan har och vilka effekterna den får. Även andra program på STI tittar jag på. De bottenfrusna relationerna mellan kyrkoledningen och det officiella Israel sätter jag under lupp.

Missa inte det!

Det här är vad saken gäller:

Min text på Kristen Opinion 

Leif Thybell i Kyrkans tidning här och här

Dag Sandahl här

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Annonser

Svenska kyrkans anti-israeliska aktiviteter fortsätter

Bild logga rätt

Nästa vecka åker kyrkostyrelsen, Svenska kyrkans högsta verkställande organ, till Israel. Resan är en i raden av de politiska indoktrineringsresor Svenska kyrkan ordnar och finansierar för grupper inom och utanför kyrkan. Den som tror att Jesaja-rullen på Israel Museum intresserar kyrkostyrelsen har fel. Propaganda mot Israel och anti-judiska budskap är resans syfte och fokus. Jag har läst programmet och ställer mig frågan varför Israel överhuvudtaget ska släppa in ärkebiskopen och kyrkostyrelsen i landet. Att Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem fortsätter att vara platsen för politisk aktivism mot Israel står klart.

Kyrkostyrelsen, kyrkomötets verkställande organ, åker till Israel nästa vecka. Egentligen ska man sätta ”Israel” inom citationstecken, eftersom det inte är landet Israel eller dess historia som står i fokus, utan dagens politiska situation ur ett ensidigt palestinskt propagandistiskt perspektiv. På programmet saknas det som borde vara självklara punkter för ett kyrkligt besök bestående av kristna beslutsförfattare (undantagen Margareta Winberg (S) förstås, hon sitter i kyrkostyrelsen trots att hon är ateist).

Saknas gör ett besök på det stora Israel Museum, ett museum där det finns en modell av det andra templet och där regionen och landets storslagna arkeologiska fynd är samlade. Här finns möjlighet att se hur Dödahavsrullarna såg ut, i den magnifika byggnaden Shrine of the Book. Miniatyrgranatäpplet i lera finns ensamt i en glasmonter och tros vara från det första templet, Salomos tempel. Saknas gör ett besök vid de grottor nära Döda havet där man fann den unika samlingen handskrifter.

Saknas gör ett besök på den stora judiska marknaden Mahane Yehuda, som väl får sägas vara ett måste för den som befinner sig i Jerusalem på fredagar, då människor handlar inför sabbaten. Saknas gör en programpunkt där deltagarna får delta i en sabbatsmåltid på plats i Bibelns land. Ungefär när sabbaten infaller på fredag befinner sig gruppen istället vid checkpointen i Betlehem tillsammans med den Palestinaaaktivistiska, anti-israeliska organisationen EAPPI, följeslagarprogrammet (som har samarbete med aktivister inom den antisemitiska bojkottrörelsen BDS).

Saknas gör ett besök på Sveriges ambassad i Tel Aviv, vårt lands officiella representation i landet Israel. Istället kommer gruppen besöka generalkonsulatet i östra Jerusalem, navet för de pengar Sverige pumpar in i de palestinska områdena. Generalkonsulatet har större bemanning än ambassaden i Tel Aviv och arbetar enbart med palestinska frågor. Vår ambassadör i Tel Aviv får åka dit för att träffa gruppen. Kyrkostyrelsen vill uppenbarligen inte ge Israel legitimiteten att besöka den ambassad, i Tel Aviv, där det officiella Sverige och det officiella Israel möts.

Ingen officiell nu verksam representant för Israel har uppenbarligen bokats in. En tidigare statstjänsteman, Michael Melchior, finns på programmet. Hans politiska inställning representerar enbart honom själv och riskerar inte att rucka den politiska bild man vill sätta och förmedla på STI.

Saknas gör också en föredragspunkt om antisemitism. Däremot ska Mustafa Abu Sway tala om ”Islam phobia”. Jag hörde själv honom på en indoktrineringskurs för journalister på Svenska Teologiska Institutet, arrangerad av Svenska kyrkan och Diakonia, som jag deltog i 2016. Då menade han att judarna inte hade någon historisk eller teologisk koppling till Tempelplatsen och till landet. Han menade vidare att Israel inte ska få använda klippmoskén på sina vykort. När jag frågade om han verkligen menade att judarna inte hade någon historisk länk till landet, bad han mig vara tyst. ”Jag predikar” sa han. Efteråt beklagade STI:s direktor Maria Leppäkari inför vår grupp att Mustafa Abu Sway hade gett uttryck för dessa synsätt. Det hindrar dock inte att han ska få ”predika” för kyrkostyrelsen på torsdag. Och det är värt att upprepa: Punkten antisemitism finns överhuvudtaget inte med. Inte heller ett besök på Yad Vashem, det stora, officiella Förintelsemuseet, som består av ett helt område med byggnader, promenader och parker.

Valet av Mustafa Abu Sway är genomtänkt. Programmet speglar hans historierevisionistiska syn på judarnas historia. På morgonen på torsdagen besöker nämligen gruppen ”Al Haram el-Shareef”. Det är Tempelplatsen, alltså ovanför judarnas heligaste plats Klagomuren, Västra muren, som här benämns enbart med sitt arabiska/islamiska namn. Det är i linje även med den UNESCO-resolution som gav uttryck för samma historierevisionism (och som S-regeringen med Margit Walltsöm ställde sig bakom). Att platsen är området där Jerusalems tempel en gång låg benämns inte i programmet. Judarnas historia raderas. Och jag upprepar: det är Svenska kyrkans högsta styrelse som är på resa. Kristna, som borde vara intresserade av kristendomens rötter. Kristendomens rötter är judendomen. Jesus var jude. Att Svenska Teologiska Institutet, vars kärna ska vara judisk-kristen dialog, upprepat står som värd för dessa program och kurser är mer än uppseendeväckande. På programmet finns inte ens uttalat att besöka Västra muren.

Precis som på journalistkursen ska deltagarna får en ensidig politisk dos om ockupationen, bosättare och skyddsbarriären (muren) av OCHA (ett FN organ). Detta sker även det tidigt på torsdagen. Dragningen är helt ensidig och bilden av den politiska situationen sätts. Programmet innehåller även möten med samarbetskyrkan ELCIHL, Evangelical Lutheran Church i the Holy Land and Jordan, BDS-aktivistenoch prästen Mitri Rahebs kyrka.

Den guidade bussturen i Jerusalem rör sig i östra Jerusalem och handlar även om bosättningar. Saknas gör ett besök i den judiska ultraortodoxa stadsdelen Mea Shearim. Inte ens ett besök på en restaurang i västra Jerusalem är inplanerat. Äter gör man istället i östra Jerusalem, i den palestinska delen. Är det för att bojkotta judiska näringsidkare? Judiskt och israeliskt liv undviks, det är mer än anmärkningsvärt.

En föreläsare som bjudits in är den katolske prästen David Neuhaus, som när jag lyssnade till honom 2016 förmedlade ren historieförfalskning. Han förfalskade kristendomens mångfacetterade tidiga historia och påstod att de första kristna var palestinier. När jag frågade om hur han såg på att förtrycket mot kristna ökat i de palestinska områdena enligt organisationen Open Doors, fick han ett mindre utbrott och fräste att Open Doors var en sionistisk organisation (sionism var ett skällsord).

Politiska frågor är resans fokus. Judiskt liv, judisk historia och de kristna rötterna i judendomen lyser med sin frånvaro. Det är ännu ett uttryck för den anti-israeliska och anti-judiska inställning kyrkoledningen har, och som finns inom Svenska kyrkan (och Equmeniakyrkan), och som jag beskrivit i en riklig mängd texter under många år.

Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem åtnjuter en särskild status som religiös och teologiska institution i Israel. Det utnyttjar Svenska kyrkan för att ensidigt engagera sig i och driva politiska frågor. Det är skamligt.

Annika Borg

Annika KO

Några av de svenska personerna i programmet:

Erika Brundin, tidigare tf generalsekreterare i Svenska kyrkan, gift med Thomas Brundin, tidigare UD under Margot Wallström, nu vid Generalkonsulatet i Östra Jerusalem (E Brundin medföljande). Thomas Brundin har deltagit det aktivistiska i följeslagarprogammet (EAPPI).

Jessica Lindberg Dik, Svenska kyrkans ”utsända”, som till och med anser att man bör bojkotta och därmed förhindra att Israel får stå som värd för Melodifestivalen.

Ärkebiskop Antje Jackelén, ordförande i kyrkostyrelsen (1:e vice ordförande är Wanja Lundby Wedin)

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

 

 

 

 

S är beroende av SD

Bild logga rätt

Socialdemokraterna har gjort sig beroende av SD för sina kampanjer mot borgerligheten, skriver jag och drar mig till minnes valet 2010. Svenska kyrkans vänsterpolitiska tankesmedja hade också en roll i det S-politiska spelet. Är du god, är du vänster, är en tankefigur som förstört samtalsklimatet och verklighetsbilden.

Socialdemokraternas lågintensiva krigföring för att fasciststämpla borgerligheten har pågått med kraftigt ökad styrka sedan år 2010. Det finns således en punkt som tydligt markerar när kampanjen startade: Den valnatt då Sverigedemokraterna hamnade över fyraprocentsspärren och fick platser i Sveriges riksdag.

Två händelser år 2010 förebådade för mig vad som skulle komma att bli verklighet i det land där valresultatet chockade många. De inträffade morgonen efter valdagen, i samband med mitt uppdrag att göra en direktsänd Tankar för dagen i P1 (lyssna genom att klicka). Det är ett program jag gjort vid en mycket stor mängd andra tillfällen under decennier, både vanliga dagar och när något särskilt eller allvarligt inträffat. Jag inledde min existentiella reflektion denna måndag genom att säga ”oavsett vilka som vunnit valet igår, vaknar vi upp till en måndag med demokrati och välfärd”. Chockvågorna lämnade jag därhän.

I studion fanns, förutom morgonens programledare och jag, även ett tungt namn inom Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, som kommenterade valet strax innan jag skulle sända. Efteråt hann vi byta några ord. Det är så otäckt med Sverigedemokraterna, sa S-politikern, tur att du som präst är här så jag kan hoppa bakom dig och gömma mig om Jimmie Åkesson kommer.

Åkesson var mycket riktigt på väg till radiohuset. När jag min vana trogen stannade kvar i den så kallade hangaren för att ta en kopp kaffe, så uppstod tumult vid ingången några tiotal meter längre fram. Journalister sprang baklänges, blixtar smattrade och människor ropade. Jag trodde att det var Moderaternas ledare och statsminister Fredrik Reinfeldt som anlänt. Men den som skapade uppmärksamheten, upphetsningen och uppbådet var Jimmie Åkesson.

Dessa båda skeenden, en socialdemokratisk toppolitiker som vill gömma sig för stora stygga vargen och journalisternas upphetsning, utgjorde för mig ett omen och åtföljdes av en insikt: Den här mannen (Åkesson) och detta parti (SD) kommer att dominera den politiska och mediala scenen i Sverige på ett abnormt, oproportionerligt och i det närmaste vidskepligt sätt.

Reaktionerna den morgonen finslipades sedan till målmedveten politisk metod och medial strategi: Socialdemokraternas och vänsterns trolltrummor har stämplat dem som inte befinner sig i deras självutnämnda rödfärgade godhetsbubbla som fascister. De anklagades skara har hela tiden kunnat utökas med hänvisning till att stora stygga vargen är här. Hela borgerligheten har misstänkliggjorts. Socialdemokraterna och vänsterideologin har kapat åt sig godhetstolkningsföreträdet. Det har blivit så effektivt och självalstrande, en ständigt pågående valkampanjernas valkampanj, att valet i Sverige 2018 kom att handla om att de, socialdemokraterna och de vänsterut, är de enda garanterna mot Sverigedemokraterna och fascismen.

Metoden prövades faktiskt först i Svenska kyrkan. Under år 2011 började en ny retorik dyka upp i kyrkliga sammanhang, genererade av den vänsterpolitiska kyrkliga tankesmedjan Seglora smedja. De som menade att kyrkan hade Kristi uppdrag att förkunna evangeliet, och uttryckte denna kallelse i traditionella teologiska termer, blev nu associerade med mörka krafter i samhället – Sverigedemokraterna, fascism och nazism. Den som talade om kristen identitet och kristologi (kristendomens och teologins grundämne) fick veta att detta var att gå Sverigedemokraternas ärende. Det räckte med att inte anamma ett vänsterpolitiskt synsätt för att bli misstänkliggjord. Metoden var effektiv, den fick människor att tystna, skämmas och lära sig veta hut angående vem som är ond och vem som är god. Seglora smedjas verksamhet, som finansierades av Svenska kyrkan, gav Socialdemokraterna övning och slutsatser att dra.

En socialdemokrati fattig på politiska idéer har i Sverigedemokraterna funnit en perpetuum mobile för sina kampanjer mot borgerligheten. Sveavägen 68 är helt enkelt beroende av Jimmie Åkesson för sin politiska överlevnad. Talet om anständighet skulle inte ha samma effekt om den mörka fonden Sverigedemokraterna inte kunde målas upp. Är du god, är du vänster och inte borgerlig, stavas den underliggande tankefigur som djupt har skadat och förvridit det svenska politiska samtalet. Det är hög tid att verkligheten dras rätt igen.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Forum för levande historia bjuder in svenskkyrklig Palestinaaktivist

Fredagsbloggen bild

Forum för levande historia behöver granskas och Svenska kyrkans Palestinaaktivism går som vanlig på högvarv, skriver jag i dagens #fredagsbloggen.

Myndigheten Forum för levande historia skapades 2003. Några år tidigare hade dåvarande statsminister Göran Persson (S) tagit initiativet till framtagandet av skriften ”…om detta må ni berätta…” för att öka kunskapen om nazismen och Förintelsens fasor. Initiativets stora vikt kan inte överskattas och myndigheten har en ytterst angelägen funktion och uppgift.

Men det finns frågetecken om hur väl Forum för levande historia förvaltar  sitt uppdrag. Ett av dessa frågetecken skrev jag om i augusti. I skriften ”…om detta må ni berätta…” förmedlas nämligen en falsk och förmildrande bild av vårt land under nazitiden.

Så här skrev jag i texten ”Historien är inte ‘fake news'” på denna blogg i augusti:

Tittar man på avsnitten om Sveriges roll under andra världskriget i publikationen ser man att de behöver kompletteras och att de bitvis har en apologetisk, förmildrande ton. I ett avsnitt (sidan 57) påstås det exempelvis om Sverige, som vägrat ta emot judiska flyktingar efter kristallnatten 1938:

’Någon ideologisk antisemitism förekom inte utom bland nazistiska och närstående grupper.’ 

Påståendet är falsk historieskrivning och det är riktigt uppseendeväckande att det kunnat passera.Likaså kan man reflektera över hur ansvar och skuld fördelas när man formulerar sig så här om att Sverige vägrade ta emot judar som flydde:

 ’Landets lilla judiska minoritet misslyckades med att sätta hårdare press på de ledande politikerna att öppna dörrarna.’

 Publicisten Torgny Segerstedt kamp mot nazismen lyfts fram i skriften ”… om detta må ni berätta…”. Men det som inte nämns är att Segerstedt, för sina antinazistiska texter och kamp mot barbariet, utsattes för påtryckningar av såväl statsminister Per Albin Hansson som av kung Gustav den V för att tystas ned. Tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning konfiskerades tre gånger på grund av Segerstedts svidande kritik av nazismen och den svenska flatheten. Om detta skrev jag HÄR.

Ytterligare frågetecken uppkommer om man läser i Forum för levande historias kalendarium för hösten. Den 24 oktober har myndigheten bjudit in bland andra den svenskkyrkliga Palestinaaktivisten Anna Hjälm för att tala om mod. Det är såväl uppseendeväckande som tondövt. Hjälm har varit en av Svenska kyrkans många utsända i Israel och Palestina och därifrån spridit den Palestinaaktivistiska propagandan. Hennes ockupationsretorik och legitimering av den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (Boycott Divestment and Sanctions) centrala gestalter, som den palestinske prästen Mitri Raheb, kan man ta del av på den blogg som finns på Svenska kyrkans officiella hemsida  HÄR (och HÄR publicerar hon en annan aktivist).

Kairos Palestina-nätverket, som Raheb har en ledande roll i, är en del av BDS:s infrastruktur. I den infrastrukturen ingår även Svenska kyrkans ledning och internationella avdelning, med olika förgreningar ut i församlingarna, samt Kyrkornas världsråd, något jag bland annat skrivit om på denna blogg under sommaren.

Hjälm går exempelvis, precis som andra av dessa aktivister, till  angrepp mot legitimering av Jerusalem som Israels huvudstad genom flytten av USA:s ambassad dit. Oavsett vilken position man intar i den frågan borde det vara fullständigt otänkbart för Forum för levande historia, vars uppdrag handlar om att verka mot antisemitism, att bjuda in aktörer som förstår så lite av Jerusalems betydelse för judar och av landet Israels konkreta och symboliska roll som hemvist för det judiska folket efter Förintelsen.

Svenska kyrkans Palestinaaktivister har inget i Forum för levande historias paneler att göra överhuvudtaget. Det är dags att myndigheten granskas av nästa regeringen. Verksamhet, fokus och publikationer behöver nagelfaras. I det uppdraget ska även ingå att göra en ny version av ”…om detta må ni berätta…”, som inte ger en tillrättalagd bild av socialdemokraternas Sverige under nazitiden.

Vad gäller Svenska kyrkan, så är Hjälm bara en i raden av utsända som bedriver systematisk anti-israelisk och bitvis anti-judisk verksamhet. En annan svenskkyrklig utsänd på plats är Jessica Lindberg Dik , som inte ens kunde avhålla sig från att på twitter sprida uppmaningar till bojkotter och kampanjer emot att melodifestivalen, som Israel vann, går av stapeln i Israel.

Dik Israel Mello

Det är BDS och dess kulturella bojkotter som talar genom dessa svenskkyrkliga språkrör. Talet om fred eller mod ändrar inte det faktum att dessa aktivister bedriver aggressiva kampanjer mot Israel, med Svenska kyrkan som plattform.

Det sänker Forum för levande historias trovärdighet att figuera i ett sådant politiskt sällskap och det strider mot myndighetens uppdrag. Uppdraget – att informera om Förintelsen och kommunistiska regimers brott mot mänskligheten – är alltför viktigt, och blir bara mer och mer angeläget, för att dessa frågetecken ska behöva resas. 

Annika Borg 

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Kristendomen är inte partipolitisk

Megafon
KRISTEN OPINIONS VALSPECIAL!

Att politiska partier i egenskap av ideologidrivna verksamheter har inflytande över kyrka, tro och teologi är, förutom världsunikt, eroderande för den kristna tron. Sympatisörer till ytterlighetspartierna V och SD ser sina partier som det sanna kristna alternativet. Det är en av effekterna av en långvarig politisering av kyrka och tro, reflekterar jag i denna valspecial med några timmar kvar till vallokalerna stänger. Och så tittar jag ärkebiskopens knappast klimatsmarta resande.

I kyrkovalet 2017 kopplade de kyrkopolitiska grupper som fortfarande är partipolitiska, S, SD och C, ett hårdare grepp om Svenska kyrkan. Dessa partier håller sig kvar vid de kyrkliga köttgrytorna – plattformen och pengarna – trots att det gått arton år sedan kyrka och stat separerades genom den reform som infördes vid millenieskiftet. För Svenska kyrkan och kristendomen i Sverige är detta en ödesfråga. Partierna kallas i kyrkliga sammanhang för nomineringsgrupper, men de ska kallas vid den rätta beteckningen: De är politiska partier. Med inflytande över ett av världens största lutherska samfund. Om det skrev jag på Smedjan/Timbro i artikeln Kampen om salighetsverket. Johanna Andersson och jag skrev inför kyrkovalet 2017 i DN Dags för Svenska kyrkan och staten att gå skilda vägar. 

Vi skrev:

  • Lagen om Svenska kyrkan behöver upphävas om kyrkan ska vara fri. Inte minst eftersom den reglering som säger att kyrkan ska vara rikstäckande ställer till problem. Istället borde alla kyrkotillhöriga själva få välja vilken församling de vill tillhöra. Det skulle också bli ett lackmustest på vad de kyrkotillhöriga önskar av sin kyrka. De undersökningar som finns visar att de kyrkotillhöriga inte vill att Svenska kyrkan ägnar sig åt politiska utspel, utan åt sina kärnuppgifter. När människor kan välja vilken församling de vill tillhöra, kommer en välbehövlig kyrklig självsanering av uppgifter och förkunnelse ske.
  • Ett annat exempel på att Svenska kyrkan och staten inte skiljts åt är den så kallade ”medlemsavgiften” eller kyrkoavgiften. I praktiken är det fortfarande en skatt. Den är proportionell sett till inkomst och fungerar ungefär som kommunalskatt. I snitt rör det sig om några tusenlappar om året, men kan bli mycket mer. Kyrkliga röster har upprepat höjts för att det måste finnas ett tak för kyrkoavgiften och även ett golv. Detta förefaller givetvis helt rimligt, men förslagen har inte vunnit gehör. Svenska kyrkan får hjälp att ta upp avgiften via skattsedeln. Det är offentliga medel som används för att täcka kostnader för Skatteverkets administration. En uppskattning, om man jämför med den avgift som andra trossamfund betalar för tjänsten, är att det kan röra sig om upp till 100 miljoner per år. Det är givetvis orimligt att Svenska kyrkan får denna service betald med våra allmänna medel.

Att politiska partier i egenskap av ideologidrivna verksamheter har inflytande över kyrka, tro och teologi i Sverige är, förutom världsunikt, eroderande för den kristna tron. Bland kristna finns istället en hel palett av skilda politiska åsikter och även extremister får ta emot nattvarden, förlåtelsen och välsignelse. Det kristna budskapet är en dårskap och en stötesten sedan 2000 år i sin kompromisslösa människosyn: Vi är alla syndare och rättfärdiga i Guds blick. Guds rike är inte av denna världen och kristna är kallade att leva i världen, inte av den. Det andliga och det världsliga regementena är inte samma sak. Det finns en annan sfär, en rymd, i människans liv. En sfär att värna och som i kristen tro handlar om nåden, att födas till ett nytt liv i Kristus, både nu och i evigheten.

Det innebär inte att kristen trostolkning behöver eller ska vara världsfrånvänd eller att den inte är samhällsengagerad, men den är inte ett partipolitiskt program, inte en ideologi, inte en gärningslära och inte ett åtgärdspaket. Intryckt i den formeln eroderar och förtvinar tron.

Det kristna budskapet kallar alla och kan aldrig infångas i en (parti)politisk formel.  Kyrkan är platsen där Kristi evangelium förkunnas: Där lagen väcker människan och evangeliet ger löfte om förlåtelse, upprättelse och ett nytt liv i Kristus.

Att kyrkan görs till och erbjuds som plattform för politiska partiers populistiska försök att sätta likhetstecken mellan sig själva och den kristna tron, är helt främmande för kristendomens och kyrkans väsen. KYRKAN är en annan plats, ett annat rum, såväl bokstavligt som bildligt och symboliskt.

I valet 2014 satsade Svenska kyrkans ledning på att hjälpa till i valarbetet för att göra klimatet till en valfråga. För det anlitade man den kostsamma PR-byrån Westander. Att skapelsen är ett imperativ i kristen tro är det ingen som ifrågasätter. Men när retoriken liknar och sammanfaller med de politiska partiernas, och i synnerhet vissa partiers, missar kyrkan målet. Om det har jag skrivit HÄR.

En annan aspekt av att missa målet är att kyrkliga företrädare agerar med samma dubbelmoral som minister Isabella Lövin (MP) uppvisat och uppmärksammats för. Lövin har fått kritik för sina många och dyra flygresor samt att hennes parti vill förbjuda de bilar hon anser att hennes man kan få fortsätta köra. Krav, livsomställning och förbud gäller andra, men inte henne. 

Jag håller på att gå igenom ärkebiskop Antje Jackeléns resande de senaste åren. Flera som följer henne i sociala medier har konstaterat att hon uppseendeväckande ofta besöker olika delar av världen på konferenser och möten. Något som påverkar arbetet på hemmaplan i bland annat kyrkostyrelsen (jämförbart med kommunsstyrelsen), där hon är ordförande. Jackelén är starkt profilerad i klimatfrågan och flyger till klimatmöten över jordklotet. Inte heller till andra möten åker Jackelén tåg. Eller verkar föreslå att möten kan ske via Skype eller liknande verktyg. 

Nyligen skrev ärkebiskopen tillsammans med bland andra Malena Ernman i DN om klimathotet. Inte om det egna resandet förstås, utan om andras. Vi andra ska lägga om våra liv. Gärningslära kallas det, för det första. Och för det andra: Att förkunna lag för människor, innebär för dem med kyrkliga/prästerliga/biskopliga uppdrag att den behöver åtföljas av evangeliets ord om förlåtelse och upprättelse. Men så är det inte i de återkommande kyrkliga utspelen om klimatet. I tider där inte minst unga människor har klimatångest och oro borde en kyrkas uppdrag vara av en mer själavårdande natur. Även själavården ligger som ett huvudstråk i uppgiften att vara präst eller biskop.

En tredje aspekt är att artikelförfattarna i DN ligger farligt nära MP:s populism, när de försöker anspela på den varma sommaren.

Malena Ernman tar givetvis inte heller tåget till världens operascener. 

En av de andra frågor, förutom klimatet, som blivit partipolitisk i Svenska kyrkan är den polariserade, samhällssplittrande, migrationspolitiken (om det skrev jag HÄR Svenska kyrkan som valarbetare). Centerpartiet är exempelvis ett av de stora partierna bland kyrkliga väljare. Det är intressant, eftersom Centerns starkt marknadsliberala politik sällan lyfts fram av dessa kyrkliga väljare, trots att det är den grund Centern vilar på.

Jag ska ta två exempel på hur kyrkan och kristendomen kidnappas i valtider och associeras med ytterlighetspartierna V och SD, en spegel av hur den svenska kartan inför valet ser ut således. Det första är hämtad från en känd profil, med stor spridning i magasins- och bloggvärlden, som skriver under namnet Underbara Clara. Så här skriver hon på sin blogg:

”För mig som kristen känns Vänsterpartiet som ett rimligare alternativ som ligger mer i linje med min gudstro. Att vi som har mycket ska dela med oss till de som har mindre.”

På den andra ytterlighetskanten finns kristna som är övertygade om att SD är frälsningen. Så har säger den frikyrkliga pastorn Lars Enarson:

”Det som sker nu i Sverige ingår i en medveten strategi att bryta ner samhället för att kunna införa antikrists diktatur. Det enda parti som erbjuder ett alternativ till denna utveckling är Sverigedemokraterna.”

Jesu Kristi uppdrag var, är, frälsningen, han startade inget parti och hade ingen ideologi. I världen, men inte av den. När frälsningen blir inomvärldslig och enbart handlar om samhällsbygge och politiska system skyms evangeliets kärna och stjärna. Den rymd som öppnats krymper och evighetsperspektiv reduceras till det dagsaktuellas timliga villkor. Det är också ett perspektiv denna valdag 2018.

Annika KO

#valblogg2018

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

Val 2018

Bild logga rätt

Snart: VALSPECIAL!

Bland annat:

  • Ytterlighetspartierna kidnappar Svenska kyrkan
  • Ärkebiskopen gör en Isabella Lövin: Jag får flyga, men inte du.

Missa inte det!

Annika Borg

Annika KO

 Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen.

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

Svenska kyrkan som valarbetare

Bild logga rätt

Valpåverkan handlar inte enbart om ”botar” i sociala medier och andra aktiviteter i cyberspace, utan också om att en av världens största lutherska kyrkor försöker påverka de svenska väljarna. Svenska kyrkan bedriver runt om i stiften valkampanj i en av samtidens mest polariserade frågor: migration. Och kallar samarbetet med #vistårinteut/ #röstamermänskligt, som driver på för amnesti för dem som fått avslag i asylprocessen, för politiskt ”obundet”.

Om 9 dagar är det val i Sverige. En av de frågor som polariserat den politiska debatten såväl i Sverige som i Europa är migrationsfrågan. I sakfrågorna finns olika uppfattningar bland människor, bland partierna och även inom partierna.

Det är i den frågan Svenska kyrkan valt att ta tydlig ställning för sina närmare sex miljoner medlemmars räkning. Runt om i stiften i Svenska kyrkan sker, genom signaler från biskopsmötet, politisk påverkan inför valet.

I klartext handlar det om den åsikt som företräds av de partier som röstade för den så kallade gymnasielagen. En lag som avvisades av Lagrådet och som just nu är under överprövning, då flera domstolar bedömer att den strider mot våra och EU:s grundläggande lagar, alltså är grundlagsstridig. Att också kräva amnesti för dem som i en svensk asylprocess inte bedömt ha flyktingskäl, är den andra sakpolitiska fråga som Svenska kyrkan vill utöva politisk påtryckning i tillsammans med rörelsen #vistårinteut/#röstamermänskligt.

Mer:vi står inte.jpeg

Denna påverkan har intensifierats inför valet. Kyrkliga företrädare använder den kristna plattformen för att utmåla dem som tänker på ett annat sätt – en stor del av de folkvalda i Sveriges riksdag – som omänskliga. Den kyrkliga kampanjen sker genom en rad aktiviteter i församlingarna och genom uppmaning till politiskt agerande. Svenska kyrkan väljer partipolitisk valsedel.

Så här ser denna kampanj ut i en församling i Göteborg.

Mer mänskligt Gbg

Längre ned på sidan kan man läsa:

 ” #röstamermänskligt Göteborg

En riksomfattande kampanj som är partipolitiskt och religiöst obunden. Rörelsen består av privatpersoner som vill bidra till en valrörelse där vi uppmuntrar att rösta för ett samhälle med mer mänsklighet den 9 september 2018.

Genom att bemanna valbyråer runt om i Göteborg kan du stödja ett demokratisk samtal om demokratins väsen, mänskliga rättigheter, jämställdhet, hållbar utveckling och allas lika värde. 

I denna grupp vill vi samla människor från olika aktörer med syftet att peppa, tipsa och mobilisera kring valkampanjen och bemanning av valbyråer i Göteborg.

Vill du hjälpa till?

UPPSTARTSMÖTE

 Den 20 augusti  kl 18–20 har vi vårt uppstartsmöte. Under kvällen kommer vi få höra mer kom valkampanjen #röstamermänskligt och konceptet med valbyråer. ”

 Vad betyder det att mobilisera ”kring valkampanjen och bemanning av valbyrårer”?

Rörelsen i Skövde ger besked:

”Valbyråerna som nämns kan vem som helst starta upp i kampanjens namn. Tanken är att valstugor ska sättas upp två veckor innan valet och parallellt med de politiska partierna informera lokalbefolkningen om hur deras röst påverkar mänskliga rättigheter.”

Svenska kyrkan ska således mobilisera för att påverka väljare i valet av politiskt parti.

I Dalarna kan det se ut så här:

Bild LeksandsBild Leksand

”Eventet arrangeras av #röstamermänskligt, ett partipolitiskt obundet initiativ från Vistårinteut, i samarbete med Svenska kyrkan i Leksand Djura och Siljansnäs pastorat och Nedansiljans FN-förening”, kan vi läsa.

Vad är det då #röstamermänskligt, den nya kampanjen från #vistårinteut, kräver?

” #vistårinteut ser ensamkommande barn och unga som bärare av rättigheter enligt FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, FNs barnkonvention och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.  

Vi står inte ut

Vi kräver:

  1. Att stat och kommuner omedelbart stoppar omflyttningarna av ensamkommande barn och unga som befinner sig i asylprocess, i suicidpreventivt syfte.
  2. Att Migrationsverket fryser alla utvisningar för ensamkommande barn och unga omedelbart utifrån den rättsosäkerhet och brist på kunskap om barnperspektivet som råder på Migrationsverket.
  3. Att våra politiker tar beslut om amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år.

The network #vistårinteut, ”We can’t stand it”, contents 11 000 teachers, psychologists, social workers, lawyers, nurses, aid workers and volunteers. Our Facebookpage has 75 000 followers. We are not affiliated to any political party or religious group.

The movement #vistårinteut demands

  1. That the Swedish Migration Agency immediately freezes all deportations of all unaccompanied minors and youth due to the legal uncertainty and lack of knowledge of the United Nations Convention on the Rights of the Child (UNCRC) which currently is predominant at the Swedish Migration Agency
  2. That our politicians grant a refugee amnesty giving asylum to all children and youth who have been in Sweden for more than a year
  3. That the state and local governments immediately stop the relocation within Sweden of thousands of unaccompanied minors and youth during their asylum process as a mean to prevent more suicides in Sweden by young refugees

We are not politically affiliated to any political party and we are not affiliated to any religious group.” (Min fetstil)

Hur denna rörelse fullständigt cyniskt utnyttjar personer (unga män) för sina politiska syften belyste jag i en krönika i Axess (6/2017):

”En del av det som bekymrar mig i samtiden är exploateringen av hjälpbehövande människor. Jag har exempelvis blivit rasande över att de migranter och flyktingar som uppgetts ha uttryckt självmordstankar efter avvisningsbeslut eller andra beslut används som kortsiktig politisk hårdvaluta och exploateras i medierna. Allt detta sker under en förment godhets mantel och anses vara uttryck för högtstående moral.

 Men det finns inget moraliskt med att göra politik eller mediedramaturgi av panik och självmordsbenägenhet. En människa med självmordstankar kan aldrig garanteras att livet som genom ett trollslag kommer att bli som han eller hon vill. Inte heller kan någon annan ta på sig ansvaret för en annan människas liv, i detta fall genom löften om att deras politiska påverkan för förändring kommer att ge resultat.

 Det är cyniskt att väcka förhoppningar som inte säkert kan infrias och det kan skada den enskilda människan. Att använda människors självmordstankar för att driva en politisk linje och på så sätt öka på den utsatta människans panik genom att själv dras med i den och förstärka den, är huvudlöst.

 En människa med självmordstankar behöver hjälp och även vård. Han eller hon ska inte användassom en bricka i ett spel och göras till ett exempel i en pågående kamp, oavsett om den kampen gäller amnesti eller något annat.

 Självmordsbenägenhet är komplext. Att få tillbaka lusten att leva handlar om något mer och djupare än att ett enskilt beslut kan göra all skillnad. Att invagga en människa i att allting kommer att bli bra om bara det ena eller det andra går hennes väg, vittnar om en farlig brist på förståelse för det livshotande tillstånd en önskan om att ta sitt liv är.

 Självmordstankar ska tas på största allvar och den människa som plågas av dem ska mötas av professionell hjälp och inte av självutnämnda godhetsapostlar. ”Det här handlar om människor” är ett argument som dessa apostlar ofta framför. Det är sant och därför ska de behandlas som människor och inte som exempel eller policyverktyg.”

Genom att kyrkliga företrädare cyniskt, hand i hand med #vistårinteut och deras olika kampanjer, politiserar och exploaterar själslig nöd, som självmordstankar, har man vänt en av kyrkans kärnfunktioner ryggen: Den pastorala omsorgen.

När Svenska kyrkan agerar valarbetare för partipolitiken resulterar det i att man fördömer andra människor och deras uppfattningar genom att peka ut dem och döma dem som omänskliga. Då sviker man sitt kärnuppdrag som kristen kyrka.

Svenska kyrkan bidrar till politisk splittring och ytterligare polarisering i samhället genom sina sakpolitiska kampanjer. Att utmåla en stor del av den svenska väljarkåren som omänsklig, är ett ovärdigt övertramp som kan få för Svenska kyrkan svårläkta konsekvenser.

Mer läsning: När biskoparna hoppade in i realpolitiska frågor om migration försökte jag få dem att ge svar och ta ansvar för det de krävde. Men istället för svar drog de sig tillbaka till sin kyrkliga plattform. Biskopar har inget större eller djupare politiskt förnuft än andra. De behöver heller inte ta hänsyn till väljare och mandatperioder. De behöver inte ta något som helst ansvar för sitt politiska påverkansarbete.

Annika Borg

Annika KO

 Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

De kyrkliga 68:orna i motvind

Bild logga rätt

68-kyrkan och dess efterföljare tycker inte om att förlora tolkningsföreträdet. Det har sommarens debatter visat, skriver jag. Och vad har tidigare ärkebiskop Anders Wejryd, biskop Eva Brunne och tidigare ordförande i Tro och Solidaritet Peter Weiderud gemensamt? Jo, Kyrkornas världsråd, World Council of Churches (WCC). En politisk verksamhet under kyrklig täckmantel att hålla ögonen på. Och vad WCC brukar hålla ögonen på? Israel. Så klart.

Ett och ett halvt år efter att docent Johan Sundeens forskningsinsats om 68-kyrkan publicerades, har ett antal personer som är obekväma med forskningsresultaten tagit till orda. Man kan fundera på varför det tagit så lång tid för dem att reagera. En enkel förklaring är Bommersviksstrategin: Tig ihjäl dem som synar maktutövningen/ideologin, och när inte det går, förneka och går inte det heller, så misskreditera avsändaren. Sommarens debatter har visat prov på den strategin.

En av dem som representerar det kyrkopolitiska tolkningsföreträde som varit förhärskande, men som mer och mer löses upp, är tidigare ärkebiskop Anders Wejryd. I en stort uppslagen artikel i DN i juli ansåg han att hans personliga upplevelser av 68-kyrkan bevisade att det inte funnits en av 68-marxismen influerad vänster, som såg kyrkorna som lukrativa och nyttiga plattformar för den politiska omformningen av samhället.

I den tidigare facktidskriften för präster, Svensk Kyrkotidning (jag var själv redaktionsmedlem under 1990-talet, när tidskriften hade en sådan inriktning) – en tidning med mer oklar ambition idag – skriver Wejryd på samma tema i det senaste numret.

Jag noterar att den vänsterpolitiska tankesmedjan Seglora*, som Svenska kyrkan finansierat, fortfarande annonserar i SKT.

SKT:Seglora bild

Det enda Wejryd lyckas med i artikeln är att leverera exempel på det som forskningen om 68-kyrkan visat: Hur ett nätverk, en krets, en generationselit, blinda för sitt eget tolkningsföreträde, sätter likhetstecken mellan sig själva och Svenska kyrkan.

Att Wejryd inte tycks begripa något idéhistoriskt om marxismen och dess förgreningar är besvärande. Att han visar upp den bristen såväl i Dagens Nyheter som i Svensk Kyrkotidning är informationsbärande. Om det är ett uttryck för Wejryds blindhet för det egna tolkningsföreträdet, ren okunskap eller maktarrogans, eller en kombination av denna treenighet, låter jag vara osagt.

Några nyckelcitat ur Wejryds artikel i SKT:

Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Uppsala sommaren 1968 öppnade kyrkan för samhället och för många i samhället öppnade den ögonen för kyrkan. Så här femtio år efteråt finns försök att sprida en bild att mötet stängde kyrkan för många, i och med att ”marxisterna” skulle ha tagit över och liksom kidnappat kyrkan.

 Unga människor, påverkade av sextiotalets frihetlighet, kom påfallande snabbt att kliva in på de kyrkliga arenorna. För det fanns många skäl. Dels att de faktiskt hade idéer som de ville förverkliga, dels att många av dem (oss) fostrats i ett (utgående) folkrörelsesverige. Vi kunde skriva motioner, göra propositionsordningar och var vana vid tröga sammanträden. Dessutom var det, åtminstone i Svenska kyrkan, ett stort generationsskifte bland prästerna med många lediga tjänster. 

 Det är lättare att göra nyheter av politik och uppenbarligen också lättare att skriva modern historia utifrån ställningstaganden mot rasism, stöd till befrielserörelser, ifrågasättande av ekonomiska ordningar eller överförsiktighet mot Sovjet, vars murkenhet och svaghet inte var uppenbar för just någon vid denna tid.

Wejryd ägnar sig, fortfarande, åt den historierevisionism och eufemism om kommunistiska diktaturer som var signifikant i 68-rörelsen. Så här skriver han om Sovjet: ”vars murkenhet och svaghet inte var uppenbar för just någon vid denna tid”. 1968 och tiden som följde skulle alltså inte Sovjets aggressioner, Gulag, Stalin och Berlinmuren vara kända verkligheter?

Intressant är att Wejryd i sin artikel förfäktar att kampen mot ersättningsteologin, det vill säga den teologi där judendomen ses som upphävd av kristendomen, fanns som en viktig punkt på agendan vid Kyrkornas världsrådsmöte i Uppsala 68. Det speglar snarare 68-kyrkans anhängares önskan att förknippa sin politiska uppfattning med allt gott och riktigt. Wejryd försöker med manövern bemöta den samtida kritiken mot Svenska kyrkans lednings flathet inför att att avstånd från allersättningsteologin, även den som palestinska kristna förkunnar. Frågan om Israel och Palestina var och är central för 68-kyrkan, men då ur ett politiskt perspektiv.

Professor emeritus och prästen Carl-Henric Grenholm, tongivande i 68-rörelsen, speglar i boken Palestinafrågan och den kristna opinionen(1972) generationselitens uppfattning: den judiska staten Israel är ett uttryck för imperialistisk kolonialism. Nu intog Grenholm en extrem position och menade att palestiniers politiska kamp för att utplåna Israel borde stödjas. Men han var dock inte ensam om den synen. Precis som Wejryd ser Grenholm tillbaka på 68-tiden som djupt formande. Så här uttryckte Grenholm det i tidningen Dagen 2016:

– Jag tänker på de frågor som diskuterades vid Uppsala 68 varje dag. Det har präglat hela mitt liv, säger Carl-Henric Grenholm, präst och professor emeritus i etik vid Uppsala universitet.

Tidigare biskopen Martin Lind, som i likhet med biskop Eva Brunne och tidigare ärkebiskop KG Hammar (som uttalat sig på liknande sätt om inflytandet från 68) är anhängare av Ship to Gaza, beskrev formandet under 68-rörelsen på liknande sätt i samma artikel:

– Hela mitt liv fick ett nytt förtecken, som jag fortfarande bär. Det har gjort mitt liv rikare, mer spännande och definitivt närmare livets källåder, säger Martin Lind med syfte på vad 68-rörelsen har betytt för honom.

– Men jag skulle inte säga att dagens kyrka uppfyller våra drömmar, fortsätter han.

– Även om Svenska kyrkan och en rad andra kyrkor i vårt land har radikaliserats, ja till och med nuvarande påven får inkluderas bland de radikala så återstår mycket att förändra.

Wejryd skriver också om det radikala engagemanget. Analysen av, diskussionen om och kritiken av 68-kyrkan betecknar Anders Wejryd som ”aggressivitet mot Svenska kyrkan”. Tydligare än så här kan det inte uttryckas att han uppfattar det som att hans och 68-generations påverkan och deras tolkningsföreträde utgör och är Svenska kyrkan:

När det nu väckts en aggressivitet mot Svenska kyrkans utveckling av olika, sinsemellan oförenliga, anledningar, så funderar jag på vad som skulle varit annorlunda utan förändringarna som började på sextiotalet.

Anders Wejryd lyfter fram Kyrkornas världsråd möte i Uppsala 68. World Council of Churches (WCC), med säte i Genève, bildades 1948 och är en stor ekumenisk organisation med i huvudsak protestantiska och ortodoxa kyrkor som medlemmar. Det rör sig om över trehundra medlemskyrkor från fler än hundra länder. För Svenska kyrkan är Kyrkornas världsråd en viktig aktör. Kyrkornas världsråd bedriver påverkansarbete och särskilt tydligt har det varit och är det i frågan om Israel och Palestina.

Kyrkornas världsråd grundade följeslagarprogrammet (EAPPI) efter den andra intifadan i början av 2000-talet. EAPPI sänder volontärer för att bevaka Israels agerande. I själva verket är EAPPI en pro-palestinsk politisk rörelse under kyrklig täckmantel, som samarbetar med organisationer som företräder den antisemitiska bojkottrörelsen BDS.

PIEF (Palestine Israel Ecumenical Forum) är en annan del av Kyrkornas världsråds förgrenigar. PIEF har bland annat varit aktiva i publiceringen av det så kallade Kairosdokumentet, som är produkt från BDS-nätverket.

Anders Wejryd blev 2013 Kyrkornas världsråds president i Europa, efter att ha haft en position i exekutivkommittén. Samma år, 2013, valdes biskop Eva Brunne in i Kyrkornas världsråds centralkommitté.

Peter Weiderud, tidigare ordförande för Tro och Solidaritet/Broderskap och utrikeschef i Svenska kyrkan, blev direkt efter tiden som utrikeschef i Svenska kyrkan chef för Kyrkornas världsråds internationella avdelning (2002-2006). Hans intresse då var att bedriva påverkansarbete för ekonomiska bojkotter mot Israel.

Kyrkornas världsråds nuvarande generalsekreterare Olav Fykse Tveit fullföljer linjen och det har hänt att Kyrkornas världsråds representanter inte släpps in i Israel då de anklagas för att stödja BDS.

Kyrkornas världsråds fixering vid Israel går långt tillbaka i tiden. I en omfattande rapport beskrivs hur Kyrkornas världsråd, likt FN, har långtgående kritiskt fokus på Israel. Politik spelar en central roll i världsrådets agerande och aktiviteter. De arabiska kristna fick världsrådet att tona ned sitt stöd för staten Israels bildande. De rysk-ortodoxa medlemmarna fick Kyrkornas världsråd att avstå från att fördöma Sovjets invasion i Afghanistan. Kyrkornas världsråd har haft en överslätande hållning i förhållande till PLO:s och PFPL:s våld. Problemet med terrorn var enligt Kyrkornas världsråd att det kunde försämra palestiniernas sak.

Rapporten är en skakande läsning om Kyrkornas världsråd fixering vid Israel och överseende med totalitära regimer. Kyrkornas världsråd, WCC, är en organisation, en plattform, en infrastruktur, med en politisk agenda under en kyrklig täckmantel – och med sedvanlig retorik om fred och rättvisa.

Det här är första avsnittet på Kristen Opinion om Kyrkornas världsråd.

Mer om sommarens 68-debatter: Johan Sundeen DN. och Kristen Opinion.  Annika Borg/Johanna Andersson Kyrkans tidning, HÄR och HÄR.  Mer om kyrkliga 68:or och Kyrkornas världsråds möte 68 Smedjan/Timbro.

Annika Borg 

Annika KO

*I en krönika av prästen Anna Karin Hammar på sajten Dagens Seglora 2014 uppmanades kyrkorna till BDS.

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet (ofta på fredagar) om det jag ser i samtiden. 

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

 

 

 

 

 

 

 

Fokus på Peter Weiderud

Bild logga rätt

#fredagsbloggen idag består av ett miniporträtt av Peter Weiderud, politiker (S), tidigare ordförande för Broderskap, Tro och Solidaritet. Att han som ordförande för Broderskap, sedermera Tro och Solidaritet, drev på för legitimering av islamister och gav efter för dessa muslimers icke-erkännande av homosexuellas rättigheter är känt. Hans politiska karriär som parhäst med Carin Jämtin (S) är även den välkänd. Mindre känt är hur han har varit en nyckelspelare för fusionen mellan Svenska kyrkans maktskikt och den socialdemokrati, läs Broderskapsrörelsen, han representerar.

Som utrikeschef i Svenska kyrkan 1999-2002 drev han exempelvis på för bojkotter mot Israel, tillsammans med dåvarande biskopen i Västerås Claes-Bertil Ytterberg.

Ur texten ”Bojkotta varor från Israel” i DN (2002)

”Men de enskilda medborgarna kan också agera genom att inleda en bojkott mot israeliska varor från ockuperade områden. Om inte våldspolitiken ändras är nästa steg att en generell bojkott mot Israel övervägs. Sverige bör verka för att handelsavtalet mellan EU och Israel avbryts, kräver 34 publicister, akademiker och kulturarbetare.”

Det kan vara intressant att ta del av vilka som i övrigt undertecknade.

Dn Weiderud

En titt på Weideruds CV på sajten ”kristen vänster” är belysande.

Weiderud

Ett annat engagemang Weiderud haft är att tillsammans med Carin Jämtin legitimera Hamas. Till det ska läggas att Svenska kyrkans ärkebiskop 2014, Anders Wejryd, besökte Hamasledaren Ismail Haniyeh. I ett textstycke nedan beskriver Weiderud hur han i sin egenskap som chef för Kyrkornas världsråd var fri att föra dialog med Hamas. Så kontakterna mellan (S)venska kyrkans företrädare och Hamas har upparbetats.

”Peter Weiderud, ordförande i Broderskapsrörelsen med en bakgrund på UD och som utrikeschef för Kyrkornas världsråd, var mycket kritisk till omvärldens, inte minst EU:s, beslut att bojkotta Hamasregeringen efter valet.”

Citatet speglar uppfattning han även driver i sin roll som ordförande i MR-rådet. Förutom Hamas, vill han legitimera islamistiska Muslimska brödraskapet även i dess andra former. I textstycket nedan beskriver han det, som ordförande i MR-fonden.

”Det palestinska valet 2006 vanns av det islamistiska Hamas. Trots att valet var fritt och rättvist vägrade först Israel och USA, sedan också grannländerna och EU, däribland Sverige, att erkänna valresultatet och att kom isolera både den valda regeringen och senare även den samlingsregering som den palestinske presidenten försökte rädda situationen med.

De flesta som agerade för en isolering av Hamas hade egna skäl. Ett besegrat Fatah ville försöka hänga sig kvar vid makten. Israel hade maktpolitiska skäl att försvaga sin politiska motståndare. Jordanien och Egypten fruktade framväxande islamister i sina egna länder och USA sökte sortera in aktörer i det krig mot terrorism man inlett efter 11 september 2001.

Endast EU, och däribland den svenska regeringen, gick emot sina egna demokratiska principer utan egna intressen.

Jag arbetade som utrikespolitisk chef för Kyrkornas Världsråd vid denna tid och stod fri att ha dialog med företrädare för Hamas. Det var då en mycket brokig och omogen samling, en del extremister, men också många välvilliga pragmatiker, om än oerfarna.

Min bedömning var att om Europa valt att följa sina egna demokratiska principer, och inlett dialog och samarbete, så hade de demokratiska krafterna kunnat växa till och marginalisera extremisterna.

 Men då är det ett Hamas utan någon som helst demokratisk legitimitet och utvecklingspotential som erkänns. Och i mellantiden har vi haft 7 år av krig, splittring och isolering.

Det enda positiva är att erfarenheten har fått omvärlden att agera med större eftertänksamhet efter det muslimska brödraskapets valseger i Egypten.

Vi som tror på demokrati behöver lära oss att ta folkviljan på allvar och vara beredda på dialog även med dem som tycker annorlunda och stå upp för mänskliga rättigheter i den dialogen. Där ingår den Allmänna förklaringens Artikel 21 om varje människas rätt att vara delaktig i sitt lands regering.

Vi måste också inse att islamismen rymmer allt från extrema individer, som behöver bli föremål för polisiära och rättsliga åtgärder, till pragmatiska demokrater som närmast måste beskrivas som muslimska länders motsvarighet till Europas kristdemokrater.

Vi är många, som inspirerade av vår tro, vill engagera oss politiskt. De flesta av oss föredrar att göra det i ett sekulärt parti, snarare än ett parti som har en specifik religion som utgångspunkt, intressebas och begränsning. Men precis som vi i Europa kommit att acceptera och uppskatta den kristdemokratiska traditionen i vårt demokratiska samtal, bör vi söka ett fungerande förhållningssätt till islamismen. Brott från individer måste beivras, men vi måste vara varsamma med att terroriststämpla rörelser med brett folkligt stöd.” (Min fetstil)

Att skapa en falsk parallell genom att jämföra islamism med Kristdemokraterna, är en konstruktion även de apologetiska islamologerna Mattias Gardell och Jan Hjärpe*  brukar ägna sig åt. Under vetenskaplig täckmantel. Det är ett sätt att lägga ut dimridåer för de anti-demokratiska fundament islamismen i alla dess former har.

 2005-2015 var Weiderud ordförande för Broderskap/Tro och Solidaritet.

”Peter Weiderud var tidigare Svenska kyrkans utrikeschef på Kyrkans Hus i Uppsala innan han utnämndes till chef för den utrikespolitiska avdelningen vid Kyrkornas världsråd i Geneve, Schweiz, våren 2002. Uppdraget innebär bland annat att arbeta som utrikespolitiskt ansvarig för Kyrkornas världsråd och företräda kyrkorna gentemot regeringar och FN-organ.

 Anna Berger-Kettner har suttit i sex år och gjort stora insatser för förbundet samtidigt som hon haft andra krävande uppdrag som i princip innebär mer än heltid”, skriver valberedningen. Förbundssekreterare Olle Burell (tills nyligen gruppledare för S i kyrkomötet, min kommentar) lämnade sitt uppdrag förra hösten, efter fyra år, och Samuel Stengård utsågs till förbundssekreterare fram till kongressen.”

Ordförande för Broderskaparna, Peter Weiderud i en text från januari 2011:

”Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen – har i 15 år fört dialog och samarbete med muslimska organisationer i syfte att förstå deras perspektiv och skapa intresse för ett seriöst politiskt engagemang bland praktiserande muslimer.

Inspiration för arbetet var det manifest för en kristen vänster som Broderskapsrörelsen antog vid kongressen 2009. Det är naturligt, eftersom många frågor är gemensamma. Samtidigt finns en del olika betoningar, vilket gör att dokumenten skiljer sig åt på några punkter. En sådan punkt, som de senaste dagarna vållat en del debatt, är att rörelsens normalt starka skrivningar om att inte diskrimineras på grund av sexuell läggning saknas i Manifest för muslimska socialdemokrater.

Skälet att HBT-rättigheterna inte lyftes fram är inte att muslimer i Broderskap har en annan hållning. Man har medvetet sökt sig till en rörelse som genom åren har varit drivande i alla rättighetsfrågor, och inte minst dessa, såväl i relation till det politiska som till det religiösa Sverige.

Däremot har muslimer som grupp inte haft samma möjligheter att arbeta med frågan. Sverige ligger i världens framkant vad gäller lagstiftning och HBT-rättigheter. Det har varit en lång kamp, som ännu inte är färdig. I Afrika, Asien, Mellanöstern och Östeuropa har dessa frågor bara börjat diskuteras. Det innebär att nya svenskar – både kristna och muslimer – på kort tid behöver processa denna och många andra frågor.

 Självklart måste det finnas gränser för de gamla svenskarnas tålamod. Människor som söker sig till Sverige har ett eget intresse att förstå det svenska sammanhanget. Men det måste också finnas gränser för den etnocentriska arrogansens otålighet, annars riskerar Sverige att hamna i liknande bekymmer som Danmark, Holland och några ytterligare av våra Europiska grannar som kämpar med ännu större spänningar i integrationspolitiken.

 Mitt eget samfund, Svenska kyrkan, är förmodligen den kyrka – eller religiösa organisation – i världen som kommit längst vad gäller likabehandling oavsett sexuell läggning. Jag är stolt över detta och har genom åren varit drivande för den hållning som häromåret blev kyrkomötets.

Samtidigt missade Svenska kyrkan att kommunicera en teologisk reflektion och det ideologiska resonemanget bakom kursförändringen till en förundrad omvärld, framför allt de ortodoxa kyrkorna, som i några fall blev skarpt kritiska och även övervägde bryta relationen med Svenska kyrkan.

Globalisering och det mångkulturella samhället har fört in världen i Sverige, vilket är enormt rikt. Men det kräver en viss känslighet för andras erfarenheter, om vi fullt ut ska kunna njuta denna rikedom.”

Judars minoritetssituation och Svenska kyrkan utnyttjas i texterna som murbräcka för att legitimera en islamisk grupps religiösa krav.

Vad Weiderud har för agenda genom och i den roll han erhöll av den rödgröna regeringen 2015 vid Svenska Institutet i Alexandria, behöver utrönas.

Svenska kyrkans lednings utrikespolitiska hållning mot Israel, samarbete med islamister och legitimering av desamma är en fusion, politiskt och genom personkopplingar, med socialdemokraternas Tro och Soldaritet (Broderskap). Och det går långt tillbaka i tiden. Peter Weiderud och Svenska kyrkans roll i Kyrkornas världsråd är ett stort tema som jag återkommer till.

*Jan Hjärpe översatte Kairos-dokumentet, ett dokument som är är en del av den antisemitiska bojkottrörelsen BDS´nätverk. Om dokumentet och kretsen runt det skrev jag på denna sajt HÄR. Har även skrivit om nätverket i bl.a. DN , SvD och Kyrkans tidning.

Annika Borg

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen.

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight

Blir även nästa biskop i Stockholm en 68:a?

Bild logga rätt

Nästa år är det biskopsval i Stockholms stift, Sveriges yngsta stift. Det finns anledning att redan nu börja reflektera över vilka tänkbara kandidater som kommer att föreslås och drivas fram av kyrkliga nomineringsgrupper. Efter 2017-års kyrkoval ökade de politiska partierna, med S i spetsen, sin representation i och därmed sin makt över Svenska kyrkan. Men alla nomineringsgrupper är på olika sätt indragna i det partipolitiska spelet om Svenska kyrkan. Kommer även nästa biskop i Stockholm att väljas ur dagens 68-nätverk? Sök i Seglora smedjas krets, skriver jag. 

Det har redan börjat surra om kandidater till nästa års biskopsval i Stockholm. Många känner sig kallade, men få blir utvalda. Allt är med andra ord som det brukar. I Stockholms stift är över hälften av prästerna kvinnor och stiftet fick genom valet av Eva Brunne sin andra kvinnliga biskop 2009. Brunnes tre föregångare, Caroline Krook, Krister Stendahl och Henrik Svenungsson drev inte i den aktivistiska linje som Brunne fört.

Sedan Eva Brunnes tid som ordförande i den kristna studentrörelsen KRISS på 1980-talet, har hon haft samma programförklaring: Kyrkan är politisk (läs mer HÄR). För Brunne och hennes krets, sprungna ur 68-rörelsen, är kyrkans existensberättigande att vara politisk och aktivistisk.

Det har stormat en del kring Eva Brunne under hennes tid som biskop och flera gånger har hon anmälts till biskoparnas ansvarsnämnd. I samband med riksdagens öppnande 2010 talade hon från predikstolen på ett sätt som fick Sverigedemokraterna att tåga ut ur Storkyrkan. Många tyckte Brunne gjorde rätt som markerade mot rasism och för alla människors lika värde i predikstolen. Och i sak är det naturligtvis helt i sin människosynsmässiga ordning. Men problemet var att hon hänvisade till en manifestation, som ägde rum på den politiska vänsterytterkanten, för att underbygga sina argument.

Debatten om Brunnes predikan kom därmed att handla om, och bli en del av, den dagspolitiska polariseringen, istället för ett resonemang om den teologiska kvaliteten på hennes predikan eller hur hon hanterat den pastorala omsorgen från predikstolen.

När Brunne under ett möte med Sjömanskyrkan i Stockholm föreslog att man skulle kunna ta bort kors och andra kristna symboler ur deras kapell och märka ut vädersträcket för Mecka, för att det skulle kunna användas av muslimska trosbekännare, skapade det debatt. Och som en del debatter började denna leva sitt eget liv, med rubriker som att Svenska kyrkan tog bort kors ur kyrkan. Just det skedde inte, men förslaget om Sjömanskyrkan levererade hon dock.

Palestina-frågan är, som för andra i den politiska generation hon representerar, en central politisk fråga för Brunne och hon har exempelvis deltagit i upprop för Ship to Gaza. Brunne har även en lång och gedigen erfarenhet som församlingspräst, det ska påpekas.

Det som under flera år i början på 2010-talet skapade splittring i Stockholms stift och Svenska kyrkan, var den vänsterpolitiska tankesmedjan Seglora smedja. Under Eva Brunnes ledning av stiftet, fick Seglora såväl ekonomisk som moralisk uppbackning. Smedjan och nättidningen – man hade för avsikt att konkurrera med Kyrkans tidning om läsare – Dagens Seglora erhöll medel från Stockholms stift och Lunds stift. Stiftet och Svenska kyrkan understödde Seglora genom att involvera tankesmedjan i olika uppdrag, genom legitimering, moraliskt stöd och ekonomiska medel. Att kollekt togs upp varje år till den vänsterpolitiska Segloras aktiviteter, gav upphov till återkommande kritik.

Seglora smedja är i rakt nedstigande led arvtagare till KRISS. De tongivande cheferna för smedjan, som Helle Klein och pastorn Arne Carlsson, var KRISS:are. Den uppfattning Arne Carlsson hade under 1970-talet, att kyrkans uppdrag var att förkunna budskapet om Jesus Kristus i byggandet av det socialistiska framtidssamhället, visar flera hans texter på Seglora smedja att han bevarat.

I Segloras spalter dök alltfler 68:or upp, som tidigare biskopen Jonas Jonson. Likaså fanns de representerade i styrelsen för Seglora, här fanns exempelvis prästen Ann-Catrin Jarl. Om KRISS och om Arne Carlsson, Jonas Jonson och Ann-Catrin Jarl m.fl kan man läsa i docent Johan Sundeens bok ”68-kyrkan”.

Seglora smedja återuppväckte KRISS´programförklaring ”I kritisk solidaritet med kyrkan”. Bland texterna på sajten fanns teman som kampen mot kapitalismen (och USA) och om att den konsumistiska diktaturen enbart kan bekämpas genom revolution. Teologiska och politiska motståndare stämplades regelmässigt med epitet som började med SD och sedan fortsatte ut till ”extremist” och ”Behring Breivik”. Smedjan såg sig som en politisk ”watchdog” och sprang lös och härjade i Svenska kyrkan under flera år.

Sedan hände något och Helle Klein hoppade av. Så småningom ordnades en kyrkligt finansierad snabbdoktorandtjänst vid Åbo akademi åt Kleins parhäst på Seglora smedja, prästen Ewa Lindqvist Hotz. Seglora smedjas verksamhet och angrepp på dem som tänkte och tyckte annorlunda klingade av.

Det är i Seglora smedjas krets, som man bör hålla utkik efter den biskopskandidat som grupper kan tänkas mobilisera som kandidat för att ta över efter Eva Brunne.

Blir Helle Klein nästa biskop i Stockholm? Är det så hon tänkt göra comeback i kyrkan efter att projektet Seglora smedja havererade? Eller Ewa Lindqvist Hotz? Prästen Helena Myrstener från Lund stift? Prästen Kent Wisti, mångårig medarbetare på sajten Seglora?

Är professor Bengt Kristensson Uggla, som satt i Segloras styrelse och är ansvarig för snabbdoktorandutbildningen i Åbo, en biskopskandidat? Förvisso är inte Kristensson Uggla präst och han har frikyrklig bakgrund, men det är inte omöjligt att han kan komma att lanseras.

Under decennier har många haft med sig en frikyrklig bakgrund in i Svenska kyrkan och de har nått ledande positioner. Reformert teologi och politisk aktivism gifter sig bra. Flera av förklaringarna till kyrkans teologiska förändring från evangelisk-luthersk kyrka till en alltmer reformert (calvinsk), finns i de parallella spåren 68-ideologi och reformert teologi.

Så här skrev Kristensson Uggla, Ann-Catrin Jarl m.fl. 2013, efter en våg av kritik mot Seglora smedja:

Vi som styrelse är stolta över Ewa Lindqvist Hotz, Helle Kleins och Mattias Irvings idoga arbete mot främlingsfientlighet och för en teologi för människors värdighet.

Många av 68:orna och generationen närmast efter dem är för gamla för att greppa biskopsstaven och ikläda sig mitra idag, men avnämarna till dem är det inte. Seglora smedja är den kyrkliga vänsterpolitiska plattform de formade och där de samlades under ett antal intensiva år. Alldeles nyss.

Annika Borg 

Annika KO

Under vinjetten #fredagsbloggen skriver jag regelbundet om det jag ser i samtiden. Tycker du det är intressant, sprid gärna och med hashtag #fredagsbloggen.

#fredagsbloggen #Fridayblog #aroundmidnight