Friheten måste försvaras

Yrkesförsvaret som 2010 ersatte värnplikten har, föga förvånande, totalhavererat. Sveriges förmåga att försvara gränserna är idag i praktiken obefintlig samtidigt som hotbilden bedöms högre än under kalla krigets dagar och starka krafter pläderar för ett svenskt medlemskap i NATO. I onsdags presenterade därför regeringens utredare Annika Nordgren Christensen ett förslag för att trygga försvarets personalbehov genom att återinföra såväl mönstrings- som värnplikt. Dessa plikter ska omfatta både män och kvinnor.

Förslaget har mött ris och ros och frågetecknen är många rörande själva genomförandet. Var ska de värnpliktiga utbildas när nästan alla regementen har förvandlats till universitetscampus eller företagsbyar? Med vilken materiel ska de utbildas? Vilka ska utbilda dem? Och vilka ska utbildas? Hur många unga män och kvinnor är idag beredda att, för en symbolisk ekonomisk ersättning, tillbringa månader med att vara trötta, hungriga, kalla och utföra uppgifter på order? En person som inte ser fram emot mönstringen, är trettonårige (!) Leo, som på debattplats i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/debatt/article23619294.ab deklarerar att han inte vill tvingas ”döda för staten”.

Här är mitt svar till Leo, och till er andra. Texten publicerades först på min Facebooksida:

”Hej Leo,

Och nej, Leo. Ingen vill tvinga dig att ‘döda för staten’. Däremot förväntar sig din familj, dina vänner, dina medmänniskor (och faktiskt till och med jag) att du – precis som alla andra friska och kapabla medborgare – ska försvara vår rätt till suveränitet, frihet och liv om det behövs.

Jag har sett de mörka sidorna av den stora världen, Leo. Jag vill aldrig någonsin ha det så här hemma, och jag vill aldrig någonsin att du ska behöva uppleva det lidande, den skräck och den ofrihet som är många trettonåringars vardag på andra platser i världen.

Att du kan studera, leka, skratta, lyssna på musik, jaga Pokemons och pussas med en flickvän (eller pojkvän) är nämligen ingen naturlag. Det självbestämmande och de frihetliga och demokratiska värderingar som du själv uppskattar, existerar endast på grund av att tidigare generationer har kämpat för dem. Om dina framtida barn och barnbarn ska få samma frihet som du tycks ta för given, är det upp till dig att kämpa för dem, om det, Gud förbjude, en dag krävs av dig.

Jag kommer att göra det, med alla tillgängliga medel. För mina barn, och för dig. Kommer du att stå vid min sida då, Leo?

/Hälsningar från en tant som, långt innan du föddes, gjorde värnplikten fastän hon inte var tvungen. Inte för att hon ville döda för staten, utan för att hon ville leva i frihet.”

Helena Edlund

Helena

Målet är underkastelse

Den islamistiska/jihadistiska terrorn normaliseras och kryper allt närmre. Bara under de senaste dagarna har vi bevittnat det bestialiska massmördandet av nationaldagsfirande familjer i Nice, en yxattack mot tågresenärer i tyska Würzburg och en knivattack mot en mamma och hennes tre döttrar i franska skidorten Garda-Colombe. Gärningsmannen uppger att han attackerade familjen eftersom de var för lättklädda.

Men det som hade chockerat oss för bara några år sedan, möts nu närmast av sorgsna konstateranden. Jag märker det på mina egna reaktioner och på andras – terrorn är väntad. Vi vet att det kommer att hända igen men hoppas att det inte drabbar oss eller våra nära och kära. Att terrorn håller sig på behörigt avstånd, eller mer korrekt att terroristerna väljer att mörda andra människor än våra egna familjer. Better you than me.

Reaktionerna på terrordåden blir oftast desamma: På sociala media uttrycks solidaritet med de drabbade och deras familjer, profilbilder byts och hashtaggar skapas. Ljuständandet fortsätter men manifestationernas tid tycks förbi.

Samhället tycks ha kapitulerat inför det islamistiska/jihadistiska våldet.

Istället för att med kraft bekämpa terrorister och religiös extremism, stannar polismakten vid att dela ut armband samtidigt som våra folkvalda talar om hur Sverige måste stå upp för frihet och öppenhet. Artister och media upprepar att det viktiga är att vi inte låter terrorns närvaro påverka våra liv. Vi uppmanas att fortsätta leva precis som vanligt, för att på så sätt visa dem som hatar vår kultur och vår frihet att vi inte låter dem vinna.

Men så talar bara den som inom sig är övertygad om att den inte själv kommer att drabbas. Problemet med terror är nämligen att det är ett oslagbart vapen.

Historien visar att det inte behövs särskilt mycket för att ett samhälles medborgare ska förändra sina liv genom att drivas ner i fruktan och skräck. Ett relativt nutida exempel är Iran, där ayatollah Khomeinis krav på att kvinnorna skulle beslöja sig fick tiotusentals iranska kvinnor att tåga genom Teheran för att protestera. Men vi vet hur det ser ut på Teherans gator idag. När arrestering och straff drabbade allt fler, åkte chadorerna på.

I Afghanistan mötte jag föräldrar som inget hellre önskade än att barnen skulle få en god utbildning, men som ändå hade slutat skicka sina barn till skolan eftersom de riskerade att bli våldtagna på vägen.

Här hemma i Sverige har rädslan för sexuella övergrepp fått många unga kvinnor att välja bort musikfestivaler och stora folksamlingar denna sommar. De prioriterar sin säkerhet framför sin frihet, en frihet som hittills varit så självklar.

Logiken är enkel: När risken för negativa konsekvenser bedöms vara för stor, ändrar man sitt beteende.

Sohelia Fors skrev i ett inlägg på Facebook den 25 februari i år: ”För mer än trettio år sedan var jag tonåring i Iran. Den militanta islamismen hade inget större intresse av Gud men däremot en brinnande passion att kontrollera, underkuva, döma och straffa människor. Därför mötte den oss först i gestalt av män som attackerade oss för vår klädsel, hår och smink. Vi lärde oss att alltid ha en sjal i väskan som vi kunde sätta på oss för att inte bli antastade av de män som lärt sig att den kvinna som inte är rätt klädd inte är värd respekt. Vi anpassade oss snabbt till dem och förstod först för sent att det inte var anpassning – det var underkastelse.”

Att säga att vi inte ska ändra oss utan leva som vanligt, är enklare sagt än gjort när sexuella övergrepp är så vanliga att de i bästa fall renderar notiser, samtidigt som terrorister angriper och dödar oskyldiga människor med vad som närmast kan liknas vid målmedvetenheten och hatet hos en dödskult.

Målet är underkastelse – att du och jag aldrig ska känna oss säkra och att vår rädsla ska få oss att ändra våra beteenden så att vi minimerar risken för att attackeras. När hotet kommer närmre, kryper också rädslan under skinnet. Då anpassar vi oss. Anpassar oss intill underkastelse.

En nationaldagsmassaker kanske inte får fransmännen att välja bort utelivet, men om mönstret upprepas? Hur många krossade barnvagnar ska vi se på nyhetssändningarna eller i vår hemstad innan vi väljer att stanna hemma med våra barn? Hur många kvinnor och barn ska huggas med knivar i bröstet på grund av att urringningen anses för djup eller kjolen för kort innan vi tar på oss långärmat och långbyxor? Hur många unga kvinnor ska våldtas innan vi håller våra döttrar hemma om kvällarna och eskorterar dem när de måste mellan punkt A och punkt B?

För många kvinnor i Sveriges utanförskapsområden är det redan idag självklart att lägga ner en sjal i handväskan innan de går ut. När blir det naturligt även för oss andra?

 

Helena Edlund

Helena

 

Hyddbygge pågår. Kyrkohandboksförslaget del 6.

”Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: ”Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia.” Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus.” (Mark 9:2-8)

Idag firar Svenska kyrkans församlingar gudstjänst under temat ”Jesus förhärligad”. Evangelietexten handlar om vad som hände när tre av lärjungarna följde med Jesus upp på Förklaringsberget, och av dessa tre fokuserar texten på den driftige Petrus.

Simon Petrus var den allra första lärjungen och han hade följt Jesus under lång tid. Han hade sett Jesus utföra underverk och bara några dagar tidigare hade han identifierat Jesus som Messias. Egentligen behöver söndagens evangelietext kopplas till händelserna tidigare samma vecka för att vi fullt ut ska förstå vad som hände där uppe på berget. Om vi backar några verser så kan vi läsa följande:

”Sedan gick Jesus och hans lärjungar bort till byarna kring Caesarea Filippi. På vägen frågade han dem: ”Vem säger människorna att jag är?” De svarade: ”Johannes döparen, men somliga säger Elia, andra att du är någon av profeterna.” Då frågade han dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Petrus svarade: ”Du är Messias.” Men han förbjöd dem strängt att tala med någon om honom. (Mark 8:27-30)

Efter detta fick Petrus, enligt evangelisten Matteus, höra av Jesus att han, den enkla och burduse fiskaren, var den klippa på vilken den kristna kyrkan skulle byggas: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt 16:17-19)

När Petrus följer med Jesus upp på berget kan vi därför anta dels att Petrus självförtroende var stort, dels att han visste vem han följde – han hade ju bekänt Jesus som Messias, Guds Son!

Så när Jesus förvandlas framför hans ögon, borde han ju inte bli så förvånad? Ändå beskriver evangelisten hur Petrus blir skräckslagen när han ser Jesus tala med Mose och Elia, och när Petrus återfår talförmågan är hans första kommentar alltigenom mänsklig: ”Låt oss göra tre hyddor!”

Petrus, den praktiskt lagde fiskaren, ser profeterna Mose och Elia och den man han identifierat som Guds Son – och ryggmärgsreflexen är att han vill bygga hyddor åt dem. Det är faktiskt ganska rörande, i all sin mänskliga omsorg och välvilja. Under någon sekund tycks Petrus ha drabbats av känslan att han måste göra något för de tre, och kommit fram till att han i alla fall kan bygga hyddor för att skydda dem från sol, vind och regn!

Som om de skulle behöva det.

Messias, Mose och Elia behöver självfallet inga hyddor, och det vet Petrus mycket väl. Men åsynen av de tre blir för mycket för honom. Det är liksom en sak att ur ett teoretiskt och intellektuellt perspektiv läsa om profeterna och bekänna Jesus som Messias – att mitt i sin egen vardag se (och inse!) att Jesus är Messias är något helt annat. Då blir det på riktigt. Teori blir verklighet. Sanningen hoppar upp och biter oss i näsan och det kan vara mer än vad vi klarar av. Evangelietexten visar att det i alla fall var mer än Petrus klarade av.

Så Petrus reaktion på Jesu gudomlighet blir en alltigenom mänsklig reaktion – att bygga en hydda. En fysisk hydda byggd efter välbeprövade och pålitliga metoder med välkända material. En hydda där Guds Son kan bo. En trygg hydda. Trygg för Petrus. En hydda som tvättar bort det som gör Petrus skräckslagen, som förvandlar den gudomliga Messias till den mänskliga Jesus.

Det blev inga hyddor byggda där uppe på berget, men idag gör Svenska kyrkan sitt bästa för att driva igenom ett magnifikt hyddbygge i form av det nya kyrkohandboksförslaget.

Förespråkarna till förslaget motiverar de genomgripande förändringarna med känslobaserade argument: texterna ska bli mer inkluderande och lättbegripliga, obekväma formuleringar ska tvättas bort och språket moderniseras. Måhända utan att själva förstå det, murar Kyrkohandbokskommittén väggarna till en mänsklig hydda där man hoppas kunna pressa in Gud. I mötet med Den Treenige Guden står de där, skräckslagna som Petrus, och deras svar på det gudomliga tilltalet blir att förändra och förmänskliga, att förpassa Gud till en hydda av begriplig mänsklighet.

Men mänskliga hyddor kan inte husera det gudomliga. När vi pressar in Gud i våra mänskliga ramar, när vi skapar trygga rum där vi bara behöver möta de aspekter av Gud som vi känner oss bekväma med, begränsar vi Gud och förvränger evangeliet. Det är inte vår uppgift.

Så finns det då ett bättre sätt att möta och bemöta Gud på, än att försöka få honom att passa in i våra trygga rum av mänsklighet? Självklart. Det enda vi behöver göra, är att inte ställa oss i vägen för Gud. Vi kan kliva upp på berget tillsammans med Jesus, låta honom stråla i all sin gudomlighet och sedan göra vårt bästa för att förmedla evangeliet om detta så oförfalskat som det bara är möjligt. Vi kan frimodigt, och utan att skämmas, förkunna Jesus som Messias, Guds Son. Den som gör så, kommer snart att upptäcka att det som först kan verka skrämmande, i själva verket är den stora Sanningen – att det inte finns någon annan än Jesus som visar vägen till Gud, och att denna Sanning inte är teoretisk eller intellektuell utan är alldeles på riktigt.

Låt mig avsluta med ett stycke ur Markusevangeliet som återfinns direkt före söndagens evangelietext. Orden kan tala för sig själva, Sanning med ett tidlöst budskap rakt in i den dag som är idag:

”Därefter började han undervisa dem och sade att Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och uppstå efter tre dagar. Detta sade han helt öppet. Petrus drog honom då åt sidan och började förebrå honom. Men han vände sig om, och när han såg lärjungarna tillrättavisade han Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds, utan människors.”

Sedan kallade han till sig både lärjungarna och folket och sade: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, honom skall också Människosonen skämmas för när han kommer i sin faders härlighet med de heliga änglarna.”” (Mark 8:27-38)

Helena Edlund

Helena

De övriga delarna i Helena Edlunds mycket lästa och spridda serie om förslaget till ny svensk kyrkohandbok finner Du genom att scrolla ned.

En försmak om vad som komma skall. Kyrkohandboksförslaget del 5.

I min förra text skrev jag att de små språkliga glidningarna för att genderneutralisera Gud inom en snar framtid kan innebära att vi ber till Gud, vår Moder. Utan att precisera vad eller vem vi menar med det.

Jag hade fel.

Vi är redan där. Ett utskick om kollekt från kyrkan centralt visar att det kommande beslutet om det kritiserade  kyrkohandboksförslaget i praktiken föregrips.

Idag söndag samlas det in rikskollekt till kyrkans internationella arbete. Gunilla Hallonsten, chef för Svenska kyrkans internationella arbete, har författat kollektcirkuläret som skickats ut till samtliga församlingar. Ett A4-papper med text. Svarta bokstäver mot vit bakgrund. Svenska kyrkans logga garanterar avsändare och seriositet.

Jag kommer inte att gå närmare in på, att det idag i kyrkoåret är Heliga Trefaldighets dag, som också är Missionsdagen, samtidigt som ”mission” i cirkuläret har fått en helt ny innebörd. Det kan ni läsa och reflektera över själva, cirkuläret i dess helhet finns bifogat längre ner i texten.

Jag kommer inte heller att grotta ner mig i hur kollektcirkuläret beskriver Svenska kyrkans uppdrag, men noterar att ordet ”evangelium” inte ens förekommer.

Inte heller kommer jag att försöka bena ut vad cirkuläret menar när det hävdar att ”vi delar tro med varandra”.

Istället kommer jag att berätta för dig att Svenska kyrkan inte längre är kristen. Den Treenige Guden – Fader, Son och Ande – är ersatt av en gud som beskrivs som ”Fader och Moder”, ”Syster och Broder” och ”livgiverska och inspiratör”.

Cirkulärets avslutande bön lyder nämligen:

”Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – Syster och Broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen.”

Nu är täckelsen rivet undan skrymteriet. Nu är korten synade och jag konstaterar följande: Min kyrka är kidnappad. Är det här en kristen kyrka, eller en synkretistisk, allmänreligiös organisation med fokus på humanitärt arbete och klimatförändringar? En organisation vars ledning inte tvekar en sekund inför att avsätta Gud och skapa en ny, som bättre passar de egna syftena? En organisation som tillber en gud som är ”Fader och Moder” och som inte betonar vikten av Nåden utan talar om nåden med litet ”n”. Vem är denne ”dig” vi ber till?

Anna Karin Hammar, präst, teologie doktor och ledamot i Svenska kyrkans läronämnd, fällde under EuroPridefestivalen 2008 det numera klassiska uttalandet: ”Man avskaffar inte en religion bara för att man inte gillar den. Man ändrar den.” Så här åtta år senare är det tydligt att Anna Karin Hammar och hennes trosfränder i kyrkoledning menade allvar. För nog har man ändrat religionen, alltid.

Inom Svenska kyrkan har vi olika tolkningar av den kristna tron, det är som det ska vara. Men nu det handlar inte längre om olika tolkningar – den teologi som formuleras i kollektcirkulärets bön går inte, med bästa vilja i världen, att definiera som kristen.

Kanske har jag missat något, men när fattades beslutet att Gud är Moder, Syster, Broder? Vilka har fattat beslutet? Visa oss protokollet från mötet! Dessutom: Förväntas jag som präst stödja denna nya teologi och detta nya kyrkans uppdrag? Om så är fallet vill jag säga att min kallelse som präst i Svenska kyrkan är att verka i en kristen kyrka, att förkunna evangeliet om Jesus Kristus och Treenig Gud – Fader, Son och Ande. Något annat varken kan eller tänker jag göra.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Varje präst har genom prästvigningen accepterat ansvaret att förkunna den kristna tron så att människor bereds möjlighet att komma till tro på Kristus och därigenom bli frälsta. Prästämbetet är ett läroämbete. Det är inget litet ansvar vi tar på oss, och för den som tar detta ansvar på allvar är det helt omöjligt att be den bön Svenska kyrkans kollektcirkulär påbjuder. Vi känner igen bönens struktur och flera av formuleringarna, men det är inte den kristna guden vi ber till. Den präst som förkunnar en gud som är ”Fader och Moder, Syster och Broder” förleder människor.

Det är självfallet i sin ordning för varje individ att tro hur man vill, eller inte tro alls. Men en präst eller biskop som känner själva kristendomens kärna – Treenig Gud – skava så till den milda grad att prästen vill avskaffa den, bör vara sann mot sig själv.

Känner man att man, som Anna Karin Hammar uttryckte det, ”inte gillar” kristendomen, är mitt förslag följande: Gå ihop och starta eget! Var och en är fri att registrera ett trossamfund. Knyt de människor till er som delar era åsikter och visioner! Be Skatteverket om hjälp att samla in medlemsavgiften. Formulera vilken trosbekännelse ni vill och stöp er gudsbild i valfri form.

Idag kommer kyrkvärdar att läsa Gunilla Hallonstens beskrivning av kyrkans uppdrag för landets gudstjänstbesökare. Vissa kommer även att be den avslutande bönen och då är vi faktiskt redan där jag förutspådde härom dagen – men mycket, mycket tidigare än jag någonsin kunde ana. Då ber vi till avgudar i Svenska kyrkan och förutsatt att kollektcirkulärets utformning har godkänts av högre ort, så gör vi det på uppmaning av kyrkans ledning.

Nu måste vi börja prata teologi. Nu går det inte att ducka längre. Nu måste vi börja föra seriösa teologiska samtal inom Svenska kyrkan, både för att reda ut hur Svenska kyrkans tro och lära ska utformas, hur vi har hamnat där vi befinner oss idag och vad som egentligen är vårt uppdrag. Så här kan vi nämligen inte ha det. Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt och vill vi på allvar kyrkans väl så måste vi börja föra diskussionen.

I ljuset av det idag är Heliga Trefaldighets dag, Missionsdagen, vill jag avsluta med att påminna om hur Jesus själv formulerade vårt uppdrag i missionsbefallningen:

”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:18-20)

Läs kollektcirkuläret: SKM_C224e16052014480

Helena Edlund

Helena

 

 

De små glidningarnas gud. Kyrkohandboksförslaget del 4.

För den som har som mål att förändra teologin blir språket en avgörande faktor. Ändra i gudstjänstens språk – och teologin ändras. Innan vi vet ordet av är det förenligt med Svenska kyrkans tro och bekännelse att bekänna avgudar.

Men är det inte att överdramatisera det hela? Det handlar ju bara om ord, och ord kan ändå inte beskriva Gud. Nej, det är förvisso sant. Gud är omöjlig att fånga i ord.

Men.

Å andra sidan är vi människor hänvisade till ord för att beskriva Gud, hur bristfälligt det än är. Just därför går det även att vända på resonemanget: Eftersom vi beskriver Gud med hjälp av ord, är det oerhört viktigt vilka ord vi beskriver Gud med.

Kyrkohandbokskommittén är medveten om detta och det är just därför man menar att de språkliga förändringarna är av godo. Man säger sig vilja ”komplettera gudsspråket”, och Boel Hössjer Sundman säger i en intervju i tidningen Dagen http://www.dagen.se/darfor-kritiseras-nya-kyrkohandboken-1.726477 : ”I handboksarbetet handlar det inte om att utesluta traditionella formuleringar utan att komplettera gudsspråket med fler bilder.”

Att ta på sig rollen att komplettera Bibeln med fler bilder som beskriver Gud, är inte ett arbete jag skulle vilja bära ansvaret för. Vad händer om vi väljer fel? Tänk om beskrivningarna som finns i Bibeln finns där eftersom de faktiskt beskriver Gud och beskrivningarna som inte finns i Bibeln saknas eftersom de inte beskriver Gud..? Den som glatt tar på sig rollen att ”komplettera gudsspråket” kan omöjligt ta Bibelns ord på större allvar.

Vad säger att just mina personliga bilder av Gud ska presenteras som en sanning? Är min ”känsla” ett mått på sanning? Om jag föredrar en annan bild av Gud än den som presenteras i Bibeln och av Jesus själv, vem av oss har rätt?

Vissa ord har vi fått hjälp med eftersom de är viktigare än andra. Det gäller bland annat vem Gud är. Jesus instruerar oss exempelvis att be till Gud vår ”Fader”. Jesus var väl förtrogen med de judiska texter som säger att Gud är ”såsom en moder”, men han är tydlig i att Gud är vår Fader.

I det föreliggande handboksförslaget görs en liten, men tydlig, glidning i detta. Nu är Gud inte längre ”som en moder” utan Gud är i nattvardsbön 6 ”en fader och en moder”. Vilket är nästa steg? En genderkorrigerad bön där vi ber ”Vår Moder som är i himlen..?” Eller kort och gott ”Vår Gud som är i himlen..?”

Handbokskommitténs strävande att genderneutralisera Gud blir stundtals besvärande. Förutom att språket riskerar att upplevas som opersonligt och konstlat när man väljer bort gudsnamnet ”Herren” och undviker att benämna Gud som ”han” och istället bara använder ordet Gud för att beskriva Gud, fungerar det genusneutrala mindre bra när det appliceras på kristen tro, vilket Kungl. Vitterhetsakademien påpekar i sitt remissyttrande: ”Man [kan] inte av inklusivitetsskäl på det medmänskliga planet utelämna ord som ”Herre” och ”Fader” i sammanhang som är menade att kommunicera relationen mellan Gud och människor. Gudstjänstlivets grund ligger inte i församlingsmedlemmarnas jämställdhet eller demokratiska rättigheter, utan i den bibliska uppenbarelsen.”

Det är de små glidningarnas gud som stiger fram ur den nya Kyrkohandbokens sidor. Ett ord ersätts med ett annat, något tas bort och annat läggs till. Små, små förändringar, knappt märkbara på egen hand. Men tillsammans ritar de om den teologiska kartan. Gud blir någon annan, gudsrelationen får ett annat fokus och det är inte längre evangelium som förkunnas.

Magnus Malm liknar i sin bok Som om Gud inte finns sekulariseringen via språkliga glidningar vid liknelsen om att koka grodor – om förändringarna i temperatur sker för snabbt, hoppar grodorna ur kastrullen. Höjer man temperaturen sakta, märker grodorna däremot inget, de stannar i kastrullen och dör så småningom.

Likadant är det med det teologiska språket. Malm skriver på sidorna 22-23: ”Här erbjuder språket stora möjligheter till diskreta myrsteg åt fel håll, utan att skicka upp varningsskyltar som skulle kunna mobilisera visselblåsare. En sanning är inte en punkt utan snarare ett utrymme, där man med språket kan förflytta sig åt ena kanten utan att fördenskull lämna sanningen. Problemet är bara att om man gör det varje gång och över hela linjen … så har man så småningom ritat om hela kartan så att man inte riktigt känner igen den.

 Exempel på sådana språkliga positionsförflyttningar som var för sig inte nödvändigtvis är felaktiga eller vilseledande men som sammantaget visar sig rita om kartan mer än vi kanske från början hade tänkt oss:

 Från ”Jesus … till ”Gud”.

Från ”Gud” … till ”det heliga”.

Från ”evangeliet” … till ”kristna värderingar”.

Från ”bön” … till ”andlighet”.

Från ”efterföljelse” … till ”engagemang”.

Från ”Kristus” … till ”kristen tro”.

Från ”lärjungaskap” … till ”verksamhet”.

Från ”bekännelse” … till ”tolkning”.

Från ”synd” … till ”brustenhet”.

Från ”Ordet” … till ”mysteriet”.

 Observera att det aldrig handlar om ett nytt ord för samma sak. Det finns inga exakta synonymer. Ett nytt ord förflyttar alltid betydelsen i aldrig så liten grad. Här tar orden med sig hela vårt fokus och placerar det där vi inte medvetet har valt att lägga det. Och alltid i samma grundläggande riktning: Från Gud i centrum till oss själva i centrum. Från det specifika till det allmänna. Från det personliga till det abstrakta. Från det utmanande till det bekräftande. För sent upptäcker vi att vi har hamnat någonstans där vi inte ville vara.”

Så hur mycket betyder egentligen några ord?

Låt oss för enkelhetens skull begränsa oss till kyrkans sakrament – dopet och nattvarden. Sakramenten är heliga handlingar. Det borde innebära att vi nalkas dem med särskild försiktighet och aktning.

I förslaget återfinns inte mindre än 13 alternativ till nattvardsböner och variationen är, minst sagt, enorm. Men nattvardsbön 12 sticker ut. Om den antas, innebär det att instiftelseorden förlorar sin betydelse för brödet och vinets förvandling till Kristi kropp och blod. Nattvardsbönen inleds:

”Vi tackar dig, du himmelens och jordens skapare,

som öppnar din hand och mättar allt levande med nåd.

Du ger oss dagligt bröd, hälsa och kraft.

Av åkrarnas korn och bergens druvor bereder du bröd och vin.

Du dukar ditt bord för oss.

Låt din Ande komma över oss och dessa gåvor,

himmelskt bröd och välsignat vin:

Kristi kropp och blod.”

 Först därefter kommer instiftelseorden.

Så vad innebär det? Jo, att brödet och vinet är ”himmelskt och välsignat” och Kristi kropp och blod redan innan instiftelseorden.

En kollega ställde förundrad frågan om allt bröd och vin som placeras på en vit duk nu är att betraktas som konsekrerade. Ja, så blir det ju, och om det är Kristi kropp och blod redan innan, så behövs inte instiftelseorden. Dock kan det väl vara bra om vi får veta när brödet och vinet i så fall förvandlas. Är det när oblaten lämnar oblatröret? När vinet hälls upp? Eller är hela Systembolaget fyllt med Kristi blod..?

Jag bara undrar.

Och nej, jag är inte ute efter att förta gudstjänstglädjen för handboksförslagets anhängare. Men jag vill veta hur man har tänkt. Har man tänkt alls? Har man gjort en teologisk konsekvensanalys? För konsekvenser blir det: Om nattvardsbönens formulering återfinns i en kyrkohandbok, så innebär det att Svenska kyrkan anser att instiftelseorden inte har någon funktion. Vad är instiftelseorden då? En fin liten ramsa? Förväntas vi leka nattvard?

Om Kristus inte är avgörande för konsekreringen av nattvardsgåvorna, så är han det väl i alla fall vi dopet?

Jag är inte så säker på det. Vad betyder det egentligen när vi, i dopet, kan välja mellan den nuvarande befrielsebönen ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv hennes/hans namn i Livets bok och bevara henne/honom i ditt ljus, nu och alltid” mot orden ”Gud, du som helar världens brustenhet, bevara NN i din kärlek, nu och alltid.”?

Är det ens en befrielsebön kommittén formulerat, eller en försäkran om att allt är väl – och är det i så fall en sådan försäkran vi mest av allt behöver? Möjligen ur ett humanistiskt perspektiv, men inte ur ett kristet.

Låt oss nu göra ett litet experiment som visar hur långt kyrkohandbokskommittén egentligen ville gå. I det nu föreliggande förslaget till kyrkohandbok korstecknar prästen dopbarnet med samma ord som finns i den nuvarande Kyrkohandboken:

”Ta emot korsets tecken (på din (+) panna,

på din (+) mun och på ditt (+) hjärta).

Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge.”

I det förra kyrkohandboksförslaget, det som handbokskommittén ursprungligen presenterade och som därför kan antas utgöra den formulering kommittén själv ansåg vara att föredra, löd samma passus:

”Ta emot korsets tecken (på din (+) panna,

på din (+) mun och på ditt (+) hjärta).

Jesus Kristus kallar dig att vara hans lärjunge.”

Märkte ni skillnaden? Fyra ord saknas, nämligen de ord som beskriver hur den kristna kyrkan definierar Jesus Kristus – ”den korsfäste och uppståndne”.

Det är ingen bagatell. Om Jesus Kristus inte längre är den korsfäste och uppståndne, vem är han då? Vem är det som kallar barnet att bli sin lärjunge, och vad innebär då det lärjungaskapet? Till synes omärkligt har man detroniserat Jesus. Han som nu är den som har korsfästs, dött och uppstått (och med denna seger över döden bekräftat sig som Guds Son) får se sig begränsad till sitt mänskliga jag, en profet bland många.

Hur var det nu förordet till Sann mot dig själv – öppen mot andra löd? ”Vad är skillnaden mellan Jesus som frälsare och Jesus som profet?” I kyrkohandbokskommitténs ursprungliga förslag var det ingen skillnad alls. (Läs del 3 i denna serie.)

Efter att ha mött kraftfulla protester genom remisserna 2012 såg man sig dock nödgad att stoppa in de fyra orden igen. De fyra saknade orden var ett litet för stort steg och väckte reaktion, i alla fall denna gång. Men i nästa revision?

Det nya ska kokas långsamt, så vi inte märker det förrän det är för sent.

Den dagen får den Gud som är densamme från evighet till evighet se sig ersatt av en ny. De små glidningarnas gud.

Helena Edlund

Helena

Läs också del 1 Remissyttranden av Guds nåde, del  2 Kritik undanbedes och del 3 En ny religion?  i denna serie.

En ny religion? Kyrkohandboksförslaget del 3.

En Kyrkohandbok är en Kyrkohandbok är en Kyrkohandbok. Eller? Spelar dess detaljer i ordval och liturgi egentligen någon större roll för gemene man? Sanningen är nog att Kyrkohandboken spelar större roll för vårt språk och vår tro än många föreställer sig.

Någon skrev nyligen att Kyrkohandboken förmodligen spelat större roll för svenska språket än Bibeln. Det är nog inte heller att förta sig att påstå att Kyrkohandboken idag spela större roll för svenskens kristna tro än Bibeln. Det är ju genom den gudstjänst vi möter i samband med en släktings begravning, ett barns dop eller ett sporadiskt högmässobesök som vår uppfattning bildas om vad som är Svenska kyrkans tro, och i förlängningen den kristna kyrkans tro.

Att Kyrkohandboken spelar stor roll för Svenska kyrkan råder det inget tvivel om. Det som återfinns i Kyrkohandboken speglar kyrkans tro, en formulering som återfinns i handboken är därför förenlig med vad Svenska kyrkan bekänner.

Att genomföra förändringar i Kyrkohandboken är därför en allvarlig och ansvarsfull process som får stora återverkningar och som inte bör hastas fram. Historiskt sett har det funnits en medvetenhet om detta. Nya handböcker har tillkommit först när man konstaterat att den gamla inte längre fungerat tillfredsställande och då efter långa tillkomst- och beslutsprocesser. Den nuvarande Kyrkohandboken är exempelvis den sjunde i ordningen sedan reformationen och arbetades fram under 20 år av expertgrupper inom språk, liturgik och musik.

Nu är det av någon anledning mycket bråttom, och remissinstansernas svar har visat på att uttrycket ”fort och fel” har bäring även i andra sammanhang än det militära.

Så varför är det så bråttom? Varför lansera ett förslag som dömts ut redan på förhand, bara för att ha något att presentera till ett jubileum?

Detta gäller särskilt med det ursprungliga uppdraget i åtanke. Kyrkostyrelsen underströk i sitt beslut om översyn från år 2006 ”att 1986 års Kyrkohandbok i huvudsak fungerar väl och att det alltjämt är fråga om en översyn och inte en revision”. Uppdraget ändrades dock i december år 2009, blott två månader efter det att biskopsmötet förordat en revision snarare än en översyn.

Biskopsmötet har sannerligen fått vad man efterfrågade. Det föreliggande handboksförslaget är en genomgripande omarbetning som, om den antas, kommer att få långtgående konsekvenser för församlingarnas gudstjänstfirande och för den svenskkyrkliga teologin. Ingreppen är så omfattande att Kyrkohandboksförslaget på sina ställen har anklagats för att presentera en ny religion.

Att handboksförslaget, trots sina påtalade och grava brister, försvaras så frenetiskt från Svenska kyrkans ledning och de biskopar som förordat revision istället för översyn, väcker frågor om vad som är målet.

Men vilken är då denna religionens Fågel Fenix som ska stiga ur askan från den kristna tron?

En ledtråd ges i boken Sann mot sig själv – öppen mot andra. Skriften, som är ett dokument som Svenska kyrkan har uppmuntrat församlingar att använda sig av, bär underrubriken Samtal om religionsteologi i Svenska kyrkan och publicerades 2011. Titeln kan tyckas en smula luddig, med tanke på att den är resultatet av kyrkomötets beslut från år 2005 att utarbeta ”ett religionsteologiskt dokument med särskild inriktning på islam”. Nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén skrev förordet.

Publikationen har tidigare gått att ladda ner från Svenska kyrkans hemsida, men är nu borttagen. Den finns dock att ladda ner från Sensus http://www.sensus.se/globalassets/allman/var-pedagogik/studiematerial/rattigheter-och-mangfald/sann_mot_sig_sjalv.pdf?_t_id=1B2M2Y8AsgTpgAmY7PhCfg%3d%3d&_t_q=sann+mot+sig+sj%c3%a4lv&_t_tags=language%3asv%2csiteid%3a540cb59f-3773-40c6-9e10-e8134e892ab7&_t_ip=195.67.183.246&_t_hit.id=Sensus_Models_Media_GenericMedia/_87f5225c-63d0-4ee7-9a85-729d2a8bceae&_t_hit.pos=2 .

Särskilt professor Kajsa Ahlstrands kapitel Att tänka om tro – vår egen och andras är intressant i relation till handboksförslaget. Där tidigare versioner av Kyrkohandboken har utgått från den katolska liturgireformens tågordning där man först fixerar läran och först därefter drar konsekvenserna för liturgin som helhet inklusive gudstjänstmusiken, vänder Ahlstrand på steken när hon lyfter fram kapellet på Arlanda flygplats som ett föredöme:

”Praktiken är redan etablerad; den teologiska reflektionen kan följa efter. Det är en variant på principen lex orandi, lex credendi, ”bönens lag är trons lag”, det vill säga: det som kyrkan ber, den gudstjänst som kyrkan firar, är också kyrkans tro. Praktiken i form av gudstjänstfirande och gudstjänstrum skapar den teologi som kyrkan lär.”

Men det Ahlstrand förespråkar är inte det ”lex orandi, lex credendi” som innebär att kyrkans gudstjänst är enig med kyrkans tro. Ahlstrands tolkning är att gudstjänstfirandet skapar tron. Eller kort och gott – det är inte teologin som skapar gudstjänsten, utan gudstjänsten som skapar teologin.

Uttalandet är anmärkningsvärt. Det visar på ett synsätt där teologin är sekundär, en simpel konsekvens av hur man väljer att fira gudstjänst. Ändra i gudstjänsten – och teologin ändras. En sådan inställning förutsätter även att det inte längre finns några Sanningar att ta hänsyn till, utan att teologin kan och bör anpassas till andra, högre syften.

Nuvarande ärkebiskopen inledde 2011 sitt förord på följande sätt: ”Hur många vägar bär till Gud? Ber kristna och muslimer till samma Gud? Vad är skillnaden mellan Jesus som frälsare och Jesus som profet?” Så här fem år senare vet vi biskopskollegiets förhärskande syn i dessa frågor. Det är idag okontroversiellt för en biskop att hävda att många vägar bär till Gud, att kristna och muslimer ber till samma gud och att betona den historiske personen Jesus (profeten) snarare än Guds Son Jesus (Frälsaren). Sådana åsikter öppnar dörren för de förändringar Ahlstrand förespråkar.

Ahlstrand menar att gudstjänstfirandet i Svenska kyrkan bör bli mer inklusivt i förhållande till andra religioner, och hon är inte främmande för långtgående förändringar i gudstjänstfirandet för att uppnå detta. Förutom att hon bland annat föreslår att prästen ”av pastorala skäl” kan avstå från den trinitariska välsignelsen om muslimer närvarar under en gudstjänst, skriver Ahlstrand på sidan 19: Om religionsteologin blir mer inklusiv, kan församlingen då fortsätta sjunga ”Kristus är världens ljus, han och ingen annan” (Sv.ps. 37:1)? Kan dopliturgins ord om att Gud har ”sänt sin Son, Jesus Kristus, för att rädda oss från det onda” tolkas annat än på ett exklusivt sätt? Behöver evangelieboken förändras så att exempelvis andra årgångens evangelietext för fjärde söndagen i påsktiden om Jesus som vägen, sanningen och livet (Johannes 14:1–14) byts ut? Detta är verkliga frågor som det finns all anledning att ta på allvar.”

Det är en radikal stympning av rådande gudstjänstordning som förespråkas, så radikal att den i ett svep nullifierar Treenigheten och därmed den kristna tron. Sjunger vi inte längre att Kristus är världens ljus – så är han det inte. Om vi inte längre döper eftersom Gud har sänt sin Son, Jesus Kristus, för att rädda oss från det onda – så är Jesus inte Guds Son och inte nödvändig för vår räddning. Om vi byter ut texten som talar om Jesus som vägen, sanningen och livet – så upphör Jesus att vara unik väg till Gud.

Kvar blir en allmänreligiös andlighet. Det är en teologi vi känner igen från bland annat biskop Åke Bonniers texter i tidningen Dagen och debattinläggen i Kyrkans tidning.

Genom att behålla den språkliga ramen, men lyfta ut de faktorer som är bärare av den kristna trosbekännelsen blir gudstjänsten onekligen mer inklusiv, men den upphör samtidigt att vara kristen.

Sett ur det perspektivet har Kyrkohandboksförslaget bara hunnit halvvägs. Å andra sidan är förslaget så bristfälligt att remissinstanserna förespår en mycket kort hållbarhetstid. Om några år är det måhända dags för en ny revision?

Fortsättning lär följa.

Helena Edlund

Helena

Läs också: 

https://kristenopinion.wordpress.com/2016/05/15/remissyttranden-av-guds-nade-kyrkohandboksforslaget-del-1/

https://kristenopinion.wordpress.com/2016/05/18/kritik-undanbedes-kyrkohandboksforslaget-del-2/

http://www.kyrkanstidning.se/debatt/nu-kravs-tydligt-besked-om-vad-svenska-kyrkan-tror

http://www.kyrkanstidning.se/debatt/radslans-teologi-existerar-inte

 

 

 

 

 

 

Kritik undanbedes. Kyrkohandboksförslaget del 2.

Inget är så viktigt för den som vill förbättra sig och sina prestationer, som förmågan att ta emot konstruktiv kritik. Det är inte alltid angenämt att kritiseras för sina prestationer, särskilt inte om kritiken rör något som ligger en varmt om hjärtat eller som bottnar i ens djupaste övertygelser.

Ändå.

Ändå är det helt nödvändigt att överkomma den där första känslan av personligt angrepp och istället förstå att kritik är ett bevis på engagemang. Akademiker är vana vid systemet med respondenter och opponenter och varje skribent vet att ”kill your darlings” måste tillämpas även om det smärtar.

Den som framför kritik har de facto tagit sig tid att granska och formulera sina reflektioner och synpunkter och ger genom detta möjligheten till förbättringar och klargöranden. Genom en saklig och osentimental granskning från ett annat perspektiv än det egna, bidrar kritikern till att det egna arbetet i slutändan blir så bra som möjligt och förhindrar att man presenterar en undermålig slutprodukt.

Alltså: Kritik är något att vara tacksam över och den som gjort sig omaket att opponera på ens alster bör man tacka. Att gå till attack mot en opponent är omoget och ovärdigt. Ändå är det angreppets och konfliktens väg som vår ärkebiskop har valt när hon försvarar det så starkt kritiserade förslaget till ny Kyrkohandbok.

Ärkebiskopens öppna brev till remissinstansen Svenska Akademien finns publicerat hos Kyrkans tidning http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ab-svarar-nu-svenska-akademien-i-ett-oppet-brev . Tonen kan i bästa fall betecknas som avfärdande eller, något mindre smickrande, som arrogant. Nästa gång Svenska kyrkan ber Akademien om assistans, skulle jag inte sätta några stora summor på att de hörsammar inbjudan.

Allt sker inför öppen ridå. Församlingsmedlemmar, gudstjänstfirare och anställda trevar efter skämskudden när ärkebiskopen beskyller De Aderton för bristande kvalitet i sitt remissyttrande, samtidigt som hon själv argumenterar utifrån exemplet med ett Sanctus som inte ens finns i Kyrkohandboken http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kan-arkebiskopen-sin-psalmbok .

Ärkebiskopens reaktioner följer tyvärr ett för Svenska kyrkan välkänt mönster. Den bristande förmågan att ta till sig, och ta till vara på, kritik är inget nytt utan återkommer ständigt. Annika Borg skriver idag om detta på ledarplats http://www.barometern.se/ledare/svenska-akademien-i-onad/ .

De senaste veckorna har kyrkohandboksförslaget aktualiserat tre huvudlinjer i bemötandet. Tragiskt nog kan dessa tre huvudlinjer även etiketteras som klassiska härskartekniker:

  1. Förlöjligande – ”Kan ni verkligen inte bättre än så här?” Nu senast exemplifierat genom ärkebiskopens bemötande av Svenska Akademiens remissvar. Förlöjligande är även ett vanligt förekommande sätt att bemöta frågor från inomkyrkligt håll. Då påstås att den frågande helt enkelt inte begriper bättre, eller i alla fall inte begriper sådant som är fullständigt självklart för Svenska kyrkans ledning.
  2. Påförande av skuld och skam – ”Allt är ert fel!” Häromdagen skrev malmöprästen Helena Myrstener om hur kritiken mot handboksförslaget berövat henne gudstjänstglädjen. ”Det är det värsta, att konflikterna inom Svenska kyrkan kring en ny gudstjänsthandbok, har förtagit glädjen. I stället för att känna förväntan inför en ny handbok har tröttheten infunnit sig och redan nu är på något sätt gudstjänstglädjen borta.” http://www.kyrkanstidning.se/debatt/hur-far-vi-tillbaka-gudstjanstgladjen . De som inte jublar är helt enkelt elaka och borde istället vara tysta och inte ställa till problem för dem som bara vill vara glada.
  3. Osynliggörande – ”Ni bjuder in till fortsatt diskussion, men vi väljer att vara tysta.” Åke Bonnier besvarade inviterna till en teologisk diskussion om prästlöftenas relevans med tystnad, men först efter det att han använt sig både av påförande av skuld och skam och lite förlöjligande. De som tyckte annorlunda menade biskopen tillhörde ”en rädslans teologi som främst tycks vilja hävda svart och vitt, rätt och fel. (—) Den teologin tycks inte vilja ha någon annan dialog än den som i långa loppet syftar till alla ska tro på samma sätt.” http://www.kyrkanstidning.se/debatt/ingen-trostribunal-styr-over-den-helige-ande . Hur diskuterar man med någon som väljer att negligera ens åsikter? Det går helt enkelt inte.

Ständigt detta ”vi-och-dem”. Ständigt detta avståndstagande från dem som inte delar de egna åsikterna. Ständigt detta hån mot dem som menar att Bibel och bekännelse fortfarande är den grund på vilken liturgi och förkunnelse måste vila. Ständigt denna ovilja att lyssna till andra trots att man säger sig vilja ha en dialog. Ständigt detta aggressiva och mästrande bemötande av kritiska röster – ett bemötande som nu även utomkyrkliga remissinstanser fått smaka på.

Faktum är att remisstiden knappt hann gå ut, innan ärkebiskopen klargjorde att man inte ämnade lyssna till de remissinstanser vars åsikter man faktiskt frågat efter.

Varför lämnade man ens ut förslaget på remiss? Församlingarna i Stockholms stift är redan kallade till två dagars internat på stiftsgården Stjärnholm under hösten, för att diskutera hur den nya Kyrkohandboken ska användas i församlingarna. Detta trots att Kyrkomötet först nästa år ska fatta beslut om handboksförslaget ska antas eller ej.

Förlåt om jag förstör stämningen, men än en gång dyker samma frågor upp: Varför lyssnar ni inte? Varför är det så bråttom?

Helena Edlund

Helena

Läs också del 1 HÄR.

Remissyttranden av Guds nåde. Kyrkohandboksförslaget del 1

Svenska kyrkans hemsida låter meddela att församlingarna från och med januari 2017 kan använda det nu föreliggande förslaget till ny Kyrkohandbok i gudstjänstfirandet. Om denna formulering kvarstår efter remisstidens utgång den 15 maj, säger det en hel del om de motiv och drivkrafter som ligger bakom lanseringen av en minst sagt omdiskuterad och ifrågasatt produkt.

Kyrkohandboken är inte vilken textsamling som helst. Den ger direktiv för hur församlingarna ska fira samtliga gudstjänster från dop via högmässa till begravning och skall stå i samklang med kyrkans tro, bekännelse och lära. Genom användandet av Kyrkohandboken förkunnar kyrkan vad hon tror på. Men böckerna formar också kyrkan.

Att formulera något som är bärare av ett sådant ansvar måste få ta tid, vilket tycks ha glömts bort i ivern över att lansera den nya Kyrkohandboken i samband med 500-årsfirandet av reformationen. Det första förslaget som presenterades 2012 var ett hastverk och mötte så stark kritik att det arbetades om. Men inte heller nu har kritiken varit nådig.

Musikaliska Akademien går i sitt remissyttrande så långt som att, i fetstil, avvisa förslaget i sin helhet, då man menar att de processer som lett fram till Kyrkohandboksförslaget inte kan anses acceptabla, ”varken ur vetenskaplig, musikalisk eller kulturell synvinkel” http://www.musakad.se/download/18.38228ad4143b35110975911/1391160304658/Remissyttrande+Kyrkohandboksf%C3%B6rslaget.pdf . Kungliga Vitterhetsakademien menar att handboksförslaget är tveksamt ur kulturarvssynpunkt och föreslår i sitt remissyttrande http://www.vitterhetsakad.se/ckeditor_assets/attachments/466/yttrande_Kyrkohandboken_2016-04-27.pdf ytterligare en bearbetning efter att bland annat ha hänvisat till ett bristande och felaktigt språkbruk, samt varnat för antisemitiska tendenser när hebreiska ord byts ut. Exempelvis byts ”Herre Gud Sebaot” ut mot ”Herre Gud allsmäktig”.

Mest underhållande att läsa är dock remissyttrandet från Svenska Akademien http://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/remissvar_Kyrkohandboken.pdf , som efter lingvistisk ekvilibrism i den högre skolan landar i slutsatsen att handboksförslaget ”ger ett ofärdigt intryck och att det därför bland annat bör underkastas en mycket grundlig språklig/stilistisk genomgång av kompetenta språkgranskare”.

Intressant är att såväl Kungl. Vitterhetsakademien som Svenska Akademien i sina remissyttranden lämnar teologiska reflektioner som tycks ha gått handbokskommittén förbi. Svenska Akademien påpekar finkänsligt att ”det är kanske inte Svenska Akademiens sak att komma med påpekanden om det teologiska innehållet, men stundom kan språkfrågorna ha teologiska implikationer.”

Församlingarnas kyrkoråd har fått uttala sig om Kyrkohandboksförslagen genom att besvara frågor i ett remissformulär. Frågorna tycks, liksom i förra remissomgången, vara formulerade efter principen ”som man ropar, får man svar”. Exempelvis har kyrkoråden fått ange om de kan fira ”sin” gudstjänst utifrån föreliggande handboksförslag genom att kryssa antingen i en ja-ruta eller i en nej-ruta.

Den verkliga utmaningen kommer för den församling som har som målsättning att fira en teologiskt korrekt högmässa. Förutsatt att församlingen förfogar över präster som förmår navigera sig genom Kyrkohandboksförslagets grynnor och skär som vore det en svensk innerskärgård, så går det att kryssa i ja-rutan. Frågan om det utifrån handboksförslaget går att fira en heretisk mässa återfinns dock inte, trots att det är betydligt enklare och riskerar att bli fallet för den församling som väljer lite på känn.

Just antalet valmöjligheter tycks ha prioriterats av handbokskommittén. Högmässan har i förslaget över tvåhundra alternativ, och kan lågt räknat utformas i mer än åtta tusen (!) olika varianter.

En rimlig slutsats av detta är att igenkännandet försvinner, inte bara mellan enskilda församlingar utan även mellan mässfirandet i Svenska kyrkan och i övriga kristna kyrkor. ”Om människor som redan känner mässan från andra kulturer (—) inte känner igen sig när de möter mässan som gudstjänst inom Svenska kyrkan, är detta en brist. Följden blir ett främlingskap som skapar avstånd” varnar exempelvis Vitterhetsakademien.

En rimlig fråga att ställa är varför denna uppenbart ofärdiga bristfälliga produkt överhuvudtaget presenterats? Det är ju aldrig roligt att, som upphovsman, presentera ett alster som möter massiv kritik? Med så grava språkliga, musikaliska och teologiska brister borde väl någon ha dragit i handbromsen för länge sedan?

Inte nödvändigtvis. Allt handlar om vilket som är det önskade målet.

Om målet är att presentera en Kyrkohandbok som har ett brett stöd i församlingarna, som verkar enande med den världsvida kristna kyrkan, som hedrar kulturarvet, som är språkligt och stilistiskt korrekt och dessutom är kyrkomusikaliskt och teologiskt korrekt – ja, då kommer Kyrkohandboksförslaget att dras tillbaka.

Om det nuvarande förslaget däremot antas, kan det bara innebära att målet är ett annat. Ett mål som är värt att Svenska kyrkan splittras och antar en kongregationalistisk form, ett mål som är värt att Svenska kyrkan tar ännu ett steg bort från den världsvida kristna kyrkan och ett mål som är värt mer än att Kyrkohandboken är teologiskt, liturgiskt, pastoralt, språkligt och musikaliskt hållbar.

Ett mål som är så viktigt, att Svenska kyrkan bemöter remissinstanserna med ett trotsigt långfinger i luften.

Idag, söndag, går remisstiden ut. Sedan får vi se hur Svenska kyrkan väljer – och utifrån det dra våra slutsatser.

Helena Edlund

Helena

Det här är en serie. Nästa del publiceras inom kort.

 

Helena Edlund svarar biskop Bonnier

Jag initierade för några veckor sedan en debatt i Kyrkans tidning om vad prästlöftena egentligen betyder, när delar av kyrkoledningen tycks ha utvecklat ett annat synsätt än vad dessa löften uttrycker:

”Från företrädare för biskopskollegiet påstås allt oftare att uppenbarelsen, opreciserat, anses som pågående och inte som kristen teologi i huvudsak uppfattat den genom årtusendena: Uppenbarelsen fullbordas i Jesus Kristus. Detta behöver inte tolkas exkluderande. En kristen människa kan för den skull se, erkänna och respektera andra religioner.

Den teologi som presenterats av biskop Bonnier är dessutom verbalt försåtlig. Det är en teologi som talar med kyrkans ord, men inte har kyrkans innehåll. Den talar vackert om Jesus, men förnekar Kristus som den unika vägen till Gud. Genom att allt är möjligt, finns inte längre någon Sanning. Det är ett fint inslaget, men tomt, paket.

I ljuset av prästvigningens löften är en sådan retorik oerhört allvarlig. Som präster är det inte längre vår egen salighet som står i centrum utan våra medmänniskors, och genom att undanhålla våra medmänniskor evangeliet om Jesus Kristus, sviker vi vårt uppdrag.” (Kyrkans tidning 14/4 , i nätupplagan 15/4)

Biskop Åke Bonnier svarade med en allmän bekännelse: ”Det finns bara en Gud och det är Gud.” och menade att den som ställer mina frågor drivs av ”rädslans teologi”. (Kyrkans tidnings nätupplaga 18/4, i tidningen 22/4)

Jag svarar i dagens Kyrkans tidning (28/4):

”Att delar av Svenska kyrkans biskopskollegium tycks stödja en teologisk glidning mot den gränslösa, antropocentriska nyandlighet som speglas i biskop Bonniers uttalanden, är därför något som aktualiserar såväl de svenskkyrkliga definitionerna av kristen tro som prästlöftenas giltighet.

Att frågorna ställs, signalerar ett akut behov av ett respektfullt teologiskt samtal mellan kollegor. Det sista som behövs är blomsterspråk och grundlösa påståenden om den som inte tycker likadant som vi själva. /…/

I Johannesevangeliet 14:6 säger Jesus: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”. Har Jesus rätt, eller ljuger han?

Vårt teologiska samtal kan börja där.”

Helena Edlund

Helena

 

 

Besked om Svenska kyrkans tro

I Kyrkans tidning nummer nr 15 (14 april) publicerades denna artikel av Helena Edlund :

Nu krävs tydligt besked om vad Svenska kyrkan tror

Svenska kyrkans biskopar måste vara tydliga. Nya generationers präster kan inte i sin vigning lova att följa något som inte kyrkoledningen längre håller för trovärdigt eller för sant, anser debattören Helena Edlund.

Varje präst börjar sin gärning på samma sätt – genom att under högtidliga former avlägga kyrkans prästlöften i någon av landets domkyrkor. Att dessa löften ska tas på största allvar understryks av det faktum att en präst kan förlora rätten att utöva sitt ämbete om prästen bryter mot dem. Bland annat lovar prästen ”att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den Heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten.”

Men prästlöftena är inte bara ett fint och traditionellt inslag i ögonblicket. Prästlöftena är det som utgör själva ramen för prästgärningen, det som ger stadga och vägleder i de stunder då prästen själv kämpar med sin tro.

Prästlöftena är en ständigt närvarande påminnelse om att vi inte är kallade att förkunna vår egen, i dagsläget aktuella tro – utan den kristna kyrkans tro, såsom den definieras i de kristna trosbekännelserna. Prästlöftena är också ett gemensamt kitt för ämbetsbärarna, vår ”minsta gemensamma nämnare” som gör att vi kan tillåta oss att ha olika åsikter och tolkningar i övrigt.

Det är därför med stor sorg som jag noterar hur en betydande del av Svenska kyrkans ledning inte längre tycks anse sig bundna av sina prästvigningslöften. Senast är det biskopen i Skara, Åke Bonnier, som i ett antal texter i tidningen Dagen presenterat en teologi som inte ens med stor välvilja ryms inom prästlöftenas ramar.

Alla präster är först och främst människor, och som människor drabbas vi stundtals av den själens dunkla natt som får våra tvivel att växa och vår insikt om kristusrelationen att fördunklas. Som präster har vi dock påtagit oss att, oavsett vår själsliga dagsform, förkunna evangeliet om Jesus Kristus.

Prästens personliga, inre brottningskamp ska av omsorg om församlingen inte utspelas inför öppen ridå. Ändå tycks vi just nu bevittna ett skådespel som tydliggör att flera av Svenska kyrkans biskopar brottas med den kristna tron i allmänhet och sina prästlöften i synnerhet.

Från biskopsstolen predikas fortfarande en teologi, men den teologi som nu förkunnas är en allmänreligiös andlighet som väcker frågor hos såväl församlingsbor som församlingsanställda och som distanserar oss från den världsvida kristna kyrkan.

Från företrädare för biskopskollegiet påstås allt oftare att uppenbarelsen, opreciserat, anses som pågående och inte som kristen teologi i huvudsak uppfattat den genom årtusendena: Uppenbarelsen fullbordas i Jesus Kristus. Detta behöver inte tolkas exkluderande. En kristen människa kan för den skull se, erkänna och respektera andra religioner.

Den teologi som presenterats av biskop Bonnier är dessutom verbalt försåtlig. Det är en teologi som talar med kyrkans ord, men inte har kyrkans innehåll. Den talar vackert om Jesus, men förnekar Kristus som den unika vägen till Gud. Genom att allt är möjligt, finns inte längre någon Sanning. Det är ett fint inslaget, men tomt, paket.

I ljuset av prästvigningens löften är en sådan retorik oerhört allvarlig. Som präster är det inte längre vår egen salighet som står i centrum utan våra medmänniskors, och genom att undanhålla våra medmänniskor evangeliet om Jesus Kristus, sviker vi vårt uppdrag.

Är det något som är mycket tydligt vid en genomläsning av Nya testamentet, så är det betoningen av Jesus Kristus som unik Frälsare. Lika tydligt betonas att var och en som predikar något annat far med osanning. Att Gud sedan har planer för hela mänskligheten framgår även det av Bibeln, men hur de planerna ser ut vet bara Gud och det är inte upp till prästen i en kristen kyrka att spekulera i dem.

Att biskop Bonnier inte delar denna åsikt är tydlig. Tydligt är också att biskop Bonniers teologi har stöd i biskopskollegiet, samtidigt som vi är många som håller fast vid den kristna tron som den formuleras i våra prästlöften. För att tala klarspråk: Vi delar inte längre den minsta gemensamma nämnare som prästlöftena utgör.

Turerna runt biskop Bonnier har tydliggjort en teologisk schism inom Svenska kyrkan, en schism som nu blivit så stor att den inte längre kan förbises.

I ljuset av prästvigningens löften måste det som kommuniceras från flera av våra biskopar tas på största allvar. Prästlöftena tycks nämligen undanröjda, utan att några egentliga beslut har fattats eller någon teologisk genomlysning skett.

Jag menar därför att Svenska kyrkans biskopar måste vara tydliga nu. Nya generationers präster kan inte i sin vigning lova att följa något som inte kyrkoledningen längre håller för trovärdigt eller för sant. Vi som redan tjänstgör i ämbetet, behöver dessutom få veta vad som gäller – för vår egen skull, för våra församlingsbors skull och för kyrkans skull.

Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan”

Helena